bully

Jag har haft det bättre idag än igår.
Mycket bättre.
Vaknade tidigt och tittade på lite morgonserier med älsk.

Sen har vi städat och sen kom Klump över och vi har suttit nästan hela dagen och spelat mah jong.
Det har varit en bra dag och jag har fått skratta mycket och liksom lappa såren från igår.
Jag har sagt det förut, men jag är så otroligt glad för att jag har mina vänner.
Det är klart att man orkar fortsätta när man har dem.

Jag har också idag gjort mandelmjölk och det är supergott och jätteenkelt att göra.
Den varianten jag gjorde idag (prövade igår också) blev jättegod!
Jag hade lagt en dl mandlar i blöt under natten och på morgonen så skalade jag dem och mixade med 5 dl vatten och en dadel (dadeln fungerar som naturligt sötningsmedel).
Det är sjukt enkelt att göra och galet häftigt.
Det smakar ungefär som lätt sötad sojamjölk!
Alldeles vit är mjölken!
Jag börjar att komma in ordentligt i det här.
Jag har fortfarande mycket att lära,
men det är någonting jag ser fram emot att lära mig!

För mera bilder och mera information, gå till min bilddagbok.

Den här katten skulle jag vilja ha. Otroligt liten söt krabat, men vi ska inte ha flera katter nu.
Kanske sen om vi flyttar till något större men nu får våra busfrön räcka.
Den här katten heter Nala och finns hos en organisation som heter Rädda Djuren.
Det är en tjej från Örebro som själv har startat upp den organisationen och hon får otroligt många oönskade katter (och andra djur) till sig som behöver nytt hem.

Hon är en ensam tjej som gör ett otroligt jobb och hon behöver alltid människor som kan hjälpa henne med jourhem eller adoptioner.

Gå in på hennes sida: http://raddadjuren.org/ och titta på hennes söta djur och räck ut en hand om ni kan.
Hade jag haft möjlighet hade jag nog tagit hem den här damen.
Man glömmer lätt bort att det finns flera organisationer än Örebro Katthem,
så jag tänkte ge henne lite reklam för hon gör ett grynt bra jobb!

Jag har varit orkeslös idag. Så fort jag vaknade kände jag mig tom och energilös.
Jag har försökt att göra saker idag men det har inte fungerat särskilt bra.
När klockan var över sju så bestämde vi att vi skulle gå över till ett par kära vänner,
men när jag efter åtta äntligen tagit mig ur pyjamasbyxorna och sovtischan så rämde alla murar över mig och jag bröt ihop.
Triggern var att jag inte visste vad jag skulle ha på mig och ju mer jag tänkte desto större blev tjockisångesten. Nu kanske många rycker på axlarna och tänker att man känner sig tjock då och då, det är bara att gå vidare - men det fungerar inte så för mig. Den översköljer mig med sån kraft att jag inte kan röra mig,
och för någon som varit totalt orkeslös innan så blev det för mycket.
Jag stod till klockan var över tio och grät för att jag kände mig så tjock, men jag var ändå fast besluten att hälsa på mina vänner, så jag valde ett säkert kort - mina baggyjeans.
Mina enormt stora baggyjeans.

Och jag fick inte igen knapparna själv.
Jag var tvungen att lägga mig på sängen så att Jojjo kunde knäppa knapparna och när jag ställde mig upp vällde hela magen ut och byxorna var snortighta. Inte vad jag räknat med.
Så jag tjurade lite till och sen kunde jag inte så stopp på tårarna.
Jag har längtat efter mina vänner men jag fixar inte att se helt el prego ut med rödgråtna ögon.
Det blir för mycket.

Så nu sitter jag åter här i mina pyjamasbyxor och min sovtischa (som jag inte alls sover i),
och mår SKIT över att inte ha gått.
Jag känner det som att jag har svikit henne nu när jag sagt att jag skulle komma,
och jag väntar med att säga det tills klockan är över tio på kvällen (in fact, jag grät för mycket för att ringa så det fick Jojjo göra).

Något kul mitt i misären var att jag bad om att få papper när jag grät som mest för jag snorade så mycket varpå jag fick en servett från pressbyrån, och mitt i alla tårar och allt snor står det en enda mening på det vita pappret;
- Du ser stark ut idag!

Utöver tjockisångesten som slog mig nu på kvällen har jag inte mått dåligt idag, alls.
Jag brukar inte heller gråta - det händer nästan aldrig faktiskt,
men det var något på gång redan när jag vaknade.
Den där extrema orkeslösheten.
Det kanske är järnbrist eller något, vilket inte skulle vara helt konstigt eftersom att jag fortfarande lär mig om den nya kosten och det tar en stund innan man vet vad man ska äta och sånt.
Jag är ganska känslig när det kommer kring låga järnvärden.
Märker det väldigt tydligt av att jag blir tunnhudad och mera mottaglig för yttre påverkan.
Jag vet att det ska vara mycket järn i pumpafrön. Jag får pröva det imorgon.
Eller så var det helt enkelt en sån där dag så man gör allting rätt men man blir ingen superhjälte ändå.
Jag behöver kolla under soffan så att det inte ligger massa kryptonit där under och skräpar.
Det skulle förklara en del.

Även hjältar faller.

En dag ska jag få orden att rinna över tangentbordet igen och kunna sväva självmant utan att jag behöver sitta och fundera vad som händer.
Jag ska hitta tillbaka till dansen.
Den förtrollade dansen.

Dagarna går och jag har lyckats gripa tag i någonting värdefullt till och från.
Även om känslan aldrig är särskilt ihållande så är det skönt att känna någonting annat än smärtsam tomhet och något som kan liknas vid nestämdhet. Det är skönt att kunna bli berörd av något, även om det inte i längden betyder någonting för mig.

Mitt skrivande har ännu inte kommit igång, och det gör mig otroligt frustrerad.
Jag känner mig otroligt vilsen utan att kunna förmedla vad som händer i mig med ord.
Allting bara tar stopp och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.

Det känns livfullt att syssla med den nya dieten.
Jag får någonting nytt att fokusera på och drömma mig bort i,
men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt hela tiden.
Igår när jag vaknade var jag på stormhumör och jag var absolut inte sugen på att leka med recept och äta härlig frukt. Jag ville ha en enkel lösning. Men det hade varit samma slags lösningar som har gjort att jag är så missnöjd med mig själv. Det här är min kamp, och min stora utmaning.
Jag vägrar att ge mig och även om jag psykiskt inte orkar med hela tiden så är jag en av dem mest envisa människor jag någonsin har känt. Jag.ger.mig.aldrig.
Men det är svårt ibland, och igår var det svårt.
Idag är jag lite mera tålmoig, men det hänger fortfarande över mig.

Jag börjar att se nyanser igen, och det är vackert att stundtals bara le åt mina känslor igen.
Jag har varit så tom så länge, samtidigt som jag är fylld av så mycket mixade känslor att jag inte kan reda ut dem. Borderlinefall, var det ja..
Saker reder sig. Jag reder mig.

