bully

Det är något vemodigt över mig.
När jag tar djupa andetag och låter tankarna röra sig långsammare så rasar det över mig.
En lätt smekning, lite som när vinden försiktigt stryker förbi längs armen - så känns oron i mig.
Oron & stressen. Kanske mera stress än något annat, men dessa två hänger ihop som två destruktiva vänner på jakt efter efter dekadens att fastna i. Låtar att skriva. Piller att ta. Nätter utan sömn.
Men jag låter mig inte förföras av dem. Jag försöker att skilja på varje enskild känsla och kunna bryta ner dem i småbitar för att kunna förstå dem bättre. Kunna förstå mig bättre.

Orden förblir blanka och jag hittar sätt som fungerar,
men jag vet inte om planen är att de ska fungera nu eller sen.
Det känns som att jag ljugit så länge att jag inte längre kan skilja sanningen från lögnen.
Jag vet inte längre om jag är trött eller utvilad.
Jag vet inte längre om det är mer eller mindre tid jag behöver.
Ibland känns det som att jag älskar och hatar på samma gång - men är det ens möjligt?
Saker kan vara på två eller flera sätt samtidigt, men har jag förmågan att känna två eller flera saker samtidigt?
Eller är jag bara kluven mitt i tu, och är då det samma sak?
Jag vet inte längre.
Jag ifrågasätter utan att komma någonvart.

Stressen. Oron Rädslan.
Jag vill inte tappa mig själv på samma sätt som förut.
Då min passivitet blev ett vakum och jag bara en rastlös skugga.
Då alla dagar var likadana, och ingenting bokat i min kalender.
Hela min tid var fylld av ett ingenting.
Och detta ingenting skrämmer mig mer än något annat.

Så jag slappnar aldrig av helt,
för tänk om jag njuter av några dagars stillhet och sen inte förmår mig att ta mig ur det.
Jag vantrivs av att sitta still, ändå kan jag inte ta mig därifrån när jag väl trillat dit.
Jag blir en fånge i mitt hem. Isolerar mig. Stirrar på väggarna. Startar projekt jag aldrig avslutar.
Ingenting blir gjort och ingenting vettigt blir sagt.
Allt bara försvinner bort. Att glider mig ur händerna och jag slutar att påverka min vardag.
Jag landar i någon falsk acceptans att det är såhär jag vill ha det,
medveten om att jag vantrivs. Medveten om att jag förtärs av passiviteten.

Men saker måste få vara. Jag behöver få vara.
Jag behöver en vardag som är säkrare än den här.
Visst har jag rutiner, men de känns ostadiga eftersom att jag inte väljer dem själv.
Jag anpassar mig efter telefonsamtal, och jag stortrivs,
men telefonsamtal ger ingen kontinuitet och jag behöver mer än så.
Jag tror att jag behöver mer än så. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag behöver.

Få känna att allt inte är så osäkert, kanske.
Få ha ett lugn inom mig där jag vet hur morgondagen kommer att se ut.


Nu är jag sjuk och sårbar.
Då kryper sakta känslor fram.
Man blir ömtålig på något sätt.
Inte skör eller svag.
Men ömtålig.

Allt blir lite starkare och lite mera intensivt än vanligt,
och jag har ingen kraft att bearbeta det.
Sen i lördags är jag hemma.
Jag klarar inte av att ta mig ut.
Förkylningen växer istället för att läka.
Sen i lördags är jag hemma.
Idag är det måndag.
Och jag vantrivs. Fan vad jag vantrivs.
Därför skrämmer en intetsägande vinter mig mer än något annat.


Jag tror inte att ni förstår.

Är det tiden som försvårar?
Eller är det jag som försvårar tiden?

Strax tar jag tåget bort.
För jag kallar det bort numera.
Det var flera år sen jag kallade det "hem".
Den plats där jag växte upp och sedan flydde ifrån.
"Till Köping" låter det.
Varken mer eller mindre.


Jag börjar närma mig ett svar.
Men det är svårt ändå.

