bully

Det är en mäktig känsla när solidariteten och ömheten drar genom en.
När man känner att man kan hjälpa till på andra plan än med enbart ord.
Jag köper gärna mat till hungriga personer som jag ser ute på gatan.
Jag skänker gärna en slant till organisationer, eller ger mina sista kronor till människor som sitter på stan och skramlar med en myntburk framför mig.

I min familj (på mammas sida) har vi alltid skänkt kläder till välgörenhet.
Vi har skänkt kläder så långt bakåt i tiden jag kan minnas.
När jag var liten trodde jag att alla kläder skulle skickas till ett fattigt land där dem delades ut till behövande.
Jag föreställde mig ofta hur en liten pojke eller flicka i Kenya (eller något annat land) sprang omkring bärandes mina shorts, en t-shirt eller mina gamla skor.
I många år trodde jag att det var så det gick till.
När mamma berättade för mig att de flesta av kläderna som skänks säljs i affärer i Sverige blev jag oerhört besviken. Min bild av de kenyanska barnen sprack och min vilja att skänka kläder avtog.
Att det var en större kostnad att frakta kläder istället för pengar som tjänas genom att svenskar köper kläder på ex. röda korset var jag för ung för att förstå.
Det enda jag visste var att mina kläder antagligen inte hade haft en så stor påverkan på någon annans liv som jag velat och trott under min uppväxt.

Ändock har jag fortsatt att skänka kläder till olika organisationer genom åren,
trots att det inte ger samma känsla av solidaritet hos mig.
Jag tröstar mig med att mina kläder genererar pengar,
men ibland blir jag provocerad av tanken att second hand/modebloggare bär mina kläder när det finns andra människor i världen som behöver dem mer.

Därför var det viktigt för mig att agera när jag kunde påverka en människa här och nu.
När jag senast var hos min pappa kom det upp av någon anledning att han planerade på att slänga sin gamla jacka då han inte hittat ett enda ställe i sin hemstad som samlar upp kläder.
Jag förbjöd honom snällt att slänga jackan och tog på mig jobbet att skänka bort den där jag bor istället då vi bor i olika städer. Den har sedan någon månad tillbaka legat i en påse i min hall.
Men idag fick jackan en ny ägare.
För några dagar sedan kom jag i kontakt med en bostadslös person,
mer än så kan jag inte säga - men jag beslutade mig för att ge den här personen pappas jacka.
När jag slutat jobbet för dagen sökte jag upp personen och gav denne jackan.
Mannen/kvinnan tittade först på mig och sedan på jackan och sedan på mig igen.
H*n prövade jackan och vilade händerna i två av jackans fickor.
Utan att släppa mig med blicken tog h*n min hand och tackade mig innerligt.
Jag log vänligt tillbaka och sa att personen fick den om h*n ville.
Det sista jag hörde innan jag lämnade personen var:
- Det här kommer jag aldrig att glömma. Tack, du är en ängel.

Jag log för mig själv, för ängel är nog det sista jag är,
men bilden av de kenyanska barnen är åter i mitt huvud igen och jag behöver aldrig tvivla på att pappas gamla jacka kom till rätt person vid rätt tillfälle.
I huvudet spelar barnen fotboll, bärandes mina skitfula [underbara] papegojshorts jag bar när jag var liten.
Det går alltid att påverka en annan människas liv genom omtanke.
Det känns fint. Väldigt fint.