bully

Är det tiden som försvårar?
Eller är det jag som försvårar tiden?

Strax tar jag tåget bort.
För jag kallar det bort numera.
Det var flera år sen jag kallade det "hem".
Den plats där jag växte upp och sedan flydde ifrån.
"Till Köping" låter det.
Varken mer eller mindre.


Jag börjar närma mig ett svar.
Men det är svårt ändå.

Jag behöver samla tankarna.
Jag behöver ge det ett uttryck, ett ord.
En förklaring av en sammansatt mening som gör att jag förstår allt som händer.
Att jag är där, och inte bara står bredvid och tittar på.
Att jag kan följa det som pågår, och kunna greppa allt omkring.

Att jag bara förstår och kan förklara det.
Jag behöver samla tankarna.

Nattjobb.
Det kommer att gå bra.

Hösten kom fort i år. September brukar vara en månad där solen får en sista chans att lämna avtryck.
Nu har den bara farit förbi medan Katia sopat banan ren.
Att hösten närmar sig så raskt gör mig ingenting.
Jag tycker om dess färger och jag trivs i mellanlandet mellan värme och kyla,
även fast jag som alla andra föredrar sommaren och värmen.
Nej, hösten gör mig ingenting. Det är vintern som bekymrar mig.
Jag är ingen person som påtagligt lider av den sk "höst/vinterdepressionen",
men jag är inget fan av snö och den hårda kylan den för med sig.
Jag hatar att klä mig i många lager tröjor & långkallingar,
och jag hatar mer än något annat vinterskor.
Det är så jävla fult med vinterskor.
Alla modebrudar lär ha orgie i lycka över vinterns skor,
som alltid är någon ledsen läder/skinnstump i moonboots-kostym.
Det hela ser förjävligt ut.
Av någon anledning så har flertalet av dessa kreationer toffsar hängandes på sidorna.
Jag frågar mig själv - why? Vem köper något så fult och trivs med det?
Är det för att Pissie har skrivit om dem, eller är det för att de har hög status = dyra,
som gör dem attraktiva? Oavsett.
Jag släpper inte taget om mina converse/tygkopior,
trots att det var sjukt längesen de var sk "inne".
Men dock fryser jag som fan under detta halvår som vintern pågår.
Mina fodrade kopior gör ett bra jobb,
men där halkar de också in i kategorin "vinter" som jag får svårt att finna mig i.
Det tar en evighet att få på sig. En evighet.
Jag blir trött.

Men det är något fint med att det mörknar.
Ljusen tänds och jag drar filten närmre mig.
Löven ändrar färg och det är vackert.

Men nog kan jag behöva ett ombyte,
gärna i form av att Sverige byts ut mot något varmare under dessa kalla månader.
Pengar har jag, även fast de knappast ligger på hög och finns i överflöd.
Men de har jag sparat på i evigheter så att jag kan ta mitt förbannade körkort någon gång.
Jag har efter lång tids velande tagit tag i det och jag hade min första körlektion igår (som förvrigt gick sjukt bra).
Så frågan är om alla mina pengar kommer att gå åt till denna rosa plastlapp,
eller om jag kommer att kunna unna mig en resa till solen.
Jag hoppas på en kombination av båda, även om det förefaller mycket tvivelaktigt.


Jag har bakat bröd. Det blev gott som fan.
Ikväll ska jag göra -någonting- med kantarellsås till.
Det är fint att vara vegan. Alla smaker är fantastiska.
Dessutom så känns det rätt hälsosamt också.
Men det är bara en bonus.

Kvällen faller och jag har fångat upp lugnet och trivts i det stillsamma dagen har mynnat ut i.
Jag klickar ständigt mig in på bloggen, som för att se om någon har skrivit - någon som lämnat ett avtryck som gör att jag orkar göra detsamma istället för att bara fly undan orden och lämna allt det som behöver vara sagt förbli osagt. Nå någon slags punkt i mig själv där jag slappnar av och bara låter allt komma till mig och på det sättet låta det rinna ur mig. Låta alla känslor som är på insidan få landa på det yttre och låta det vara där med alla intryck som behöver få andas och möta verkligheten precis som jag upplever den.
Utan censur. Utan försköning. Utan tvekan om att bli dömd för att jag är.
För att jag tänker & känner och upplever precis på samma sätt som alla andra människor gör.

