bully

Himlen brinner vemodigt när solen kämpar sig nedåt och låter mörkret ta över.
Det känns rogivande att se alla färger som skiftar och får världen att se hoppfull ut.
Som i vilken fantasyfilm som helst där som vanligt mörkt strider mot ljuset. Gott vs ont.
Och som alltid vinner den goda sidan.
Mörkret makas bort och liv och balans återställs på jorden.
Allting återgår till det normala och för resten av livet - för resten av evigheten - kommer allt att vara bra.
Att se dessa himladanser får mig att tro att verkligheten kan utspela sig på samma sätt som i fantasyvärlden.
Att det goda kommer att segra i slutändan och att ingen människa eller djur någonsin kommer att lida och fara illa igen. Då krig inte längre finns, och ingen ond makt som ständigt hotar att ta över och förstöra allt i sin väg.
Men i verkligheten så segrar sällan det goda.
Vi må ha det bra där vi befinner oss.
Men omkring faller människor och dess omgivning i bitar och jag kan inte för allt vad jag är värd kalla det ett gott slut enbart för att just jag har det bra.
Det finns fortfarande svält, även fast jag har lyxen att kunna äta mig mätt och så vidare.

Jag vänder mig mot himlen för att få en skenbild av att vändningen snart kommer.
Snart har alla vita riddare rustat upp sig och är redo för strid.
Snart, väldigt snart, kommer allt att bli till det bättre.

Men det händer ingenting.
Inga vita riddare på enhörningar kommer till världens räddning.
Inga glädjekrik hörs.
Solen förför mig genom dess färger,
för att krossa mig var gång med sin frånvaro.
Jag går på det varje gång.
Lögnen. Hoppet. Sveket.
Det som hela tiden bara är en illussion.


Jag undrar hur länge vi håller ut.
Vi, alla levande ting på jorden.
Hur länge kan vi fortsätta innan vi alla dör ut.
Innan vi alla bara är spillror från det vi en gång var.
Det finns ingenting kvar,
annat än en skenbild.