bully

Dagen har till största delen varit intetsägande.
Jag gick upp sent och har legat på soffan nästan hela dagen.
Kraftansträngningen jag inbillat mig kom aldrig och enda gången jag flyttade mig från soffan var när jag gick till sängen och la mig för att läsa. Boken var utläst på en timme.
Det går alldeles för fort när jag tar mig an en bok.
Jag påbörjade nästa bok och jag fick slita mig ifrån den halvvägs då det vankades träning.
När man varit stillastående hela dagen är det skönt att röra lite på sig.
Så det blev ett mördarpass på friskis och sen lite bastu på det.
Den nya jackan jag fått från min underbara syster passar mig perfekt.
I formen är den lite stor men jag brukar ju alltid ha så många tröjor under så jag ant..

..vänta lite nu.. varför skriver jag om kläder?
Det finns ingenting spännande att säga om dem?
Jag har ju för fan haft mjukisbyxor hela dagen!

Jag behöver skriva, men just nu finns det ingenting att skriva om.
Allt blir tråkigt och ointressant och jag sänker huvudet skamset för att mitt liv inte är mer spännande än såhär.
Men det är väl något positivt, det också.
Jag är inte sänkt eller tyngd av demoner.
Det är helt lugnt och tyst innanför mina väggar.
Jag antar att det är något bra, men det följer med en viss tomhet utav det faktum att bröstet är stilla när det så ofta stormar.
Jag är glad över tystnaden, men jag har blivit van med dessa åkturer.
Med en stressad själ som denna så blir lugnet ganska tråkigt i längden.
Det är en vaneprocess jag behöver ta mig igenom.
Att vara i mitten och inte tillhöra ytterligheterna är något nytt för mig,
och jag lär mig att hantera det varje dag.

Jackan är svart och fin.
Den gör mig glad.
Hon är en av de bästa systrar en människa kan ha.
Så godhjärtad, så full av vänlighet och ödmjukhet.
Jag är tacksam som har henne som syster.

Har precis kollat in massa vbloggar och har kommit fram till att det är hysteriskt roligt att se på dem.
De innehåller sällan vettig och intressant information, men det är ofantligt kul att se på människor som känner sig obekväma framför kameran och får slut på saker att säga men ändå fortsätter att stamma sig fram.
Just den grejen att människor gör sig till så jävla mycket så fort en kamera slås på tycker jag är rolig (väl medveten om att jag är exakt likadan - men jag lägger inte ut filmerna på nätet), och jag kan aldrig se mig less på dessa filmer. Vet att jag låter lite elak, men jag kan inte hjälpa det. Det är ju roligt!

Dagen har varit väldigt fin och bra. Lugn och avkopplande.
Vi drog med vår Klump till bra och begagnat och hon kom även över till oss på kvällen.
Det känns skönt att träffa lite folk när man inte varit ute så mycket.
Jag trivs med hur livet ser ut just nu.
Klart att det svajjar som det gör för alla,
men överlag trivs jag och har det bra.
Om jag kunde råda bot på rastlösheten jag känner på vardagarna så skulle jag lätt kunna kvala in under kategorin "lycklig". För saker fungerar.
Även om det ibland kan kännas som att man pissar i motvind så löser det sig jämt.
Vinden vänder och jag har fått extra skinn på näsan och en stark ryggrad.
Det handlar inte om att alltid vara stark och aldrig falla.
Faller gör vi alla ibland. Alla är vi små och slitna till och från.
Ni vet säkert hur fortsättningen går och vart jag vill komma.

Skrev ett tvärdjup inlägg som jag i sista sekunden beslöt mig för att inte publicera.
Det blev för intensivt och för nära såren som just börjat läka.

Jag har stora beslut att fatta,
och för närvarande befinner jag mig i tanken av att omvärdera mig själv och allt jag är.
Det har tagit mig lång tid att gå från tanke till handling, men processen har börjat och jag tror att det kan komma något bra av det. Skiter det sig kan jag alltid vända tillbaka,
men frågan är om sättet jag brukade att se på mig själv kommer att vara kvar?
Kommer jag att kunna hantera mig själv och mina val - även om dem i slutändan skulle visa sig vara felaktiga?
Jag vet med mig att jag kommer att bli tvungen att vara ödmjuk mot mig, oavsett valen som görs,
och jag behöver tänka igenom dem noga om jag ska kunna stå för dem i ett längre skede.

Huvudet är tjockt av tankar. Kroppen är helt utmattad.
Det är för den sakens skull ingenting dåligt nödvändigtvis.
Jag tror mig i själen ha nått till ett beslut baserat på visshet,
men även vissheten kan sticka ordentliga hål.
Tanken på att förlora mig själv skrämmer,
trots att jag vet att jag är mer än det här.
Mina val definerar mig inte,
trots att de är grunden till det som är jag.
Jag ser positivt på det kommande,
även om jag får kämpa med att hålla huvudet högt.

Tills vidare låter jag det vara.
Jag följer med i tanken och bearbetar efter bästa förmåga.
Jag stänger inte dörren, utan lämnar den lätt på glänt.

Dagen har varit lugn. Jag tog mig aldrig så långt att byta om till riktiga kläder,
men sov-tischan och mjukisbyxorna gjorde att dagen fick lite söndagskänsla över sig.
Istället för att ligga i sängen i all evighet gick jag upp en timma tidigare och det var riktigt skönt.
Om jag orkar är det nog någonting jag ska fortsätta med.
Jag kanske inte ska gå upp när jag vaknar, det vill säga kring 05,
men det var något tillfredställande att krypa upp ur sängen till ett par trötta katter.

Rastlösheten har kommit och gått under dagen.
Jag satte mig för att läsa en stund och det måste vara det bästa jag vet.
De böckerna jag läser nu är jag så fast i att det är svårt att lägga dem ifrån mig.
Jag försöker att inte läsa för mycket eftersom att jag så snabbt läser ut böckerna,
men när jag väl läser så befinner jag mig bland isfolket och det hela är jävligt mäktigt.
Ja, jag är en boknörd. Det har jag varit hela mitt liv, och jag älskar det.
Jag älskar att jag äntligen fått ro och har kunnat tagit upp mitt intresse igen.
Det var en torka på sisådär 6 år så det känns otroligt skönt att ha kommit tillbaka igen.

