bully

Dagen har varit fin och värdefull.
Var på dbtn en sväng och pratade minnen och fortsättningen.
Det var ett väldigt fint och innerligt samtal och det var som få en snabb resumé över åren.
Se allt djävulskap svart på vitt (vi gick igenom statistik som förts under mina år där) och sen se den kometartade återkomsten till mitt liv. Då jag tog tillbaka kontrollen och satsade allt på ett kort - och vann.

De vill ha mig tillbaka en dag, som kollega.
Det är en väldigt fin sak att höra.

Det är helt enkelt för roligt för att sluta när man fastnar i tankar som "slappnar jag av tillräckligt nu? borde jag slappna av mera? aaaannnnnd.. GOO!" (--> slänger sig ner på soffan för att liksom banka in chillet i kroppen fast det enda som händer är att man får ont någonstans för det ligger alltid snusdosor/mobiltelefoner/fjärrkontroller/kattleksaker/vattenflaskor etc. i soffan som man givetvis slår sig på. mission failed).

Insåg till min förtjusning att det är fullt möjligt att vara speedad OCH avslappnad at the same time.
Det är när jag aktivt försöker vila som det skiter sig. För jag hatar ju att vila!
Hur kommer det sig att jag alltid glömmer den lilla detaljen?
När jag aktivt vilar så blir jag rastlös. Rastlös = ångest och stress.
Stress = motsatsen till avslappning.
Det spelar ingen roll att huvudet mosar in intryck hos mig.
Det spelar ingen roll att hjärnan leker för fullt för att stimuleras.
För jag kan vara igång samtidigt som jag tar det lugnt.
Det viktigaste verkar vara att jag trivs, och BAM - mission accomplished.
Det behöver inte hända saker. Det behöver inte heller vara helt stilla.
Bästa sättet för mig att slappna av är att poppa popcorn och låta hjärnan go bananas och bara låta det hända.
Sitta och garva åt vilka reflekteringar man gör och de sjuka associationerna man får till om man släpper djuren lös så att säga. Det är humor. Ni borde pröva det.

Jag har haft hysteriskt roligt åt mig själv nästan hela kvällen.
Nu är det dags att sova.
Mitt huvud har fått leka av sig och övriga kroppen har fått sin vila.
Win - Win.

Jag börjar att närma mig en insikt. Lite som att fragment av nattens drömmar börjar att komma tillbaka till medvetandet, fastän det går långsamt och till en början endast är diffusa bilder i huvudet.


Jag blir stressad av lugnet. Jag vet att det låter märkligt, men hear me out - jag vill slappna av och ta det lugnt, men plötsligt inser jag vad klockan är och tänker "MOTHERFUCKER JAG HAR INTE AKTIVT SLAPPAT ALLS. JAG HAR SLÖSAT BORT HELA DAGEN PÅ FAN INGENTING!
Nu måste jag hardcore-slöa så att jag hinner ikapp all dötid".
Blir detta hardcore-slöande bra? Nej. Givetvis inte.
Det hör man på namnet att det är det sämsta förslag som uppkommit efter att ha låtit Judas bli polare med en på facebook (man vet ju hur det gick liksom..).
Det är helt enkelt väldigt stressande att slappna av.
Det är fullkomligt omöjligt att chilla när man försöker att varva ner.
För i huvudet går mantrat "måsteslappnaavmåsteslappnaavmåsteslappnaav, fanjagmåstenjutaavlugnetfanjagmåstenjutaavlugnetfanjagmåstenjutaavlugnet" etc.
Blir jag mental av det hela? Guess.

Givetvis förstår jag att jag låter som en gnällig överklassbrud med rätt lama problem,
men för stunden satsar jag på att fokusera på mig själv.
Men för att väga upp allt whine så publicerar jag även en liten text och en bild på hungriga barn så att jag ska verka bättre och lite mera värdig som människa. Det tycker jag är en ganska fair deal.
Om ni inte uppfattar att det jag nyss skrev (om att jag ska verka bättre/human/värdig) var ett skämt så förtydligar jag det nu. Det är ett skämt. Ha-ha, right?


