bully

Känner mig frusen. Avskärmad på något vis.
Som om att något oidentifierat har försökt att nästla sig in och få tillgång till mitt inre utan min tillåtelse.
Känns som att jag har en mental trojansk häst utanpå mig som börjar att borra sig in i huvudet.
Mitt försvar ställs omgående på prov. Obehöriga äga ej tillträde.
Om jag stänger av alla funktioner finns ingenting att hämta.
Ingen information att få. Lite som Rysslands strategi varit under diverse krig.
Lämna allt i lågor. De jävlarna som är efter oss ska dö ut i brist på mat och skydd.
Låt dem lida. Låt dem dö långsamt.

Jag undrar för mig själv vad jag upplever som ett hot,
trots att frågan egentligen är befängd.
Jag vet mycket väl varför jag fäller upp mitt visir och väljer den kalla sidan,
den enkla lösningen. Jag slutar att bry mig.
Allt bara rinner av mig. Ingenting bekommer mig.
Naiv är min tanke, men hårt är mitt försvar.
Ingen utan passerkort kommer förbi den välputsade fasaden jag har.
Ingen når den plats i mig där jag slutat att skämta bort allt,
och faktiskt säger som det är - ingen når den utom de jag bjuder in.
Lura mig till talan är omöjligt. Jag ger när jag vill ge.
Jag ger dem en illussion för att undkomma en annan.
Även mina mest barnsliga tankar är djupa,
och därför är det lätt att maskera ett öppet sår med en rispa*.

Jag kan trilla dit i min öppenhet med mina nära.
Klanen. Den samling människor som blivit min familj.
Men jag luras inte in i förtroende där.
De har tillstånd att faktiskt få höra min version,
och inte någon påhittad historia på impuls.

Tankarna sätts igång i huvudet på mig.
Jag känner hur ansiktet stelnar i ett allmänt nonchalant uttryck,
enbart för att bygga på attityden att ingenting biter på mig.
Ingenting som görs eller sägs, kommer att fastna hos mig
och ingenting - ingenting spelar någon roll i det långa loppet.
För även när jag funnit ut att en disträ förhållning inte fungerar så kan jag tillåta mig själv att känna öppet och ärligt, men utan någon oro inför det kaotiska jag upplever.
För det är bara en upplevelse av nu.
Nu är inte sen och därför behöver jag inte bryta ihop.
Jag är ledsen, och sen går jag vidare.
Mer än så är det inte.

Mitt mentala virusprogram borde lanseras i verkligheten.
Kryphål: alkohol och sömnbrist.





Sov gott. Och tack för responsen, M.
Det gör det lättare att komma igång igen.



*metafor, för de som behöver ett förtydligande.

Och jag lovar mig själv att det ska bli bättre den här gången.
Att saker kommer att lösa sig av sig självt och att livet är precis så enkelt som jag ser det,
fast fortfarande med förmåga att kunna förmedla det.
Men misären älskar ord. Det gör inte lyckan och lugnet.
Lyckan och glädjen finner orden som trivsamma,
men knappast nödvändiga.

Jag är där jag vill vara.
Det känns konstigt att det bara var ett år sedan första raden skrevs här.
Att det bara var ett ynka år sedan jag skrev "att jag har en bit kvar" i min jakt efter livskvalité.
Det är svårt att se idag hur året som varit har format mig.
Min rädsla inför avslutandet på dbtn visade sig vara obefogad.
Sedan jag slutat där har jag utvecklats massivt, lavinartat och inte tvärtom som jag trodde.
Jag har växt ur mina kläder och mitt sinne och ömsat skinn flera gånger sen dess.

Jag har inte "långt kvar". Det var en mållinje jag passerade för längesen.
Troligen samma sekund jag publicerade de orden för ett år sen.
Nej. Jag lever och jag trivs.
Men jag saknar mina ord.
Det gör jag.

Reviderad. Det är vad jag är.
Det är vad jag kallas enligt de termer de använder sig av.
Jag kallar mig själv för människa.
Det tycker jag passar.