Ikväll ska jag gå emot känslan och gå på friskis.
Det tar emot, som väntat. Jag har varit borta från träningen för länge.
Hela kroppen skriker efter regementet och jag känner att det är där jag egentligen hör hemma,
men för tillfället räcker inte pengarna till ett kort där.
Jag saknar alla maskinerna på gymmet där.
Jag saknar min tränare och jag saknar mitt älskade fjun Stina.
Men jag försöker att acceptera att det är såhär verkligheten ser ut,
och det går hjälpligt de flesta gångerna.
Hade jag inte haft Amanda vid min sida vet jag inte hur det hade gått.
Hon får mig alltid att skratta och finna njutning i det jag gör trots att jag fått kämpa tidigare.

Nu är jojjo hemma och en indisk gryta står på spisen.
Livet känns fantastiskt.

Det har varit en fin dag. Solen har varit framme och himlen har varit blå.
Jag gav mig själv sovmorgon och det resulterade i ett strålande humör.
Jag lunkade iväg till dagens session med L och väl där fick jag också tjattra lite med min nyfunna vän.
Dagens session var mer en tillbakablick på hur det var och hur det är, på hur jag brukade reagera i olika situationer kontra hur jag reagerar nu.
Jag har verkligen gjort enorma framsteg under mina år där.
Vi pratade mycket om min och jojjos relation och hur den har förbättras i och med att vi båda har lärt oss mycket om oss själva och varandra.
Det är en snäll man och jag är så glad över att jag har honom.
Mitt älskade skin.

Hemma har det varit falafelmys och som den underbara flickvän jag är så har jag suttit mig ned för att kolla på bilar, vilket är det tråkigaste jag vet.
Det känns så härligt när man har en bra dag när den så länge varit kantad av så mycket lidande.
Jag är ju (som ni lär ha märkt) som en jävla jojjo i humöret och det kan vara ganska tärande.
Det är för det mesta allt eller inget. Det är fantastiskt eller fruktansvärt.
Det är sällan någon gråskala i mitt liv, även om jag försöker att se lite mera färger än de jag är van vid.
Trots att jag blir helt sänkt av mina svackor så vet jag alltid att jag reder mig.
Jag är så van att skifta i humöret och det svåra är aldrig evigt, likaså det ljuva.
Ingenting är evigt, men det är nog så jag vill ha det.
Skulle jag alltid ha det bra skulle jag aldrig uppskatta ögonblicken när lyckan och jag stirrar på varandra och försvinner in i en symbios med varandra och bara är i nuet.
Klart att jag önskar att det tunga inte vore lika tungt, men å andra sidan så är det aldrig så tungt att jag inte klarar av det. Om jag så ska slå mig blodig så är det alltid jag som kommer ut och står kvar som ensam vinnare.
Det kan ta kraft och energi, men jag är aldrig den som bangar en fight.

Idag är jag stark, och det är det enda som räknas.
Morgondagen tar vi sen.
Varje dag har sina strider.
Jag kavlar upp mina ärmar och ler.
Kom an bara.

Jag har gråtit som ett litet barn sedan nyheterna började klockan nio.
Jag gjorde inte ens ett försök att försöka att hindra den salta strömmen ner för kinderna.
Det som idag pågår är något som påverkar mig otroligt mycket och det vore inte vettigt av mig att inte tillåta tårarna att få fritt spelrum och få rinna bäst de vill.
Jag gråter dels för att legosoldater (och motdemostranter) skjuter befolkningen i Libyen.
Hur de kan ge sig på oskyldiga människor och förstöra deras stad och deras liv.
På nyheterna berättade ett ögonvittne att en kvinna tidigare blivit skjuten på sin balkong.
Hon hade inte protesterat, hon hade inte gjort någonting annat än att titta ut.
Då - pang - och kvinnan var död.
Jag gråter för att människor behöver leva med den rädsla regeringen strör över dem,
att de behöver fly sina hem och begrava sina vänner och familjer.
Jag gråter för att det pågår just nu när jag skriver här.
Att människor 2011 lever i en diktatur.
Oavsett om man demostrerat eller inte så ska ingen människa behöva dö för deras åsikter.
Alla människor förtjänar att leva.
Alla människor förtjänar att få tycka vad de vill utan att bli skjutna och jagade.
Alla människor förtjänar trygghet.

Vill folk prompt slåss så gör det utan att blanda in befolkningen.
Gå ut på en åker som man gjorde förr i tiden och ha ihjäl varandra bäst ni vill - men de människor som väljer fred ska få leva i fred. De förtjänar att kunna gå i skolan eller till jobbet.
De förtjänar att känna sig säkra i sina hem och på gatorna.
Att leva i skräck är inte värdigt och jag gråter för alla människor som mist livet,
och för alla som lever i rädsla.
För alla som behöver fly, och för alla som inte vågar vädra sina åsikter.

Samtidigt gråter jag för att det som händer idag är så obeskrivligt stort.
Revolutionen som vi (vänster)människor drömt om har börjat.
Runt om i världen får fler och fler människor nog, och nu har även högt uppsatta människor börjat att säga ifrån.
Jag är med om den här revolutionen. Jag får vara med när det händer.
Det som händer idag är någonting som jag aldrig vågat att hoppas på,
men nu när det händer så gråter jag för att världen flätas samman och sätter ner foten.
Folket tar inte mera skit. Folket reagerar, och det med besked.
Att jag får vara en del av allt det här känns så mäktigt för mig.
Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma,
men tärningen är kastad och nu går det inte att vända om.
Jag som är en skeptiker har fått hopp igen.
Bara tanken på att vara en del av allt är för stor för mig att ta in.
Det här kommer kommande generationer att läsa om i skolan.
Jag var där. Jag var med i Sverige och följde händelserna.
Jag var med när revolutionen äntligen kom.

Det är så stort och nu gråter jag igen.
Gråter av lycka, och gråter av sorg.
Saltsmak för alla människor som behöver leva i det här eländet,
och saltsmak för att förändring äntligen är på väg.
Frihetsflaggan är hissad och jag försöker inte ens att dölja grimarserna jag gör när krokodiltårarna sprutar ut från ögonen. Det här är värt att gråta för.
Det här är värt mina tårar.