Fan.
Jag behöver sluta skämta bort saker.
Undrar hur det ska gå till.
Och nu har ytterligare 35 min gått och jag har fortfarande inte nått awesomness i avslappning.
Tyckte för en stund sen att det luktade cannabis i min lägenhet och blev minst sagt förvirrad.
Har tre nätter i rad drömt att jag blivit psykotiskt och jag blev med ens osäker på om jag egentligen drömmer och återigen är psykotiskt - eftersom att jag är på det klara med att jag själv inte brukar andra droger än alkohol & nikotin.
Men ett par sekunder senare insåg jag att jag tänt en rökelse..
Sömn kanske vore den ultimata avslappningen för min del verkar det som.
Begreppen verklighet och andlig distans flyter ihop.
Jag har gått på högvarv för länge.
Haft fullt med stimuli och haft för många bollar i luften.
Jag behöver ha lite tråkigt tror jag.
Och jag behöver, mest av allt, komma igång med träningen igen.
Känns som att jag blivit en flodhäst under sommaren.
Inte okej. Veganer är fan inte alls smala "just because".
Lathet har format denna sexiga kropp. Och falafelrullar.



Nu har det gått 1h sen jag började mitt chill-raid.
Jag tror att jag skiter i chillen ikväll.
Det verkar ändå inte fungera.
Tur att man är glad i alla fall.
Skratta lite åt hur kass man är på att varva ner.
Imorgon, kanske.


-------





(Saxat på fb - för ja, jag är en sån brud som lägger upp propaganda typ hela tiden):

Jag vet. Bilden är hemskt och det vänder sig i magen på en. Och ja. Jag lägger upp den för att det SKA vända sig i magen på er. För att ni antagligen (tittar på klockan - 17:58) lagar mat eller precis har ätit. För att symboliken ska bli lite extra jobbig.

Planerar att ta bort den här bilden när tillräckligt många fattat piken, eller när jag helt enkelt inte längre klarar av att se den. Så släpp pizzan du håller i, eller ställ ifrån dig den nyknäckta folkölen du unnat dig efter jobbet (det är ok att både äta & dricka, det är inte dit jag vill nå) och grabba tag i din mobil och skicka förihelvete pengar till människor som behöver det. Intalar du dig själv att du inte har pengar och att någon annan kommer att skicka istället?
Tro mig - du har råd, och risken är att samtliga människor tänker att någon annan får vara solidariskt och så slutar det med att ingen är det.


http://www.lakareutangranser.se/

Gick på en mina nyss, tillverkare: jag själv. Fan vad fail.
Dagen blev precis som jag ville.
Jag gick upp. Sen har det mer eller mindre inte hänt något mer.
Agendan har jag suddat ut och eldat upp för allt jag behöver är lite ro och lite lugn.
Tog en powernap på soffan tidigare och har knappt lämnat den under dagen med enbart toalettbesök och matlagning som undantag. Gick till ok och köpte snus också. Rättelse: jag gick halvvägs till ok innan Amanda plockade upp mig och körde mig dit. Jag vet, man ska inte följa med främlingar och hoppa in i bilar sådär,
men hennes mutning var helt enkelt för svår att motstå.

När skymningen kom såg jag min chans och tände ett par ljus i lägenheten.
Det är så vackert och en kort stund fann jag mig längta efter hösten och vintern då man nästan alltid kan tända ljus och mysa. Och det är väl där skon började att klämma och nu sitter jag med ett skavsår större än Lappland.
För här sitter jag med katten i famnen, ser på min favoritserie med tända ljus överallt och rökelsedoft som sprider sig i lägenheten - och jag har aldrig känt mig så ensam förut.
Det kom så plötsligt och det var som om att all luft försvann ut från mina lungor utan att ersättas med ny och det trevliga med ljus förvandlades till ett hån mot mig och mitt fatala misstag.

Det är inte mysigt att mysa själv.
Det är ett eko av tomma väggar och tid som bara är för lång.
En sorg som plötsligt nått mig och allt jag flytt från hittar mig här.
i mörkret. i ensamheten. i tystnaden.

Givetvis när jag letar distraktion på bilddagboken blir jag ännu en gång påmind om hur jävligt allt kan vara.
Det är sällan saker faller en åt gånger. Allt tenderar att braka samtidigt.
"Kommer du ihåg vad du gjorde?".
Nej, inte innan jag gick in på er skitsida, men nu minns jag året och dagen igen.
Thnx. Fu. Men jag vill samtidigt inte ta bort minnet.
Det får vara kvar där.
Men trots att minnet får ligga publikt så önskar jag mig inte få det i ansiktet.
Det räcker nu. Jag vill inte minnas mera idag.


Det är lustigt hur bekvämlighet så lätts byts ut mot något annat.
Som den hjärtskärande saknaden, och det svidande såret från det förflutna.
Eller hur ensam själva ensamheten är - när man till slut inser att den inte alls är självvald.

Skrev ett långt inlägg igår. Fegade ur. Raderade.
Som om att bitterheten och det officiella misslyckandet skulle få mig på fall,
eller bekosta ett skratt jag inte pallar med. Nojjan sätter in. Helt i onödan.