Det har varit en märklig avsaknad av fingerdans under en period nu.
Tiden känns mer flyktig än någonsin.
Som att jag vissa dagar enbart strävar efter nästa minut och på så sätt ta mig igenom dagen,
för att jag andra dagar snarare försöker att greppa tiden och få den att stanna så att allt jag är och upplever är det omkring mig. Det lilla har blivit stort och aldrig någonsin har jag uppmärksammat den viktiga vänskapen som nu i all sin fulhet och glans. När trasiga kvällar flätas samman av en tröstande kram via sms eller den närhet vi söker närhelst vi känner oss tomma och ensamma. När ljudet av klirrande glas som slås mot varandra och ingenting kan någonsin få oss att känna oss små och vilse igen.
Så länge vi har varandra så kommer allt att vara okej.
En för alla, och alla för varandra.
Kärleken är gränslös.


Tiden som gått mellan inläggen har inte inneburit tomhet eller avsaknad av känslor.
Jag är som jag brukar. Uppe och nere på samma gång, och någonstans mellan varven hittar jag balans.
Överlag är jag balanserad, även om orden här ger en helt annan uppfattning.
Till saken hör den att jag inte är intresserad av att skriva om vardagliga saker och vardagliga känslor.
I hjärtat är jag en poet, och som alltid blir mina ord avspeglade av just den titeln.
Jag behöver dramatiken för att forma orden som står.
Det finns ingenting i mig som är halvdant.
Även om jag själv älskar intensiteten den ger,
så ter sig mitt liv mycket lugnare i verkligheten.
Men mina ord känner inte till ordet lagom, och min passion ligger inte heller i normaliteten.
Det ger mig ingenting av att skriva för skrivandets skull.
Jag är en dramatiker som funnit sin plats, och jag trivs.
Lyriken är min och jag finner ro i att kunna leka med orden och få fram tankar som var människa någon gång snuddar vid men inte vågar röra eller tillkännage.

Jag är jag med allt vad det innebär.
Jag är en storm av känslor och jag antar att dessa förefaller starkare än för andra,
men i ärlighetens namn vet jag inte.
Behöver mina känslor vara starkare för att jag berättar om dem?
Vi känner hela tiden. Alla känner hela tiden (skillnaden skulle i så fall ligga i att uppmärksamma dem eller inte).
Vi slutar inte att tänka & känna, bara för att vi inte pratar om det.
Kanske har jag blivit en i mängden - med normala mängder känslor som kan tänkas motsvara en till synes normal individ? Något jag lagt märke till är att det spelar ingen roll vilken männniska du går fram till - börjar du att skrapa på ytan så rämmer masken och muren som så varligt blivit uppbyggd.
Alla har sina demoner. Alla har sina ärr.
Enda skillnaden är att mina sitter på utsidan.
Enklare att förklara än så blir det nog inte.

Jag är en känslostorm, men jag är långt ifrån skör.
Saker påverkar mig inte på samma sätt som det påverkar andra.
Jag kan hantera skiten ur princip alla hinder och situationer jag möter.
Jag räds ingenting, utom möjligtvis rädslan själv.

Jag är inte trasig. Det finns ingen anledning till att försöka att laga mig.
Jag är inte halv. Jag är inte svag. Jag är inte i bitar.
Men nog är jag ett gränsfall, och ett gränsfall vill jag vara.
För det är en konst att balansera som jag.
Att leva som jag. Att känna som jag.
Det är inte på något sätt en nackdel.
Det är min styrka.

Jag är allt
och inget
på samma gång.

Och jag vill inte vara någon annanstans
än här. Den jag är. Som jag är.



[Fingerdans är svårt när datorn hänger sig vid varje mening.]

Skadeskjutet drar jag mig undan.
Faller ihop och isär till ingen nytta alls.
Jag slickar mina sår och tänker mig bort till en annan plats,
en annan verklighet i en annan tid där ingenting är som här.
Där jag inte är jag och där motgångar rinner av mig likt vatten och ingenting är tyngre än vad jag kan hantera.
Förvisso har mina utmaningar varit inom möjliga gränser, även om jag har haft det svårt,
men jag har alltid tagit mig igenom dem, så jag antar att verkligheten får 1up där.