Jag behöver samla tankarna.
Jag behöver ge det ett uttryck, ett ord.
En förklaring av en sammansatt mening som gör att jag förstår allt som händer.
Att jag är där, och inte bara står bredvid och tittar på.
Att jag kan följa det som pågår, och kunna greppa allt omkring.

Att jag bara förstår och kan förklara det.
Jag behöver samla tankarna.

Nattjobb.
Det kommer att gå bra.

Hösten kom fort i år. September brukar vara en månad där solen får en sista chans att lämna avtryck.
Nu har den bara farit förbi medan Katia sopat banan ren.
Att hösten närmar sig så raskt gör mig ingenting.
Jag tycker om dess färger och jag trivs i mellanlandet mellan värme och kyla,
även fast jag som alla andra föredrar sommaren och värmen.
Nej, hösten gör mig ingenting. Det är vintern som bekymrar mig.
Jag är ingen person som påtagligt lider av den sk "höst/vinterdepressionen",
men jag är inget fan av snö och den hårda kylan den för med sig.
Jag hatar att klä mig i många lager tröjor & långkallingar,
och jag hatar mer än något annat vinterskor.
Det är så jävla fult med vinterskor.
Alla modebrudar lär ha orgie i lycka över vinterns skor,
som alltid är någon ledsen läder/skinnstump i moonboots-kostym.
Det hela ser förjävligt ut.
Av någon anledning så har flertalet av dessa kreationer toffsar hängandes på sidorna.
Jag frågar mig själv - why? Vem köper något så fult och trivs med det?
Är det för att Pissie har skrivit om dem, eller är det för att de har hög status = dyra,
som gör dem attraktiva? Oavsett.
Jag släpper inte taget om mina converse/tygkopior,
trots att det var sjukt längesen de var sk "inne".
Men dock fryser jag som fan under detta halvår som vintern pågår.
Mina fodrade kopior gör ett bra jobb,
men där halkar de också in i kategorin "vinter" som jag får svårt att finna mig i.
Det tar en evighet att få på sig. En evighet.
Jag blir trött.

Men det är något fint med att det mörknar.
Ljusen tänds och jag drar filten närmre mig.
Löven ändrar färg och det är vackert.

Men nog kan jag behöva ett ombyte,
gärna i form av att Sverige byts ut mot något varmare under dessa kalla månader.
Pengar har jag, även fast de knappast ligger på hög och finns i överflöd.
Men de har jag sparat på i evigheter så att jag kan ta mitt förbannade körkort någon gång.
Jag har efter lång tids velande tagit tag i det och jag hade min första körlektion igår (som förvrigt gick sjukt bra).
Så frågan är om alla mina pengar kommer att gå åt till denna rosa plastlapp,
eller om jag kommer att kunna unna mig en resa till solen.
Jag hoppas på en kombination av båda, även om det förefaller mycket tvivelaktigt.


Jag har bakat bröd. Det blev gott som fan.
Ikväll ska jag göra -någonting- med kantarellsås till.
Det är fint att vara vegan. Alla smaker är fantastiska.
Dessutom så känns det rätt hälsosamt också.
Men det är bara en bonus.

Kvällen faller och jag har fångat upp lugnet och trivts i det stillsamma dagen har mynnat ut i.
Jag klickar ständigt mig in på bloggen, som för att se om någon har skrivit - någon som lämnat ett avtryck som gör att jag orkar göra detsamma istället för att bara fly undan orden och lämna allt det som behöver vara sagt förbli osagt. Nå någon slags punkt i mig själv där jag slappnar av och bara låter allt komma till mig och på det sättet låta det rinna ur mig. Låta alla känslor som är på insidan få landa på det yttre och låta det vara där med alla intryck som behöver få andas och möta verkligheten precis som jag upplever den.
Utan censur. Utan försköning. Utan tvekan om att bli dömd för att jag är.
För att jag tänker & känner och upplever precis på samma sätt som alla andra människor gör.

