bully

Det händer mycket, men jag förmår inte skriva ner det.
Det filtreras bort i kategorin "oviktigt" och senare kategorin "obehandlat material".
Jag behöver låta det vara en stund innan jag får ner orden.
Innan tankarna lagt sig och jag kan urskilja ett mönster eller en mening med dessa tankeflöd.
Jag behöver inte skriva ner var tanke som far - det skulle bli alldeles för mycket.
Vissa saker som når mig kan kännas otroligt viktiga för att bli betydelselösa när jag försöker att skriva ner dem.
Det ligger en viss sötma på mina läppar och på toppen av min tunga men smaken försvinner och jag glömmer bort.
Jag glömmer bort allt som var så viktigt för oceaner av tid sen plus minus några sekunder hit och dit.

Min vardag är inget att berätta om. Jag finner ingen njutning i att skriva om min vardag.
Jag uppnår ingen form av bearbetning genom att skriva om min skola, mitt liv och min träning.
Det är tankarna och känslorna kring allting som betyder någonting och det är dem jag vill åt.
Det är den kärnan av allting som fyller en funktion och det är den jag vill snudda vid.
Jag vill sluka känslan helt och smaka på den, lukta på den och minnas den för vad den än må vara.

Klart att det finns inlägg som handlar om mina ovärdeliga vänner, om min skola eller om träning,
men det är det underliggande andetaget som jag vill åt.
Det som händer inuti en människa när hon älskar.
Det som går sönder av salt.
Andetaget som skälver.
Hjärtat som saktar ner när en katt ligger mot bröstet och spinner.
Min vardag är ingenting mot det som händer inuti mig.
Det som sker inom oss alla.
Det är där den riktiga vardagen utspelar sig.
Buckle up.

Så minns jag dig som en person
Som aldrig gjort mig besviken
Och jag minns hur du ser på mig
Och håller om mig så lätt du kan

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Läser ditt brev, du skriver att du blivit så trött
Kanske inte orkar mer
Så jag ringer dig, du säger att du känner dig tom
Älskling kan du inte se

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Snälla ring mig när allt jag vet och trodde på
Har rasat samman

Snälla ring mig kom ta min hand
Lägg det på mig så lätt du kan

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv
Dina läppar är fyllda av sånger
Dina dagar är fyllda tid

[låt kärleken bli ditt svavel]

Min syn på det hela. Hur det var och hur det påverkat mig och min omgivning.
Min längtan efter en person som sedan länge är borta.
Min rädsla inför en annan som är levande i allra högsta grad.

Jag berättar så sällan för människor vad jag tycker om dem.
Vågar inte. Känner mig allt för sårbar om någon når det innersta kornet av ömhet inom mig.
Det är alldeles för lätt att gräva sig ner och krossa det korn som aldrig gror igen.
Det är bara här, vagt, med skydd bakom min skärm som jag vågar yppa orden jag bär på.
Alla ord fastnar inte ens här, utan det får bara det innersta kretsen veta.
Mina allra mörkaste hemligheter och innersta vrål är lagda på en annan plats,
och endast godkända personer får komma så nära och ta del av det.

Jag förbannar min hårda yta. Jag förkastar den mask jag en gång för längesen satte på mig och aldrig fick av.
Jag, som i det inre, är så tunnhudad och mjuk. Jag är liten och len, till skillnad från mina hårda ord och starka attityd. Ibland kan jag fyllas av en känsla så stark att jag tror att det ska växa blommor ur öronen på mig och komma fågelkvitter ur min min när jag pratar, men istället spänner jag käken och försöker panikartat att minnas den här känslan och jag glömmer att vara i den när jag istället letar efter ett botemedel mot glömsla för om jag glömmer har jag ingenting kvar. Om jag glömmer så är inte jag och allting omkring mig på riktigt.

Jag önskar att jag vågade sätta mig lite närmre. Känna värmen från en annan människa och luta huvudet lite närmre och viska värmande och kärleksfulla ord i örat så att personen intill mig förstår hur innerlig och djup min kärlek är. Jag vill väva ett band av vänskapen jag känner och jag vet med mig att det bandet aldrig kommer att gå sönder, även om tråden är tunn.
Jag kommer tillbaka. Lite mera för varje dag.
Jag vågar lite mera varje gång jag möter en vänlig själ som ler mot mig.
Jag omfamnas och omfamnar och njuter av möjligheten att få uttrycka glädjen jag känner,
utan att behöva tänka på konsekvenser.

Jag rör mig. När alla andra står still så rör jag mig och kroppen följer vart steg mina tankar än vill ta mig.
Jag känner hur skrattet kittlar i halsen och det som var då är inte längre nu för nu är en plats där pirr och bubbel i magen existerar. Ett intelligent samtal med en så underbar människa att jag knappt begriper hur jag lyckades ramla in och ramla rätt över något så betydelsefullt som en kopp thé och en kram.
Långa nätter i mjuka soffor. Vinglas som slås mot varandra i en skål för livet och för vänner som förstår utan att jag behöver prata.
Livet är den hjärnskakning som uppkom då vänskapen var viktigare än balansen.
Livet är att jämföra magar och hålla en hand på vårdcentralen.
Livet är att putsa fönster mitt i natten och skriva "puss" i ett sms och mena det.
Livet är den vackra flickan med lockarna.

Jag vill inte vara
någon annanstans
än här.

Ringde nyss jobbet. Fick inte tag på chefen men pratade med en kollega.
Det var dem som ringde i går kväll. De behövde någon både igår och idag.
Det löste sig både igår och idag.
FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCKKKKKKK!!
Jag behöver verkligen jobba och huvudet pinnar på direkt med massa tankar.
Jag fylls av en extrem oro av att de ska tro att jag dissar deras samtal och inte vill jobba.
Jag älskar ju att jobba och när de väl ringer så hinner jag inte svara.
Hoppas att de fortsätter att ringa mig.
Jag saknar jobbet nå så inåt helvete mycket.
Jag känner mig glad över att de ringde mig igår, trots att jag inte hann svara.
Då har de inte glömt mig helt i alla fall.