Varför är det aldrig så att man vaknar upp ur skiten och inser att det bara är en dröm?
Jag blundar.
Stänger mina ögonlock för ett par sekunder och tar långa, djupa andetag för mig själv.
Fokuserar tankarna på något abstrakt, eller helt enkelt räknar andetagen och försöker att hålla mig lugn.
Men när jag sedan öppnar ögonen igen är jag fortfarande kvar.
Jag är fortfarande fast i samma skit som jag befann mig i för 10 sekunder sen.
Ingenting förändras och jag kan inte göra någonting annat än att förbanna vardagen och sedan acceptera verkligheten som det är, oavsett hur ful den än må vara för stunden.
Den är utanför mina gränser och jag kan inte påverka den i någon riktning.
Det enda jag kan påverka är min inställning och min attityd mot det hela.
Med detta så menar jag ingenting i stil med "tänk positivt" eller annat glatt tjaffs,
utan att jag behöver acceptera att det ser ut som det gör, oavsett hur gärna jag vill se en annan utgång,
men att det aldrig kommer att ta mig framåt om jag inte släpper taget om det som tär på mig.
Det får vara hur fel och vidrigt som helst.
Jag behöver inte tycka om det jag ser - men det spelar ingen roll hur mycket jag stretar emot
- ingenting kommer att förändras för det.
Så jag får hoppa fram några steg i historien och gå förbi stadiet då jag förbannar all världens makter och mig själv för att saker inte är som jag vill - och istället hoppar på tåget "hatar läget - men kan ändå ingenting göra för att ändra det så det är lika bra att köra på".

Men just nu är jag inte där.
Jag står kvar på perrongen med väskan stående på asfalten brevid mig.
Tåget går förbi och jag är inte med.
Jag undrar om jag hinner med nästa?
Inte idag i alla fall.

Himlen brinner vemodigt när solen kämpar sig nedåt och låter mörkret ta över.
Det känns rogivande att se alla färger som skiftar och får världen att se hoppfull ut.
Som i vilken fantasyfilm som helst där som vanligt mörkt strider mot ljuset. Gott vs ont.
Och som alltid vinner den goda sidan.
Mörkret makas bort och liv och balans återställs på jorden.
Allting återgår till det normala och för resten av livet - för resten av evigheten - kommer allt att vara bra.
Att se dessa himladanser får mig att tro att verkligheten kan utspela sig på samma sätt som i fantasyvärlden.
Att det goda kommer att segra i slutändan och att ingen människa eller djur någonsin kommer att lida och fara illa igen. Då krig inte längre finns, och ingen ond makt som ständigt hotar att ta över och förstöra allt i sin väg.
Men i verkligheten så segrar sällan det goda.
Vi må ha det bra där vi befinner oss.
Men omkring faller människor och dess omgivning i bitar och jag kan inte för allt vad jag är värd kalla det ett gott slut enbart för att just jag har det bra.
Det finns fortfarande svält, även fast jag har lyxen att kunna äta mig mätt och så vidare.

Jag vänder mig mot himlen för att få en skenbild av att vändningen snart kommer.
Snart har alla vita riddare rustat upp sig och är redo för strid.
Snart, väldigt snart, kommer allt att bli till det bättre.

Men det händer ingenting.
Inga vita riddare på enhörningar kommer till världens räddning.
Inga glädjekrik hörs.
Solen förför mig genom dess färger,
för att krossa mig var gång med sin frånvaro.
Jag går på det varje gång.
Lögnen. Hoppet. Sveket.
Det som hela tiden bara är en illussion.


Jag undrar hur länge vi håller ut.
Vi, alla levande ting på jorden.
Hur länge kan vi fortsätta innan vi alla dör ut.
Innan vi alla bara är spillror från det vi en gång var.
Det finns ingenting kvar,
annat än en skenbild.

Böcker alltså.
My passion.
Vilket fantastiskt tidsfördriv det är.
Multitasking - läsa, snusa och gosa med fisen [satin = fisen].

Är sällan mycket för presenter,
men när det kommer till böcker så är jag lättköpt.
Framför allt pocketböcker.
De är som en snuttefilt.
Inte mycket för världen - men fantastiskt bra för den lilla krake som har den.
I det här fallet är jag den lilla kraken, och samtliga böcker i pocketformat min filt.
Jag är inte särskilt snäll mot mina böcker jämt, och pocket klarar av hard love bäst av alla.
Dessutom kan man ha med dem överallt utan att de tar upp massa plats.
Men det bästa med allt är att det går att köpa oändligt mycket böcker second hand för inga pengar alls.
Det känns alltid vettigt när man kommer hem från stan och har med sig fem böcker hem - och samtliga gav man typ en tia för. Rätt lagom.

