.
Såatte.. här sitter jag en söndagskväll, klockan är strax 23:00, och jag har kommit hiskligt långt på mitt arbete.
Med "hiskligt långt", så menar jag att jag har två frågor klara och sju kvar.
För 10 minuter sedan började jag att läsa en av de två böcker jag har kvar.
Inlämning: måndagen den 30/1, kl 10:15.
Jag älskar mig själv.
Men en person som jag för tillfället älskar mer är Greta Marie Skau, författaren till boken "Mellan makt och hjälp".
Skulle lätt kunna tänka mig att läsa den här boken även om den inte ingick i kurslitteraturen.
Välskrivet och träffsäkert, med en större mängd ödmjukhet och tolerans än jag hittils sett i tidigare litteratur.
Hon är fan en hjälte. Kanske ändrar mig sen. Har bara kommit ½ kapitel haha.
MEN! Jag kan det där med att stressplugga.
All tidig ångest och panik är borta.
Jag är lugn som en filbunke.
Det här kommer att gå bra.
Jag har fokus för att läsa, pauser för att jag vill och inte för att jag är stressad,
och jag hittar alla ord som jag under helgen kämpat med att hitta.
Har drabbats av akut afasi, fast i fingrarna.
Har inte kommit någon vart alls.
Men nu har det ett bra flyt och det känns fint.
Det kommer att vara en trött student imorgon dock.
Ah, well. Det gör ingenting.
Äntligen har lugnet och tilliten infunnit sig.
Tack.
Nu ska jag läsa med om klienter och patienter.
.
Jag vet inte vad jag håller på med.
Allting jag skriver låter skit.
Jag begriper inte ens hälften av det jag skriver,
och jag förstår verkligen inte min reflekterande tanke jag försöker att promota i uppgiften.
Jag brukar gilla barn och rättigheter.
Det är ett viktigt ämne som ständigt behöver uppdateras och ha i beaktning.
Jag gillar att kämpa för barn och för att se till att deras behov blir tillgodosedda.
Men just ikväll..
JAG VILL INTE ATT BARN SKA HA NÅGRA RÄTTIGHETER ALLS FÖR DET ÄR SÅ JÄVLA SVÅRT ATT SKRIVA OM!
SKICKA NER KIDSEN I EN BRUNN OCH LÄGG LOCKET PÅ FÖR JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT SKRIVA ANALYTISKT OM DE OLIKA PRINCIPERNA I KONVENTIONEN OM BARNETS RÄTTIGHETER!
Eller, jag hade varit trött på att skriva om de olika principerna, om jag faktiskt hade skrivit om de olika principerna..
Istället citerar jag hela boken och har skrivit typ en mening själv.
Borde egentligen bara lämna fram boken och be läraren läsa den, eftersom att jag inte kommer någonvart på egen maskin.
Jag hade varit mer peppad om jag inte varit bittersjuk.
Det är svårt att hålla motivationen uppe när man slåss mot tröttheten febern gett mig.
Det kan omöjligt få plats något annat än snor i mitt huvud nu.
Min hjärna har dragit till Ibiza och hjälper inte till alls med arbetet.
i'm on my own.
rättelse - jag är den enda tvåbenta som finns till mitt förfogande.
katterna har varit väldigt hjälpsamma i omgångar.
de har bland annat hjälp till att ge sin högst personliga åsikt kring mitt arbete - deras gemensamma åsikt verkar vara att jag inte bör jobba med det eftersom de kroniskt lägger sig på mitt arbete, och jamar i kör när jag läser och vill ha tyst omkring mig.
fan. nu bloggar jag igen.
jag älskar deadline.
det går så bra att fokusera då.
.
Konsten att låtsas fungerar alldeles utmärkt.
Tills man inte kan fejka längre och måste utmana verkligheten med jobbiga insikter och påbörja någon form av problemlösning. Det är inte hållbart att skjuta allting framför en, eller att undvika det som tynger en genom att äta sockerkakssmet eller sitta apatiskt i soffan och se tiden försvinna bort.
Kvällar då självföraktet tar ledningen och springer i mål långt före mig känns som en större förlust än vad det kanske är. Jag hittar inte balansen. Jag hittar inte motiveringen och stressen gör att fokuseringen landar på helt fel saker - när den väl är närvarande.
Jag blir panikslagen.
Och paniken rusar iväg och kvar sitter jag med min apati och min bristande handlingskraft.
Om jag bara kunde känna något annat ände lågmälda känslor, så inbillar jag mig att saker vore lättare.
Att ilskan skulle bli en avsats att starta från, eller bara en gnista som får mig iväg.
Istället blir jag besviken på mig själv, och ledsen över besvikelsen.
Besvikelse är ingen bra kant att starta från.
Det känns som att jag redan bestämt mig för att misslyckas och ge upp.
Lämna bordet och elda upp mina saker och alla mina förhoppningar jag hann bygga upp.
Låta misären och självhatet krypa lite närmre inpå mig, för att sedan fylla mig helt.
Dagar då jag inte minns vad jag fyllt dem med - annat än att jag minns vad jag inte fyllt dem med.
Jag som arbetat mig från måsten & borden behöver akut införliva dem i mitt liv igen.
Inga trick i världen kan rädda mig från skiten jag försatt mig i.
Den vetskapen bränner rätt bra.