Ska ringa chefen imorgon igen.
Påminna om att jag existerar.
Fast det är ju inte chefen som ringer in folk.
Jag har mycket att göra med skolan nu,
men jag saknar jobbet otroligt mycket.
Värmen, kollegorna, patienterna..
Jag hoppas att jag får chansen att komma tillbaka då och då.

Hörde ljudet av min telefon när jag var i badrummet för att tvätta av mig smink och sånt.
Jag hann dessvärre inte svara, och det var dolt nummer.
Undrar vem det var, och vad denne ville?
Det kan ha varit jobbet, men varför skulle de ringa nu?
Jag kan inte heller ringa jobbet för att kolla om det var dem som ringde.
Hoppas att det inte var jobbet, för jag vill inte att de ska tro att jag dissar deras samtal.
Jag vill inget hellre än att komma tillbaka dit och jobba då och då.
Men jag tror inte att det var jobbet. Det känns inte troligt.

Det kanske ringer igen.
Nu ska jag sova.
Sova bort den här dagen och alla svåra timmar.
Jag ser fram emot imorgon.

Tiden tar mig långsamt framåt. Trots ihärdiga försök till distraktion når skamkänslorna fram och jag fylls av ångest så att det ilar fram och tillbaka genom kroppen. Tänker på min fina vän. Min rara, fina vän som fyller år idag. Jag var bjuden dit. Jag hade sett fram emot det under veckan men när jag kom hem efter en lång dag med skola och dbt så kraschade huvudet och jag var totalt orkeslös.
Jag skickade skamset iväg ett sms där jag försökte att förklara,
men det slutar inte att hugga i bröstet på mig.
Nu, såhär i efterhand, önskar jag att jag valt att gå dit en stund istället för inte alls.
Jag har önskat att träffa henne så länge, och det smärtar mig att det är min brist på balans som satte stopp för oss. Hon svarade snällt och mjukt på mitt sms.
Sa att det inte gjorde någonting, men att hon hade fixat fram veganfika åt mig.
Mitt hjärta brast. Att någon gör sig det besväret för min skull..
Och sen dyker jag inte upp. Det känns inte bra och jag kommer att behöva lång tid på mig för att släppa det.
Som jag saknar min vän. Vi har inte setts sen vi slutade skolan i maj.
Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att ångra mitt val, men det tar inte tiden tillbaka.
Den fortsätter att ticka framåt och matar mig med ännu mera tid jag kan vältra i min misär.

Huvudet och kroppen skriker av skamkänslor som bränner innanför huden.
Dagen har varit delad i tu. En behaglig del och en som började som ett skavsår och som bara blir värre och värre. Det som började som en liten, röd, irriterad fläck är nu ett varande, illaluktande sår som vätskar och blöder.

Jag är inte värd veganfika.
Jag är inte värd att folk bemödar sig med fika åt mig, eller presenter och pengar.
Hon är så fin, och jag är så tunn.
Hon är så stark i sin människodräkt,
och jag har en bruten röst.

Jag ska springa ikapp tåget och söka igenom alla vråer och aldrig släppa henne igen.

Skammen är tydlig idag. Trots en övervägande bra dag så vände allting när jag kom hem och insåg hur otroligt trött jag var. Det har tagit mer på krafterna än vad jag har velat erkänna att sjunka så långt och sen sätta in allt försvar till att komma upp igen, och på det två födelsedagar. Jag har otroligt svårt att hitta balansen mellan 0-100.
Ena veckan tränar jag mycket, nästan hela tiden, för att i nästa vecka bara vara passiv.
Nu har förvisso den här veckan och föregående varit väldigt ofrivilligt passiva då jag har haft otroligt svårt att ta mig till träningen nu när bilen och Johan är borta. Att ta sig till friskis är en sak, det går en buss hela vägen dit.
Det enda problemet där är bokningarna av passen. Jag glömmer alltid att det är näst intill omöjligt att vilja träna en dag och sen komma in på ett bokningsbart pass samma dag. Det är fullt, så man måste vara ute i god tid, vilket jag aldrig är. Så mitt enda alternativ är regementet. Mitt älskade regemente.
Jag är medveten om att jag har två ben som fungerar utmärkt att gå på, det är inte det,
jag kan inte förmå benen att gå en promenad dit.
Jag blir för paranoid och sedemera panikslagen över tanken på att gå hela vägen (skulle ta ungefär 1h) genom de oupplysta områderna till träningen på kvällen alldeles själv.
Nej tack. Att det sedan är vinter och båda kallt och halt gör inte saken bättre.