Det slår mig på jobbet hur naiv jag föreställer mig till att vara.
Så obrydd. Så utan inre oro eller tvivel.
Som om att ärren på min arm faktiskt vore från en katt och inte från ändlösa kaotiska nätter i panik & beslutsamhet.
Att jag inte riktigt vågar räcka ut en hand och säga att jag förstår.
Jag förstår i form av en anhörig och jag förstår i form av mitt liv aldrig varit lätt.
Men ni vet. Ni vet. Jag släpper sällan in någon i mitt liv.
Jag öppnar mig ofta utan att någonsin släppa någon nära.
Mina gränser är suddiga och mitt privatliv skyddar jag som något heligt.
Något inte varenda människa får ta del av - förutom här.
Här är jag så naken som jag aldrig annars är.
Här är den förtvivlan och desperation samlad,
då det är lättare att vara ärlig mot en skärm än mot ett par ögon.

Jag fräser mot de som försöker komma in.
Jag fräser mot dem jag själv släppt in - det är en vanlig reaktion av mig och jag gör det på grund av rädsla.
Rädsla som grundar sig på att jag blivit skjuten och bränd av de som stod mig nära.
De som nästlat sig in och trampat på mig. Ljugit för mig. Spottat på mig.

Min styrka är också mitt fall.
Ensam är jag starkare än alla människor tillsammans,
men det är tomt och otryggt.
Det är ensamt att vara ensam.
Därför söker jag närheten, och försöker trotsa allt i mig som stretar emot när jag söker tröst och skydd.
Jag behöver komma ut ur mitt skal.
Jag har växt ur det sedan länge.
Det är obekvämt men det är gamla vanor jag faller tillbaka i och varje gång jag ska ta det avgörande klivet så ryggar jag istället tillbaka. Det känns som att jag ska drunkna.
Det känns som att jag tänder eld på mig själv, eller ha låst in mig och svalt nyckeln.

Men ingen annan än jag kan ta det första steget.
Det behöver vara jag som bryter tystnaden,
men när stunden kommer glömmer jag bort hur man pratar.
Hur tungan rör sig i munnen och hur orden formas och blir till förståelse och samförstånd.
Det skrämmer mig fortfarande till och från.
Inte alltid. Men jag blir åter osäker inför andra.
Hur kommer de att hantera det?
Hur kommer de att hantera mig?

Jag såg besvikelsen i hans ögon där jag berättade om perioder i mitt liv samtidigt som jag nonchalant kastade stenar i vattnet. Som om att bilden av mig förvrängdes och det var flera år sen jag känt mig så osäker & rädd inför att bli lämnad, förvisad och åter tillbaka i min borg där endast jag känner till mig och det som hänt.
Skulle han någonsin se på mig på samma sätt igen?
Kommer han någonsin att respektera & älska mig som innan?
Kommer jag någonsin att kunna se honom i ögonen igen - utan att tänka på den gången då jag pratade om de gångna åren? Så jag slöt mig igen. Och jag fortsatte att hålla mig sluten, trots att det värkte i mig.
Fan vad det värkte.


Jag söker förståelse. Men jag söker inte efter någon analys av mig själv.
Jag är inget objekt och vill inte ses som en människa man följer av ren nyfikenhet.
Mitt liv som det är. Det är så vackert. Det är så fint och ärligt.
Jag är lycklig. Och inte bara i form av något jag säger - utan genuint lycklig.
Jag har accepterat det som var för längesen.
Jag har accepterat att den jag var förut behövde en hel del hjälp för att läka och kunna bli hel igen.
Jag har accepterat att jag stundvis gjort mycket tvivelaktiga saker som jag idag ångrar och skäms över.
Allt det som varit har jag accepterat och lagt bakom mig.
Men rädslan att bli dömd för det som var finns kvar.
Att människor ska se mina ärr och klassa mig som svag.
Att människor ska läsa min blogg och dra slutsatsen att jag mår dåligt och är ledsen.
Att jag inte fungerar & att jag fortfarande behöver hjälp.
Min rädsla är att all den styrka jag samlat på mig ska överskuggas och förbises på grund av min historia.
Det vore inte rättvist. Inte mot den jag är idag och inte heller mot den jag var.
För jag har aldrig någonsin varit svag. Aldrig någonsin.