Ah, well.
Det verkar bli en riktigt trevlig måndag.

Jag mäter framgångar i fina stunder.
Tillfällen då alla sinnen i min kropp jobbar mot samma mål och jag kan falla tillbaka i min förnöjsamhet och bara trivas. Jag har just vinkat av min chokladbjörn vid busshållsplatsen.
Tiden har en tendens att flyga iväg när hon är i närheten,
men inga ord finns för att beskriva hur mycket jag värdesätter henne.
Livet känns lättsammare och även om vi båda stundvis befinner oss i kris,
så kan vi gemensamt skratta oss igenom alla situationer vi delar med varandra.

Jag mäter framgångar i att jag lägger märke till min personliga utveckling på jobbet.
Det faktum att jag trots allt HAR lärt mig genom gånga misstag.
Att jag kanske inte alltid sitter på ett svar som kan klassas som "rätt",
men att jag får fungera som en människa - och blir omtyckt av just den kvalitén.
När personer ber om att få prata med just mig om olika saker och upplevelser.
Det gör mycket för en människa som jag.
Det gör mycket för hela min person, min syn på mig själv och i mitt växande.
Även om jag är nöjd med min insats förra året,
så märker jag skillnaden på då & nu.
Jag är säkrare nu, tryggare i mig själv och min öppenhet är inte lika naiv som då,
även om jag alltid visar andra ödmjukhet.

Självklart lär jag mig fortfarande.
Jag hoppas att jag aldrig någonsin påstår mig själv vara "fullärd".
Det finns alltid saker jag kan förbättra,
och jag tror inte att det finns en gräns för kunskap om sig själv och andra.
Men det går bra. Det går väldigt bra.
Det viktigaste är att jag trivs.

Det känns äkta på något sätt.
Dagar då jag får äta frukost med min älskade sambo,
och sen spendera dagen med min fina vän och sedan avsluta kvällen med kattgos och böcker -
då finns det inga gränser för min lycka.

I'm ok.

Satin är så jävla söt när hon jamar och kapar vägen för mig i ett försök att fånga min uppmärksamhet och således bli upplyft. Som alltid gör jag det hon vill, av den enkla anledningen att jag är hennes människa - inte tvärtom.
Hon kurrar och kryper ihop till en boll i min famn.
Det bästa hon vet är när jag pussar på henne.
Då ser hon nästan ut som en lycklig 2åring.
De har en tendens att lyfta en, de små liven.

I natt väckte Katitzie mig åtskilliga gånger för att gosa.
Jag har väldigt fina djur.

När jag inte är tröttsamt less på min tillvaro och diverse störningsmoment så har jag det så bra.
Jag fångar upp lyckan och låter den fylla upp mig till bredden.
Önskar att jag uppmärksammade allt vackert lite oftare.
Men nog ser jag det allt.
Nog känner jag att pulsen tickar på i välbehag,
och nog älskar jag det lilla dreadsknyte jag har som vän.
Hon är en av många jag så handlöst och öppet håller av.

I fredags efter jobbet tog vi fyra glada ungdomar [förnekelse. rätt ord är egentligen vuxna] bilen till gbg för att dansa oss medvetslösa till Kapten röd och andra schyssta band som stod på agendan för kvällen.
Allt var så vackert och harmoniskt. Allt var så fredligt och fyllt av glädje.
Det är stunder att minnas.
Att det finns tillfällen i livet som gör en odödlig, i alla fall för en stund.
En kväll på rockbaren med kexet, och en omfamning av dreadsknytet i extatisk dans till toner av kaptenen.
För lite extra glädje så sålde dem fantastiska falafelrullar, och jag bara stod i vimlet av människor och trivdes.
Få chansen att vara med mina vänner, och med mitt hjärta.
Det var värt rätt mycket.
Vilka fina minnen jag har.

Och om jag inte känner något alls?

Jag famnade om honom där vi stod i korridoren och jag andades försiktigt in doften av hans hud och parfym.
Rädd att jag skulle glömma bort hans lukt när han var borta.
Försiktigt kröp jag in i hans famn och jag tillät mig att sakna och finna tröst i att han var här nu.