Ibland kan det vara betungande att människor så ofta kommer fram till mig och berömmer mig för min kamp och hur långt jag kommit. Inte för att jag inte själv ser att det är en stor och svår resa jag har gjort,
utan för jag känner mig tvungen till att ha det så bra jämt - för nu är jag ju fri(sk)!
Men jag har mina dagar och kampen kommer alltid att fortsätta,
jag hoppas bara att andra kan se det för vad de är.
Ja, jag har kommit långt och det är någonting som jag är stolt över,
men jag är fortfarande jag och jag kommer att ha både bra och dåliga dagar framför mig.
DBTn har hjälp mig att må bättre, men jag är fortfarande mänsklig och det kommer alltid att gå upp och ner.
Jag är ingen robot. Jag är en människa.
Jag är.. jag.
Med nyanser!

Nyss hemkommen från rockbaren där jag och alla (nåja, nästan) jag tycker om har varit, även om inte alla blev så långivande. Jag grips av en sån överväldigande lycka att jag måste sansa mig själv och fokusera inåt en stund för att verkligen ta in allt som sker. Jag har tidigare i mitt liv och i tidigare relationer varit väldigt hårt hållen, och all form av emotionell och fysisk kontakt med mina vänner har varit strängt förbjuden, så när alla mina (manliga) vänner slänger sig över mig och håller om mig samtidigt som de skriker att de saknat mig så känner jag mig så obeskrivligt lycklig.
Som den tjejen jag var innan jag sjuknade in rejält i psykdimman.
Jag var alltid den tjej som kom farandes överallt och höll om mina vänner, både manliga och kvinnliga och visade ömhetstecken hej vilt. Sen tog det stopp, för jag fick inte göra så längre, och sen dess har jag haft svårt att visa känslor och fysiskt röra mina vänner, trots att de svåra åren är sedan länge över.

Men nu, så översköljdes jag av vänskap starkare än plågsamma minnen och jag kunde inte ha varit lyckligare.
Lycklig, för att jag har så magiskt fina vänner som jag håller av så otroligt mycket, och lycklig för att jag kan ge mig själv utrymme för att visa det samtidigt som jag har en pojkvän som inte ser något fel i att jag visar mina vänner (oavsett kön) hur mycket jag håller av dem.
Det betyder väldigt mycket för mig.
Det betyder mycket för att min underbara karl vet om mina svårigheter och visar tydligt att han snarare ser ömhetsbevis som något naturligt snarare än som ett tecken på otrohet.

Innan jag begav mig till rockbaren hade jag varit på bio med världens bästa Amanda.
Vi hade fått den fullkomligt vansinniga idén att se "Paranormal activity 2" på bio,
och det är tamefan den läskigaste filmen jag någonsin sett i hela mitt liv!
Hela publikhavet, män som kvinnor, har skrikit sig hesa hela filmen igenom.
Jag är inte ett dugg för uppföljare, eftersom att dem har en tendens att suga,
men den här lyckades att vara ännu läskigare än ettan (hur nu det är möjligt).
De har dessutom lyckats binda ihop ettan och tvåan på ett nästintill konstnärligt sätt att jag blev väldigt estetiskt berörd. Det hela var sjukt bra, och jag var helt förstörd efteråt.
Amanda sträckte sig efter min hand, som jag gladerligen omfamnade, och mot slutet av filmen höll jag hennes hand så hårt att hon fick ont i handen efteråt!
Men jag tror att vi båda två just då hade ett väldigt stort behov av varandra, så läskig som filmen var! Jag kan varmt rekomendera den till människor som önskar bli helt mentalt förstörda och aldrig vill sova ordentligt igen!

Klockan är snart tre på natten och jag ska snart sova.
Till och med katterna har lagt sig till rätta i sängen och snusar tillsammans med mannen.
Imorgon ska jag tränna Jinx.
Min fina vän Jinx.

Ett par dagar in på min nya diet så kan jag säga att jag är väldigt positivt överaskad,
och då har ändå mina matlagningskunskaper legat på en väldigt amatörmässig nivå.
Ett av mina största problem jag hade innan jag bytte kost var att jag hade tappat begreppet "lagom" när det kom till mat. Jag fann mig själv nästan jämt ta mera mat än Jojjo och jag var ständigt sugen på mera mat eller snacks (i mitt fall bröd).

Jag trodde att jag skulle gå runt och vara hungrig hela tiden som råkostare, för helt ärligt, hur mättande är det med en banan och lite sallad? Sjukt mättande, är svaret. Om man gör det på "rätt" sätt.
Jag startar dagen med en smoothie som håller igång mig ända fram till lunch och där käkar jag lite igen och så fortsätter det och sen vips är dagen slut.
Det är nästan på gränsen till att jag underäter, för jag blir inte alls hungrig och "sugen" på mat som tidigare.
Kanske för att jag var sämst på att äta mellanmål och sånt tidigare.
Mina matvanor var, trots att jag åt nyttigt, en tågolycka.
Stor och pampig frukost och sen ingen mat förrän fyra då jag var skithungrig och mosar i mig 4 rostmackor och 2 knäckebröd och sen är jag inte hungrig förrän nio och det blir skitsen middag..
Jag känner att jag är mycket mera balanserad just hungermässigt och jag går inte runt hela tiden och tänker på mat. Lagom stadig frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag (eftersom jag tränar kastar jag in en kvällssmoothie också).

Jag är bara inne på min första vecka och mycket kan ändras, men jag tycker mig ändå kunna se små positiva effekter redan. För mig är det otroligt skönt att inte gå omkring och tänka på mat hela tiden utan kan ha ett jämnt matintag under dagen så att jag inte faller in i de där fällorna då man blir galet hungrig till följd av matkoma.
Vi får se hur det här artar sig.

Något som står lite i vägen är att vi har en väldigt dålig mixer,
och som råkostare så är en matberedare mer eller mindre gud eftersom att mycket mixas.
Skulle behöva en bättre, mera anpassad för det här, men det känns olönt just nu och dessutom har vi inga pengar alls.

Sen är jag en riktig kunskapsjunkie gällande mat och nya recept.
Det är något av det roligaste jag vet - att laga mat och att ständigt hitta nya smaker och nya sätt att kombinera råvaror och skapa något härligt som man inte visste fanns eller gick att göra.
Jag tycker om när det är lite småsvårt så att man får utmana sig själv, annars skulle det nog inte ha funkat att vara vegan.

För mera recept och matbilder så finns jag på bilddagboken, heter "firecracker" där.
Nu ska mina kex in i ugnen. Jag har kvar några från förra satsen, men jag blev så glad av dem och att det var så enkelt att göra att jag bestämde mig för att göra en ny sats idag!

Jag har beslutat mig för att tillfälligt ändra min kost, och under dagen som gått har jag fått modifiera mitt beslut att bara äta råkost och frukt.
Jag kommer fortfarande att utgå från raw food-konceptet, men jag har valt att inte utesluta kikärtor och bönor.