Det har varit ett par intensiva dagar.
När jobbet slutade greppade jag ett halmstrå och jag har gjort mitt yttersta för att vara uppe och överallt,
medveten om att allting kommer att braka ner till slut. Slunga mig ut ur bubblan jag kastat mig in i för att inte greppas av paniken, rastlösheten, men främst - menlösheten.
Läskig tanke. Fan vad liten jag känner mig. Identitetslös.


Oavsett om mitt beteende tagit mig närmre eller längre bort en resignation,
så har dagarna som gått varit hysteriskt roliga.
Så fulla av liv, ärlighet och skratt.
Helvete vad kul jag har med de mina.
Med klanen.
Till och med bakfyllan har uppfört sig exemplariskt.

Inlägget från igår kommer inte att komma upp.
Well, så ambivalent som jag är så kan jag egentligen bara med säkerhet säga att det inte kommer att publiceras idag. Med övriga livet kan jag inte svara på.
Oavsett så fyller det ingen direkt funktion annat än den att det är skönt att få böla ur sig allt gnäll man bär på.
När man degraderats från awesomness till en bitterfitta.

Känner mig censurerad av mig själv.
Hatar det. Vill skriva så ärligt och öppet som jag brukar, + några steg längre.
Jävla synd att man har detta konsekvenstänk hela tiden.
Fan vad det saboterar för en.

Spontant orkar jag inte.
Orkar inte med när vuxna människor beteer sig som hormonstinna 15-åringar.
Bah - du är jävligt dryg och elak när du ber mig slänga en tom toarulle.
Jag: jag uppfattar mig inte som varken dryg eller elak, men jag har tröttnat på att städa upp efter dig.
Speciellt när jag bett dig om det här ca 400 gånger.
Plötsligt leks leken följa john då han avslutar diskussionen med "nu tänker jag bete mig som dig. inte lyssna på dig alls. håll käft och sov.

jag: ........


*trött_tjej_87*

Borde go lesbian.

Jag känner att jag akut behöver komma bort.
Som om att flykten jag så länge tytt mig till inte längre räcker och jag behöver komma bort och filtrera undan allt det sjuka i mig. Jag behöver att bli renad på nytt. Få känna mig nyfödd åter igen och kunna släppa taget om det som varit. Min rastlöshet sliter i mig mer än någonsin och jag vill bara packa väskan lätt och dra.
Uppleva världen och mig själv på nytt och lättare hitta de mönster och former jag behöver.
Jag är så uttråkad av vardagen och jag känner att jag blir sjuk av tillvaron, nästan som om att man bott i stan för länge och desperat behöver frisk luft. Ungefär så känner jag.
Givetvis finner jag en sorts stabil trygghet i min kost, men inte ens den räcker längre för att tillfredsställa mitt behov av att öppna ögonen ännu mer och få större kunskap och erfaranhet inom det området.
Jag längtar efter färska grönsaker. Jag längtar efter gatukonst och det primitiva jag behöver uppleva.
Ica intresserar mig inte. Inte heller tunnlar med fula tags och svastikor.

Jag behöver känna närhet med naturen. Jag behöver hitta ro och den där inre vissheten man enbart kan skaffa av tystnad och meditation. Det blir vipassana*. Frågan är bara när.
Varje chans jag får till eftertanke gör att jag långsamt bryter ner mig själv eftersom att den plats där jag befinner mig på inte kan tillgodose min längtan efter närhet - psykisk närhet.
Den där jag kan utvecklas och ägna tid åt intre styrkor och att uppmärksamma nya dofter och smaker.
Där jag kan strosa barfota och känna det sorts lugn jag strävar efter.

Hela jag längtar bort. Hela jag skriker efter att få lära och leva på en annan nivå än den här.
Kunna få möjligheten att se allting i ett större perspektiv.
Kunna leva så rent och ärligt som jag vill.
Detoxa bort allt det negativa och hela innifrån och ut.
Jag längtar bort till ett paradis utan vägar.


På samma sätt letar jag kickar och jag behöver få dansa och försvinna in i toner och rytm.
Få leka med känslan av odödlighet och fyllas av adrenalin.
Jag behöver få röra på mig och inte känna mig så stillastående.
Jag behöver leva lite mer än själva överlevnaden.

Det kliar i fingrarna.
Det rör sig rastlöst i mina ben.
Huvudet nickar förstående mot spegelbilden som inte inhyser några tvivel om vad som behöver göras.
Vad som behöver upplevas. Kanske man skulle dra till Spiragården** när tillfälle ges?

Livet känns för lekfullt för att bara vänta bort det.

