bully

Ibland slås man omkull av själva tanken.
När den är så stark att det känns som om att verkligheten lurar runt hörnet.
Att allt man är och vet om, är den alarmerande, vibrerande känslan som rör sig i huvudet och sprider sig ner mot bröstet. Sen skakas man om och kommer tillbaka till nuet, och en bussfärd senare har man emotionellt sett tagit sig igenom ett krig. Kriget mot oron, rädslan, ilskan & saknaden.
Ältandet man aldrig riktigt släpper taget om trots att man lovar sig försoning mot det gamla gång på gång.
Och när man väl tar det avgörande, avslutande andetaget så känns det alltid befriande och så jävla skärande på samma gång. Som om att man ätit glas för länge och rivit upp hela buken inifrån, och man blöder ut sorgen man burit på alldes för länge. Och man hatar. Fan vad man hatar. Och ångrar. Och ältar.


Det lustiga med bussfärder är att de är alla ett samlingscentrum för eftertanke.
Alla delar ett krig. Alla räds tankarna vi annars trycker undan och ignorerar.
Men på en buss kan man aldrig fly. På bussen finns inga skydd.
Du kör inte bilen. Du hatar omgivningen. Du hatar människorna du delar färden med.
Du gömmer dig i hörlurarna --> BANG!

När jag tog sista bussen hem igår var jag ensam på bussen.
Bara chauffören och jag, evigheten & mörkret.
I med lurarna, press play - chaos.
Låt efter låt fyllde mig med en obeveklig panik.
Ångesten det skulle innebära att förlora någon av de mina.
Hur jag skulle falla och aldrig kunna resa mig igen.
Oron blev så stark att jag kände hur klumpen började gro i maggropen.
I slutet på låten "saknade vänner" av Kapten Röd så tänkte jag för mig själv;
- Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte av mera tragik. Kom igen, mp3-guden - ge mig en låt jag pallar.
Ge mig en låt att tro på. Ge mig en glad jävla låt som jag inte bryter ihop av.

Nästa låt:
"Allting kommer bli bra".

Älskar mp3-guden som bor i min telefon.

Nu kanske du som läser undrar varför i helvete jag inte bara bläddrade fram till en låt jag ville höra.
Men jag älskar experiment likt dessa, då jag roas otroligt mycket av hur lättpåverkade vi är.
Hur en låt kan få oss att ställa oss upp och dansa, sjunga högt trots att det låter förjävligt och bara njuta av känslan låten ger, för att i nästa låt krypa ihop och sänka blicken och kämpa mot minnen och forsandet av tankar & känslor. Hur man tror att man aldrig kommer kunna rädda dagen från misären - men då kommer en ny låt och man dansar åter igen. Vi är primitiva djur. Tro ingenting annat.
Därför byter jag inte låt. Jag vill tro att dessa tankar skulle ha kommit över mig ändå.
Att det är någonting jag själv, precis som alla andra behöver bearbeta.
Att vi alla behöver ro och för att nå dit behöver vi känna & tänka fritt - utan att hindra eller blockera våra sätt för att vi finner dem jobbiga och obehagliga.
För att känna frid, behöver vi först känna till den totala motsatsen.

Men jag älskar samtidigt alla våra känslor.
Jag älskar alla våra instinkter, även om dem ibland förlamar mig.
Det finns dem, troligen majoriteten (kör statistik á la Åkesson), som ständigt är på flykt.
Som ägnar stora perioder av sina liv på flykt från allt det som tär inuti dem.
Som begraver sig i jobb, som missbrukar eller lever destruktivt på andra sätt, eller som i allmänhet låtsas att solen lyser trots att de har en orkan över sig.
Vi pratar aldrig om det. Vi bearbetar aldrig. Vi går runt med klumpen i bröstet och gråten i halsen,
samtidigt som vi ler på jobbet och äter gårdagens rester direkt ur matlådan.
Man kopplar bort huvudet på tv/datorspel. Man kopplar bort huvudet på ändlösa timmar tv-tid.
Ibland är man så inne i cirkeln att man inte ens märker att man förtärs inombords.
Man vet inte varför man känner sig stressad, sover dåligt eller irriterar sig på sin partner eller bästa polarna.
Man fattar inte varför man är så lättantändelig, för man anstränger sig så hårt för att aldrig känna efter.
Men förr eller senare hinner allt man flyr från ikapp en ändå.


