bully

Så nu sitter jag här. Klockan är snart elva och jag börjar redan nu att mentalt förbereda mig på att jag ska jobba ikväll. Albert och Kia åker hem idag. Jag älskar att ha dem här. Vi har spelat ett kinesiskt spel som heter mah jong, ätit god mat och tittat på film. Det har varit en lugn helg, men jag behövde det. Denna vecka är inte nådig.
Jag jobbar väldigt många idiotpass (då jag slutar 22 och börjar 07) och jag är dessutom bara ledig en ynka dag.
Jag måste verkligen ta hand om mig själv för att överleva veckan. Se till att sova så mycket jag kan och äta ordentligt. Det kanske inte blir så mycket att umgås med vänner den här veckan, men om jag orkar så ska jag självklart göra det också.

Har lite ont i magen nu. Vill inte att A & K ska åka hem, men samtidigt så behöver jag varva ner och ta det lugnt innan jobbet om jag ska orka. Vill inte jobba idag men det måste man ju göra ibland.
Jag kommer säkert att trivas när jag väl är där, men nu känner jag mig varken utvilad eller utsövd så det kryper lite inom mig. Hoppas att det inte eskalerar till ångest för jag orkar verkligen inte med det.
Är så jävla trött på att alltid gå omkring och vara beredd på att det kommer att smälla.
Jag tycker att det är jobbigt att jag inte kan få utlopp för lite irritation, ledsamhet eller vad som helst när vi har besök. Inte så att dem egentligen hindrar mig, men jag vill inte påpeka för johan att han gör mig ledsen ibland, eller att jag kanske blir irriterad över disken eller någonting annat jättemeningsfullt.
Jag vill inte bli sedd som en surkärring som bara klagar så jag säger ingenting som jag normalt skulle säga och det gör nog att det kryper extra mycket i mig. De här människorna som är här skulle nog aldrig tycka och tro massa saker om mig om jag säger till johan att jag blir orolig och stressad när han köper så mycket onödiga saker, som kakor och sånt, men det är fortfarande jobbigt att säga. De är så söta, otroligt kärleksfulla mot varandra och det är typ det finaste som finns tycker jag. De har varit tillsammans i 7 år men är ändå nykära i varandra. Jag blir lite nyär i Johan när jag ser dem tillsammans.

Veckan kommer att bli tuff. En riktig utmaning.
Jag ska göra det jag kan för att hålla mig ovanför vattenytan.

Nu är jag ledig i två hela dagar!
Känns helt magiskt, men dock väntar nästa intensiva jobbvecka på mig redan på måndag, och den veckan är jag bara ledig en dag. Jobbar tyvärr rätt många idiotskift, då jag slutar 22 och börjar 07 dagen efter.
Finns ingenting jag hatar mer än dessa dagar. Jag blir så trött att jag nästan ralar av stolen.
Var trött hela gårdagen. Trodde att jag skulle kvickna till, but no. Jag vaknade aldrig.
Satt med patienter och pratade och gång på gång kom jag på mig själv med att inte ha någon aning om vad de pratade om. Jag var för trött för att ens lägga märke till att jag gled iväg i tankarna, och så var dagen igenom.
Men jag visade självklart inte detta för patienterna och jag försökte att dra tillbaka min uppmärksamhet när jag insåg att jag glidit iväg i tankarna.

Kom hem vid halv fem och jag skulle bara styra upp andra kläder men "jag skulle bara lägga mig 5 minuter på soffan först". Jag hann lägga märke till att american idol gick på tv, men jag hörde inte mer än första meningen innan jag somnade. Vaknade vid halv åtta och var fortfarande lika trött.
Tanken var att jag skulle sticka iväg till min fina vän Marina som hade avskedsfest eftersom att hon lämnar landet snart men jag var så slut att jag inte orkade röra mig från soffan så jag fick efter mycket om och men kasta in handduken och avboka festen. Det kändes tungt, men jag vet att hon förstår och jag vet att vi kommer att fortsätta att hålla kontakten även om vi inte längre bor i samma land.

Planerade en lugn hemmakväll men då pep telefonen och Amanda kom över.
Vi var nykta och tog en ordentligt lugn kväll med film och lite tjatter.
Hade aldrig orkat ta mig någonstans och var inte särskilt peppad på att vara själv så det var skönt att hon kom över.