*http://www.se.dhamma.org/
**http://spiragarden.se/Svenska/

Det är med inte ett uns glädje som jag jobbar mitt sista pass på bcv imorgon.
Känns sådär. Har kommit att älska det här jobbet med alla mina fina kollegor och alla patienter.
Kommer att kännas konstigt att svara "jag kommer inte tillbaka mera, för det här är min sista dag" när patienterna frågar när jag jobbar nästa gång, eller om jag är där imorgon (alltså måndag).
Det är ledsamt att sluta när man trivs så bra på en arbetsplats.

Önskar att jag alltid kunde säga att jag jobbade där, och inte bara var en sketen sommarvikarie och timanställd.
Men mina möjligheter är små att få stanna. Det är synd. Jag vill inte sluta.
Jag vill inte gå till bara till ingenting igen.
Till den rastlösa plats jag annars befinner mig.
Där jag tröttar ut mig själv i brist på stimulans.
Där alla dagar är likadana.
Fan vad tråkigt det känns.

Men det har varit en bra sommar i alla fall.
Väldigt bra. Och själv mår jag väldigt bra, nästan hela tiden.

Får gå och lägga mig så att jag hinner sova några timmar innan det är dags att vara på plats igen 07:00.
Ah, well..

Lyckan i en burk och jag känner mig så nära verkligheten att den stundvis blir lite skrämmande.
Men så nära är det till skrattet, och till den naturliga glädjen att jag låter den frodas och vaggas in i kärleken.

Det är så trivsamt, livet.

Känner mig frusen. Avskärmad på något vis.
Som om att något oidentifierat har försökt att nästla sig in och få tillgång till mitt inre utan min tillåtelse.
Känns som att jag har en mental trojansk häst utanpå mig som börjar att borra sig in i huvudet.
Mitt försvar ställs omgående på prov. Obehöriga äga ej tillträde.
Om jag stänger av alla funktioner finns ingenting att hämta.
Ingen information att få. Lite som Rysslands strategi varit under diverse krig.
Lämna allt i lågor. De jävlarna som är efter oss ska dö ut i brist på mat och skydd.
Låt dem lida. Låt dem dö långsamt.

Jag undrar för mig själv vad jag upplever som ett hot,
trots att frågan egentligen är befängd.
Jag vet mycket väl varför jag fäller upp mitt visir och väljer den kalla sidan,
den enkla lösningen. Jag slutar att bry mig.
Allt bara rinner av mig. Ingenting bekommer mig.
Naiv är min tanke, men hårt är mitt försvar.
Ingen utan passerkort kommer förbi den välputsade fasaden jag har.
Ingen når den plats i mig där jag slutat att skämta bort allt,
och faktiskt säger som det är - ingen når den utom de jag bjuder in.
Lura mig till talan är omöjligt. Jag ger när jag vill ge.
Jag ger dem en illussion för att undkomma en annan.
Även mina mest barnsliga tankar är djupa,
och därför är det lätt att maskera ett öppet sår med en rispa*.

Jag kan trilla dit i min öppenhet med mina nära.
Klanen. Den samling människor som blivit min familj.
Men jag luras inte in i förtroende där.
De har tillstånd att faktiskt få höra min version,
och inte någon påhittad historia på impuls.

Tankarna sätts igång i huvudet på mig.
Jag känner hur ansiktet stelnar i ett allmänt nonchalant uttryck,
enbart för att bygga på attityden att ingenting biter på mig.
Ingenting som görs eller sägs, kommer att fastna hos mig
och ingenting - ingenting spelar någon roll i det långa loppet.
För även när jag funnit ut att en disträ förhållning inte fungerar så kan jag tillåta mig själv att känna öppet och ärligt, men utan någon oro inför det kaotiska jag upplever.
För det är bara en upplevelse av nu.
Nu är inte sen och därför behöver jag inte bryta ihop.
Jag är ledsen, och sen går jag vidare.
Mer än så är det inte.

Mitt mentala virusprogram borde lanseras i verkligheten.
Kryphål: alkohol och sömnbrist.





Sov gott. Och tack för responsen, M.
Det gör det lättare att komma igång igen.



*metafor, för de som behöver ett förtydligande.

Och jag lovar mig själv att det ska bli bättre den här gången.
Att saker kommer att lösa sig av sig självt och att livet är precis så enkelt som jag ser det,
fast fortfarande med förmåga att kunna förmedla det.
Men misären älskar ord. Det gör inte lyckan och lugnet.
Lyckan och glädjen finner orden som trivsamma,
men knappast nödvändiga.