Anledningen?
Jag gör det här för att må bättre, kort och gott.
Jag har kommit till ett skede då jag är trött på att pröva saker som inte fungerar,
och jag behöver sätta min hälsa (både den fysiska och psykiska) först nu.
Trots att jag i nuläget lever väldigt nyttigt (-vegan, tränar ofta, dricker alkohol sällan) så behöver jag avancera min nuvarande kost för att nå mitt mål, dvs att nå min vanliga vikt.
Nu ligger jag +8 kg och det här är ett experiment för att se om jag kan nå mitt mål genom att ändra min kost.
Jag kan i frustrerade stunder tycka att det vore enklare om jag levde väldigt ohälsosamt och inte tränade - för då hade det varit ett enkelt val för att gå ner i vikt. Äter du nyttigt i kombination med träning så går du ner i vikt.
Det är en sjukligt enkel matematik. Men när man redan äter nyttigt och tränar och ändå inte går ner så slutar man att orka.
Jag anser mig själv vara relativt påläst angående kost och träning och jag är mycket medveten om att muskler väger mer än fett etc, så jag behöver inte några råd i det ämnet.
Det handlar om att se olika på saker och göra det som är bäst för en själv.
Det är okej för mig att gå upp i vikt om det handlar om muskler,
men det är inte så i mitt fall, och ingen kan reda ut det enorma frågetecken på varför jag fortsätter att gå upp i vikt och det är jävligt tärande.

Jag kommer att köra det här så länge jag orkar och de dagar jag orkar.
När jag bestämde mig igår så var tanken att jag skulle köra hardcore och fram till novembers slut,
men efter att ha suttit en stund med mina tankar har jag kommit fram till ett wisemind-beslut som troligen kommer att fungera bättre för mig än att köra det där "allt eller inget-stilen".
Den avgörande anledningen är att jag inte mår tillräckligt bra för att orka ta det ansvar det ger att totalt ändra kosten. Jag känner inte att jag är i skick nog att leva så aggressivt i nuläget, så jag får göra det jag kan - göra saft av citroner eller vad man nu vill kalla det. Det har tagit mycket energi till att acceptera att jag inte kan köra så fullt ut som jag vill, men det är nog det absolut vettigaste för mig att göra, även om det suger.

Jag kommer att äta:

- frukt
- färska grönsaker (inklusive bladgrönsaker)
- bönor och kikärtor
- nötter och frön
- rotsaker (äts i deras naturliga tillstånd, alltså inte tillagade)
- lökväxter
- svamp

Jag kan ha glömt något här, det spelar inte så stor roll.
Detta gäller de dagar jag orkar. Jag har så klart som mål att köra så mycket jag kan,
men för att inte översköljas av känslan av misslyckande de dagar jag inte klarar av det så har jag satt ribban realistiskt efter mitt liv.

Egentligen är det ingen överdrivet stor ändring, vegan som jag är, men den stora utmaningen kommer att bli att inte använda mjöl i den utsträckning jag gör (bröd är min passion), inte äta (så mycket) kolhydrater, och att inte värma maten så mycket att alla näringsämnen försvinner.

Mår jag dåligt av det här experimentet kommer jag att sluta omdelbart.
Det är ingenting jag har tänkt genomlida bara för sakens skull.
Jag gör det här för min egen hälsa, och om den svackar så är det ingen poäng i att fortsätta.

Vi får se vart det här slutar.

Jag har i dagar försökt att skriva i bloggen, men varje försök har lett till att ord efter ord raderas och bloggen har ekat vit och tom åt mig.
Jag har inte varit stillastående, men jag har inte kunnat förmå mig till att skriva.
Mina ord är borta och bröstet ekat tomt.
Bloggen har varit mitt sätt att bearbeta saker, bra som dåliga,
men jag har inte kunnat få fram något som känns äkta.
Jag har skrivit om vardagliga saker, men skämts över de nästan lögnaktika meningarna som formas, eftersom att jag inte känner någonting för det jag skriver om.
Jag har jagat känslor och tankar i dagar, och när jag trott mig ha funnit någonting har det glidit mig ur händerna.

Något äkta.
- Jag är att jag inte ska hita tillbaka till mig själv.
Jag är rädd att jag aldrig mera ska hitta orden och kunna få ut allt som sitter i bröstet på mig.
För mig är en värld utan ord inte värd att leva i.
Jag lever för orden, för talet och för förmågan att kunna uttrycka sig och ge känslor och tankar ett ansikte,
en form, en färg eller en ton.
Det skrämmer mig, tanken på att en så stor del av mig har tystnat och kanske aldrig kommer tillbaka.
Om jag inte kan skriva, vad har jag då?
Om jag inte kan känna, vem är jag då?

Det plågar mig att skriva nu, för orden kommer inte av sig självt,
utan jag måste mana på fingrarna att trycka på tangenterna och tvinga fram ord efter ord.
Jag blir distraherad av musik så jag sitter i tystnad med andan i halsen och väntar nervöst på resultatet.
Känns det inte äkta tas det bort, och känns det för äkta så blir jag förvirrad, eftersom att jag har svårt att reda ut trådarna sen en tid tillbaka.
Jag försöker att tänka logiskt, och om jag backar bandet så hittar jag något som kan vara orsaken till denna likgiltiga, men ändå sprängande tomhet som har bosatt sig i mig.
Det är ovant att en känsla [tillstånd] har varit kvar i mig så länge.
Jag är van med att det skiftar konstant och att jag till och från är en tickande bomb,
redo att sprängas vid dåliga dagar.
Men jag är framför allt tilldelad en otrolig förmåga att känna glädje och lycka, lika intensivt som allt negativt jag ibland känner. Många dagar kan jag känna det som en förbannelse, att aldrig riktigt veta var jag har mig själv för att allt kan vända så snabbt. Men de allra flesta dagarna ser jag det som någonting bra.
Att ha förmågan att kunna känna både glädje och sorg.
Men nu i en veckas tid har samma tomhet irrat omkring i mig och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det.

Att inte vara nere men samtidigt inte glad är någonting främmande för mig.
Jag klättrar mellan ytterligheterna och när det inte är det ena eller det andra så känner jag mig vilsen.
Jag kan hantera skiten ur mina känslor, men tomheten har jag, trots alla år i DBT, aldrig rått på.
Den är dov och stillsam. Gör inget väsen av sig. Därför kommer den aldrig ut.
Starka känslor kommer alltid ut. De använder sig av stora gester och de flesta vet att det är väldigt svårt att hålla inne ilska. Man exploderar ibland och blir arg utåt. Sen går det över.
Glädje spritter i kroppen och hela kroppen dansar ut med glädjen.
Glädjen skrattar och ler sig ut.
Stora och starka känslor kommer alltid ut.
Men de dova. De som bara finns, de hänger kvar.

Skapandet är en kraft, och utan kreativitet mörknar jag.
Utöver tomheten kan jag känna både rädsla och sorg över mitt skrivande.
I vardagen kan jag känna glädje och harmoni.
Men trots det, vinner jag inte över tomheten,
och bloggen fortsätter att eka vit och tom.
Som jag.

Jag vill ingenting.
Jag hittar inte orden och mening efter mening suddas ut och ett blankt papper stirrar på mig,
redo att fyllas med ord, men ingenting händer.
Jag har tappat mina ord. Jag har tappat mina känslor.
Jag gjorde mitt första prov idag i matten och jag blev godkänd.
27/30. Ändå blev jag inte glad.
Jag blev ingenting.