Så halv som jag känt mig.
Lilla fantastiska ru.
Jag kommer aldrig att släppa dig igen.
Du är fin och jag älskar ditt sätt och din person.
Du är den fluffiga delen i sockervadd
och första kicken av nikotin på morgonen.
Jag tycker om dig.
(nananananana)
---

Mitt systerfrö får mig på fötter,
och som alltid så får hon mig att le.
Vad fint det är att ha sin favoritsyster som kollega.
Jag är aldrig så lätt som med dig.

All is well.
Skalet jag kröp in i fann jag vara obekvämt och narigt,
och för att inte fastna i evighetscirkeln behövde jag ta mig därifrån.
Med lite glädje i både jobb och fritid så slocknade den tillfälliga ledsamheten.
För att den var tillfällig hade jag klart för mig redan från början.
Att den går över bara jag ger den tid var väntat.
På samma sätt som glädje och lycka kommer och går så är ledsamhet ingenting evigt.
Det är ingenting som jag behöver att dras med varje minut av mitt dygn,
och ingenting som i längden påverkar mig nämnvärt.
Men visst var det skönt att känna lättsamheten igen.
Att nå den i den totala form och mängd jag är van vid,
och inte någon slags kompromiss mellan 50-50.
För även om jag varit sänkt, så har jag samtidigt haft det riktigt bra.
Jobbet  fungerar utmärkt, och så klart växer jag när jag får höra hur nöjda de är med mig.
Att jag behövs - och till och med att jag är den bästa enligt vissa.
Det stärker mig. Fan vad jag trivs.

Drömmen är så klart att bli kvar där en längre tid,
men jag smider samtidigt planer och jag känner mig nästan maniskt nyfiken på vad livet har att erbjuda och vilken väg jag slutligen väljer att gå.
Jag vet, det låter klyschigt, men det är inspirerande att vara där jag är,
att ha patienter, kollegor, vänner och familj omkring mig och ta del av allt som händer.
Få vara delaktig i livet, och inte bara en medpassagerare.
För några år sen då jag skrev i en annan blogg fylld av ångest och vemod så skrev jag ofta om hur livet pågick utanför mitt fönster medan jag låg kvar i soffan och bara lät det passera förbi.
Jag skrev någon gång att livet vinkade på mig men att jag ändå valde att vända bort blicken.
Det sista jag skrev om livet utanför mitt fönster var att det inte längre vinkar åt mig.
Vi är inte ens bekanta längre, livet och jag.

Det har hänt mycket under åren.
Jag är inte idag samma person som jag var för ett år sen, och ännu mindre samma person för ytterligare några år bakåt i tiden. Jag är fortfarande jag, men både utåt och inåt har jag bytt skepnad.
Kvar är inte den osäkra tonåringen som skjuter upp alla framtidsplaner.
Kvar är inte den kroniska sorgen.
Jag är inte längre någon kroniker, även om det påstods att det var allt jag var.
Några ord på ett papper och en rogivande tablett - ingenting mer.
Naivt trodde jag på dem. Lättad att slippa söka efter min identitet själv.
Energin fanns inte där, och jag var inte speciellt engagerad i frågan/temat "självförbättring".
Allt jag behövde var lite tid och distans.
Komma bort från skiten jag var fast i,
och hitta nya alternativ i livet.
Min envishet tog mig till Bronx.
Min envishet tog mig till dbt-enheten,
och min envishet tog bort orden från pappret.
Ren. Helad på något sätt.
Som om att insikten om att jag aldrig varit trasig läkte såren jag kände.
Mina frågor fick svar och allting är nytt.
Ny start. Ny dag. Nytt liv.

Det har varit turbulenta dagar,
även om de inte varit kantade av ledsamhet hela tiden.
Det har varit mycket känslor i rörelse,
även om långt ifrån alla var av det negativa slaget.
Men nog har det tärt på mig.
Ätandet av min energi.

Det är dags att lägga det bakom sig och blicka framåt nu.

Och jag skärmar av mig, precis det jag lovat mig själv och andra att inte göra.
Jag drar mig undan när allt jag behöver är att ta ett steg framåt.
När jag får vad jag vill ha, men inte vad jag behöver (coldplay).
När mörkret lägger sig över staden och jag är den som står kvar på torget och letar efter en högre mening med allt.
Söker svaren upp bland stjärnorna istället för att leta inom mig.
Håller fasaden uppe och sköter mig exemplariskt.
Gör det jag ska, och gör det bra.