Jag behöver verkligen träna. Hela kroppen skriker efter det.
Jag gjorde det ogenomtänkta valet att ta ett bad istället för att träna ikväll. Big mistake.
Magen vällde över och jag satt krampaktigt i badkaret och försökte att förhindra ångesten som började sippra ut genom mina porer för att sedan omsluta mig helt där jag satt i badvattnet.
Impulser jag lagt åt sidan sen flera år tillbaka slogs mot mig men jag avfärdade dem efter att ha grankat dem en stund. Nästa impuls som slog mig så hårt i ansiktet att jag nästan föll omkull var att jag genast skulle sätta mig och äta. Vad som helst, men gärna onyttigt och friterat. Där fick jag verkligen stålsätta mig för att gå emot den impulsen och fokusera på någonting annat. Skamset gick jag ur badkaret men kunde inte hindra blicken som föll ner över min stora, bleka, håriga kropp. Jag vill kräkas av avsky, men det är inte rätt väg att gå.
Jag har kommit så långt och är medveten om mina mål och det är inte läge att överge dem åt destruktiva tankar och aktiviteter. Jag håller istället blicken fäst på målet och minns vägen dit.
Det är en fast och stabil väg och så länge jag håller mig fokuserad så kommer det att gå bra.
Mina känslor försöker att lura mig av vägen och få mig att tappa siktet om målet, men jag är envis.
Jag är inte längre styrd av mina känslor. Jag har bjudit in min vän, förnuftet, i livet och vi är ett bra team.
Allra bäst är vi när förnuft och känsla går hand i hand, och det är där jag är nu.
Jag tillåter mig inte bli styrd av mina känslor. Att låta mig styras av dem kommer bara att stjälpa mig.
Jag kan allt det här. Jag kan det som rinnande vatten, ändå är det lika svårt varje gång.

Jag återgår till att läsa. Det är en enorm tröst för mig nu när jag faller i smågropar som denna.
Jag svävar bort och glömmer kvällens kamp.

Det har varit en otroligt vacker födelsedag och i skrivande stund är jag lite påverkad av vin.
Vin är inte särskilt bra för mig varken ekonomiskt eller fysiskt eftersom att jag jobbar mot en bättre figur - men man fyller ju bara en gång, right?
Det har onekligen varit en av de dyraste födelsedagar jag någonsin har varit med om.
Med min sjunkande ekonomi så var kanske inte smörgåstårta och vin det bästa alternativet,
men i år har jag all anledning till att fira. Även om jag kommer att få leva på luft och kärlek (for realz..)
resten av månaden så tycker jag nog att det har varit värt det. Dessutom så måste ju den här födelsedagen ha kompenserat alla andra födelsedagar då jag bara legat i soffan med täcket draget över mig.
Det har varit en stor dag på många sätt.
Jag har inte känt mig jagad eller plågad av några skräckscenarion av hur min födelsedag kan sluta.
Jag har inte heller känt mig orolig över att bli bortglömd (vilket brukar vara huvudpunkten till att jag inte firar min födelsedag). Jag har, helt enkelt, haft det otroligt bra idag.

Dagen började förvisso med att jag försov mig i över två timmar till skolan,
men sen dess har det bara runnit på.
Människor har grattat mig och på kvällen har jag haft mina goda vänner Kimm & Amanda över på lite vin, smörgåstårta och.. well.. tjejkväll..

Jag ska inte rangordna mina vänner.
Men att vissa människor skriver på facebook, sms:ar och/eller ringer, betyder otroligt mycket för mig.
Jag känner mig så älskad och varm i kroppen.
Det har varit ett bra år.
Jag hyser stora förhoppningar om 2011.

Tack alla för en otroligt bra dag.
Mina rädslor är från och med nu undanstoppade och en del av mitt förflutna.

Jag har haft det bra i helgen. Väldigt bra.
Hjärtat var hemma hela helgen och förutom ki-box passet jag och Amanda gick på i fredags så har jag knappt gått utanför dörren. Det har bara varit mys hela helgen eftersom att Jojjo jobbar i enköping nästa helg och missar bådas födelsedagar. Vi tittade på film i fredags. Slumdog millionaire. Jag hade sett den förut men misstänkte att Jojjo skulle gilla den så jag såg den igen, och han tyckte om den.
I lördags började vi dagen med att bada Katitzie. Det var inga problem alls.
Klart att hon inte blev överförtjust, men det var inte helvete heller.
Sen gjorde vi grunden till smörgåstårtan vi bjöd på idag, söndag.
Jag brukar alltid fly så långt jag kan när det vankas födelsedagar men i år har jag bestämt mig för att inte fly.
Så jag gjorde smörgåstårta för första gången i mitt liv. Jag gjorde det så lätt för mig som möjligt.
Det är inte direkt raw food att äta smörgåstårta, men det här är något jag har planerat sen mars så det kändes som att jag får unna mig det här (jag måste ladda länge inför att orka fylla år utan att fly - därför mars).
Jag har dessutom inte ätit bröd sen jag började det här råkostexperimentet så det kändes som att det var okej att synda en dag.

Lördagen var lika mysig som fredagen, om inte ännu mysigare.
Hela lägenheten var fylld av vackra tända ljus och hela vardagsrummet och hallen lös av olika färger.
Det är så magiskt med levande ljus.
Vi såg på film och hade det allmänt bra tillsammans.

Idag har vi haft besök av delar av våra familjer.
Det har varit väldigt trevligt och det har känts väldigt befriande att inte må dåligt och försöka att fly undan alla gratulationer och besök inför  min födelsedag.
Imorgon kommer världens bästa tjejer hit och vi ska ha det sådär allmänt trevligt.

Det har varit en underbar helg. Den bästa på länge.
Ingen otäck bakfylla, stress eller massa måsten och borden plus ångest och djävulskap.
Kärlek. Bara kärlek.



Smörgåstårtan vi gjorde. (Mer om den på bilddagboken)

Det blir en lugn fredag.
Jag ska träna med amanda om några timmar.
Jag skäms över hur obalanserad min träning är.
Ena veckan öser jag på och tränar väldigt mycket,
för att nästa vecka inte träna alls.
Det är jobbigt. Det finns ingen kontinuetet i det jag gör.

Jag har diskat lite och städat på morgonen.
Det är stort för att vara jag.
Men det är lättare när det är organiserat omkring mig.