Jag känner mig jättematt idag.
Har ingen energi till någonting.
Gick iväg till markbacken för att lämna ett paket och det tog all min kraft.
Jag fick anstränga mig och titta ner i marken för allting bländade mig i ögonen.
Jag borde ha tagit på mig solglasögon. Då hade jag fått lite sommarkänsla också. nice.
Min jacka har gått sönder så jag är hänvisad till min gamla, fula jacka som jag grävde fram i källaren.
Inte kul med trasig jacka och inte kul med ful jacka.

Det verkar som att jag besegrat magsjukan.
Jag mår lite illa, men det är inte mer än så just nu.
Men för att vara på den säkra sidan tänker jag ta det väldigt lugnt idag.
Läsa böcker, kolla på serier, dricka thé med ingerfära och klappa katterna.
Halsen är ett vrak. Snuvan är ett faktum.

Jag känner mig ändå väldigt bekväm och positiv idag.
För en gångs skull mår jag inte dåligt över att vara hemma.
Jag vet att jag behöver vara hemma och då liksom vilar min rastlöshet och jag får inte ångest av ensamheten.
Det är nästan (men bara nästan) så att jag njuter av att vara hemma idag.
Nu när jag måste vara hemma så hittar jag den ro jag så ofta letar efter och kan ge mig själv en paus och göra saker som är bra för mig. När jag annars bara är hemma blir allt till stora projekt och saker jag annars längtar efter blir tråkiga.

Hoppas att den här känslan håller i sig.
Jag kan behöva det.

Hemma från Enköping. Söndagen blev inte som planerad.
Bilen, som jag lärt mig att hata, har fuckat upp sig konstant och Jojjo är hänvisad till att försöka att laga den istället för att umgås. Han åker till sthlm imorgon igen och jag hade gärna umgåtts med honom istället för att svära över bilen.

Något som också påverkar mig är att jag oroar mig för min hälsa.
Jag visar tidiga symptom på magsjuka, men änså länge har ingenting blommat ut.
Hoppas att jag kan ducka det här anfallet. Jag är ganska pigg och uppe på benen nu så förhoppningsvis händer ingenting, men det är sådär halvkul att gå omkring och oroa sig.
Jag har sällan tur med magsjuka men eftersom att jag ännu inte mår illa så tänker jag fortsätta att hoppas att ingenting händer.

Klockan är efter sju. Jojjo kom nyss hem och jag har lagat mat.
En väldigt oinspirerad gryta gjord på morötter, potatis och linser och lite andra saker jag grävde fram i kylen.
Jag grävde även fram muterad mat som jag inte vågar tänka på just nu.

Snart är jag ensam igen.
Det är väldigt jobbigt att tänka på.

Jag tror att jag ska ta en spontantripp till Enköping idag.
Det är så vackert väder ute och jag känner mig bara halv.
Även om Jojjo inte kommer att kunna umgås med mig för han har bilen att jobba med,
så vill jag ändå vara nära. Dessutom är min svärmammis hemma så jag kan umgås med henne istället.
Än är ingenting spikat, men det känns som att jag närmar mig ett beslut mer och mer.

Jag är lite osäker på hur jag ska ha råd med tågbiljetten bara.
Hoppas att det löser sig.

Jag har varit själv hemma i fem minuter och jag plågas redan.
Mannen har åkt till Enköping och jag är kvar hemma.
Det känns väldigt dåligt allting.
Jag hade velat följa med men jag vågar inte lämna katterna,
dessutom kanske jag ska till sthlm i helgen, men det verkar inte bli av.

Ensamheten tär och ingenting blir roligt.
Det är som om att tvn vet om när jag blir lämnad själv för plötsligt går ingenting av värde på tv.
Det är bara jag och mina samlade tankar och en hög av smuts.
Jag vill inte lägga mig i soffan och slötitta på tv.
Jag vill bara vara nära honom, vi ses så sällan känns det som.
Det finns ingen ork till aktiviteter just nu.
Det kanske kommer senare, men för tillfället känner jag mig rätt nedslagen.
Ibland är det tungt att ha någon nära, för saknaden blir rätt stor när den försvinner.

Jag vill bara umgås med mannen och ha det bra.
Se på film eller serier, eller ta en promenad i det fina vädret.
Det är alltid svårt när han sticker.
Han är min bästa vän och min trygghet genom allt.
Jag vet att han känner detsamma.
Vi är helt enkelt inte lika bra utan varandra.

Jag känner mig så tom.

Jag har tagit tag i saker och förhoppningsvis resulterar det i att jag får sova mer än 4 timmar i natt.
Idag var jag och lämnade in mitt cv på tre olika ställen och sen får vi se vart det slutar.
I nuläget är jag så splittrad att jag är osäker på hur jag vill att det här ska sluta.
Oavsett så kommer det att bli både bra och dåligt.
Som jag tidigare nämnt så finns det ingen klar segrare i mina val och alla har lika många för och nackdelar.
Jag hamnar i skiten hur jag än gör, samtidigt som valen ger belöning på olika sätt.

Idag var även min kära vän johan här och vi har ägnat eftermiddagen åt att måla på min dörr.
Det blev ett träd. Inte ett japanskt körsbärsträd som det var tänkt, utan det blev istället ett sagolikt tim burton träd, eller som vi valt att kalla det; ett neil gaiman-träd.
Dessvärre uppskattade inte dörren att bli målad på så färgen lossnar lite här och var,
men vi får se hur det hela slutar.
Jag har ändå sabbat dörren innan genom att trycka in en kattlucka,
så med eller utan träd - jag behöver ändå köpa en ny när jag flyttar.
Då kan jag lika gärna klä den vackert under tiden.

Förutom huvudvärken jag sitter med har det varit en bra dag.
Jag har gjort det jag hade på agendan, umgåtts med min fina vän,
ätit god mat och varit allmänt kär i Jojjo.
I februari var det 4 år sen vi träffades.
Helt stört.