Gick till DBTn i regnet för att ha affektlab,
och där var dagens lektion "glädje".
Vi tittade på en kort film om naturen och hur vacker den är,
och trots att det är det ämne (tillsammans med djuren) som ligger närmast mitt hjärta
så kände jag ingen glädje.
Jag blev bara trött.
Naturen skövlas och djur dör ut för att människan är bekväm och vill ha allt den ser.
Jag kände ingen glädje för naturen förstörs för varje sekund som går,
och jag kan inte stoppa det.
Jag kan inte hindra människor som köper kött i affären,
jag kan inte hindra människor från att skräpa ner i naturen,
eller stå emot en bulldozer som ska välta träd.

Vi skulle sedan måla glädje.
Jag stod stilla medan de andra började att måla.
Till slut tog jag vit och silvrig färg och bara målade.
Det blev skitfult till en början,
men sen började målningen ta form.
Det blev en hundvalp.
En söt hundvalp.
Det fick duga.
Jag gjorde ingenting mer.

Sket i träningen och jag mår redan dåligt över det,
men jag har ingen energi till att träna.
Jag har ingen lust till någonting.
Vill inte titta på tv.
Inte laga mat.
Inte kolla facebook.

Jag undrar vad det är som händer.
Undrar när jag ska börja känna någonting igen.
Något jag kan sätta fingret på.
Något jag förstår.

Jag känner mig inte nere eller deprimerad.
Jag känner mig bara inte glad.
Det är svårt att hitta orden.
Hur jag än försöker att beskriva så låter det som att jag är väldigt ledsen och låg,
men jag är inte det.
Jag är ingenting.
Och detta "ingenting" är på väg att spränga sönder min bröstkorg.
Ett stor, svart hål av ingenting som äter sig större och större i mig,
ungefär som i filmen "den oändliga historien".
Fast jag har ingen Falcor.

Det blir virrigt.
Svårt att sortera ut vad som händer och vad jag känner.
Det är så likställt, allt.
Som om att saker inte spelar någon roll,
och jag blir osäker på om de någonsin har gjort det.
Ännu är det inte dags att omvärdera allt.
Idag är det svårt att hitta orden.
Morgondagen är välsignad med nya tag.

Jag säger till mig själv:
Det är okej att vara likställd.
Det är okej att inte känna glädje i givna situationer.
Det är okej att inte förstå.

Jag behöver inte förändra någonting.
"Allting är perfekt, precis som det är."

Jag brukar tro att jag kan omskärma mig från alla jobbiga känslor.
Att jag kan bli arg istället för ledsen, och kaxig istället för rädd,
men det fungerar inte så längre.
Om jag beter mig som om att jag inte vore rädd, så är jag inte heller rädd,
har jag alltid trott. Efter det här året har jag blivit tvungen att omvärdera allt.
Jag har inte varit rädd tidigare under året då flicka efter flicka blev våldtagen och ingen kunde sättas fast för dåden.
Det var inte förrän några veckor sen som jag insåg att jag inte ville gå till tvättstugan själv på kvällen av rädsla för att bli överfallen. Och sen har det fortsatt.
Jag åker vanligtvis bil till gymmet eftersom att jag och jojjo tränar samtidigt och jag har ett dåligt knä, men nu när han är i sthlm och jobbar så är jag hänvisad till cykeln.
Plötsligt tog det emot att åka och träna.
Plötsligt pinnade jag på allt vad jag orkade genom de mörka områdena på vägen till regementet och genom tunneln som tragiskt nog kallas våldtäktstunneln.
Jag är inte den som är rädd.
Men nu mår jag illa när jag tänker på att jag måste ut i mörkret själv.
Det tar emot, och trots att jag är stark för att vara så liten, och har gått i taido i 2(?) år nu så skulle jag inte ha en chans om någon fick för sig att hoppa på mig.
Det är inte det att det finns idioter ute som hoppar på tjejer som stör mig mest.
Det är att jag känner mig fängslad. Jag vill inte behöva vara rädd och känna mig orolig när jag cyklar hem från träningen, när jag går till och från bussen, eller varje gång jag öppnar dörren av rädsla att någon ska tränga sig in i lägenheten. Det är inte jag att vara rädd, ändå är jag det nu.
Jag som trodde att så länge jag inte erkänner att jag är rädd, så är jag inte rädd.
Men året har tärt på mig, och överfallen har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna.
Jag skiter i statistik som säger att majoriteten av alla våldtäkter sker i hemmet.
Jag är inte rädd för Johan. Men jag är rädd när jag är utomhus.
Rädsla skiter i statistik, och således gör jag också det.
Nästan alla överfall har skett i närheten av mitt hem.
I mina grannstadsdelar.
Jag känner mig inte längre säker i min egen stad,
och det känns förjävligt.
Måste jag gå med knogjärn och kniv varje gång jag går utanför dörren nu?
Måste jag ständigt kolla bakom mig så att ingen förföljer mig?
Ska jag behöva känna mig rädd så fort mörkret lagt sig över staden?

Det är dags att ta tillbaka Örebro.
Det är dags att göra stan säker igen.
Jag erkänner nu.
- Jag är rädd. Skiträdd.
Och det passar mig inte.
Jag blir förbannad för att jag är rädd för ingen jävel ska få rätten att nästla sig in i mitt huvud och plantera detta frö av rädsla i mig.
Ingen jävel har rätten att ta ifrån mig min frihet.
Ingen jävel har rätten att begränsa mig.

Det är dags att ta tillbaka Örebro.
Högst troligen är serievåldtäktsmannen fast,
men det rör sig flera copycats i staden redan.
Det är dags att visa att vi inte tänker ge oss utan en fight.

Örebro kommer för alltid att vara känd som staden då flickor blev utsatta för våldtäkter,
precis som i Umeå där Hagamannen härjade i över 10 år.
Det är jobbigt för både män och kvinnor nu.
Kvinnor som känner sig rädda varje gång dem är ute,
och män som blir ledsna för att de numera är potentiella våldtäktsmän i kvinnors ögon.
Det är ohållbart. Något måste hända.
Vi behöver ta tillbaka Örebro.
Nu.

Det är lördag och tanken var att jag och Jojjo skulle gå på spelning för General Knas är i stan.
Men när vi satt i vardagsrummet och pratade om att vi skulle gå så tittade vi på varandra och kom fram till att vi egentligen skiter i General Knas, i alla fall ikväll. Viktigare är att få vara tillsammans och mysa och bara vara.
Efter en skållande dusch så åkte mjukisbyxor och pyjanmas på och det blev en slapparlördag med massor av kärlek istället. Man behöver sånna dagar också. Vi fixade ordning lite på hemmet (plockade saker och sånt, satte upp vykort på dörren till toaletten) och nu står älsk och steker bananpannkakor och jag sitter här och myser med fisen i knät. Ikväll blir det film - harry potter och fenixordern.
Även om Generalen kan förmedla mycket kärlek så går det inte att jämföra med den kärlek som finns mellan våra väggar, i våra kroppar och i våra djur.

Trivsamt.