Jag är där jag vill vara.
Det känns konstigt att det bara var ett år sedan första raden skrevs här.
Att det bara var ett ynka år sedan jag skrev "att jag har en bit kvar" i min jakt efter livskvalité.
Det är svårt att se idag hur året som varit har format mig.
Min rädsla inför avslutandet på dbtn visade sig vara obefogad.
Sedan jag slutat där har jag utvecklats massivt, lavinartat och inte tvärtom som jag trodde.
Jag har växt ur mina kläder och mitt sinne och ömsat skinn flera gånger sen dess.

Jag har inte "långt kvar". Det var en mållinje jag passerade för längesen.
Troligen samma sekund jag publicerade de orden för ett år sen.
Nej. Jag lever och jag trivs.
Men jag saknar mina ord.
Det gör jag.

Reviderad. Det är vad jag är.
Det är vad jag kallas enligt de termer de använder sig av.
Jag kallar mig själv för människa.
Det tycker jag passar.

Det har varit en märklig avsaknad av fingerdans under en period nu.
Tiden känns mer flyktig än någonsin.
Som att jag vissa dagar enbart strävar efter nästa minut och på så sätt ta mig igenom dagen,
för att jag andra dagar snarare försöker att greppa tiden och få den att stanna så att allt jag är och upplever är det omkring mig. Det lilla har blivit stort och aldrig någonsin har jag uppmärksammat den viktiga vänskapen som nu i all sin fulhet och glans. När trasiga kvällar flätas samman av en tröstande kram via sms eller den närhet vi söker närhelst vi känner oss tomma och ensamma. När ljudet av klirrande glas som slås mot varandra och ingenting kan någonsin få oss att känna oss små och vilse igen.
Så länge vi har varandra så kommer allt att vara okej.
En för alla, och alla för varandra.
Kärleken är gränslös.


Tiden som gått mellan inläggen har inte inneburit tomhet eller avsaknad av känslor.
Jag är som jag brukar. Uppe och nere på samma gång, och någonstans mellan varven hittar jag balans.
Överlag är jag balanserad, även om orden här ger en helt annan uppfattning.
Till saken hör den att jag inte är intresserad av att skriva om vardagliga saker och vardagliga känslor.
I hjärtat är jag en poet, och som alltid blir mina ord avspeglade av just den titeln.
Jag behöver dramatiken för att forma orden som står.
Det finns ingenting i mig som är halvdant.
Även om jag själv älskar intensiteten den ger,
så ter sig mitt liv mycket lugnare i verkligheten.
Men mina ord känner inte till ordet lagom, och min passion ligger inte heller i normaliteten.
Det ger mig ingenting av att skriva för skrivandets skull.
Jag är en dramatiker som funnit sin plats, och jag trivs.
Lyriken är min och jag finner ro i att kunna leka med orden och få fram tankar som var människa någon gång snuddar vid men inte vågar röra eller tillkännage.

Jag är jag med allt vad det innebär.
Jag är en storm av känslor och jag antar att dessa förefaller starkare än för andra,
men i ärlighetens namn vet jag inte.
Behöver mina känslor vara starkare för att jag berättar om dem?
Vi känner hela tiden. Alla känner hela tiden (skillnaden skulle i så fall ligga i att uppmärksamma dem eller inte).
Vi slutar inte att tänka & känna, bara för att vi inte pratar om det.
Kanske har jag blivit en i mängden - med normala mängder känslor som kan tänkas motsvara en till synes normal individ? Något jag lagt märke till är att det spelar ingen roll vilken männniska du går fram till - börjar du att skrapa på ytan så rämmer masken och muren som så varligt blivit uppbyggd.
Alla har sina demoner. Alla har sina ärr.
Enda skillnaden är att mina sitter på utsidan.
Enklare att förklara än så blir det nog inte.

Jag är en känslostorm, men jag är långt ifrån skör.
Saker påverkar mig inte på samma sätt som det påverkar andra.
Jag kan hantera skiten ur princip alla hinder och situationer jag möter.
Jag räds ingenting, utom möjligtvis rädslan själv.

Jag är inte trasig. Det finns ingen anledning till att försöka att laga mig.
Jag är inte halv. Jag är inte svag. Jag är inte i bitar.
Men nog är jag ett gränsfall, och ett gränsfall vill jag vara.
För det är en konst att balansera som jag.
Att leva som jag. Att känna som jag.
Det är inte på något sätt en nackdel.
Det är min styrka.

Jag är allt
och inget
på samma gång.

Och jag vill inte vara någon annanstans
än här. Den jag är. Som jag är.



[Fingerdans är svårt när datorn hänger sig vid varje mening.]