Sitter nu och väntar på att jojjo ska komma hem från Enköping. Med sig har han de fantastiska människorna Albert & Kia. Bror + flickvän. Längtar efter de söta små människorna. De har dessutom med sig enorma mängder chips åt mig. Mina favoritchips har ju försvunnit ur estrellas sortiment och jag trodde att jag skulle gå av på mitten. De är de enda chiåsen jag tycker om och när Albert ringde och sa att de hade utförsäljning av chipsen i sthlm så skickade jag direkt över pengar så att han kunde köpa chips åt mig. Tror att det är 37 påsar eller nnågot sånt.

Kvällen blir antagligen lugn. Kanske spela lite mah jong som Jojjo har gjort hela själv och bara mysa och må bra.
Blir inte av med min förkylning så det är nog bra om jag tar det lugnt med tanke på vilken hell-week jag har framför mig. Men jobbet är härligt, det är det. Skulle inte vilja vara någon annanstans i nuläget.

Har dessutom varit världens housewife igen och dammsugit golven, gjort rent toaletten, plockat undan alla saker som låg överallt, diskat, gjort rent spisen & kastat saker i tvätten.
Nu kan jag gott slöa lite innan barnen kommer.

Det blir inte så mycket skrivande här just nu.
Det är mycket jobb. Slutade 22 igår och börjar 07 idag.
Klockan är strax efter sex och jag är skittrött. Hoppas att jag piggnar till snart,
men jag gör oftast inte det när jag sover lite.
Jag brukar ju lägga mig vid 21 när jag jobbar dag för annars orkar jag inte med hela dagen,
men det går ju inte när jag slutar 22. Kom inte i säng förrän tolv igår.
Hoppas att jag orkar med den här dagen.

Igår gick överfallslarmet och det kryllade av folk på vår avdelning.
Det var ingen fara men det var en kort stund då det kunde gått riktigt illa,
men som tur var så hände ingenting. Det var inget överfall men en annan incident med en patient som krävde att det kom upp folk för att hjälpa till och det fanns ingen tid till att ringa upp folk från de andra avdelningarna så då gick larmet istället. På skärmarna som står i taket stod det överfall med stora bokstäver och det tjöt riktigt mycket.

Lite smålustigt, för tidigare under dagen var det jättelugnt och när en patient påpekade hur lugnt det var sa jag "Ja, det är nog lugnet före stormen", och sen hände allt på samma gång. 2 extra vak på två personer så det slutade med att det knappt var personal ute så natten fick komma tidigare och hjälpa till.
Men det var en helt okej dag trots dramatik. Hoppas bara att den här dagen blir lite lugnare.
Det återstår att se.

Jag är så trött. Så obeskrivligt trött.
Jag lär vakna av cykelturen till jobbet i alla fall.
I annat fall så får jag knapra koffeintabetter. Jag dricker ju inte kaffe så jag får ta till tabletter i nödfall.
Får ibland lite ont i magen av dem så jag äter dem inte om jag inte måste.

ah, well. Nu måste jag åka till jobbet.

Glad midsommar på er!

Är ledig idag. Behövs. Jag mår inte bra alls idag. Varken psykiskt eller fysiskt.
Känner mig inte alls pigg och hela huvudet är fyllt av snor.
Hade aldrig orkat jobba idag och fram till fredag.
Varenda litet steg är jobbigt. Behöver dessutom rätt pronto skaffa ett par jobbskor för det är inte bra för mina knän att springa omkring i korridorerna med mina trasiga vans.
Det känns speciellt när jag ska cykla hem.
De är vansinnigt överbelastade så när jag får tid ska jag kolla upp vad för skor jag skulle kunna köpa.

Det är en fin dag så egentligen kanske man borde vara ute men med tanke på hur jag mår så är det helt uteslutet.
Ska åka iväg på DBT om någon timme och sen skulle Amanda komma över och visa sin tatuering hon ska göra idag men utöver det ska jag bara ligga i soffan och ruttna bort.
Hoppas att jag mår bättre imorgon.
Det är så jobbigt att jobba när man inte mår bra.