Det slår mig på jobbet hur naiv jag föreställer mig till att vara.
Så obrydd. Så utan inre oro eller tvivel.
Som om att ärren på min arm faktiskt vore från en katt och inte från ändlösa kaotiska nätter i panik & beslutsamhet.
Att jag inte riktigt vågar räcka ut en hand och säga att jag förstår.
Jag förstår i form av en anhörig och jag förstår i form av mitt liv aldrig varit lätt.
Men ni vet. Ni vet. Jag släpper sällan in någon i mitt liv.
Jag öppnar mig ofta utan att någonsin släppa någon nära.
Mina gränser är suddiga och mitt privatliv skyddar jag som något heligt.
Något inte varenda människa får ta del av - förutom här.
Här är jag så naken som jag aldrig annars är.
Här är den förtvivlan och desperation samlad,
då det är lättare att vara ärlig mot en skärm än mot ett par ögon.

Jag fräser mot de som försöker komma in.
Jag fräser mot dem jag själv släppt in - det är en vanlig reaktion av mig och jag gör det på grund av rädsla.
Rädsla som grundar sig på att jag blivit skjuten och bränd av de som stod mig nära.
De som nästlat sig in och trampat på mig. Ljugit för mig. Spottat på mig.

Min styrka är också mitt fall.
Ensam är jag starkare än alla människor tillsammans,
men det är tomt och otryggt.
Det är ensamt att vara ensam.
Därför söker jag närheten, och försöker trotsa allt i mig som stretar emot när jag söker tröst och skydd.
Jag behöver komma ut ur mitt skal.
Jag har växt ur det sedan länge.
Det är obekvämt men det är gamla vanor jag faller tillbaka i och varje gång jag ska ta det avgörande klivet så ryggar jag istället tillbaka. Det känns som att jag ska drunkna.
Det känns som att jag tänder eld på mig själv, eller ha låst in mig och svalt nyckeln.

Men ingen annan än jag kan ta det första steget.
Det behöver vara jag som bryter tystnaden,
men när stunden kommer glömmer jag bort hur man pratar.
Hur tungan rör sig i munnen och hur orden formas och blir till förståelse och samförstånd.
Det skrämmer mig fortfarande till och från.
Inte alltid. Men jag blir åter osäker inför andra.
Hur kommer de att hantera det?
Hur kommer de att hantera mig?

Jag såg besvikelsen i hans ögon där jag berättade om perioder i mitt liv samtidigt som jag nonchalant kastade stenar i vattnet. Som om att bilden av mig förvrängdes och det var flera år sen jag känt mig så osäker & rädd inför att bli lämnad, förvisad och åter tillbaka i min borg där endast jag känner till mig och det som hänt.
Skulle han någonsin se på mig på samma sätt igen?
Kommer han någonsin att respektera & älska mig som innan?
Kommer jag någonsin att kunna se honom i ögonen igen - utan att tänka på den gången då jag pratade om de gångna åren? Så jag slöt mig igen. Och jag fortsatte att hålla mig sluten, trots att det värkte i mig.
Fan vad det värkte.


Jag söker förståelse. Men jag söker inte efter någon analys av mig själv.
Jag är inget objekt och vill inte ses som en människa man följer av ren nyfikenhet.
Mitt liv som det är. Det är så vackert. Det är så fint och ärligt.
Jag är lycklig. Och inte bara i form av något jag säger - utan genuint lycklig.
Jag har accepterat det som var för längesen.
Jag har accepterat att den jag var förut behövde en hel del hjälp för att läka och kunna bli hel igen.
Jag har accepterat att jag stundvis gjort mycket tvivelaktiga saker som jag idag ångrar och skäms över.
Allt det som varit har jag accepterat och lagt bakom mig.
Men rädslan att bli dömd för det som var finns kvar.
Att människor ska se mina ärr och klassa mig som svag.
Att människor ska läsa min blogg och dra slutsatsen att jag mår dåligt och är ledsen.
Att jag inte fungerar & att jag fortfarande behöver hjälp.
Min rädsla är att all den styrka jag samlat på mig ska överskuggas och förbises på grund av min historia.
Det vore inte rättvist. Inte mot den jag är idag och inte heller mot den jag var.
För jag har aldrig någonsin varit svag. Aldrig någonsin.