Med hjärtat bultandes innanför min fake skinnjacka och bestämda steg vände jag skrämt blicken bakåt vid varje steg, som för att skydda mig mot demoner, våldtäktsmän och spöken.
Det har hänt något. Det har hänt något inom mig.
Jag kan inte sätta fingret på det ännu, annat än att sorgen över dig tär.
Den tär som om att jag hade träflisor innanför bröstet som skaver upp massor av småsår som aldrig slutar att blöda.
Du är inte av den här världen längre. Du har blivit ett spöke. Du har blivit mitt hjärnspöke.
Jag försöker att skaka av mig alla tankar på dig, alla vackra ord jag vill säga [för du förtjänar dem inte],
men jag blir alltid så mottaglig för all skit när jag går på gatan och passerar minnen och stunder och gråt.
Ingen får spela spratt med mitt huvud igen. Ändå händer det, om och om igen.
Jag går på gatan fram och struntar i att folk ser min flackande blick och mina darrande läppar.
Jag går med snabba steg och håller huvudet högt, utan att bry mig om att folk stirrar med glupska ögon på tårarna som rinner och skapar ett hav på asfalten.
Jag har ingen energi till att låtsas att jag inte blir påverkad.
Det är inget mål jag har längre. Inte nu i alla fall. Hur det blir sen vet jag inte.

Jag stressade till tåget med mitt dåliga knä för att få reda på att kuk-sj ställde in tåget två minuter innan avgång,
och vägrar att sätta in ersättningsbussar. Jag tror jag var svag och sårbar från början,
men irritationen tog hårt på mig och jag kände hur något förändrades inom mig.
Jag kände mig inte längre glad. Allt kändes bara omständigt. Så förbannat omständigt.
Inte för att jag blev ledsen för att tåget ställdes in, utan för att det kändes med ens som att jag inte hade någon energi kvar. Ingen energi att sitta och vänta på nästa tåg tillsammans med arga resenärer, kriga om mat med en närstående och gå utan skydd i staden jag hatar att jag älskar.

Jag hittade lugn då en viktig person från mitt förflutna dök upp mitt framför ögonen på mig.
En viktig person jag inte träffat på 10 år. Min mellanstadielärare.
Hon kände igen mig och skrattade till när jag berättade att jag fortfarande skrev,
och att jag hade hamnat i expressen, som hon själv sa för sisådär 10 år sen.
Hon sa att jag var en stökig tjej, men inte stökigare än andra.
Skillnaden var att jag var en tjej, och därför upplevdes det som att jag var stökigare än andra.
Pojkarna liksom smälte in i någon slags norm att pojkar är pojkar, och tjejer ska vara lugna.
Hon skrattade och sa att jag aldrig levt efter regler, inte ens då.
Jag ville tuffa till mina klasskamrater genom slagsmål och hårda ord.
Men jag var ändå väldigt snäll. Jag menade väl, även fast det så ofta blev fel.

Staden fick ett mjukare utseende efter det.
Lugnet kom. Och gick. Och kom igen.
Till slut blev det en trevlig kväll och jag kunde slappna av.
Jag både trivs och vantrivs. Jag både älskar och hatar.
Det är så dialektiskt, och det har tagit mig flera år att komma dit.
Att inse och acceptera att det kan vara på två sätt samtidigt.
Det behöver inte vara det ena eller det andra.
Det är okej att älska den här staden samtidigt som jag hatar den.
Det är okej att sakna den här platsen samtidigt som jag aldrig vill tillbaka.
Det är okej.

Jag är okej.

Är på grymt bra humör idag.
Dagen har varit sådär överproduktiv, och jag har älskat det!
Jag har varit i skolan och första provet närmar sig med stormsteg.
Om jag verkligen kör på med matten så kommer jag att ha gjort provet i veckan!
Efter det gick jag till DBTn. Sista gången med gruppen.
Det kändes lite vemodigt, men det kändes samtidigt bra.
Jag satte mig mellan två andra som slutade samtidigt som jag (att tre slutar samtidigt är ovanligt eftersom att det är individuellt) och jag tittade på dem och bara kände värme och kärlek.
De tre (och de andra i gruppen som har kommit mig väldigt nära och betyder precis lika mycket) har varit med väldigt länge och vi har sett varandras utveckling och det kändes så stort att ta avslut från gruppen.
Att vi har växt så mycket att vi inte längre behöver gå kvar i färdighetsgruppen.
Vi har kämpat och armbågat oss fram och nu är vi på väg att nå den där inre friden vi så länge efterlyst.
Jag älskar den där gruppen. Jag älskar människorna i den.
Det är få ställen jag känner mig så trygg som där.
Där jag kan prata om hur jag upplever saker och hur jag reagerat och betett mig i olika situationer utan att bli dömd.
Det är en plats där jag kan berätta något jag känner skam och skuld inför/av utan att må så dåligt av mina ärliga ord att jag tror att jag ska gå av på grund av all ångest som rör sig av skammen.
Mina vänner. Mina fina vänner.
Vi tre har hållt ihop i nära 2 år så det var ett känsligt avslut, även fast ingen av oss visade något.
Jag tror att vi alla mest kände oss stolta över oss själva och varandra för att vi kommit så långt.
De andra i gruppen, främst ett par stycken, står mig väldigt nära och när jag tänker på att inte få träffa dem lika regelbundet som nu så hugger det till lite i bröstet, men en av dem viktiga finns med i affektlab så helt utan vänner och rutiner blir jag inte.
Det känns lite som att ta examen.
Det har varit en lång och snårig väg, men det har gett resultat och att sluta i gruppen känns lite som när jag stod på balkongen på ullvigymnasiet i trean och sjöng om studentens lyckliga dar (FYFAN VAD VI ÄR BRA!)

Hem från dbrn, svida om till träningskläder och sen stack jag och Amanda till världens bästa klubb för att pröva på thaiboxning. Jag har hört många skräckhistorier om den träningen och jag var beredd på att avlida efter (eller under) det hårda passet, men så blev det inte.
Istället hade jag mer energi efter passet än vad jag någonsin har haft efter ett pass.
Jag var så fylld av energi att jag var tvungen att ställa mig på löpbandet för att varva ner.
Det var riktigt kul att träna thaiboxning och det var tydligt att jag gått i taido för många av sakerna vi gör där gjorde vi här och jag var riktigt bra på majoriteten av alla saker vi gjorde.
Jag blev sjukt peppad och även om det ibland var riktigt jobbigt så var det inte alls så jobbigt som jag föreställt mig. Jag har verkligen underskattat mig själv, för även om jag gått upp några kilo så är jag i mycket bättre form än vad jag trodde. Det blir säkert thai flera gånger, men då får jag gå dit själv.
Amanda var tapper och jätteduktig, men hon tyckte inte att det var någon sport som tilltalade henne.

Det känns skönt att liksom få en vilodag från all stress och ångest.
Dagen har varit full av aktiviteter men jag har också mått bra och det är ovanligt att vara fylld av så mycket energi som jag varit idag.
Imorgon ska jag däremot ta det lite lugnare. Vila en stund efter skolan innan det är dags för taido.
Jag kommer säkert inte kunna röra mig imorgon, men det får det vara värt.

Jag lever!