Behöver bli frisk snabbt.
Orkar jag så får jag åka iväg och köpa massa frukt och sånt så går det kanske lite fortare.

Orkar inte ens skriva.
Det händer ingenting speciellt i mitt liv just nu ändå.
Jag har påbörjat mitt vik och jag jobbar mycket, hela tiden.
Hade jag inte mått så dåligt så hade jag älskat det.

Har haft en skön dag på jobbet. Det var få patienter och det har varit väldigt lugnt idag.
Har dessutom riktigt sköna kollegor som jag ska jobba med i sommar.
Finns en kollega som verkar störa sig riktigt ordentligt på mig. Vet inte varför.
Antar att X stör sig på mitt sätt att vara och föra mig med patienterna. Men jag har inga planer på att ändra mitt beteende för jag får dagligen höra av patienter om hur bra jag är och hur mycket de uppskattar att jag finns där.
Jag är där för patienternas skull, inte för att jag ska passa in i någon mall och forma mig efter hur X vill att jag ska vara. Bland de första orden jag fick höra när jag kom in på jobbet var hur snygga mina dreads var och därefter har jag fått komplimanger mer eller mindre hela dagen just för att jag är som jag är.
Det betyder rätt mycket att få höra att man gör ett bra jobb.

Har missat att det är söndag så nu ska jag bänka mig framför tvn (när mannen slutat att titta på 24) och kolla på repriser. Missade Ugly Betty och det måste jag se.
Börjar bli riktigt förkyld och det känns inte alls bra.
Hoppas att det inte blir värre bara..

Slappardag och nu är jag glad att jag gick till jobbet idag.
Har träffat riktiga hjältar, både bland personal och patienter.
Hoppas att imorgon blir lika givande.

Hade en lugn och trevlig fredag. Jag och älsk öppnade dagen med att titta på Weeds, och när klockan närmade sig halv fem kom Amanda över till oss. Vilken härlig tjej det är!! Dessutom, vilken jävla superwoman hon är. Hon hade jobbat mellan 07-16, och efter det stack hon direkt till mig. En annan hade avlidit därimellan och varit tvungen att sova lite och varva ner innan jag hade kunnat bege mig till en vän. Hon har superkrafter, den kvinnan.
Men även superhjältar måste sova och när midnatt kom sov hon sött mot min axel.
Det var en mysig fredag och jag hade inte velat tillbringa den på något annat sätt.
Behöver varva ner och samla kraft, ork och energi eftersom att denna helg är min sista i frihet innan jag börjar att knega.

Men min lilla bubbla spräcktes rätt hårt när de ringde från jobbet idag, lördag, och sa att jag minsann skulle vara där nu. Jag förstod ingenting. På mitt schema står det att jag börjar på måndag och chefen hade till och med skrivit dit att jag börjar måndagen den 21 juni för att det inte skulle bli några missförstånd. Men nu satt jag där med kollegan i andra sidan luren och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Hon tog mig lite på sängen och jag stammade fram att jag inte kunde jobba idag för att jag inte känner mig helt pigg, men att jag kunde jobba imorgon klockan sju.
Det är inte sådär överdrivet populärt att tacka nej till att arbeta (specielt inte när de förväntade sig att jag skulle vara där) men jag fixar inte att jobba idag. Det är inte mitt fel att det har blivit en miss i schemat och jag kan inte springa dit på beställning. Jag har svårt för förändringar och när mina rutiner plötsligt bryts får jag panik.
Jag vet inte vad jag ska göra och nu blev det med ens skitjobbigt att bara vara.
Jag har taggat i en månad över att jag ska börja den 21:a och jag har gjort mitt bästa för att planera ut tiden väl så att jag inte ska gå sönder när jag väl börjar att jobba. Grejen är inte den att jag inte vill jobba - jag älskar att jobba, det är när mina planer bryts som jag blir helt förstörd.
Det här var den sista helgen jag hade på mig att koppla av och ladda mina batterier och nu när jag plötsligt bara har idag på mig så rusar paniken upp och ner igenom kroppen hela tiden.
Jag måste göra det bästa utav den här dagen. Jag ska göra det jag vill och det jag vill är att ligga i soffan i mina mjukisbyxor och en sliten t-shirt och titta på film hela dagen.
Bara låta dagen flyta förbi.