Det är så lugnt här hemma.
Lyssnar på Steget - vad ska jag göra,
och klappar katten som försöker att sabotera detta inlägg genom hennes tassande på tangentbordet och hennes eviga pussande på min näsa och kind.
Det är lugnt och stillsamt.
Jag drar pläden närmre mig för att fånga upp känslan av trivsel.
Den är lätt att fånga upp.
Det känns varmt i mitt bröst & trots att lägenheten är tom på mänskliga varelser utöver mig själv,
så känner jag mig allt annat än ensam.
Allt finns och frodas intill mig.
Denna stillsamma lycka är lätt att förälska sig i.
Det är fint att vara. Utan censur. Utan försköning.
Utan tvekan om att bli dömd för att jag är.
Jag är.

Nollställd.
Och alla mina planer grusas för jag vill allt och ingenting
på samma gång.

Strax iväg till jobbet. Natt.
Och vips är allt bra igen och jag kan inte låta bli att skämmas inför mig själv.
Den lite lätt hysteriska version som är jag.
Det är alltid jag.

Det är frid & fröjd igen,
och jag har bakat muffins.

Allt krigar i mig.
Det tjuter i öronen på mig.
Ögonen ser sig stressat omkring efter någonting nytt, någonting jag ännu inte sett.
En doft som inte är mig bekant eller förmågan att kunna dra tillbaka tiden eller kunna se när jag behöver ångra mig och inte. Det rör sig oroligt i bröstet på mig. Jag vill bara skrika ut min frustration, men istället kryper den innanför huden på mig. Jag står chanslös inför dessa attacker. Dessa våldsdåd på min självkänsla där jag behöver omvärdera allt - allt som är jag och allt beslut jag fattat.

Och det är så enkla saker det rör sig om.
Ett ord och en framstammad mening.
I det långa loppet betyder den ingenting ändå blir jag inte kvitt tanken på att jag gjort bort mig.
Jag har sålt smöret och tappat pengarna.
Jag glömde mordbeviset och jag torskade inför snuten.

Jag har svårt att fokusera och det är tärande i längden att aldrig kunna hålla kvar känslan och humöret.
Byter vinden riktning lika lätt?
Är det jag som är min egen terrorist eller är det utomstående kritik jag behöver foga mig inför?
Nej. Jag vet att det sitter i mitt huvud. Mitt förstånd är det inget fel på, även om det skulle kunna diskuteras.
Jag är jag och jag är trygg i mig själv.
De enkla knep jag använder mig av som självtröst fungerar även om det går på halvfart.
Paranoian får inte ta över och jag behöver göra det jag kan.
Stirra i boken ännu en gång efter alternativa lösningar.
Jag önskar att jag kunde skrubba bort den tatuerade känslan av att jag borde göra si och så.
Jag borde vara annorlunda. Jag borde veta bättre.
Jag borde gå på mina bara knän innan jag uttalar ordet nej.
Det är mycket jag borde, även om jag stundvis även borde säga nej.

Nog är jag okej, som jag alltid är.
Morgondagen är bortom min kontroll och jag ägnar den därför inte någon större uppmärksamhet.
Allt är väl, och även om det kan låta märkligt efter att ha skrivit ovanstående - så är jag glad & lycklig.
glad&lycklig. det låter så fint.
Det kanske jag ska fortsätta med - när jag fått bort parasiten dömande av bröstet.
Den hör inte hemma där. Egentligen vet jag det.
Fan. Egentligen är jag så jävla smart. Egentligen vet jag hur allt ligger till.
Det är en egendomlig känsla av att veta hur någonting är - och sen ändå inte tro på det.


Och jag är en dramaqueen i skrift.
Det låter bättre och jag har det skrivsättet.
Läs snälla inte in för mycket.
Jag har i övrigt inte mördat någon och torskat.
Det var en liknelse. Såatte..