Hur kan jag, mitt i all glans och total lycka i samma andetag falla sönder inom mig?
Hur kan jag vara så stark och samtidigt vara så svag i samma ögonblick?
Är det nu det kryper innanför huden på mig - är det nu jag ska följa varje rörelse jag gör för att hitta mönstret och sedan bryta det?

Världen och min verklighet är varken svart eller vit.
Den är varken ljus eller mörk. Den bara är.
Den är det jag känner för stunden,
men försvinner sedan direkt i det som var.
Varje ny sekund är en chans att börja om från början.
Varje gång jag vänder mig om är allt redan för sent.
Orden är redan sagda och varför i helvete finns det inte alkolås på mobiltelefonen?

Jag grät som ett barn idag när jag fick en chans att landa.
Känna efter vad fan det är som pågår i mig.
Vemodet. Ångesten. Ledsamheten.
Det tröstlösa hulkandet av hopplöshet.

Och jag vet att jag i denna stund är okej.
Tårarna tog slut och det finns ingenting kvar av dem.
Saltsmaken är borta, likaså blåmärkena jag fick från kvällen då allt kändes så förbannat meningslöst och fel.
Jag vet att jag är okej.
Jag vet att jag inte befinner mig i en svacka.
Det här är ingen svacka.
Det är omständigheter,
och jag vet att jag kommer att klara mig.

Men en försäkran hjälper mig inte där jag ligger i hans famn och söker lugn.
En inre visshet tar mig ingenstans, men den drar åtminstone inte ner mig.
För visst mår jag bra, och visst är jag lycklig och mitt skratt ärligt.
Och visst går det fantastiskt bra på jobbet,
och jag känner mig behövd och uppskattad.
Men jag har flytt signalerna och den egentliga insikten jag har.
Jag har lagt benen på ryggen i ett försök att komma undan allt det som tär,
trots att jag vet bättre.
Stupid little me.

Jag är varken nedstämd eller deprimerad.
Jag är allt och ingenting på samma gång.
Fan vad rörigt det låter.

Jag är okej, helt enkelt - men saker omkring mig har en tendens falla samman över mig.
Vill inte att det ska vara ett emo-inlägg om hur skör jag är (skör är inte heller något som jag ser som en korrekt beskrivning av mig, jag är av uppfattningen att jag är stark och envis - jag hade aldrig tagit mig hit annars),
eller hur dåligt jag mår.
Det är bara halva sanningen.
Jag är så ofattbart lycklig,
och allt omkring mig klaffar.
Men jag känner starkt att jag behöver utrymme för att få vara mänsklig.
Få ha "rätt" att känna såsom jag gör.
Vara ledsen. Fly. Fyllas med ilska - och sedan skratta, le och älska.
Jag behöver få känna det jag känner.

äh. jag går och lägger mig.
jävla pretentiöst och klyschigt inlägg.
skäms lite. skiter i det. peace.

Jag skriver och raderar.

Jag känner mig så tom.

Jag vet vilken låt som skulle bli vår "göra-slut-låt", om man nu får tänka domedagstankar.
Fågeln i min hand är skör och jag hittar inte balansen mellan att krossa den eller hålla den så löst att den släpps fri (men i mitt huvud går tanken att om fågeln hela tiden strävat efter att bli fri så varför hindra den?).
Det har blivit till en regel och en norm jag inte finner bekväm, men som jag ändå anpassat mig efter.
Alla år efter att ha blivit bortkastad har gjort att jag snarare lämnar självmant än att låta mig bli så svidande sårad igen. Jag vill inte stå där själv och förnedrad igen. Andrasorteringen.
Hon som aldrig räckte till.
Hon som alltid kom nummer två, men aldrig ett, men ändå vaggades in i tro att jag var tillräcklig.
Hela det som är jag skriker att jag vill räcka till - att jag vill vara den sista pusselbiten, den helande länken och den sista goda tanken innan sömen faller till.
Men det är en egoistisk tanke av mig.
Jag vet att jag inte har någon rätt att agera som jag gör, och kräva den plats jag omedvetet  och medvetet tar.
Jag vet att jag aldrig kommer att fylla det tomrum han känner.
Jag vet att jag aldrig kommer att vara den livlina han väljer när det krisar.

