bully

Och jag lovar mig själv att det ska bli bättre den här gången.
Att saker kommer att lösa sig av sig självt och att livet är precis så enkelt som jag ser det,
fast fortfarande med förmåga att kunna förmedla det.
Men misären älskar ord. Det gör inte lyckan och lugnet.
Lyckan och glädjen finner orden som trivsamma,
men knappast nödvändiga.

Jag är där jag vill vara.
Det känns konstigt att det bara var ett år sedan första raden skrevs här.
Att det bara var ett ynka år sedan jag skrev "att jag har en bit kvar" i min jakt efter livskvalité.
Det är svårt att se idag hur året som varit har format mig.
Min rädsla inför avslutandet på dbtn visade sig vara obefogad.
Sedan jag slutat där har jag utvecklats massivt, lavinartat och inte tvärtom som jag trodde.
Jag har växt ur mina kläder och mitt sinne och ömsat skinn flera gånger sen dess.

Jag har inte "långt kvar". Det var en mållinje jag passerade för längesen.
Troligen samma sekund jag publicerade de orden för ett år sen.
Nej. Jag lever och jag trivs.
Men jag saknar mina ord.
Det gör jag.

Reviderad. Det är vad jag är.
Det är vad jag kallas enligt de termer de använder sig av.
Jag kallar mig själv för människa.
Det tycker jag passar.