äh. fan.
jag skriver hur jag vill.
det är min blogg förihelvete.
fattar inte ens varför jag fortsätter att ursäkta mig och förtydliga hela tiden.
de som läser känner mig förhoppningsvis tillräckligt väl för att veta hur jag är, och vem jag är.
de andra hoppas jag är främlingar där jag inte behöver förklara någonting.
det rör ingen annan än mig.
det måste få vara så.

jag är ingen jojjo.
jag är okej.

Dagarna:

Jobb & kärlek.

Fint.

Dagen har varit fin och värdefull.
Var på dbtn en sväng och pratade minnen och fortsättningen.
Det var ett väldigt fint och innerligt samtal och det var som få en snabb resumé över åren.
Se allt djävulskap svart på vitt (vi gick igenom statistik som förts under mina år där) och sen se den kometartade återkomsten till mitt liv. Då jag tog tillbaka kontrollen och satsade allt på ett kort - och vann.

De vill ha mig tillbaka en dag, som kollega.
Det är en väldigt fin sak att höra.

Det är helt enkelt för roligt för att sluta när man fastnar i tankar som "slappnar jag av tillräckligt nu? borde jag slappna av mera? aaaannnnnd.. GOO!" (--> slänger sig ner på soffan för att liksom banka in chillet i kroppen fast det enda som händer är att man får ont någonstans för det ligger alltid snusdosor/mobiltelefoner/fjärrkontroller/kattleksaker/vattenflaskor etc. i soffan som man givetvis slår sig på. mission failed).

Insåg till min förtjusning att det är fullt möjligt att vara speedad OCH avslappnad at the same time.
Det är när jag aktivt försöker vila som det skiter sig. För jag hatar ju att vila!
Hur kommer det sig att jag alltid glömmer den lilla detaljen?
När jag aktivt vilar så blir jag rastlös. Rastlös = ångest och stress.
Stress = motsatsen till avslappning.
Det spelar ingen roll att huvudet mosar in intryck hos mig.
Det spelar ingen roll att hjärnan leker för fullt för att stimuleras.
För jag kan vara igång samtidigt som jag tar det lugnt.
Det viktigaste verkar vara att jag trivs, och BAM - mission accomplished.
Det behöver inte hända saker. Det behöver inte heller vara helt stilla.
Bästa sättet för mig att slappna av är att poppa popcorn och låta hjärnan go bananas och bara låta det hända.
Sitta och garva åt vilka reflekteringar man gör och de sjuka associationerna man får till om man släpper djuren lös så att säga. Det är humor. Ni borde pröva det.

Jag har haft hysteriskt roligt åt mig själv nästan hela kvällen.
Nu är det dags att sova.
Mitt huvud har fått leka av sig och övriga kroppen har fått sin vila.
Win - Win.

Jag börjar att närma mig en insikt. Lite som att fragment av nattens drömmar börjar att komma tillbaka till medvetandet, fastän det går långsamt och till en början endast är diffusa bilder i huvudet.


Jag blir stressad av lugnet. Jag vet att det låter märkligt, men hear me out - jag vill slappna av och ta det lugnt, men plötsligt inser jag vad klockan är och tänker "MOTHERFUCKER JAG HAR INTE AKTIVT SLAPPAT ALLS. JAG HAR SLÖSAT BORT HELA DAGEN PÅ FAN INGENTING!
Nu måste jag hardcore-slöa så att jag hinner ikapp all dötid".
Blir detta hardcore-slöande bra? Nej. Givetvis inte.
Det hör man på namnet att det är det sämsta förslag som uppkommit efter att ha låtit Judas bli polare med en på facebook (man vet ju hur det gick liksom..).
Det är helt enkelt väldigt stressande att slappna av.
Det är fullkomligt omöjligt att chilla när man försöker att varva ner.
För i huvudet går mantrat "måsteslappnaavmåsteslappnaavmåsteslappnaav, fanjagmåstenjutaavlugnetfanjagmåstenjutaavlugnetfanjagmåstenjutaavlugnet" etc.
Blir jag mental av det hela? Guess.