Ringde min terapeut för första gången sen jag började DBTn.
Det är det fina med att gå i DBT. Man kan alltid ringa sina terapeuter och prata om man behöver så att man kan bygga upp lite strategier för att hantera det som hänt.
Så jag ringde. Fick inget svar. Doh! Första gången man ringer så svarar hon inte.
Men det gjorde egentligen inte så mycket. Började att tänka i banor som "What would Macgyver do?".
Så - vad skulle min terapeut ha sagt till mig? Jag hörde hennes röst klart och tydligt i huvudet och jag blev med ens säker på vad jag var tvungen att göra. Jag kunde höra henne säga "Så hur ska du göra för att trösta dig själv idag" & "Hur ska du hantera det här - har du några idéer om hur du ska använda den här dagen så att du får ut så mycket som möjligt av den?"

Jag behöver göra det jag mår bra av idag. Jag ska göra så lite som möjligt för att få ut så mycket jag kan av den här dagen. Idag vill jag bara kolla på film. Jag har inget behov av att sminka mig eller byta om till obekväma kläder, städa eller andra tråkiga saker.
Jag ska ligga i soffan, klappa på mina katter, pussa på min man och sen fixa en matlåda till imorgon.

Som sagt. Jag tycker om att jobba. Och jag tycker framför allt om att jobba på söndagar.
Hela grejen handlar om att jag inte var beredd på det här.
Det är när mina planer plötsligt hävs som jag flippar.
Jag mår fruktansvärt dåligt och blir väldigt stressad av plötsliga förändringar och det bästa jag kan göra är att ta hand om mig själv och situationen på ett effektivt sätt.

Nu när jag lugnat ner mig lite så känns det hela mycket bättre.
När jag byggt upp lite strategier för den här dagen så kan jag nästan se fram emot att jobba imorgon.
Jag älskar det där jobbet och jag är peppad på att sätta igång. Det blev bara lite hastigt nu.
Jag ska klara av det här. Imorgon kommer jag att komma till jobbet och vara helt awesome och jag kommer att vara förberedd och utvilad. Det måste bli så.

Igår opererades älskling för sitt knä. Det var lite bökigt hela grejen för operationssköterskan var lite märklig och brysk i sitt sätt att vara vilket både störde mig och Jojjo. Jag ville inte ställa till med en scen så jag bara nickade instämmande när hon berättade vad som var bäst för min pojkvän, som hon träffat i ungefär 30 sekunder.
Ingreppet i sig tog inte lång tid men uppvaket och allt omkring tog sin lilla tid.
Det var världens finaste dag och när jag varit trogen och världens bästa flickvän i nästan 6h så lämnade jag honom och gick till parken med Stina. Det var supermysigt att ligga där och bara snacka skit i ett par timmar.
Hon lämnar landet snart så det var viktigt att vi sågs nu. Vi träffas ju rätt ofta när vi tränar men nu när terminen är slut så känner jag mig helt halv utan henne haha. Är så van med att umgås med henne så jag saknar henne när vi inte ses, så klart.

Hon fick mig att äta oliver för första gången i mitt liv. Inte smaka oliver för första gången, det har jag gjort massor av gånger, men det brukar vara så jävla vidrigt att jag inte kan äta dem. Dessa saker var riktigt trevliga och jag köpte lite med mig hem men de tog slut innan jag lämnade Stinas lägenhet..

Tog det bara lugnt igår och jag är grymt stressad över att jag börjar jobba snart.
Har inte direkt fyllt min tid med allt jag ville göra men jag har inte haft någon energi till att göra något heller.
Det som jag tycker är jobbigast är min medicin. Den som gör att jag sover om nätterna.
Den gör även att jag inte vaknar på mornarna. Går upp mellan 11-12 nu men när jag börjar jobba så ringer klockan 05:30. Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas med det. Det är för mig ett mysterium.
Skulle kunna sluta med tabletterna, men då sover jag å andra sidan inte.
Det kommer att bli en rejäl omställning och det kommer att bli svårt.
Jag behöver boka ett möte med min läkare och prata igenom det här.

Ah, well.
Jag har det rätt bra ändå.