Har haft en väldigt intensiv helg. Mycket bra, mycket dåligt.
Har träffat vackra vänner och min "ingifta" underbara familj.
Hängde på dop och sa helt fel saker i kyrkan (och inte bara klyschor som att jag råkade svära).
Det har varit blandade känslor.
Samtidigt som jag gillar stressen och att ha massa bra människor omkring mig,
så känner jag mig väldigt lätt trängd och det blir lätt för mycket för mig.
Jag känner mig mest i vägen och vill dra mig undan och bara vara för mig själv en stund.
Läsa en bok, sova eller kolla på tv. Vad jag gör spelar ingen större roll.
För även om jag i många fall anses vara "frisk" nu så drar jag alltid på mig mitt XL-smile,
och ju längde tid som går desto svårare är det att hålla upp den falska fasaden.
Jag tycker att det är väldigt obehagligt att visa hur känslig jag är inför andra och jag oroar mig för att andra ska tycka och tänka saker om mig om jag visar mig "svag".
Jag skulle aldrig anse att någon annan var svag om den blev ledsen och kunde ge uttryck för det,
men samma regler gäller inte för mig. Jag känner mig helt störd och ovärdig andra.
Vågar inte berätta hur jag har det, hur vissa saker och situationer påverkar mig.
Hemma i verkligheten behöver jag inga masker för om det är någon liten småsak som jag stör mig på eller som gjort mig arg, ledsen eller något så känner jag alltid att jag kan ta av mig mitt leende och prata om det.
Även om jag inte tror att någon skulle klandra mig för att inte vara peppad hela tiden så känner jag mig väldigt obekväm med att prata om saker jag tycker är jobbiga inför andra än min sambo.
Så jag beter mig efter en stund som ett rådjur i strålkastaren. Fastfrusen. Skräckslagen och trängd.
Det har självklart mer med mig själv att göra än om människorna omkring mig.
Men det tär ändå på mig.
I vissa situationer känner jag mig extra osäker och det har bjudits på en hel del sånna situationer under helgen, men även om jag inte sagt någonting så har jag ändå fått en förstående blick och en kram av min svärmammis.
Hon förstår, och jag är så glad för det.

Det som har varit jobbigaste den här helgen är utan tvekan min krigarkatt Satin.
Hon blev kastrerad för ett tag sen och hon har nu fått en infektion så efter en lång natt (tvingade på hjärtat en tratt för att hon inte skulle pilla på infektionen) där jag stannade upp hela natten har hon nu börjat med pencilin.
Känner mig inte direkt som en hjälte som stannade uppe - hey, det var ju bara att skita i kvällsmedicinen.
Pigg som en lärka hela natten och det var inga problem att hålla sig vaken.
Men när jag väl gick och la mig vid 09:30 sov jag till 16:30, och missade träningen som jag och världens bästa Amanda skulle på.. Blev skitledsen för det, men vi bestämde direk att vi skulle gå på onsdag istället.
Tänkte köra lite gym istället, men helgen och all oro och stress har satt sina spår och jag kom knappt upp ur sängen så alla aktiviteter för dagen slopades.
Imorgon börjar allt allvar igen, och det behöver jag.
Jag behöver min vardag och rutinerna den ger.
Det har varit lite väl mycket stress den senaste tiden och jag känner mig lite lätt utpumpad av det.
Det kan göra mig så ledsen, för även om jag gjort många roliga saker i helgen och umgåtts med människor jag verkligen älskar, så blir jag ändå helt utslagen för all energi har gått åt diverse aktiviteter och mina sårbarheter ökar med typ 200%. Jag glömmer bort att jag ska ta allt i mindre steg.
Inte vara så mycket hela tiden. Men de är gränser jag inte känner till.

Imorgon börjar min vardag igen. Och imorgon ska jag börja på något som heter Affektlab på DBTn.
På onsdag är det sista gången i gruppen (hej då 2,5 år...) men efter mycket dektektivarbete i mina känslor så känns det hela ganska bra. Jag har känt mig kluven länge eftersom att det är sån extrem trygghet,
men på det stora hela så känns det lite som att jag sprungit i mål, även om jag har en bit kvar.
Det händer väldigt mycket saker, och även om jag inte går kvar i gruppen så startas hela tiden nya projekt och det kommer att bli väldigt spännande att börja i affektlab. Om jag förstått allting rätt så målar man rätt mycket där. Målar känslor och sånt, ser vilka känslor som är vilka. För någon som inte har borderline så låter det kanske enkelt, men många gånger så vet man bara ATT man känner, inte VAD.
Jag tror att det är det som affektlab går ut på, men jag har i ärlighetens namn ingen aning.

Det är mycket nu.

Äntligen vändning i sagan om Linns kassa nattsömn!
Jag drömde så vackert och fint och det kändes så magiskt i hela kroppen.
Att drömmen var sjukt hippie och new age tycker jag bara var gulligt.
Det som hände var att jag stod och pratade med ett litet barn, lekte med honom och skrattade.
Sen förklarade jag för barnet varför vinden dansar och vinden dansade upp för oss i en dimma till en spiral.
Barnets ögon blev stora och fortsatte att fråga om naturen och jag svarade att allt har ett liv.
När det prasslar i träden av alla löv så är det träden som leker med vinden.
Varför glimmar bäcken?
Den vill glänsa och vara inbjudande så att annat liv kan dricka av det kalla vattnet.
Den glimmar för dig och lever med sina strömmar och sin kraft.
Allt hänger ihop. Allt har ett liv, ett samspel.
Träden finns och solen finns och tillsammans skapar de något fantastiskt.
Det var en superhärligt dröm.
Barnet skrattade när jag kittlade honom och han hade så nyfikna och frågande ögon.

Det är lite synd att man aldrig kan återgå till bra drömmar,
medan det är omöjligt att kunna släppa mardrömmar.
Så fort jag blundar spelas mardrömmen upp i huvudet på mig och om och igen,
medan bra drömmer seglar iväg så fort jag vaknat.
Jävligt synd.

Nu är det fredag!

Dagen har varit bättre än gårdagen, men jag jagas fortfarande av en gnagande ångest.
Vaknade kring halv fem imorse av en fruktansvärd mardröm jag sent lär glömma:
Jag hade precis flyttat till en söt lägenhet i någon stad och jag skulle precis ut genom dörren då två män trycker sig in. Jag försöker att skrika i trapphuset men de motar in mig i lägenheten.
Innan dörren stängs ser jag att en äldre kvinna öppnar dörren och jag skriker åt henne att ringa polisen.
När dörren är stängd och låst och det bara är jag och de två inbrottstjuvarna blir jag förbannad.
Jag skriker saker åt dem och kastar saker på dem, något som först roar dem.
Men när jag kastar en spegel i huvudet på en kille tar allt en inte lika häftig vändning.
De får ner mig på marken och de slår och sparkar. De slår ut mina tänder och rispar mig i ansiktet med en kniv varvat med att de hugger mig upprepade gånger på olika delar av kroppen, bland annat magen och benen.
Polisen kom aldrig.

Jag vaknade. Kunde inte somna om. Låg vaken tills Jojjos klocka ringde klockan 06 och jag bestämde mig för att gå upp tillsammans med honom - jag kunde ändå inte somna om.
Hade lång tid på mig att göra i ordning mig, men likt förbannat går allt åt helvete 15 min innan bussen ska gå.
Jag öppnar kylen och ner på golvet och på mina nya jeans ramlar en kanna full med juice.
Härligt. Fucking härligt.
Jag hann ändå med bussen och jeansen körde jag en snabbtorkning på - hårfön!