Det ska storstädas i helgen.
På söndag kommer våra familjer för att gratta oss eftersom att både jag och jojjo fyller år nästa vecka
och min svärmammis är otroligt allergisk mot katterna så vi behöver göra allt vi kan för att få bort så mycket katthår som möjligt.
Vi ska ta och bada katitzie också.
Hon har badat förut och blivit tvättad så hon är inte helt främmande för det,
dessutom är hon ganska menlös när det kommer till tvättning, kloklippning etc.
Hon finner sig otroligt snabbt.
Satin tror jag aldrig har blivit tvättad och jag vill inte utsätta henne för allting på en gång så hon får passa den här gången. Jag vill mjuka upp henne lite innan jag sätter henne i badkaret.
Det är dessutom Katitzie som min svärmor har mest svårt för rent allergimässigt så det ter sig naturligt att tvätta henne.

Det är planerna. Får se hur det går med allting.
Ikväll vill jag bara umgås med min karl och ha det fint.

Jag kan lova att det är så här människorna känner sig i matrix.
Ni vet - människorna som sover och tror att de drömmer medan andra livnär sig på dem.
Nu är jag inte helt säker på om det var så filmen var - har knappt sett dem -,
men närmare än så kommer jag inte.
Fast jag är en person som är på väg att vakna.
Halvslumrande ser jag världen omkring på ett sätt jag aldrig sett den på tidigare.
Lukter är annorlunda. Smaker är annorlunda och människorna är annorlunda.
Jag tänker inte på samma sätt. Jag känner inte på samma sätt.
Jag har för all del ingen aning om vad som är mina tankar och känslor längre,
då jag befinner mig i ett halvslumrande tillstånd. Jag kan lika gärna drömma.
Är det mina overklighetskänslor som kommit tillbaka igen?
Jag hade dem länge under lång tid i mitt liv, men allt eftersom att jag tillfrisknade försvann dem,
men de återkommer då och då när jag har det extra svårt.
Är detta ännu ett trix av dem för att få stjäla mina tankar -
eller är det mitt eget sätt att få behålla dem?

Jag går omkring och har det bra,
fast samtidigt lever jag i något slags mellanting av det svarta och det vita.
Jag har det bra samtidigt som jag våndas.
Jag våndas samtidigt som jag älskar.
Det hela är ganska tröttsamt.

Det är inte alls som jag kände förut [eller är det precis likadant?].
Jag går runt och försöker att barrikera huvudet från flera tankar som inte följer någon logik alls och bara tar upp min tid men det är svårt när jag inte hänger med i vad som händer.
Jag känner mig inte som mig själv, på samma sätt som jag aldrig känt mig så hemma förut.

Saker är mycket mera påtagliga än tidigare,
och jag kan påverkas idag av ett minne av förut.
Ett ord kan förlösa enorma krafter i mig jag inte kände till,
och jag finner mig själv ofta med att söka flyk trots att jag inte har något behov av det.
Det är en märklig sits jag befinner mig i.
Det var längesen jag kände mig så splittrad inför mig själv och allting omkring mig.
Jag mår för den sakens skull inte dåligt - det är inte det - ,
men jag känner mig främmande inför det nya som cirkulerar i min kropp,
inför den klyvning det ger.

Jag söker svar såsom jag alltid gör.
Jag letar och analyserar och till slut brister bitarna och jag får pussla ihop allting i hopp om att det ska förvandlas till någon slags magisk karta som ska berätta allting för mig.
Som ska leda mig till svaren jag söker.

Svammel. Förstår ni nu vad jag pratar om?
IT MAKES NO SENSE!

Det har varit en otroligt intensiv dag och jag känner mig helt slut både i kroppen och huvudet.
Har varit i skolan men det blev ingenting gjort. Tycker att det är så trevligt att börja få kontakt med mina klasskamrater så jag ägnade två timmar åt att prata med dem istället. Dessvärre pratde vi en hel del om människor som bryter sig in i ens lägenhet och överfaller en och nu sitter jag så klart här och är vettskrämd (johan är i sthlm och jobbar).

Gick i slasket till DBTn och fick både beröm och kritik för hur jag hanterade förra veckan.
Det har varit så otroligt tungt nu så jag trodde inte att det gick att ta sig upp, men genom att ösa på med aktiviteter så har jag tagit mig en bit upp ur svackan och idag mår jag nästan som jag brukar göra.

Hem och fick en kort stund för mig själv. Internet fungerade inte så jag la mig ner med en bok istället och läste i 1½h innan det var dags att åka till träningen. Det var spinning ikväll och det var otroligt jobbigt. Mycket jobbigare än vad jag någonsin har varit med om så nu känns det bra. Jag och Amanda tog lång stund på oss i omklädningsrummet och bastade och hade oss så nu är klockan 21:55 och jag kom hem för tio minuter sedan.
Jag är hetl slut nu men det har varit en bra dag. Jag behöver ha lite intensitet omkring mig nu,
men jag behöver gå tillbaka till den där 75% regeln vi kom fram till förut, för jag kommer aldrig orka det här i längden.

Alla mina linfrökex är slut så det blir inget kvällsfika.
Det får fungera ändå.

Klockan flyr iväg och jag flyr på samma sätt in i ordning och struktur med förhoppning om att jag snart kan vila huvudet på mina böcker. Jag stressar runt och vågar inte riktigt känna efter hur jag har det, av rädsla att finna något jag inte vill kännas vid. Det skulle skrämma mig om jag försökte att greppa en känsla och så är allt jag når det becksvarta hålet av ingenting och så fortsätter det att äta upp mina nerver, muskler och alla mina organ.
Någonting nafsar i huvudet på mig. Jag lallar bort det, för om det är mörkret som knackar på vägrar jag att öppna.