Idag har jag mycket att tänka på. Sessionen med L idag gav mig huvudvärk.
Mina val är många och balansen där i mellan är svår där det finns lika många rätt som fel.
Jag önskar att svaren på mina frågor vore klarare än såhär,
men jag får vända mig till den gamla hederliga metoden där jag listar för och nackdelar.
I nuläget vet jag inte hur det kommer att reda ut sig.
Jag vet bara att om jag någonsin vill kunna sova igen så behöver jag göra det här.
Det fungerar inte att ligga vaken halva nätterna och fundera över hur jag vill att det här året, främst sommaren, ska vara. Det finns för många måsten och borden som krigar med varandra och trots mina val verkar inget av dem mer säkert än de andra.

Jag vet vad jag behöver göra. Jag vet vad jag vill göra. Jag vet vad jag borde göra.
Dessa tre ting går dessvärre inte ihop och jag behöver sätta av lite tid på dagen till att fundera ut vad som verkar vettigast gällande dessa situationer och problem.

Jag känner mig mest nollställd i huvudet och trots en fantastisk insats av min individualcoach så verkar jag inte klokare för det. Vi har mer eller minre fastställt att jag befinner mig i ett dödläge och att jag kommer att bli tvungen att välja, snart.

Drömmar påbyggs och jag vet inte om jag ska följa dem eller fortsätta ha dem som en distanserad längtan.
Men jag går under av att alltid drömma och att aldrig fullfölja mina möjligheter.
Jag behöver göra det som känns bäst för mig och inte det som andra förväntar sig av mig.

Hur det blir återstår att se.

Natten har blivit min fiende.
Timmarna avlöser varandra och jag spenderar dem i vaket tillstånd.
Sömnlösheten driver fram tankar hos mig som får mer bearbetning än nödvändigt och de förvandlas istället till grubblerier som pågår halva natten igenom.
Mina försök att mana på sömnen misslyckas.
Jag vaknar, som alltid 03:30, och är vaken tills jag slutligen ger upp och lämnar sängen.
Natten och jag befinner oss i en pågående kamp och jag behöver att den ger vika om jag ska klara av vardagen.
Jag vet inte vad den utlösande faktorn var för att min sömn skulle rubbas,
och jag vet ännu mindre hur jag ska kicka tillbaka den i balans, men jag behöver det desperat.

Tanken på att få sova brukar alltid vara närande för mig.
Ett sätt för kroppen att vila och hämta kraft.
Nu är natten ett slagfält, och i stridande stund verkar jag förlora.

Mina nattliga tankar hjälper mig naturligtvis inte att sova,
men jag äger inga färdigheter i hur man slutar att fundera.
Mest kretsar tankarna kring jobb, vilket i sig inte är helt märkligt.
Jag är för tillfället arbetslös och söker jobb.
Går på "jobb direkt" och jag vantrivs.
Snart behöver jag söka sommarjobb om jag ska ha en chans att få något,
men än har jag inte lagt två strå i kors och det stressar mig.
Jag ringde nyss min chef på bcv och frågade om jag skulle lämna in mitt cv till henne om jag skulle söka jobb där igen och det skulle jag. Sen la jag till i slutet av samtalet att jag söker flera jobb.
Varför jag la till den sista meningen vet jag inte.
Onödig kändes den och jag ångrade mig efteråt.

Jag behöver ett sommarjobb, men samtidigt så får jag svårt att klara av vintern och mörkret när sommaren bara är fylld av jobb. Jag behöver sol och vila, få umgås med mina vänner och hänga på festivaler.
När jag bara jobbar så hinns ingenting med, och det sänker mig sen när vintern kommer.
Då får jag svårt att klara mig och jag lider mig igenom mörkret tills nästa sommar kommer, då jag också jobbar.
Cirkeln sluts och fortsätter i all evighet.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den.
Jag vill ju jobba, men inte på sommaren.

För isolerad. Jag börjar att fucka upp mig själv.
Lustigt att jag var orolig att explodera ut över någon,
när det istället blev en intern exploation.
Jag vet inte om det ens är ett vettigt ord att använda,
eller om det är ett godtagbart ord som existerar.
Hoppas det. Jag har ingen energi att tänka längre.

Ensamheten har börjat att tära och när min mobil slutade att fungera började jag nästan att tjura.
Egentligen vet jag inte varför (ge mig ett p, ge mig ett m, ge mig ett sssssssss), för jag har inget jättebehov av att prata med någon,
men bara att möjligheten till kommunikation togs ifrån mig fick mig på fall.
Jag känner mig så jävla hjälplös av att bara vara hemma och ha tråkigt.
Inga bra böcker, ingenting bra på tv, inga serier på datorn som lockar.
Jag har hittat värktabletter nu i alla fall så det är ett bekymmer mindre,
men nu har jag ett värkande jävla hål i mig istället.
Det ekar av tomhet. Inte idag. Jag vill inte vara själv idag.
Jag vill inte vara själv med min ömklighet och min rastlöshet.
Trots att jag inte vill falla för klyschan och vara en i mängden,
så hade jag behövt en kram idag.
En kram och ett "jag älskar dig".
Istället är jag bara ett jävla minfält och det är ingen poäng i att prata med mig,
jag märker det ju själv.

Jag kan inte fokusera mig.
Lyssnar lite på musik för att fördröja tiden från den sketna tvn.
Skulle vilja badda in mig själv i rosa bomull och sväva omkring viktlös i mitt bomullsparadis och hänga med krambjörnar som man vet bor där [man har väl sett det på tv].

Imorgon ska jag röra mig utanför lägenheten till min viktiga vän och vi ska måla hela världen.
Vi är tre på affektlab och jag uppskattar vår trio väldigt mycket.
De ger mig ny energi och jag älskar våra olikheter tilika likheter.
Det är mycket som ryms innanför de väggarna.
Det är mycket som målas och bryts ner och ihop.
Men vi är inte ensamma.
Vi är aldrig ensamma.

Jag vilar huvudet med en pocketbok.
Det vill sig så illa att bokserien jag läser är hemma hos Lisette och jag är inte i form att gå dit och byta böcker,
så det har blivit att jag bara tog tag i en bok som jag hade liggande här hemma och började att plöja igenom den.
Böcker är det som får tiden att gå. Jag är inte ett dugg intresserad av tvn.
Jag behöver en värld jag kan sjunka in i och glömma bort att jag är ensam hemma, utan smärtstillande och sysselsättning. Jag trivs med mina böcker.
Där fastnar jag och sida efter sida flyger förbi och jag finner den ro jag behöver.
Katterna ligger vid min sida i sängen när jag läser och ljuset från solen värmer mig.