Det som smärtar är nog den brännande insikten när något händer, antagligen otroligt irrelevant eller tråkigt,
och jag sträcker mig efter budbäraren - för att sen inse att han i samma stund av lycka inte väljer mig att dela den med. Men det värsta är nog vetskapen om att allting jag upplever är en självuppfylld profetia.
Det värsta händer och jag är den som backar för att jag inte klarar av fler smärtsamma uppbrott.
Jag klarar inte av tanken på att bli lämnad igen, som en smutsig och använd, avdankad borderlinepatient.
Som den krävande, uppmärksamhetstörstande person jag är som bara vill väl men som smittar omgivningen gång på gång med mitt behov av att få vara i centrum.
Få känna att jag räknas och inte bara faller bort som en i mängden.
Om det ändå vore så väl, att jag nöjde mig med att veta att jag är viktig och betydelsefull.
Mycket kräver mer och jag finner ingen lina att balansera mellan.
Jag blir för mycket och rädslan står mig upp i halsen, för när tröttnar han och väljer den enkla vägen istället för den komplicerade varelsen som är jag?
Någon som låter andra komma nära och inte biter efter handen som föder en,
och som inte svarar disträ på frågor för att undvika kärnan i allt.
Djupheten. Innerligheten. Sanningen.

Någon som inte ständigt påstår att hon klarar sig själv,
och någon som söker tröst istället för att dra sig undan.
Någon som inte lider i stillhet och svarar med ignorans och korta svar istället för att berätta som det är.
Någon som inte skyr de skrämda orden.
Någon som inte är jag.

Den där känslan man har då man kommer ut från ett sovrum och precis har knullat - men inte med vemsom helst - utan med någon man älskar. Ni vet den känslan? Då ingen walk of shame behövs, utan man bara behöver lägga sig intill den andra nyknullade personen och snusar in doften av naken hud mellan lakan och sen stilla faller till sömn?
Den där tryggheten av att älska och leva på samma gång i perfekt symbios?

Ibland behövs inte mer än en perfekt kväll med kärleken vars läppar blir till ett beroende,
och den eviga vänskapen med dess livslånga band blir till ett skratt och glada minnen -  toppas sen med en uteservering och öl för 20 kr st på samma hak där vi alla samlas för att förenas och glädjas med (och åt) varandra.
Ibland behövs det inte mer än ett andetag. En viskning. Ett statement - en onsdagsöl.
Ibland behövs det inte mer än en lagom perfekt dag på jobbet och ett avslut med 25 grader i skuggan och ett sms för att alla små bitar ska falla på plats och skapa en perfekt vardag, kväll och natt.

Det är skratten som jag lever på. Våra ständiga och ärliga skratt sinsemellan.
Mina kex. Mina bästa vänner. Mina fina dagar som blir till minnen.

Mina kärlekar. Mina fina pojkar.
Och världens bästa Kapten röd sätter sommarsoundet inför sin kommande platta:



Fan vad lycklig jag är.

Det är en mäktig känsla när solidariteten och ömheten drar genom en.
När man känner att man kan hjälpa till på andra plan än med enbart ord.
Jag köper gärna mat till hungriga personer som jag ser ute på gatan.
Jag skänker gärna en slant till organisationer, eller ger mina sista kronor till människor som sitter på stan och skramlar med en myntburk framför mig.

I min familj (på mammas sida) har vi alltid skänkt kläder till välgörenhet.
Vi har skänkt kläder så långt bakåt i tiden jag kan minnas.
När jag var liten trodde jag att alla kläder skulle skickas till ett fattigt land där dem delades ut till behövande.
Jag föreställde mig ofta hur en liten pojke eller flicka i Kenya (eller något annat land) sprang omkring bärandes mina shorts, en t-shirt eller mina gamla skor.
I många år trodde jag att det var så det gick till.
När mamma berättade för mig att de flesta av kläderna som skänks säljs i affärer i Sverige blev jag oerhört besviken. Min bild av de kenyanska barnen sprack och min vilja att skänka kläder avtog.
Att det var en större kostnad att frakta kläder istället för pengar som tjänas genom att svenskar köper kläder på ex. röda korset var jag för ung för att förstå.
Det enda jag visste var att mina kläder antagligen inte hade haft en så stor påverkan på någon annans liv som jag velat och trott under min uppväxt.

