bully

Känner mig frusen. Avskärmad på något vis.
Som om att något oidentifierat har försökt att nästla sig in och få tillgång till mitt inre utan min tillåtelse.
Känns som att jag har en mental trojansk häst utanpå mig som börjar att borra sig in i huvudet.
Mitt försvar ställs omgående på prov. Obehöriga äga ej tillträde.
Om jag stänger av alla funktioner finns ingenting att hämta.
Ingen information att få. Lite som Rysslands strategi varit under diverse krig.
Lämna allt i lågor. De jävlarna som är efter oss ska dö ut i brist på mat och skydd.
Låt dem lida. Låt dem dö långsamt.

Jag undrar för mig själv vad jag upplever som ett hot,
trots att frågan egentligen är befängd.
Jag vet mycket väl varför jag fäller upp mitt visir och väljer den kalla sidan,
den enkla lösningen. Jag slutar att bry mig.
Allt bara rinner av mig. Ingenting bekommer mig.
Naiv är min tanke, men hårt är mitt försvar.
Ingen utan passerkort kommer förbi den välputsade fasaden jag har.
Ingen når den plats i mig där jag slutat att skämta bort allt,
och faktiskt säger som det är - ingen når den utom de jag bjuder in.
Lura mig till talan är omöjligt. Jag ger när jag vill ge.
Jag ger dem en illussion för att undkomma en annan.
Även mina mest barnsliga tankar är djupa,
och därför är det lätt att maskera ett öppet sår med en rispa*.

Jag kan trilla dit i min öppenhet med mina nära.
Klanen. Den samling människor som blivit min familj.
Men jag luras inte in i förtroende där.
De har tillstånd att faktiskt få höra min version,
och inte någon påhittad historia på impuls.

Tankarna sätts igång i huvudet på mig.
Jag känner hur ansiktet stelnar i ett allmänt nonchalant uttryck,
enbart för att bygga på attityden att ingenting biter på mig.
Ingenting som görs eller sägs, kommer att fastna hos mig
och ingenting - ingenting spelar någon roll i det långa loppet.
För även när jag funnit ut att en disträ förhållning inte fungerar så kan jag tillåta mig själv att känna öppet och ärligt, men utan någon oro inför det kaotiska jag upplever.
För det är bara en upplevelse av nu.
Nu är inte sen och därför behöver jag inte bryta ihop.
Jag är ledsen, och sen går jag vidare.
Mer än så är det inte.

Mitt mentala virusprogram borde lanseras i verkligheten.
Kryphål: alkohol och sömnbrist.





Sov gott. Och tack för responsen, M.
Det gör det lättare att komma igång igen.



*metafor, för de som behöver ett förtydligande.