På tv går project runway.
Jag är inte intresserad, men jag behöver en paus från läsandet en stund.
Det blir allt svårare att koncentrera sig och jag behöver antagligen äta någonting.
En halv påse chips till lunch var inte tillräckligt.

Jag har det bra förutom att jag är en tickande bomb med smärtor.
Ingen ångest. Ingen ilska (just nu, ehum) och ingen oro.
Jag väljer att avsluta samtal som kan spåra tills alla parter lugnat ner sig och jag känner mig glad, trots att jag är rastlös. För tillfället ångrar jag mitt val att försöka att hinna med den tidiga bussen på stan istället för att svänga in på apoteket och köpa smärtstillande.
Just nu känns det inte som det mest intelligenta jag gjort,
men det är samtidigt inte hela världen. Värre var det i morse.

För att ta hand om mig själv idag så blir det nog att se på serier, dricka mycket thé och äta gott, antagligen kolhydrater.. (Vilket i sig är tvärdumt eftersom att jag inte tränar).
Och läsa. Mycket läsning.

Det var ingen bra dag att ta sig ut på.
Jag vaknade vid fem i morse och sen dess har jag legat vaken, precis som vanligt.
Men den här gången var det inget fel på sömnen.
Jag har sån jävla mensvärk att jag knappt kan stå på benen.
Ändå gick jag iväg till jobb direkt för att ha ett möte med min handledare och för att gå en kurs i hur man skriver ett cv och ett personligt brev.
Det hela slutade med att min handläggare inte hade något att säga till mig alls,
och att jag och den andra mannen inte var helt överens om hur mitt cv skulle se ut.

Jag funderar om det viktigaste är att jag är nöjd, eller om det är att läraren är nöjd?
För det ser inte dåligt ut, och egentligen hade han inte mycket att komma med,
men de förändringar han ville att jag skulle göra behöver jag tänka på.
Han blev inte glad över att jag inte gjorde som han sa,
och kanske var det omoget av mig - men gör oss alla en tjänst och reta inte upp en pms-brud igen.
Och säg för guds skull inte: "Försök att tona ner din tjejighet".
Är det något jag inte är så är det väl tjejig.
Jag vill inte ha någon ful ram runt mitt cv, och så är det med det.
Jag får vara envis utan att man behöver dra paraleller till mitt kön.
Ogilla.

Det är helt enkelt ingen bra dag,
och de som inte vill råka ut för min vrede bör hålla sig undan.
Jag är snäll och rar för det mesta,
men inte den här dagen, och antagligen inte imorgon heller.
Just don't fuck me up.
I'm in pain - aight?

Jag gillar min handledare väldigt mycket,
men det finns vissa människor som man tappar respekten för väldigt snabbt.
Som när de behandlar en som ett barn och skrattar åt ens "tjejighet" (JAG VET INTE ENS VAD DET BETYDER!)
Jag ska dricka en kopp thé och gosa med vetekudden nu.

Verkligheten känns dimmig idag och jag undrar för mig själv om allt bara varit en dröm.
Jag befinner mig i något slags vakum och hela tillvaron känns overklig.
Jag är osäker på vad som blev sagt och vem som är vem,
men jag vet att nervositeten jag kände var på riktigt.
Idag granskar jag mig själv och undrar om jag tog rätt beslut.
Var rätt rätt att halka dit?
Var det rätt att börja prata och låta mig fångas av det välbekanta som jag visste fanns där?

Jag har ingen kraft att ställa till med besvär och dramatik.
Jag antar att jag fortfarande är rädd att saker ska gå åt helvete.
Men vi är vuxna nu och de naiva ögonen är borta.
Det är ett tecken på sundhet och kanske har vi alla en chans att falla fritt och landa rätt.
Det är mycket tvivel i mig. Mycket splittrade tankar och känslor jag behöver bearbeta.

Närhelst jag känner mig ängslig ska jag tänka på den trygga doften av hennes hud och cigarettrök.

Där gick jag. Med ytlig andning och snabba steg över den hala marken.
Kullerstenar gjorde sig påminda under mina skor och lampor tändes när jag kom för nära dess sensorer som för att lugna och skapa trygghet inför det som väntades.
Det enda som lät var det krasande ljudet under mina skor och min ansträngda andning,
men jag gick med bestämda, snabba steg mot det förflutna och framtiden på samma gång.
Det luktade varmt av öppna eldar på vägen dit och jag tog stora, djupa andetag för att komma tillbaka från dissociationen och för att ta in den ljuva doften den gav.

Mitt vackraste frö var där och svepte in mig i den ro jag sökte.
Jag snusade in hennes doft och jag kände hur bröstet slutade att krampa och istället började muren jag så ofta ställer upp inför nya moment att rämma.
Men hennes lugn spred sig och trots att jag var tafatt så var jag accepterad och välkommen.

Hon var där. Saknaden och rivgärdet i mitt mellangärde.
Hon log och jag stammade fram svar jag inte förstod.
Jag talade i tungor och ingenting lät logiskt.
Där stod vi. På samma plats men ändå två år och många centimetrar längre.
Vi har växt båda två, på olika håll.
Vi kanske aldrig växer samman igen,
men som jag sa till henne behöver jag rensa och rena och vi vet båda två vad vi går för.
Hemligheter känns överflödiga.
Jag slutade att stamma och serverade istället nervöst cola efter cola,
samtidigt som jag försökte att hålla ihop.

Jag ramlade hem över isgator och kylan bet i mina kinder.
Men kvällen har varit storslagen.
Saker har startat en process i mig och jag är nyfiken på vart den leder.

Vackra Milou är mitt stöd och min frälsning.
Hennes lugna röst tröstar mig samtidigt som den ger mig mod.
Trots att tiden går mellan våra träffar vet jag att den ryggrad jag har idag vore obefintlig om hon inte vore i närheten.

Idag är jag tacksam för mycket.

