bully

Skadeskjutet drar jag mig undan.
Faller ihop och isär till ingen nytta alls.
Jag slickar mina sår och tänker mig bort till en annan plats,
en annan verklighet i en annan tid där ingenting är som här.
Där jag inte är jag och där motgångar rinner av mig likt vatten och ingenting är tyngre än vad jag kan hantera.
Förvisso har mina utmaningar varit inom möjliga gränser, även om jag har haft det svårt,
men jag har alltid tagit mig igenom dem, så jag antar att verkligheten får 1up där.

Varför är det aldrig så att man vaknar upp ur skiten och inser att det bara är en dröm?
Jag blundar.
Stänger mina ögonlock för ett par sekunder och tar långa, djupa andetag för mig själv.
Fokuserar tankarna på något abstrakt, eller helt enkelt räknar andetagen och försöker att hålla mig lugn.
Men när jag sedan öppnar ögonen igen är jag fortfarande kvar.
Jag är fortfarande fast i samma skit som jag befann mig i för 10 sekunder sen.
Ingenting förändras och jag kan inte göra någonting annat än att förbanna vardagen och sedan acceptera verkligheten som det är, oavsett hur ful den än må vara för stunden.
Den är utanför mina gränser och jag kan inte påverka den i någon riktning.
Det enda jag kan påverka är min inställning och min attityd mot det hela.
Med detta så menar jag ingenting i stil med "tänk positivt" eller annat glatt tjaffs,
utan att jag behöver acceptera att det ser ut som det gör, oavsett hur gärna jag vill se en annan utgång,
men att det aldrig kommer att ta mig framåt om jag inte släpper taget om det som tär på mig.
Det får vara hur fel och vidrigt som helst.
Jag behöver inte tycka om det jag ser - men det spelar ingen roll hur mycket jag stretar emot
- ingenting kommer att förändras för det.
Så jag får hoppa fram några steg i historien och gå förbi stadiet då jag förbannar all världens makter och mig själv för att saker inte är som jag vill - och istället hoppar på tåget "hatar läget - men kan ändå ingenting göra för att ändra det så det är lika bra att köra på".

Men just nu är jag inte där.
Jag står kvar på perrongen med väskan stående på asfalten brevid mig.
Tåget går förbi och jag är inte med.
Jag undrar om jag hinner med nästa?
Inte idag i alla fall.