Det känns som att jag duckat den största fällan. Den största nedstämdheten som slog ner som en atombomb i bröstet på mig för några veckor sen. Det känns som att det värsta är över - tack vare en snabb aktion där allt mitt försvar radades upp och med lite hjälp från psykologer, [andetag], vänner och fysiskt ansträngning så har det lugnat ner sig. Jag vågar inte riktigt andas ut ännu för man vet aldrig om det kommer att komma tillbaka,
men även om det gör det (vilket jag är helt övertygad om) så har jag jävligt schyssta metoder att komma undan det värsta. Jag har min familj och mina vänner. Jag har mina underbara djur och träningen.
Jag har mina böcker, jag har mitt skrivande.
Det här kommer att ordna upp sig.
Jag må krascha då och då, men jag kommer alltid tillbaka.
Det finns inte ens en liten del av mig som vill ge upp.
Jag är starkare nu än vad jag någonsin varit.
Trots atombomber, bergväggar och tomheten [the nothing],
så har jag bra förutsättningar för att fixa det här.
Jag är inte ensam.

Idag har jag försökt att ha en lugn dag och bara göra saker som får mig att må bra.
Har tittat på serier på datorn med hjärtat (något vi gör varje söndagsmorgon) och sen har jag läst ur böckerna jag lånade av Kimm. Det får mig att sväva bort och glömma allt som hör verkligheten till.
Jag har inte kunnat läsa på flera år för det har avrit för mycket sorg och panik hos mig,
men nu har jag funnit tillräckligt med ro och det glädjer mig.
Har också hunnit med ett spinningpass med Amanda.
Den människan har magiska krafter - det spelar ingen roll hur nere jag än är, hon får mig alltid att skratta och må bra igen. Vi bestämde att vi skulle ses i veckan igen och handla en födelsedagspresent till mig från pappa.
Han ringde och sa att han kände sig osäker på min present så han skickade över en väldigt generös summa till oss att handla presenter för. Jag ska handla knäskydd. Det behövs. Verkligen.

Jag har tagit mig ur det totalt djup jag varit i den här veckan, men jag har fått kämpa hårt för det.
Det har varit mycket aktiviteter den här veckan men det har varit alla edssa aktiviteter som "räddat" mig.
Det är så lätt att komma på fötter igen när man är omgiven av människor man gillar och gör saker man tycker om.
Ikväll fungerar det. Jag känner mig lätt neutral, och det är ganska skönt.
Längtar tillbaka till böckerna, men älskling ska till sthlm på måndag och då vill jag umgås med honom så mycket jag bara kan.

Saknar fortfarande att skriva. Allting känns så platt.
Som om att jag lika gärna kunde ha bloggat om vad för kläder jag har på mig.
Jag saknar att skriva ur hjärtat. Jag saknar vackra meningar och ord som betyder någonting.
Hoppas att det kommer tillbaka, annars får jag börja köpa dyra kläder och blogga om det..
Jag kommer bli jättefattig..

Jag har ätit min första varma måltid på tio dagar.
Idag fungerar det inte att vara råkostare, och det är så det får vara.
Jag har gett mig fan på att klara det här och de allra flesta dagarna gör jag det,
men idag kände jag att jag ville äta samma sak som Jojjo och något varmt.
Något tröstande efter en tuff dag.
Även om det kändes rätt okej att äta mat så får jag dåligt samvete.
Jag gör inte det här bara för att det är kul.
Jag gör det här för att få resultat och hittils har jag fått det och jag har varit mycket tillfredsställd med den här kosten. Jag vill inte förstöra det nu. Därför fick kvällens måltid vara så nära råkost jag kunde komma:
Tacos. Det enda uppvärmda och processerade råvarorna var sojafärsen och tacochipsen.
Eftersom att jag under de här tio dagarna har kommit underfund med att inte äta så mycket mat med stärkelse så hade jag ytterst lite chips i maten. Jag vill inte rasera allt jag byggt upp.
Det känns både rätt och fel att äta uppvärmd mat.
Klart att det var gott, men samtidigt har jag kunnat skymta mitt mål med den nya kosten och jag är väldigt mån om att nå dit. Jag mår mycket bättre som råkostare och jag planerar på att köra på så länge det känns rätt.
Att ibland äta uppvärmd mat tror jag inte är hela världen, men jag vill ändå köra så hårt jag kan.
Jag har oavsett lärt mig otroligt viktiga saker om mig själv som jag aldrig hade kommit på med min vanliga kost.
Det här har varit något av det smartaste jag gjort på länge.
Imorgon kör jag igen.

Mörkret är tillbaka idag.
Det är inte helt förvånande för jag tog ett par öl igår och jag mår ofta dåligt dagen efter psykiskt eftersom att jag ofta känner att jag gör bort mig när jag druckit, även om jag inte alltid gör det.
Men trots att jag hade grymt kul igår så känner jag mig skamsen idag.
Saker som verkade smarta igår visade sig vara raka motsatsen och det har påverkat mig väldigt negativt.
Jag känner mig nedstämd och skamsen över saker som händer igår.
Kommer inte att gå in på massa detaljer.
Jag var absolut inte dräggfull och gjorde bort mig på något vis så,
men det var ändå ett par saker som hände som har legat kvar idag.
Det har inte hänt något farligt eller pinsamt egentligen,
men vissa saker kan jag känna idag inte var helt igenomtänkta.
Man är aldrig smart när krogen har stängt.

Kvällen var överlag väldigt trevlig och jag hade kul på rockbaren med mina vänner.
Jag trivs så bra med dem. Att jag mår dåligt idag har ingenting med dem att göra.
Det är inte samma sak att må dåligt över något yttre, som det här,
och att gå omkring med ett frö av värkande tomhet och ledsamhet i kroppen.
Det känns helt annorlunda.
Jag vet inte vad det är jag föredrar.
Jag väljer ljuset. Men det går inte alla dagar.