Jag trivs inte med snökaoset, men trots min bitterhet inför kylan så är det magiskt vackert ute.
Snön yr åt alla möjliga håll och de kalla vindarna letar sig in innanför tröjan och jag huttrar.
Mötet med min handläggare idag gick bra. Jag fick bra respons på mitt personliga brev när jag skrivit om det lite och nu ska jag bara samla mod till mig och skicka iväg det.
Jag har pratat med min fina chef på bcv och hon gav mig gärna referenser.

Om en stund kommer Amanda hit.
Tanken är att jag ska ha städat tills dess men jag vill inte skrämma katterna just nu.
Det är nog mest en ursäkt från min sida när jag tänker efter..

Kattlådan ska göras sen i alla fall.
Det är en uppgift jag klarar av i alla fall.
Jag har lyckats att diska undan all disk,
men dammsugningen vet jag inte om jag orkar med.

Jag är sveriges sämsta hemmafru.
Hemmasysslor är ingenting för mig.
Jag känner mig lite som Silje i Sagan om isfolket.
Hon var också helt hopplös med hemmasysslor.
Jag vet att jag inte kommer undan,
men det känns på något sätt som att stänga in en kretiv själ.

Nu svamlar jag.
I'm sorry.

Min nattliga sömnlöshet börjar att bli ett riktigt problem.
Jag gick från att sova varje natt med otroligt intensiva drömmar till att inte sova alls.
Det är samma sak varje natt. Jag somnar snabbt, men vakna omkring halv fyra och sen är jag vaken.
Sover kanske någon halvtimma hit och dit, men för det mesta ligger jag vaken och försöker att finna någon slags trötthet jag kan hålla fast vid.

Vad som är ännu värre än att jag inte kan sova är att jag bytt ut sömnen mot grubblerier av storleken XL.
Jag finner ingen ro och jag ägnar timme efter timme att ligga och fundera och oroa mig över saker i mitt liv.
Jag ligger och ångrar val och ältar saker, jag ligger och oroar mig för framtiden.
Skulle jagg få jobbet jag ännu inte sökt - skulle jag kunna gå kvar dbtn då?
Hur ska jag göra för att sova när jag kommer hem från jobbet (nattjobb) för att sen vakna vid tolv för att bussen till affektlab går halv ett. Och hur ska jag kunna hålla mig vaken och sedan somna om när jag kommer tillbaka därifrån? När ska jag hinna träna? När ska jag hinna umgås med mina vänner?
När ska jag hinna övningsköra - när ska jag hinna umgås med Jojjo?

Tänk om jag inte får något jobb. Hur ska jag överleva i den nedåtgående spiralen ví kallar rastlöshet?
Dessa tankar sänker mig totalt.
Med dessa tankeblock över mig är det omöjligt att få sova.
Men sömnlösheten kom innan tankarna.
Jag antar att huvudet behöver roa sig med någonting under natten eftersom att jag ändå inte kan sova.
Jag behöver sömn. Jag behöver vila.
Det här är så ovärdigt och jag vet inte hur länge till jag orkar med skiten.

Mötet med min handledare på jobb direkt gick väldigt bra.
Han var trevlig och intresserad och vi hade ett riktigt givande samtal.
Jag fick intrycket att han är en man som engagerar sig mycket och sånt är alltid soft.
Efter vårat första missöde med posten och fel mobilnummer sa han hela mötet igenom att jag gjorde ett väldigt bra intryck. Skönt, eftersom att jag kände mig rätt bortkommen men jag är ju inte störd på det sättet - jag vet hur man uppför sig. Han verkade chockad. Jag vet inte om det säger mer om mig eller om vad han brukar råka ut för mest.

Sakerna jag beställde från roots of compassion sög.totalt.
Tischan jag köpte var alldeles för stor och var mera i Jojjos size. Bra gjort, "small".
Plånboken i hampa jag köpte var den största plånbok jag någonsin sett.
utöver att det estetiskt sett är sjukt fin så ser det ut som en typisk brud-plånka.
Jag vet inte varför men tjejer envisas ofta med att å runt med abnorma plånböcker.
Det är fult och praktiskt, och jag förstår det inte.
Men vi gillar alla olika..

Skärpet var fint, men litet. Symbolen kunde ha varit större,
men jag har ledsnat på att klaga på allt jag kom över.

Det blir ett fredagsmöte med jobb direkt.
Då har han gått igenom mina cv's och det personliga brevet.
Hoppas att han inte sänker mig helt.
Det vore drygt.

Jag behöver jobba en hel del med mina tankar idag.
De är inte outhärdliga på något sätt, men de är som små nålstick och jag behöver använda mig av acceptans,
trots att situationen känns lite övermäktig att acceptera.
Det är flertalet tankar som far. Vissa förstår jag, andra inte.
Vissa av tankarna är light-jobb, medan de andra drar ner mig och jag får kämpa mig upp.

Jag känner mig ledsen av många av tankarna och hela situationen känns sorglig.
Det är bra på ett sätt, eftersom att dagens känsla på affektlab är just sorg.
Men jag känner att jag får passa mig ordentligt för att situationen inte ska glida mig ur händerna och göra att jag tappar kontrollen.
Jag får vara både glad och ledsen samtidigt, vilket är precis det jag är.
Jag får känna mig splittrad, och det är helt okej.
Synd att det inte känns okej i kroppen.
Bara trasigt.

Jag är helt slut efter att ha suttit vid datorn nästan hela dagen och skrivit på mitt cv och det personliga brevet.
Det stressar upp mig för det påminner mig om att jag behöver ett jobb och att jag ska söka ett jobb som kommer att ta mycket energi från mig om jag skulle få det. Nu tror jag verkligen inte att jag har någon chans på jobbet,
men själva grejen att skriva ett cv och ett brev gör allt så verkligt och det skrämmer mig.
Tillbaka till den stressande vardagen där jag gör allt jag kan för att passa in och inte vara för mycket,
men det faller ändå. Jag hasplar ur mig fel saker och försöker att tona ner mina värderingar så gott jag kan,
men de lyser rakt igenom mig och även om jag inte skäms för den jag är eller mina åsikter så vet jag tillräckligt om jobblivet att mina värderingar inte hör hemma där.
Alla dessa tankar kör ihop det ordentligt i huvudet på mig.
Jag försöker att inte flippa ur och tänka alldeles för många steg i förväg, men det är svårt.