Det är så lugnt här hemma.
Lyssnar på Steget - vad ska jag göra,
och klappar katten som försöker att sabotera detta inlägg genom hennes tassande på tangentbordet och hennes eviga pussande på min näsa och kind.
Det är lugnt och stillsamt.
Jag drar pläden närmre mig för att fånga upp känslan av trivsel.
Den är lätt att fånga upp.
Det känns varmt i mitt bröst & trots att lägenheten är tom på mänskliga varelser utöver mig själv,
så känner jag mig allt annat än ensam.
Allt finns och frodas intill mig.
Denna stillsamma lycka är lätt att förälska sig i.
Det är fint att vara. Utan censur. Utan försköning.
Utan tvekan om att bli dömd för att jag är.
Jag är.

Nollställd.
Och alla mina planer grusas för jag vill allt och ingenting
på samma gång.

Strax iväg till jobbet. Natt.
Och vips är allt bra igen och jag kan inte låta bli att skämmas inför mig själv.
Den lite lätt hysteriska version som är jag.
Det är alltid jag.

Det är frid & fröjd igen,
och jag har bakat muffins.

Allt krigar i mig.
Det tjuter i öronen på mig.
Ögonen ser sig stressat omkring efter någonting nytt, någonting jag ännu inte sett.
En doft som inte är mig bekant eller förmågan att kunna dra tillbaka tiden eller kunna se när jag behöver ångra mig och inte. Det rör sig oroligt i bröstet på mig. Jag vill bara skrika ut min frustration, men istället kryper den innanför huden på mig. Jag står chanslös inför dessa attacker. Dessa våldsdåd på min självkänsla där jag behöver omvärdera allt - allt som är jag och allt beslut jag fattat.

Och det är så enkla saker det rör sig om.
Ett ord och en framstammad mening.
I det långa loppet betyder den ingenting ändå blir jag inte kvitt tanken på att jag gjort bort mig.
Jag har sålt smöret och tappat pengarna.
Jag glömde mordbeviset och jag torskade inför snuten.

Jag har svårt att fokusera och det är tärande i längden att aldrig kunna hålla kvar känslan och humöret.
Byter vinden riktning lika lätt?
Är det jag som är min egen terrorist eller är det utomstående kritik jag behöver foga mig inför?
Nej. Jag vet att det sitter i mitt huvud. Mitt förstånd är det inget fel på, även om det skulle kunna diskuteras.
Jag är jag och jag är trygg i mig själv.
De enkla knep jag använder mig av som självtröst fungerar även om det går på halvfart.
Paranoian får inte ta över och jag behöver göra det jag kan.
Stirra i boken ännu en gång efter alternativa lösningar.
Jag önskar att jag kunde skrubba bort den tatuerade känslan av att jag borde göra si och så.
Jag borde vara annorlunda. Jag borde veta bättre.
Jag borde gå på mina bara knän innan jag uttalar ordet nej.
Det är mycket jag borde, även om jag stundvis även borde säga nej.

Nog är jag okej, som jag alltid är.
Morgondagen är bortom min kontroll och jag ägnar den därför inte någon större uppmärksamhet.
Allt är väl, och även om det kan låta märkligt efter att ha skrivit ovanstående - så är jag glad & lycklig.
glad&lycklig. det låter så fint.
Det kanske jag ska fortsätta med - när jag fått bort parasiten dömande av bröstet.
Den hör inte hemma där. Egentligen vet jag det.
Fan. Egentligen är jag så jävla smart. Egentligen vet jag hur allt ligger till.
Det är en egendomlig känsla av att veta hur någonting är - och sen ändå inte tro på det.


Och jag är en dramaqueen i skrift.
Det låter bättre och jag har det skrivsättet.
Läs snälla inte in för mycket.
Jag har i övrigt inte mördat någon och torskat.
Det var en liknelse. Såatte..

äh. fan.
jag skriver hur jag vill.
det är min blogg förihelvete.
fattar inte ens varför jag fortsätter att ursäkta mig och förtydliga hela tiden.
de som läser känner mig förhoppningsvis tillräckligt väl för att veta hur jag är, och vem jag är.
de andra hoppas jag är främlingar där jag inte behöver förklara någonting.
det rör ingen annan än mig.
det måste få vara så.

jag är ingen jojjo.
jag är okej.

Dagarna:

Jobb & kärlek.

Fint.