Har varit och tränat med Amanda nu. Det var det tuffaste passet hittils, men också ett av de roligaste.
Det känns bra när det känns i hela kroppen att man tränar, och det känns bra att känna att jag är i ganska bra form.
Jag är stark och uthållig.
Kanske inte lika flexibel som alla andra, men jag kör de resterande kraften på vilja och envishet.

Det är otroligt utmattande att hålla igång så mycket som jag gör,
men det känns inte som att jag har något val för så fort jag slutar och stannar upp så ramlar jag ner i djupet igen.
Jag har inte de krafterna att vara där nere och häva mig upp igen.
Det var samma sak förra året.
Jag sjönk ner i hålet och det tog över fyra månader innan jag lyckades ta mig upp igen.
Det enda som fick mig att må okej och glömma min situation var att träna och stundtals umgås med mina fina vänner.
Det är inte så att jag blir helt sjukt deprimerad och blir inlagd och kan inte göra vanliga saker och sköta mitt liv,
men jag går runt med en tyngt och tomhet över bröstet och känner mig allmänt sänkt.
Klart att jag kan ha roligt och skratta och må bra mitt i allt ändå, men det är någonting som sitter i bröstet och långsamt smittar resten av kroppen med svart tjära som inte går att bli av med.

Jag har det bra just nu. Jag fokuserar på att träna och träffa vänner.
Jag vet om att det inte kommer att hålla i längden, för jag kommer att krascha förr eller senare,
men just nu känns det bra.
Just nu känner jag att jag mår bättre av att hålla igång och göra de saker som ger mig sinnesro och det är viktigt.
Även fast jag och min terapeut sa 75% så kör jag på i 150 % ändå och även fast jag vet att den taktiken inte kommer att fungera hela tiden så fungerar den bra nu.
Jag behöver hålla mig ovanför vattenytan så mycket jag kan.

Det är fredag och det betyder fredagsöl med Eric.
Jag njuter mitt i misären.

Vädret är snällare nu.
Inte lika bitande kallt som i morse när jag gick till Kimm.
Jag hoppas att det blir lika fint väder när jag fyller år, vilket jag betvivlar.
Det är nästan aldrig fint väder på min födelsedag.

Jag pratade en stund med Kimm om hur jag mår och har det och hon förstod och räckte ut en hand.
Det är skönt att ha någon att prata med som förstår, hon hon förstår kanske mer än andra.
Jag ska samla mod att säga de ord jag fasar nästa gång jag talar med min läkare.
Det finns ingen ork, men jag kör på ändå.

Reserverna fylls på av mina vänner och det känns alltid lite bättre när jag har dem omkring mig.
Imorgon ska jag läsa. Sjunka in i en annan värld. Där magi är på riktigt.
Böckerna är för mig samma räddning som mina vänner och träning.
Det är det som håller mig i gång.

Jag får inte sabba det här nu.
Om mindre än 30 min kommer Amanda och hämtar upp mig.
Vi ska gå på gratisjympa. Hoppas att det blir kul, och det tror jag nog.

Jag har haft ännu en intensiv dag och ångestmonstret har hållt sig borta.
Min terapeut sa att jag måste sluta isolera mig när jag hamnar i mina svackor,
men det är inte så lätt.
Man känner sig tung och trött, både psykiskt och fysiskt och ingenting känns lustfyllt.
Men jag har lovat att inte sluta med saker som brukar göra mig "lycklig" (ro) trots att det är svårt.
Jag har svårt att träffa vänner eftersom att jag känner mig som världens sämsta vän som inte orkar med mina kompisar, men det handlar ju inte om mina vänner.
Det handlar aldrig någonsin om mina vänner.
Det är jag som har problemet. Det är jag som är sänkt.
Jag har lovat att öppna mig mera för mina vänner och visa mig sårbar istället för att alltid vara superhjälte som orkar allt och alla i alla tider.
Ibland behöver jag vara Linn. Periodvis trötta och trasiga Linn.

Idag har jag varit på stan med min hjärtevän Amanda och sen stack jag och Jojjo iväg på något som bara kan klassas som förnedringsträning. Skivstång på friskis.
Jag hade kunnat vara 80 år och klarat det där.
Jag behöver större utmaningar och mera kraft. Jag kommer inte att gå dit igen.

Jag försöker att träffa vänner och träna. De två ting som brukar hålla igång mig vanligtvis.
Jag ser tydligt att det fungerar för de två dagar som jag verkligen har hållit igång så har jag mått lite bättre,
men jag förstår inte hur jag ska orka köra i det här tempot hela tiden.
Jag är för mycket allt eller inget. Vi kom fram till att jag ska köra och vara 75%.
Inte hundra, inte noll. Sjuttiofem procent.

Jag behöver fortsätta att träffa alla mina vackra vänner för de får mig alltid på rätt köl igen.
Ingen har så fina vänner som jag har.
Jag har öppnat mig lite och alla visar att dem finns här för mig och förstår att jag inte klarar av att träffas så mycket just nu.
Att ha stöd är så viktigt. Jag skulle inte vara någoting utan dem.

Oavsett om de finns i Örebro, Stockholm, Sverige eller Belgien så är jag så tacksam över att de finns och är dem de är. Jag känner deras styrkekramar och det hjälper. Ord hjälper.
Att få vackra kommentarer här betyder jättemycket, på samma sätt som det betyder mycket när någon ringer bara för att fråga hur jag mår, eller när jag får ett sms där det står att det är okej att jag inte har det så bra nu  - de kommer att finnas här för mig på samma sätt som jag finns där för dem.
Jag orkar lite mera, bara på grund av er.

Det här med råkostdieten.