Givetvis förstår jag att jag låter som en gnällig överklassbrud med rätt lama problem,
men för stunden satsar jag på att fokusera på mig själv.
Men för att väga upp allt whine så publicerar jag även en liten text och en bild på hungriga barn så att jag ska verka bättre och lite mera värdig som människa. Det tycker jag är en ganska fair deal.
Om ni inte uppfattar att det jag nyss skrev (om att jag ska verka bättre/human/värdig) var ett skämt så förtydligar jag det nu. Det är ett skämt. Ha-ha, right?


Fan.
Jag behöver sluta skämta bort saker.
Undrar hur det ska gå till.
Och nu har ytterligare 35 min gått och jag har fortfarande inte nått awesomness i avslappning.
Tyckte för en stund sen att det luktade cannabis i min lägenhet och blev minst sagt förvirrad.
Har tre nätter i rad drömt att jag blivit psykotiskt och jag blev med ens osäker på om jag egentligen drömmer och återigen är psykotiskt - eftersom att jag är på det klara med att jag själv inte brukar andra droger än alkohol & nikotin.
Men ett par sekunder senare insåg jag att jag tänt en rökelse..
Sömn kanske vore den ultimata avslappningen för min del verkar det som.
Begreppen verklighet och andlig distans flyter ihop.
Jag har gått på högvarv för länge.
Haft fullt med stimuli och haft för många bollar i luften.
Jag behöver ha lite tråkigt tror jag.
Och jag behöver, mest av allt, komma igång med träningen igen.
Känns som att jag blivit en flodhäst under sommaren.
Inte okej. Veganer är fan inte alls smala "just because".
Lathet har format denna sexiga kropp. Och falafelrullar.



Nu har det gått 1h sen jag började mitt chill-raid.
Jag tror att jag skiter i chillen ikväll.
Det verkar ändå inte fungera.
Tur att man är glad i alla fall.
Skratta lite åt hur kass man är på att varva ner.
Imorgon, kanske.


-------





(Saxat på fb - för ja, jag är en sån brud som lägger upp propaganda typ hela tiden):

Jag vet. Bilden är hemskt och det vänder sig i magen på en. Och ja. Jag lägger upp den för att det SKA vända sig i magen på er. För att ni antagligen (tittar på klockan - 17:58) lagar mat eller precis har ätit. För att symboliken ska bli lite extra jobbig.

Planerar att ta bort den här bilden när tillräckligt många fattat piken, eller när jag helt enkelt inte längre klarar av att se den. Så släpp pizzan du håller i, eller ställ ifrån dig den nyknäckta folkölen du unnat dig efter jobbet (det är ok att både äta & dricka, det är inte dit jag vill nå) och grabba tag i din mobil och skicka förihelvete pengar till människor som behöver det. Intalar du dig själv att du inte har pengar och att någon annan kommer att skicka istället?
Tro mig - du har råd, och risken är att samtliga människor tänker att någon annan får vara solidariskt och så slutar det med att ingen är det.


http://www.lakareutangranser.se/

Gick på en mina nyss, tillverkare: jag själv. Fan vad fail.
Dagen blev precis som jag ville.
Jag gick upp. Sen har det mer eller mindre inte hänt något mer.
Agendan har jag suddat ut och eldat upp för allt jag behöver är lite ro och lite lugn.
Tog en powernap på soffan tidigare och har knappt lämnat den under dagen med enbart toalettbesök och matlagning som undantag. Gick till ok och köpte snus också. Rättelse: jag gick halvvägs till ok innan Amanda plockade upp mig och körde mig dit. Jag vet, man ska inte följa med främlingar och hoppa in i bilar sådär,
men hennes mutning var helt enkelt för svår att motstå.