Det var tufft att vara i skolan idag. Inte lika tufft som igår, men tufft.
Det går segt och det känns som att jag befinner mig i ett träsk och allt går fruktansvärt långsamt.
Jag har hela tiden paranoida tankar om mina lärare vilket besvärar mig väldigt mycket.
Trots att jag var väldigt stolt över gårdagens bedrift med att öppna mig och beskriva mina behov för min lärare så känns det mest skamfullt idag. Jag pratade om det idag med min terapeut och hon tyckte inte att det var konstigt alls. Jag har en lång historik bakom mig av att ha blivit kallad manipulerande av olika läkare när jag försöker att beskriva hur jag har det och vad jag behöver för hjälp (som patient ska man aldrig ha kunskap och självkännedom, än mindre kunna ge uttryck för det. Man ska bara få hjälp och inget veta alls. Jag fungerar inte så.) Det har resulterat i att så fort jag uttrycker något som kan leda till att jag får det jag vill ha (i det här fallet mattehjälp som är anpassad för mig och mina svårigheter) så känns det som att jag manipulerar, för det är vad jag har hört att jag gör när jag pratar om vad jag behöver.
Jag hade aldrig uppfattat mig som manipulerande tidigare, och verkligen inte nu,
men jag märkte tidigt i vården att det inte gav mig någonting när jag satt snällt och pratade om mina problem.
Jag har aldrig "spelat" för någon läkare, någonsin, men jag har haft som "strategi" (fel ord att använda när man talar om manipulering haha) att helt enkelt låta min hårt åtsatta mask falla vid läkarbesök, eftersom att jag aldrig var så behärskad egentligen som jag brukade vara vid dessa besök.

Det är än idag väldigt svårt att kunna berätta på ett odramatiskt sätt mina behov och ge uttryck för vad som passar mig bäst. Jag mår alltid väldigt dåligt efteråt, även fast jag också är lite stolt, just eftersom att det är så svårt för mig.

Nåväl.
Dagen fortsatte med DBT. Tappade mitt busskort på vägen till bussen men den snälla busschauför'n lät mig åka på ändå. Ska alldeles strax sticka iväg och träna.
Behöver VERKLIGEN det idag när jag mår så dåligt.
Träning har nästan alltid en positiv effekt på mig och även om det bara gäller för en timme så är det skönt att slippa ha ångest under den tiden. Klart att jag kan ha ångest under träningen också, speciellt nu när jag väger så förbannat mycket, men om jag börjar att agera med den känslan så kommer den bara att öka.
Alltså, ju mer jag tränar desto mindre ångest får jag. Men om jag istället skulle börja undvika träning pga tjockisångest skulle den öka. Enkelt.

Jag är inte redo för en höstsvacka.
Men den kommer, varesig jag vill det eller inte.

Lilla sparven är uppe och springer igen och busar precis som vanligt.
Hon är jätteduktig med stygnen. Pillar inte alls på dem. Hoppas att det håller i sig.
Vill inte att hon ska behöva gå med tratt..

Har haft en överjävlig dag idag.
Verkligen.överjävlig.
Har sovit i ungefär 2h för att jag var så stressad över det här med fisen,
och när jag väl sov så drömde jag självklart mardrömmar där allt gick åt helvete med henne.
Det resulterade i att jag mådde väldigt dåligt psykiskt (och fysiskt) och blev sådär latent arg jag ofta blev förut.
Jag blev lättare irriterad på mina lärare i skolan och när jag snäste åt min lärare kände jag att jag behövde en paus.
Det är första gången under mina år i skolan som jag har så stor mängd ångest att jag behövde gå ut och ta en paus och lämna situationen. Jag tog sen min lärare åt sidan och förklarade vad som hade hänt och varför jag reagerat som jag gjorde och jag tror att han var uppriktig när han sa att han blev glad att jag kom till honom och pratade om det. Först tänkte jag att det bara var något han sa, men när han sen frågade mig: Tror du att det här är något ja bara säger till dig och inte känner så egentligen?, så blev det med ens ganska uppenbart att han verkligen menade det han sa, för han fortsatte med: sånna tankar kan du slänga bort direkt. Jag blir glad att du berättar vad som händer och vad jag gjorde "fel" som utlöste allt.
Jag berättade om Satin, om min dåliga dag och han sa att det syndes på mig.
Det var ganska skönt att bli bekräftad när jag berättade något svårt för honom.
Det var enormt svårt att beskriva hur jag hade det, och sen ge kritik (i mina ögon) till någon jag tycker om och ser upp till. Men han sa att han tar det som positiv kritik, för nu lär han känna mig mer och vet på så sätt vad som fungerar och inte på mig, och sen sa han att det antagligen är många som känner som jag men som aldrig vågar berätta för honom, så den här vetskapen gör honom till en bättre lärare.

Tyvärr blev min paranoia lite bekräftad också, något jag tyckte var väldigt jobbigt.
Det var dock ingenting jag ville ta upp. Det får bara plats med en viss mängd galenhet per dag.
Även om jag tycker om båda mina lärare så är min stressrelaterade paranoia ingenting jag känner mig redo att berätta för dem i dagsläget.

Det har varit väldigt jobbigt för mig idag, på många plan.
Jag har varit vansinnigt arg och ledsen om vartannat och det har varit otroligt energislukande.
Sen spökar fortfarande vissa saker från helgen, även om en kär vän påminde mig om att hålla huvudet högt.
När jag kom hem från skola, dbt och stan så slog tröttheten ner i mig.
Alla dessa känslostormar har tagit all kraft ur mig.
Fick lite träning gjord också och nu ska jag lägga mig i mina my little pony-lakan och läsa.
Behöver verkligen varva ner efter en sjukt intensiv (men galet rolig!) helg och sen PANG! - kalasångest hela dagen.
Jag tycker inte om att vara arg. Det gör bara att jag mår ännu sämre.
Det är en cirkel.
Ju sämre jag mår, desto lättare har jag att bli arg och sårbar, och ju mer arg jag blir, desto sämre mår jag..

Hoppas att morgondagen för med sig massa glädje och harmoni.
Efter den här dagen kan jag behöva det.