Mina vänner. Mina fina, störda vänner.
Glömde bort att nästan alla läser min blogg så det lär ju knappast vara en nyhet när jag berättar vad som är på gång nästa gång vi ses. Men på ett sätt så känns det nästan bättre. Klart att jag helst vill säga det till dem och inte låta dem veta genom min blogg men det ger tid till att prata om allting. Vädra ut alla känslor som kommer.
Jag sa inte mycket under mötet idag. Jag försökte fånga in känslan av välmående jag har när jag tittar på varje enskild individ i min grupp. Hur var och en betyder mycket för mig, fast på olika sätt.
Jag hade inte mycket att tillägga idag. Vi pratade om mindfulness och göra en sak i taget och vara effektiv och någon skrattade och frågade hur det gick för mig och min tandborstning.
Det går bättre nu. När jag borstar tänderna så borstar jag tänderna.
Jag kommer ofta på mig själv med att göra tvåhundra saker samtidigt men då slutar jag oftast med det om jag kan.
Försöker att återgå till att bara göra en sak i taget.

Mötte ovanligt många på DBTn idag.
Inte bara dem i min grupp utan fler som jag träffat under åren.
En var där för en fika med sin terapeut och en annan var där för session.

Cyklade hem med en vän från DBTn och vi skrattade och pratade och jag känner att jag verkligen funnit någonting här. Någonting som är värt att hålla fast vid och kanske inte bara inom DBTn.
Turligt nog finns alltid facebook som är ett alldeles fantastiskt verktyg och det kommer verkligen att hjälpa mig när det handlar om att hålla kontakt med människor.
Men än har jag inte slutat. Det finns fortfarande massor av värdefull tid kvar tillsammans med dem jag tycker om.
Det är precis som min terapeut säger: Jag kan alla färdigheter. Det är vännerna och gruppen i sig som gör att jag stannar. Men det är inget skäl till att uppehålla en plats som någon annan behöver bättre än mig.
Det finns någon där ute som blöder och längtar efter att få samma chans som jag fick för två år sen.
Jag behöver lämna min plats och ge någon annan en möjlighet att bli av med sina demoner på samma sätt som jag blivit av med mina. Vännerna, jag hoppas att dem är kvar även när jag gått.
Det kommer självklart inte att bli lika ofta och aldrig mer under samma villkor som tidigare när vi setts då vi är som en grupp, men så länge vi i alla fall fortsätter att höras så skulle det här steget inte längre vara lika skrämmande. Jag behöver tro på mig själv. Jag behöver egentligen inget skyddsnät längre.
Det är dags att jag prövar mina vingar och jag tror att jag kommer att kunna flyga högt ovanför marken.
Det är en viktig vän jag oroar mig för dock. Ska inte skriva ut dennes namn eller kön för det vore att bryta mot sekretessen som finns, men jag oroar mig för att vår kontakt kommer att brytas när vi inte längre ses varje vecka. Vi har gått igenom en hel del tillsammans och det kommer att kännas fruktansvärt tomt utan den här personen i mitt liv. Som en del av mitt liv. Men återigen, fejjan löser säkert många orosmoln som jag har.
Det har ju visat sig tidigare att människor som jag upplever som viktiga kommer att vara kvar i mitt liv,
även om omständigheterna ändrats.

Jag behöver röra mig från datorn en stund.
Det är fint väder och min man har precis kommit hem.
Det är dags att fånga dagen och göra något fint utav den.

Har sovit skitdåligt i natt igen. Somnade först på soffan men när jag la mig i sängen så var jag klarvaken.
Klockan blev tre, fyra, fem och sen ringde Jojjos väckarklocka vid sex.
Det blev inte bättre av att mina smådjävular till katter lekte rövare hela morgonen.
Slumrade till efter att Jojjo stuckit till jobbet men sov inte mer än 15 minuter åt gången innan jag åter låg vaken i sängen. Har rört mig orolig fram och tillbaka men jag tröttnade efter många vakna timmar och nu sitter jag här och väntar på att tiden ska gå så att jag kan sticka iväg på DBTn.
Har gruppdbt idag. Ska dock inte berätta hur det ser ut för mig idag.
Vill först träffa min individualterapeut och prata igenom allting så att det inte blir några missförstånd eller liknande.