Saker rör på sig och jag känner hur min kropp förändras, och hur det rör på sig i mitt huvud.
Den första och största punkten av förändring jag kan se är att jag inte längre är så djävulskt uppsvälld i magen pga alla fibrer jag brukade trycka i mig.
Jag älskar kolhydrater. Jag älskar mjöl. Jag älskar potatis och ris.
Min kropp hatar alla ovanstående saker och eftersom att jag brukade äta väldigt mycket bröd och ganska ofta andra kolhydrater (långsamma) så har min mage haft fullt upp med att jobba bort allting.
Jag får nämligen magkatarr av vitt bröd, vitt ris, vit pasta osv.
Därför är det bara fullkorn som gäller för mig och när man äter de mängder som jag har gjort så orkar kropen inte med vilket resulterar i väldigt uppsvälld mage.

Jag har verkligen fått tid att tänka under den korta tid jag varit råkostare.
Min mage gick efter några dagar utan fibrer ner till sin ursprungliga storlek och nu ser min mage ut som den väger.
Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns för mig.
Även om jag inte nått mitt mål än så är det en otrolig lättnad att ha blivit av med den uppsvällda magen,
och det får mig att tänka om gällande min vanliga kost.
Jag har alltid trott att jag äter nyttigt, men med tanke på hur min kropp har svarat på det så har jag haft fel.
På bara några dagar med den nya kosten så tackade min kropp mig för mina ändringar i maten.
Det känns stort.

Även om jag inte kommer att leva som råkostare resten av mitt liv så är det här något jag kommer att bära med mig länge. Mitt destruktiva matmönster har minskat.
Jag äter inte längre för att jag är rastlös, arg eller ledsen.
Jag äter inte alldeles för mycket bara för att det är gott.
Jag äter lagom. Precis lagom.
Och även om jag fortfarande går och småäter linfrökex så är det inte på samma sätt som förut.
Jag äter inte bort min rastlöshet. Jag äter inte bort mina känslor.
Mycket har hänt. Väldigt mycket positivt och jag förstår ingenting.
Allting är inte positivt. Det är en saknad jag känner inför den nya insikten om att jag måste sluta äta så mycket bröd och det gör mig lite sorgsen. Det är en slags process som har börjat att röra sig i mitt huvud och det här med maten har varit ett problem för mig så länge och nu när jag gör någonting åt det så kommer alla gamla förträngda känslor och tankar upp till ytan igen.
Att äta har varit en lösning på så många av mina problem,
och nu är själva maten huvudproblemet.
Det är enormt svårt vissa dagar, men jag tjänar mycket mer på det än kraften jag lägger ner.
Vissa dagar är skit och så får det vara.
Livet är ingen promenad i parken.
Man måste kämpa och det är det jag gör.

Just gällande matdelen så mår jag otroligt mycket bättre,
både psykiskt och fysiskt.
Sen finns det så klart andra delar som påverkar hur jag mår,
men det är oviktigt i det här fallet.

Jag är häpnad över vad kostbytet skulle komma att göra för mig.

Det var ett härligt pass och jag känner mig väldigt glad över att jag gick dit.
Jag behöver pauser likt dessa då jag får andas lugn och inte panik.
Att sedan träna med Amanda är bara en enda stor fet bonus.
Ingen får mig att skratta på samma sätt som hon.
Jag känner mig lite mera vid liv och inte så förfärligt tom som jag annars känner mig.
Jag är inbokad på ett jympapass på fredag eftersom att det är gratis att träna på friskis hela veckan (friskis öster).

Jag känner mig stärkt och till freds med mig själv.
Jag har ätit mat, tvättat mitt hår och nu ligger det härliga linfrökakor på "jäsning" så får de stå i ugnen under natten.
Det känns okej. Dagen började lika värdelöst som alla andra dagar och jag har mått som jag mår numera,
men idag har ljuset vunnit och de bra sakerna har regerat istället för allt det mörka och destruktiva.
Skönt med pauser. Skönt med skratt och liv.

Vi skulle skriva upp en krisplan för mig på DBTn idag, men jag kom 30 min för sent.
Jag har gått några steg tillbaka i min utveckling och jag vimsar bort tid och papper och blandade ihop min gamla tid med den nya, och även den gamla dagen och den nya.
Svårt att förklara. Som om att tiden bakom mig försvinner och det går inte att spåra bakåt vad som hänt.
I måndags när jag skulle skriva in en notis i min kalender på mobilen så stod datumet på tisdagen den andra november. Lustigt och märkligt, för jag trodde att det var måndag.
Med ens blev jag osäker.
Jag försökte att tänka bakåt vad jag gjort, men jag hade ingen aning om ifall jag hade varit på taidon och tränat eller om jag hade haft besök under dagen.
Jag hade en viss aning om att jag hade varit i skolan, men inte mer.
Jag blev så osäker på vilken dag det var att jag var tvungen att väcka Johan.

Och så fortsätter det.

Jag behöver göra saker som normalt brukar ge mig lugn och lycka.
Träffa mina vänner, läsa böcker och träna.
Även om samtliga saker känns oerhört svåra att göra nu så måste jag ändå försöka mig på dem.
Att sluta med saker jag egentligen tycker om kommer bara att skjuta mig längre in i mörkret och djupet.
Missförstå mig inte, jag älskar mina vänner, men jag är helt utmattad och känner att jag inte är en bra vän i nuläget när jag bara går omkring och är uppriktigt ledsen eller flinande falsk.

Men nu ska jag kombinera två saker jag älskar:
Amanda och träning. När vi var på bio senast så fick man ett gratis pass på friskis och vi ska dit och träna spinning om en stund. Det känns skitkul! Jag har inte tränat spinning på flera år så jag ser fram emot det mycket.
Det är dessutom sjukt kul att umgås med Amanda. Hon får mig alltid att skratta så ärligt jag bara kan.