Ändock har jag fortsatt att skänka kläder till olika organisationer genom åren,
trots att det inte ger samma känsla av solidaritet hos mig.
Jag tröstar mig med att mina kläder genererar pengar,
men ibland blir jag provocerad av tanken att second hand/modebloggare bär mina kläder när det finns andra människor i världen som behöver dem mer.

Därför var det viktigt för mig att agera när jag kunde påverka en människa här och nu.
När jag senast var hos min pappa kom det upp av någon anledning att han planerade på att slänga sin gamla jacka då han inte hittat ett enda ställe i sin hemstad som samlar upp kläder.
Jag förbjöd honom snällt att slänga jackan och tog på mig jobbet att skänka bort den där jag bor istället då vi bor i olika städer. Den har sedan någon månad tillbaka legat i en påse i min hall.
Men idag fick jackan en ny ägare.
För några dagar sedan kom jag i kontakt med en bostadslös person,
mer än så kan jag inte säga - men jag beslutade mig för att ge den här personen pappas jacka.
När jag slutat jobbet för dagen sökte jag upp personen och gav denne jackan.
Mannen/kvinnan tittade först på mig och sedan på jackan och sedan på mig igen.
H*n prövade jackan och vilade händerna i två av jackans fickor.
Utan att släppa mig med blicken tog h*n min hand och tackade mig innerligt.
Jag log vänligt tillbaka och sa att personen fick den om h*n ville.
Det sista jag hörde innan jag lämnade personen var:
- Det här kommer jag aldrig att glömma. Tack, du är en ängel.

Jag log för mig själv, för ängel är nog det sista jag är,
men bilden av de kenyanska barnen är åter i mitt huvud igen och jag behöver aldrig tvivla på att pappas gamla jacka kom till rätt person vid rätt tillfälle.
I huvudet spelar barnen fotboll, bärandes mina skitfula [underbara] papegojshorts jag bar när jag var liten.
Det går alltid att påverka en annan människas liv genom omtanke.
Det känns fint. Väldigt fint.

Jag har påbörjat mitt vik nu sen tre dagar tillbaka.
Naivt öppnade jag dörren in till den låsta avdelningen och lukten slogs mot mig.
Instängdheten och rengöringsmedel. Det luktar korridor, varken mer eller mindre.
Varken positivt eller negativt. Det luktar vita väggar och nötta fotöljer.
Första kvällen var kaotisk, men jag tog mig igenom den bättre än vad jag väntat mig.
Jag var lite osäker på hur mycket jag skulle klara av när jag dagen före hade lätt höjd temp,
och jag var rädd att jag skulle ta ut mig för mycket eftersom att jag gärna gör det.
Allt eller inget, ni vet.
Men jag och min kollega höll oss strategiska och dagen föll på väldigt bra.
Även söndagen rasade förbi med stormsteg och jag trivs.
Fan vad jag trivs.

Det har varit fullt upp även idag.
Det har varit otroligt mycket att göra och det har varit saker på gång varje minut av mitt pass,
men det är intensiteten jag tycker bäst om.
Jag tycker om när det är mycket och jag tycker om att ha mycket på agendan.
För tillfället befinner jag mig i någon slags romans med jobbet.
Vägen till jobbet är fruktansvärd, morgontrött som jag är,
men så fort sjukhuskläderna åkt på och morgonrapporten är klar så spinner jag av välbehag.
Att ha fått den här möjligheten har verkligen fått igång mig och gett mig otroligt mycket perspektiv på saker.
Jag är väldigt tacksam för att ha det jobb jag har.
Att jag har så otroligt fina kollegor och få chansen att kunna påverka någon annans liv till det bättre.
Sen utför jag för den delen inte underverk, men det känns ändå fint att kunna vara där för människor som har det svårt. Att kunna sitta och lyssna på någon som behöver prata ur sig, att få ge någon en kram som törstar efter närhet, och bekräftelse att de duger och får finnas till som alla andra.

Att jag sedan får jobba med min "syster" (dubbel ha-ha) gör det hela så värdefullt.
Vi var på jobbet samtidigt ett par timmar idag, och det tog inte många minuter innan både personal och patienter tog fel på oss. Inte särskilt konstigt, egentligen.
Hon är fin. Mitt systerfrö.

Nog för att alla dagar inte kommer att vara ljuva och bra,
men det kommer ändå att bli en grym sommar på bcv.
Det känns fantastiskt att vara tillbaka.