Det här med Satin är skitjobbigt.
Förstår om hon vill vara själv, men hon beter sig som att det var jag som kastrerade henne.
När vi kom hem från veterinären låg hon i flera timmar i mitt knä och sov.
Hon gosade lite och hade sig. Sen plötsligt tog hon ett skutt från mitt knä och sen dess har hon legat och tryckt antingen under soffan eller under sängen. Och jag som inte hann sätta på henne den lilla strumpan över såret så att hon inte ska slicka sig där och rycka bort stygnen. Jävla fail, men jag tänker absolut inte stressa henne nu när hon är så skör. Jag har gett henne mat och vatten under soffan/sängen och hon har i alla fall fått i sig lite fisk.
Försökte att få den vattnig men det gick inte. Hoppas att det räcker till imorgon i alla fall,
för då är jag helt säker på att hon är på benen igen och även om hon inte är så busig som hon brukar vara så kommer hon antagligen att vara framme i alla fall och gosa, äta och dricka vatten.
Att se till att hon äter och dricker är det viktigaste just nu.
Att hon kissat under soffan och antagligen under sängen är ett senare problem.
Det får jag ordna upp imorgon. Ikväll vill jag inte börja med något så stressigt som att städa.
Jag vet att jag gör allt rätt, men det är ändå jobbigt att se henne såhär.
Jag försöker tänka att jag gör allt för henne och att imorgon kommer allt att vara bra,
men jag är lite känslig gällande mina djur.
Jag vill ge dem det bästa och vara den bästa för dem.
Ibland går det bra, ibland inte.
Jag vet att jag inte har gjort något för att hon vill vara själv - hon känner sig omtöcknad och svag, då vill hon ligga tryggt (som under soffan) för att inga krigare ska anfalla henne.
Jag vet allt det här. Ändå så skär det i mig.
Men hon är fortfarande världens sötaste katt.
Får se hur hon har det imorgon.
Jag planerar att gå och lägga mig efter de desperata hemmafruarna.
Halsen gör fruktansvärt ont och jag fryser konstant. Verkar som att jag är på väg att bli sjuk, igen.
Var kanske inte det smartaste valet att ha öppen jacka på demon igår.

Hoppas det är bättre imorgon, då ska jag träna.
Mår så dåligt över att se hur såhär så något måste ändras.
När jag ser mig själv i spegeln så ser jag inte så överdrivet tjock ut,
men så fort jag hamnar på bild så väller fettet över.
Jag har till och med fått en liten dubbelhaka!
Det är INTE godtagbart!
Jag är så trött på att må dåligt över min vikt.
Jag gör det jag kan för att nå mitt mål - min vanliga vikt.
Jag räknar kalorier och tränar ofta.
Det är väl bara att vänta på vändningen.

Lilla fis <3

Har varit och kastrerat Satin.
Tyckte att det var jättejobbigt eftersom Minty dog under hennes id-märkning, pga ett medfött fel i hennes blodkärl.
Även om det inte är vanligt så var det ändå väldigt svårt och jag har så klart varit väldigt orolig för min lilla fis nu när hon ska id-märkas och kastreras.
Vi kom alldeles precis hem och allt verkar ha gått bra.
Hon sover men har börjat kvickna till litegrann, men hon är fortfarande väldigt tung av narkosen.
Får ge henne ett par timmar till.
Har henne under uppsikt i badrummet så att hon kan springa på lådan om hon skulle behöva.
Katitzie förstår ingenting. Hon ser Satin men Satin ligger bara och sover.
Hon är ju van med att lilla fisen springer omkring och busar hela tiden och nu är hon så lugn.
Det är ett mysterium för min lilla bommulskatt.
Hon kommer nog också bli glad när Satin vaknar till,
men det blir nog inget bus ikväll. Tur att Satin är trygg där hon är i alla fall.

Skippar DBTn för att ha uppsikt över min katt.
Hoppas att jag inte får en utskällning sen,
fast det får jag nog inte.
Det får jag nästan aldrig längre.
Nu är jag ju veteran och bildad.
Fokuserad och kan mig själv liksom, haha.
Blir DBT imorgon istället, och jag har verkligen försökt att göra min hemläxa.
Verkligen försökt att validera människor i var situation jag möter.
Ibland har det gått bra, ibland inte.
Jag kan inte göra så mycket mer än försöka.

Jag har det bra.
Jag kan gosa ner mig i mina my little pony lakan och läsa världens bästa böcker tillsammans med en kopp thé.
Det lugnet jag känner är så välkommet. Jag var aldrig lugn förut.
Det bara rev i mig och jag kände mig alltid delad i tu, för att olika sidor, känslor och frågetecken slet i mig.
Jag var aldrig lugn. Nu kan jag gott sätta mig ner och ta hand om mig själv, göra saker jag vill göra utan att det känns som att världen kommer att ramla över mig.
Jag är inte på samma plats längre.
Det är jävligt skönt att veta, och känna.

Jag har haft en fruktansvärt rolig helg!
Det är så härligt att fylla dagar med skratt och mentala minnen.
I fredags kom ett par nya vänner över till oss och vi åt god mat och såg på film.
I lördags satte jag mig på tåget till sthlm för att träffa min underbara vän Jinx.
Det var fest och vi svidade om till partykläder och skakade våra rumpor til 07 på morgonen.
Jag fick känna på hur det var att vara jesus, hamnade i tjejslagsmål och fick en ny vän - allt på bara några timmar.
Väl hemma blev det lite dramatik á lightversionen, men sen gick vi och la oss kring 08:00.
Det kändes som attnågon slagit mig i huvudet med en stor slägga - så trött var jag och jag kravlade mig upp ur sängen - 18:00..
Det blev inte mycket gjort den söndagen.

Måndag kom och där taggade vi först på stan och gick till ungefär alla h&m och indiska som fanns i sthlm,
men ingenting blev köpt förutom en halsduk. Jag ville inte gå med massa kassar inför kvällens evangemang.
- Demonstrationen. En stor demo mot rasism vankades och vi satte oss på plattan för att se torget fyllas av många tusen människor som också är trötta på rasism i vardagen, i riksdagen, i världen..
Det var många talare och vissa tal var helt enkelt magiska.
Ohly, som är vår tids Palme rent talsmässigt, sa de beryktade orden: Jag tänker aldrig umgås trivsamt med rasister. Jag tänker inte ens sätta mig i en sminkloge med en rasist. Folket jublade. Jag jublade.
En ung tjej talade och sa några roliga saker, som att en SD-anhängare sagt att han kunde "bevisa" att Zlatan inte är svensk. "För när man googlar på Zlatan + osvensk får man 4000 träffar. Jag sökte på sverigedemokraterna + idioter och fick över 200 000 träffar. Enough said."

Vi mötte upp några sköna människor (veganer som bjuder på riskakor) och sen tågade vi tillsammans mot riksdagshuset. Vi var flera tusen och det var ljud, skrik och skratt överallt. På några ställen hade dem vrålskön musik, och där blev jag även bjuden på vegankanelbullar! Älska! (Jag bor i fel stad. Jag älskar Örebro, men jag älskar nog Sthlm lite mer ibland.)

Det var magisk stämning och det kändes som att man kunde ta pulsen på stämningen.
Folket jublade och skrattade, dansade och skrek. Det hela var så vackert att jag flera gånger var tvungen att torka tårarna för att jag blev så rörd av människors engagemang,
- Att det inte är bara jag som bryr mig.
Det är en härlig känsla när människor strålar samman och slåss för någonting viktigt.
Jag är så tacksam för att jag får ta del av det här.
Ta del av människors kamp mot rättvisa och diskriminering, rasism och förtryck.

Jag har dessutom härliga vänner som jag får dela allt det magiska med.
Någon att dela rave-partyn, demonstrationer och bakismat med.
Det är någonting jag alltid kommer att uppskatta.
Jag har tagit många mentala bilder från detta, och även ett par digitala.
Bilder kommer!

Grym helg, grymma partyn, grymma människor och grymma vänner.
Vad mer kan man begära?