Jag hatar den tröstlösa gråten.
Jag hatar den skakande ilskan eller den fruktansvärda ångesten.
Jag hatar dem. Vill inte veta av dem.
Men när jag sitter med gråten, ilskan eller ångesten - så är den redan i mig.
Det är alltså menlöst att fly bort från den.
Och jag tror att dessa känslor vill bli hatade.
De vill vara avskydda. Jag ger dem inte det.
Så jag hatar, och tröstar.
Jag omfamnar fanskapen och gör dem okej.
Demoner hatar ljus & värme.
Gömmer du all din sorg kapslar du in dem i ett evigt mörker.
Därför älskar jag att känna.
Jag älskar att vara vid liv.
Även om det vi känner må vara hemskt - så är vi vid liv,
och allting är precis som det ska vara.
Varje gång jag är arg, ledsen eller besviken - så minns jag att jag fortfarande andas.
Och det -

Det är mäktigt.



---

Jag vet. Det låter trippat och märkligt.
Jag har haft mycket tid till eftertanke.
Många bussresor, många låtar.
Jag är okej, trots allt.

Varje natt är likadan. Innan sömnen når mig så samlas alla ord i huvudet och skapar kaos samtidigt som påbyggnaden av klumpen i bröstet eskalerar. Jag funderar på om jag borde stiga upp ur sängen och sätta mig vid datorn för att få ur mig allt jag under dagen inte lyckas formulera, men orken flagnar bort och kvar ligger jag och stirrar trött upp i taket.

Och det jävla hejjandet. Det där fucking jävla hejjandet som ligger över en.
Vad duktig jag är som gått ner till min normalvikt.
Vad duktig jag är som kan jobba dag, kväll & natt utan att tycka att det är minsta jobbigt.
Vad duktig jag är som inte brukar nikotin längre.
Vad duktig jag är som planerar att börja träna så fort jag får grönt ljus av min sjukgymnast.
Vad duktig jag är som kämpar så med att skaffa körkort.
Vad duktig jag är som ska plugga vidare.
Vad duktig jag är som..

Så ler man så stelt att det gör fysiskt ont i käkarna eftersom att leendet är allt annat än naturligt och man tackar för alla blessings samtidigt som man sluter sig och önskar sig bort.
Fan vad fake man känner sig. Så jävla smutsig och värdelös, eftersom att jag vet att allt bara är en fasad jag behöver hålla upp för att ha kvar avståndet mellan människor och mitt låtsasjag.
För man svarar aldrig ärligt när någon frågar hur man mår.
Man svarar alltid "det är bara bra, hur är det själv?".
Det är sällan man säger "ptja. har sovit typ 20 min inatt för jag fastnade i en jävla ond spiral av tankar, jag har inte ätit på två dygn och jag grät på bussen till stan idag, men jag tyckte att det var pinsamt att gråta offentligt så jag låtsades vara förkyld. in facto så känner jag mig helt apatisk den största delen av tiden. jag gör ingenting av det jag måste göra. jag går omkring i ett vakuum utan att riktigt fatta varför och mitt liv saknar mening & mål. hur är det med dig?".

Nej. Man säger inte så. Ibland undrar jag varför vi inte säger som det är.
Vem det är vi försöker att skydda. Är det oss själva eller är det personen som naivt frågade "läget?".
För man är aldrig beredd på sanningen när man frågar någon hur det är.
Man förväntar sig att höra ett bra, för att sedan replikera ännu ett bra och så lämnar man varandra, medveten om att båda ljugit. Men det är okej, för vi vill inte berätta för alla hur vi mår. Egentligen vill vi inte veta hur någon annan mår heller, för skulle någon börja prata och oturligt nog säga något som faktiskt skulle gränsa till sanning (kass dag på jobbet etc.) så skulle vi bli förstelnade och obekväma. Vi skulle skruvande stå på trottoarkanten och lyssna och försöka att ignorea impulsen att titta på klockan eftersom att vi egentligen skulle iväg, men man kan inte bara gå när någon öppnar sig. Då får man vackert stå där och lyssna och hata sig själv för att man frågade "läget?".


Men det är klart att allt är tip top. Livet leker och man kunde inte ha det bättre, right?
Kidsen gör bra ifrån sig i skolan och själv hoppas man på en löneökning any day now.
Man försöker att leva lite nyttigare och har precis börjat äta spenat och morötter (visste ni att man hittar dessa på grönsaksavdelningen och inte i frysdisken - se där!) och varje kväll berättar varje familjemedlem om sin dag medan alla lyssnar med intresse. Man går i tankar om att ta över en katt eller hund eftersom att de är så mysiga och tillgivna djur. Ja, livet kunde inte vara bättre.


fu.

Och ibland gör det så jävla ont i en utan märkbar anledning att man får för sig att man är riktigt fysiskt sjuk
- sen kommer insikten sakta smygandes fram emot en och rispar en diskret mot huden,
och när man till sist fattat piken och vänder blicken åt rätt håll är skadan redan skedd.