Det som varit bra med dagen är att jag inte hunnit känna efter hur ensamheten känns och hur tomt maten smakar utan Jojjo. Jag brukar alltid känna mig så förfärligt ensam, tråkig och grå när jag är själv men dagen har passerat utan att jag har tänkt speciellt mycket på hur lägenheten ekar.
Katterna myser med mig och Jag har pratat en hel del i telefon för att bolla tankar om mitt cv,
men nu när allt lugnat ner sig kryper pressen närmre och jag hamnar återigen i kampen om att inte tänka för fort och för mycket.

Det är tvättderby ikväll och jag våndas.
Våndas av rädsla att krympa tvätten, vilket är något av min specialité,
och rädsla av att halka på den hala marken på vägen till och från tvättstugan.
Himln lyser upp i ett rödgrått sken så jag känner mig inte orolig inför mörkret.
Jag är tacksam för skenet för även om det enda ljud som hörs är mina skor som krasas mot sten så känns det lite tryggt ändå.

Så. Då har jag ägnat förmiddagen åt att skriva ett CV.
Efter att ha granskat mitt gamla, som jag haft sedan 2006, insåg jag att jag drastiskt behövde göra om hela skiten så jag började om från början. Jag ändrade hela layouten och jag tycker att det nya cv:t är mycket snyggare, tydligare och personligare. Jag har lagt ner mycket tid på att skriva om mina kvalitéer istället för att bara radda upp klyschorna som "positiv, glad, serviceinriktad" osv.
Jag ska lämna in det till en kille på jobb direkt så får vi se vad han tycker.
Jag kommer antagligen att bli tvungen att ändra en hel del,
men det är trots allt bara mitt andra cv jag någonsin skrivit så det duger bra räknat i min självkänsla.

Det blir tvätt-derby ikväll.
Stannade hemma från omvärlden för jag trodde att tvättiden började 15, men så var det tydligen inte.
Men jag fick å andra sidan tid till att skriva om mitt cv och det känns sjukt bra att ha fått det gjort.
Jag skulle också ta med mig ett personligt brev, men jag har ingen aning om hur man skriver sånt.
Får fortsätta att googla mig fram till något slags vettigt svar.
Men först behöver jag en paus.

Jag hade nyligen ett ganska stressande samtal med min handläggare på jobb direkt.
Han var mycket missnöjd med min kommunikation då han ringt mig många gånger utan att ha fått något svar, och jag kom inte heller på den avtalade tiden, idag 11:00.
Jag förstod ingenting. Jag svarar alltid i telefonen och har inte haft något missat samtal från någon jag inte känner, och gällande mötet så fick jag kallelsen idag, 2 h efter att jag skulle varit där.
Det visade sig att han hade helt fel nummer till mig, för inte en enda siffra stämde, och posten kan jag inte gör mycket åt.
När jag förklarade situationen lugnade han ner sig och jag tror att han hörde rätt snabbt att jag är seriös och då slutade han att låta så aggressiv mot mig. Men det är klart att det är upprörande för hans del om det stämt att jag dissat hans samtal och struntat i hans möten.
Men slutet gott, allting gott.
Han verkar väldigt trevlig och jag ser fram emot att träffa honom på onsdag och få hjälp med mitt cv och det personliga brevet.

Nu. Äppelkaka.
Ciao!

Katterna får försenad lördagslyx i form av lax i sås från whiskas.
Katitzie beter sig som tvångshandlingarnas drottning då hon slickar upp all sås som finns men skiter i köttet.
Det är något fel på damen. Hon äter aldrig mjukmaten, men "äter" glatt upp gelé och sås.
Satin blir lika glad över det eftersom att det bara gör att hon får mera mat.
Älskade, konstiga skattkatter.
Ni berikar mitt liv till det bättre, varje dag.

Och våra innerliga samtal blandas med livskvalité och jag följer med i dess rytm av den dansande själen som följer med i tonerna av att det är precis såhär livet är tänkt att det ska vara.
Bruset i öronen har lagt sig, och bröstet är endast fylld med kärlek och den innerliga vänskap jag känner till mina nära och rara vänner och mannen jag älskar att kalla min.
Deras varma leenden ger mig oceaner och åter tusen strömmar av ork och jag fungerar tack vare deras tilltro till mig att ha mig i deras liv på samma sätt som jag själv har valt att ha dem i mitt.
Klanen med vissa givna delar står mig varmt om hjärtat och jag kan inte tänka mig att det kan bli bättre än såhär.

Konsten att unna sig saker är viktig, och vi påverkas av de val vi gör för att förbättra vår tillvaro och jag tror att om man är ödmjuk mot sig själv, så blir man även ödmjuk mot sin omgivning.
Människan är ett flockdjur och jag samlas med de mina och fylls och töms gång på gång av de band som för mig verkar obrytbara. Att vi efter så lång tid fortfarande ger varandra den bekräftelse vi behöver och att vi aldrig ifrågasätter varandras sätt att hantera eller agera i vardagen.
Vi fångar upp varandra, på samma sätt som vi på avstånd agerar skyddsnät och ett telefonsamtal mitt i natten är alltid välkommet och vi är varandras högra hand och den tröstande famn vi så desperat längtar efter ibland.

Vissa dagar lyser solen.
Men i mörkret är vi stjärnorna, och vägen är aldrig så svart och tom när man har sin familj omkring sig.

Försöker att söka jobb. Det är djävulskt tråkigt att bara gå hemma.
Jag är inte gjord för arbetslöshet. Jag är alltför rastlös för det.
Kruxet i det hela är att de jobb som intresserar mig och som jag har en chans på kräver körkort b,
och då minskar ju mina chanser rätt bra..
Det andra problemet är att jag ständigt missar min gamla chef och det vore inte helt fel med referenser.
Att jag sen bara är 23 år är inte heller till min fördel om man vill jobba inom psykiatrin.
Det jobbet jag tittat på nu är på rättpsyk.
Men jag är 23 år, har knappt någon erfarenhet, inget körkort och jag får inte tag på min gamla chef.
Sen är det där jobbet inte perfekt för mig. Det ligger på heltid, natt.
Jag som sover så jävla dåligt skulle behöva en tjänst på dagar och kvällar,
men jag blir galen av att bara vara hemma så jag behöver utforska alla möjligheter till stimulans.
Men jag vet att jag är bra på det jag gör och jag skulle gärna vilja ha en chans att visa vad jag går för.