När skymningen kom såg jag min chans och tände ett par ljus i lägenheten.
Det är så vackert och en kort stund fann jag mig längta efter hösten och vintern då man nästan alltid kan tända ljus och mysa. Och det är väl där skon började att klämma och nu sitter jag med ett skavsår större än Lappland.
För här sitter jag med katten i famnen, ser på min favoritserie med tända ljus överallt och rökelsedoft som sprider sig i lägenheten - och jag har aldrig känt mig så ensam förut.
Det kom så plötsligt och det var som om att all luft försvann ut från mina lungor utan att ersättas med ny och det trevliga med ljus förvandlades till ett hån mot mig och mitt fatala misstag.

Det är inte mysigt att mysa själv.
Det är ett eko av tomma väggar och tid som bara är för lång.
En sorg som plötsligt nått mig och allt jag flytt från hittar mig här.
i mörkret. i ensamheten. i tystnaden.

Givetvis när jag letar distraktion på bilddagboken blir jag ännu en gång påmind om hur jävligt allt kan vara.
Det är sällan saker faller en åt gånger. Allt tenderar att braka samtidigt.
"Kommer du ihåg vad du gjorde?".
Nej, inte innan jag gick in på er skitsida, men nu minns jag året och dagen igen.
Thnx. Fu. Men jag vill samtidigt inte ta bort minnet.
Det får vara kvar där.
Men trots att minnet får ligga publikt så önskar jag mig inte få det i ansiktet.
Det räcker nu. Jag vill inte minnas mera idag.


Det är lustigt hur bekvämlighet så lätts byts ut mot något annat.
Som den hjärtskärande saknaden, och det svidande såret från det förflutna.
Eller hur ensam själva ensamheten är - när man till slut inser att den inte alls är självvald.

Skrev ett långt inlägg igår. Fegade ur. Raderade.
Som om att bitterheten och det officiella misslyckandet skulle få mig på fall,
eller bekosta ett skratt jag inte pallar med. Nojjan sätter in. Helt i onödan.

Det har varit ett par intensiva dagar.
När jobbet slutade greppade jag ett halmstrå och jag har gjort mitt yttersta för att vara uppe och överallt,
medveten om att allting kommer att braka ner till slut. Slunga mig ut ur bubblan jag kastat mig in i för att inte greppas av paniken, rastlösheten, men främst - menlösheten.
Läskig tanke. Fan vad liten jag känner mig. Identitetslös.


Oavsett om mitt beteende tagit mig närmre eller längre bort en resignation,
så har dagarna som gått varit hysteriskt roliga.
Så fulla av liv, ärlighet och skratt.
Helvete vad kul jag har med de mina.
Med klanen.
Till och med bakfyllan har uppfört sig exemplariskt.

Inlägget från igår kommer inte att komma upp.
Well, så ambivalent som jag är så kan jag egentligen bara med säkerhet säga att det inte kommer att publiceras idag. Med övriga livet kan jag inte svara på.
Oavsett så fyller det ingen direkt funktion annat än den att det är skönt att få böla ur sig allt gnäll man bär på.
När man degraderats från awesomness till en bitterfitta.

Känner mig censurerad av mig själv.
Hatar det. Vill skriva så ärligt och öppet som jag brukar, + några steg längre.
Jävla synd att man har detta konsekvenstänk hela tiden.
Fan vad det saboterar för en.

Spontant orkar jag inte.
Orkar inte med när vuxna människor beteer sig som hormonstinna 15-åringar.
Bah - du är jävligt dryg och elak när du ber mig slänga en tom toarulle.
Jag: jag uppfattar mig inte som varken dryg eller elak, men jag har tröttnat på att städa upp efter dig.
Speciellt när jag bett dig om det här ca 400 gånger.
Plötsligt leks leken följa john då han avslutar diskussionen med "nu tänker jag bete mig som dig. inte lyssna på dig alls. håll käft och sov.

jag: ........


*trött_tjej_87*

Borde go lesbian.

