.



All is well.
Skalet jag kröp in i fann jag vara obekvämt och narigt,
och för att inte fastna i evighetscirkeln behövde jag ta mig därifrån.
Med lite glädje i både jobb och fritid så slocknade den tillfälliga ledsamheten.
För att den var tillfällig hade jag klart för mig redan från början.
Att den går över bara jag ger den tid var väntat.
På samma sätt som glädje och lycka kommer och går så är ledsamhet ingenting evigt.
Det är ingenting som jag behöver att dras med varje minut av mitt dygn,
och ingenting som i längden påverkar mig nämnvärt.
Men visst var det skönt att känna lättsamheten igen.
Att nå den i den totala form och mängd jag är van vid,
och inte någon slags kompromiss mellan 50-50.
För även om jag varit sänkt, så har jag samtidigt haft det riktigt bra.
Jobbet  fungerar utmärkt, och så klart växer jag när jag får höra hur nöjda de är med mig.
Att jag behövs - och till och med att jag är den bästa enligt vissa.
Det stärker mig. Fan vad jag trivs.

Drömmen är så klart att bli kvar där en längre tid,
men jag smider samtidigt planer och jag känner mig nästan maniskt nyfiken på vad livet har att erbjuda och vilken väg jag slutligen väljer att gå.
Jag vet, det låter klyschigt, men det är inspirerande att vara där jag är,
att ha patienter, kollegor, vänner och familj omkring mig och ta del av allt som händer.
Få vara delaktig i livet, och inte bara en medpassagerare.
För några år sen då jag skrev i en annan blogg fylld av ångest och vemod så skrev jag ofta om hur livet pågick utanför mitt fönster medan jag låg kvar i soffan och bara lät det passera förbi.
Jag skrev någon gång att livet vinkade på mig men att jag ändå valde att vända bort blicken.
Det sista jag skrev om livet utanför mitt fönster var att det inte längre vinkar åt mig.
Vi är inte ens bekanta längre, livet och jag.

Det har hänt mycket under åren.
Jag är inte idag samma person som jag var för ett år sen, och ännu mindre samma person för ytterligare några år bakåt i tiden. Jag är fortfarande jag, men både utåt och inåt har jag bytt skepnad.
Kvar är inte den osäkra tonåringen som skjuter upp alla framtidsplaner.
Kvar är inte den kroniska sorgen.
Jag är inte längre någon kroniker, även om det påstods att det var allt jag var.
Några ord på ett papper och en rogivande tablett - ingenting mer.
Naivt trodde jag på dem. Lättad att slippa söka efter min identitet själv.
Energin fanns inte där, och jag var inte speciellt engagerad i frågan/temat "självförbättring".
Allt jag behövde var lite tid och distans.
Komma bort från skiten jag var fast i,
och hitta nya alternativ i livet.
Min envishet tog mig till Bronx.
Min envishet tog mig till dbt-enheten,
och min envishet tog bort orden från pappret.
Ren. Helad på något sätt.
Som om att insikten om att jag aldrig varit trasig läkte såren jag kände.
Mina frågor fick svar och allting är nytt.
Ny start. Ny dag. Nytt liv.

Det har varit turbulenta dagar,
även om de inte varit kantade av ledsamhet hela tiden.
Det har varit mycket känslor i rörelse,
även om långt ifrån alla var av det negativa slaget.
Men nog har det tärt på mig.
Ätandet av min energi.

Det är dags att lägga det bakom sig och blicka framåt nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0