Jag fuckar upp ibland och det är ofta jag tänker på saker som jag i en jobbsituation kunnat/borde gjort annorlunda,
men jag försöker att blicka framåt och inte vara så hård mot mig själv.
Jag gör misstag ibland. Men överlag så vet jag att jag är skillad.
Hur jag beter mig privat och hur jag är i jobbet är två olika sidor hos mig.
Jag är inte perfekt, men jag hoppas att jag får möjlighet att förbättra mig själv och verkligen visa framfötterna.

Det här med att vara arbetslös är inte något för mig.
Helst vill jag gå i skolan. Det måste vara något av det bästa jag vet.
Synd att jag skolkade bort hela gymnasiet.
Det har kommit till min kännedom att jag är rätt smart.
Jag visste inte att jag var kapabel att få så bra betyg som jag fick när jag läste på komvux.
Men gymnasiet var kantad av ångest och destruktivitet.
Det hade antagligen inte gått även om jag hade försökt.
Men det vore grymt med en chans nu.

Idag är en sån dag då det är okej att hålla sig inomhus hela dagen.
Det blåser och är dåligt väder ute och jag har inte planer att ta mig ut idag.
Skulle det hända något skulle jag antagligen inte banga,
men det är skönt att ha dagar då man inte behöver må dåligt för sin inaktivitet.
Jag blir oftast bara rastlös och ledsen av min passivitet,
men när det ser ut som det gör utomhus så behöver jag inte må lika dåligt för att jag är tillastående.

Klockan är strax efter halv tio och jag har startat dagen bra.
Hoppas att den fortsätter såhär.


---

Fan. Nu blev det jättefint väder.
Jag är en dålig människa som stannar inomhus..

Jag försöker att sluta hetsa mina tankar men det är otroligt svårt.
Trots att jag för det mesta är väldigt nöjd med hur jag ser ut så slås jag omkull av det vansinniga begäret att bli smalare.
Jag har fortfarande ungefär 3-4 kg kvar att gå ner tills jag är tillbaka till min vanliga vikt,
men jag har haft seriösa funderingar på att skita i att ens försöka för att jag känner mig väldigt bekväm som det är i nuläget. Jag har tänkt igenom det noga och jag har kommit fram till att jag hellre är + 4 kg än tillbaka till det strikta slimmade livet jag brukade tillhöra.
Jag vet inte om jag saknar det speciellt mycket.
Jag ser rätt schyst ut ändå, trots att jag väger lika mycket som ett träskmonster.

Men så kommer det dagar då allting bara fuckar upp sig.
Då allt mitt fina sunda förnuft försvinner och jag får tankar om att jag måste bli smal nu - NU- !
Alla mina uppsamlade färdigheter och tankar om mig själv som sund bara blåser bort och jag får svårt att inte följa med känslan och börja att plåga mig själv tills jag åter når vikten jag finner okej.
Men det är inte värdigt och jag försöker att stå emot.
Inte för att jag lider av ätstörningar eller skulle må dåligt av att gå tillbaka till min vanliga vikt,
men jag minns hur så mycket kretsade kring maten.
Vad jag åt, när jag åt och vilka kläder som var okej att ha på sig.

Vissa dagar accepterar jag utan invändan hur min kropp ser ut idag,
och jag trivs mer med den idag än vad jag gjorde för 4 kg sen.
Men vissa dagar får jag kämpa hårt för att inte låta mig slukas hel av mina dömanden om hur jag ser ut.
Huvudet ekar av skällsorden. Du är fet. Du är ful.
Ingen kommer vilja röra vid dig. Ingen kommer att vilja tiitta på dig.
Våga inte visa dig ute när du ser ut sådär. Ditt ansikte är som en jävla fotboll.
Och så fortsätter det.

Cirklarna som visar känsla & förnuft ligger tätt omslingrade i varandra utan att för den sakens skull faktisk gå in i varandra och skapa den visshet jag behöver för att inte falla bakåt och bli destruktiv.
Fan. Jag vet ju att jag hellre i nio fall av tio ser ut som jag gör idag än hur jag såg ut förut.
Men det är fortfarande den där sista procenten som fuckar upp mig.
Som ställer till med så mycket tvivel i mig.
Det här kan omöjligt vara nyttigt.

Jag behöver inte det här.
Jag tar mitt lilla sammanbrott och lägger det i en låda och där får det ligga, länge.
Tills det behagar mig att ta fram det och spöa skiten ur det.
Jag är bättre än det här.

Jag är för klantig för mitt eget bästa.
Sträckte mig i skafferiet efter idealmjölet och lyckades istället med att trycka in en papperskant av ett mjölpaket rakt in i mitt vänstra öga. Det gjorde ont. Jätteont.
Som pricken över i:et har jag antagligen skadat hornhinnan lite för ögat är helt kasst att se med jus nu.
Allt, precis allt är suddigt. Jag kan inte läsa texter utan att blanda ihop orden, eller se på tv.
Det hjälper inte att mitt andra öga mår bra för världen är suddig ändå.
Hoppas att det går över snart.
Ni får kanske stå ut med SM i stavfel ett tag framöver.

Satin är en otroligt busig katt.
Det är så härligt att se när hon går igång på morgonen när jag vaknat.
Hon busar runt och lägenheten är en hinderbana som hon glatt springer runt i och det finns inget slut på hennes energi. Just nu är hon i hallen och jagar sin svans. Det ser så underbart kul ut.
Det är väldigt stor skillnad på henne och Katitzie.
Katitzie är min lilla latmask och skulle aldrig få för sig att leka och springa runt.
Hon kan sträcka sig till lite brottning då och då,
men hon engagerar sig inte tillräckligt för att vinna, trots att hon är dubbelt så stor som Satin.
Satin är ett energiknippe. Mina vackra katter.
Ni förgyller min vardag så mycket.