Jag känner att jag akut behöver komma bort.
Som om att flykten jag så länge tytt mig till inte längre räcker och jag behöver komma bort och filtrera undan allt det sjuka i mig. Jag behöver att bli renad på nytt. Få känna mig nyfödd åter igen och kunna släppa taget om det som varit. Min rastlöshet sliter i mig mer än någonsin och jag vill bara packa väskan lätt och dra.
Uppleva världen och mig själv på nytt och lättare hitta de mönster och former jag behöver.
Jag är så uttråkad av vardagen och jag känner att jag blir sjuk av tillvaron, nästan som om att man bott i stan för länge och desperat behöver frisk luft. Ungefär så känner jag.
Givetvis finner jag en sorts stabil trygghet i min kost, men inte ens den räcker längre för att tillfredsställa mitt behov av att öppna ögonen ännu mer och få större kunskap och erfaranhet inom det området.
Jag längtar efter färska grönsaker. Jag längtar efter gatukonst och det primitiva jag behöver uppleva.
Ica intresserar mig inte. Inte heller tunnlar med fula tags och svastikor.

Jag behöver känna närhet med naturen. Jag behöver hitta ro och den där inre vissheten man enbart kan skaffa av tystnad och meditation. Det blir vipassana*. Frågan är bara när.
Varje chans jag får till eftertanke gör att jag långsamt bryter ner mig själv eftersom att den plats där jag befinner mig på inte kan tillgodose min längtan efter närhet - psykisk närhet.
Den där jag kan utvecklas och ägna tid åt intre styrkor och att uppmärksamma nya dofter och smaker.
Där jag kan strosa barfota och känna det sorts lugn jag strävar efter.

Hela jag längtar bort. Hela jag skriker efter att få lära och leva på en annan nivå än den här.
Kunna få möjligheten att se allting i ett större perspektiv.
Kunna leva så rent och ärligt som jag vill.
Detoxa bort allt det negativa och hela innifrån och ut.
Jag längtar bort till ett paradis utan vägar.


På samma sätt letar jag kickar och jag behöver få dansa och försvinna in i toner och rytm.
Få leka med känslan av odödlighet och fyllas av adrenalin.
Jag behöver få röra på mig och inte känna mig så stillastående.
Jag behöver leva lite mer än själva överlevnaden.

Det kliar i fingrarna.
Det rör sig rastlöst i mina ben.
Huvudet nickar förstående mot spegelbilden som inte inhyser några tvivel om vad som behöver göras.
Vad som behöver upplevas. Kanske man skulle dra till Spiragården** när tillfälle ges?

Livet känns för lekfullt för att bara vänta bort det.

*http://www.se.dhamma.org/
**http://spiragarden.se/Svenska/

Det är med inte ett uns glädje som jag jobbar mitt sista pass på bcv imorgon.
Känns sådär. Har kommit att älska det här jobbet med alla mina fina kollegor och alla patienter.
Kommer att kännas konstigt att svara "jag kommer inte tillbaka mera, för det här är min sista dag" när patienterna frågar när jag jobbar nästa gång, eller om jag är där imorgon (alltså måndag).
Det är ledsamt att sluta när man trivs så bra på en arbetsplats.

Önskar att jag alltid kunde säga att jag jobbade där, och inte bara var en sketen sommarvikarie och timanställd.
Men mina möjligheter är små att få stanna. Det är synd. Jag vill inte sluta.
Jag vill inte gå till bara till ingenting igen.
Till den rastlösa plats jag annars befinner mig.
Där jag tröttar ut mig själv i brist på stimulans.
Där alla dagar är likadana.
Fan vad tråkigt det känns.

Men det har varit en bra sommar i alla fall.
Väldigt bra. Och själv mår jag väldigt bra, nästan hela tiden.

Får gå och lägga mig så att jag hinner sova några timmar innan det är dags att vara på plats igen 07:00.
Ah, well..

Lyckan i en burk och jag känner mig så nära verkligheten att den stundvis blir lite skrämmande.
Men så nära är det till skrattet, och till den naturliga glädjen att jag låter den frodas och vaggas in i kärleken.

Det är så trivsamt, livet.