Jag försöker.
Fan vad jag försöker.
Men det är något som brister varje år.
November är inte min vän, men det är inte så enkelt.
Det är något som händer med mig som får mig på fall och sen får jag ett helvete med att resa mig igen.
Men jag försöker.
Fan vad jag försöker.

Jag känner förtvivlan i kroppen.
Den där rastlösheten som skrapar upp små sår som fyller oceaner av tid, tårar och saknad.
Jag plågas av tankar. Kan inte stänga av. Kan aldrig stänga av.
Jag tycks inte kunna greppa någonting längre.
Allting bara glider mig ur händerna.
Jag är så uppe i varv av ilska jag inte förstår.
Det går inte att slappna av, det går inte att tömma ut ilskan på något som inte förstörs av det.
Allting rasar och jag rasar med det.
Jag jagas av mitt förflutna och tankar om framtiden.
Jag känner mig så ofattbart ledsen och sorgsen, som att jag har förlorat något viktigt utan att ha märkt det.

Ingenting glädjer mig längre.
Ingenting tycks få mig att le, annat än det falska flinet jag drar upp vid varje ansikter jag möter.
Ingenting är konstant, utan allting bara flyter omkring i en enda jävla röra.
Jag önskar att jag kunde skratta.
Jag önskar jag kunde känna annat än vanmakt över min bristande kontroll över nuläget.

Det trycker i mitt huvud av tankar som forsar in utan att jag hinner bearbeta de som redan nästlat sig in och sprider sitt gift och förlamar mig.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som händer.
Plötsligt en dag när jag vaknade så hade ett krig utspelats i mitt omedvetna och jag hade förlorat.
Jag blev puttad ner från mitt torn och jag kan inte förmå mig till att se klart längre.
Någon har eldat upp mitt nystan och ingen röd tråd går att spåra.
Jag saknar det klara. Jag saknar nyanser.

De små pauserna av lugn jag får räcker inte till längre.
Jag behöver mer. Jag törstar efter glädje, skratt och lek.
Jag är nere på mina reserver nu.
Vanligtvis klarar jag mig länge på dem,
men nu har det varit becksvart så länge att mitt förråd har sinat.
Jag är nere på mina bara knän och ber om någonting jag kan hålla fast vid en stund.
Ge mig en stund av klarhet.
En stund där jag kan ladda mitt batteri och få ny energi så att jag orkar med nästa rond.
Det här är bara löjligt.

Saker börjar krascha.

Jag har varit väldigt slö idag och haft enormt svårt att koncentrera mig.
Det var väldigt svårt att vara kvar i skolan när jag kände mig så flyktig i huvudet,
men jag stannade mina två timmar trots att det var jobbigt.
Jag var så trött och det var svårt att vara "här och nu" efter en jobbig natt.

Gick i regnet till DBTn för att ha affektlab.
Väl där gick klockan och sen kommer mina dbt-coacher och säger att de glömt bort att berätta för mig att alla andra var sjuka så det var bara jag där (i vanliga fall ställer man in sessionen då).
Jag sloknade. Men nu var jag ändå där så vi körde på.
Det var svårt att prata om "intresse" när allt jag ville var att fly hem och lägga mig i soffan med mina katter och gråta för att jag mår så djävulskt dåligt.
Men jag stannade kvar. Jag borde fan få en medalj.

Nu är jag hemma.
Blickan är låg och fingrarna kalla efter att ha stått ute i novembervädret.
November. Ångestmånaden. Depressionsmånaden.
Dessutom födelsedagsmånaden x 2.

Jag är slut.
Inte så att jag aldrig kommer att repa mig,
men idag har det varit tufft. Väldigt tufft.
Ska försöka att ta mig till träningen och sånt ikväll,
men lyckas jag inte så måste jag försöka att inte döma mig själv för det,
(och misslyckas jag med det så måste jag försöka att inte döma att jag dömer) etc.

Jag bleknar.

För något år sen tog jag bussen varje dag till skolan.
Det var alltid samma tid, samma bus, samma människor som stod vid hållplatsen där jag bor.
Varje gång jag stod där med fingrarna nertryckta i jackfickan och musik i öronen såg jag en man susa förbi på cykel.
Han såg ut som Mel Gibson. En otroligt sliten variant.
Långt hår, ungefär som i filmen Brave heart fast utan allt det majestätiska omkring.
Han såg inte ordinär ut. Det var något med honom och hans sätt att klä sig och sköta sitt yttre som fick mig att tänka att det var en man som hade det svårt.

Men varje gång han cyklade förbi mig hade han ett leende på läpparna.
Ett stort leende som täckte nästan hela hans ansikte och jag undrare ofta över varför han var så glad.
Jag själv log sällan, men varje gång jag såg honom blev jag glad.
Det blev för mig en sorts själatröst att se den mannen cykla förbi på sin slitna cykel och okammade hår med den största glädjen på sina läppar.
Han åkte förbi mig varje dag i flera månader och varje gång såg han lika glad ut.
Så innerligt lycklig.

Tills en dag han åkte förbi mig, lite långsammare på cykeln än vanligt,
och han såg så bruten ut.
Hela ansiktet uttryckte sorg och ledsamhet och jag blev så ledsen och orolig själv att jag ville springa efter honom och fråga hur det var fatt, men det gjorde jag inte.
Jag såg aldrig den mannen le igen, och jag undrar fortfarande vad det var som hände den dagen hans leende dog.

Även om det hade varit jättemärkligt så kan jag ångra ibland att jag inte berättade för honom att jag såg honom och blev glad av hans leende, och ledsen med hans sorg.
Han visste ingenting,
och jag har aldrig sett honom igen.