Det blir en slö dag. Har väldigt ont i halsen och behöver göra allt jag kan för att bli frisk innan jag börjar att jobba på måndag. Det skulle inte se bra ut om jag börjar mitt vik med att vara sjuk.

Känner mig fortfarande tom och nollställd.
Det är fint väder men det berör mig inte.
Vet vad jag behöver göra.
Behöver få vara med mina fina dbt-vänner så mycket jag kan innan det är dags att lämna dem.
Behöver vårda och uppskatta tiden jag har med dem innan allt tar slut.
Jag har sommaren ut på mig. Så mycket vet jag i alla fall. Resten är ganska oklart.
Åter blockeras alla försök att nå fram. Jag känner mig ledsen i en nanosekund sen försvinner allting.
Sen kan jag inte nå tillbaka till äktheten i mina känslor igen.
Jag undrar hur länge det här kommer att hålla på.
Jag kommer antagligen bli tvungen att upprepa faktum i huvudet om och om igen för att jag ska inse att det faktiskt är slut snart. Min enorma trygghet, mina vänner, det som jag kallat "Den stora vändningen" är över.
Min räddning. Jag var helt körd innan jag kom in på DBTn. Det enda jag gjorde var att fucka upp saker.
Jag förstörde mitt liv och mig själv och DBTn kom i rättan tid och hjälpte mig bort från all skit jag var nere i.
Utan DBT hade min framtid sett väldigt osäker ut. Om jag ens hade haft en framtid, så mycket dumheter som jag hade för mig. Klart att jag var snäll och sånt ändå, men jag tog lättvindigt på mitt liv och jag brydde mig aldrig mycket om konsekvenser. Jag var helt säker på att mina dagar var räknade innan jag kom in på DBTn.
Så det är klart att jag är rädd nu. Jag ska lämna det som gav mig livet tillbaka.
Ensam. Helt utan skyddsnät. Men någon gång måste alla fåglar lämna boet.
Det är ingen skillnad den här gången. På ett sätt ser jag fram emot det,
men för det mesta känns det svindlande läskigt.
Men hur ensam jag än må känna mig,
är kanske ensam det sista jag är.

Det är dags att bege sig nu.

Det är dags nu. De sa det till mig igår när jag hade individualterapi.
Det är dags för mig att sluta i färdighetsgruppen och gå vidare.
Det är dags för mig att sluta i DBT.

När hon sa det stannade tiden och jag tystnade.
Jag har ingen direkt aning om vad som hände för jag började omedelbart att dissociera och jag var inte längre kvar i rummet.
Till en början började tårarna bränna och det gjorde fysiskt ont i mig när jag försökte att hålla tillbaka dem,
men min ilska tog snabbt över och jag började istället i huvudet att fördöma de jävlarna som kastar ut mig när jag inte känner mig klar.
Min terapeut försökte att få mig att prata. Hon försökte att få mig tillbaka till rummet där vi befann oss i men allt stod stilla.
Jag var totalt nollställd och jag varvades med att känna extremt mycket och att inte känna någonting alls.
För det mesta var det tomt i mig. Totalt tomt och tyst.
Jag fick fram att jag var ledsen och hon frågade varför jag inte visade något.
Jag kan inte. Det är inte så jag fungerar.
”Men Linn. Det här är en oerhörd förlust för dig och det är bra om du är ledsen så att du inte fastnar i din ledsamhet.
Du kommer aldrig att komma ifrån det här om du undviker det. Var ledsen.”
Jag kom inte på någonting alls att säga.
Hur tröstar man mig? Kom igen. Jag är ju personen som aldrig vill bli tröstad,
som slår bort varje utsträckt hand och faller i tystnad och ensamhet.
Och nu ska jag vara ledsen?
Jag tycker att det är jobbigt nog att vara ledsen själv - hur ska jag då kunna vara ledsen framför andra?
Jojjo och jag bor ju ihop så jag kommer aldrig att kunna vara ledsen ostört utan att han kommer med sina armar och ska trösta.
Jag slåss. Fräser och biter handen som vill trösta.
Jag beter mig som en skadeskjuten varg som går undan för att dö. Som en katt som lägger sig under altanen för att dö i ensamhet.

Färdigheträningen var varit mitt stora stöd under två år.
De har alltid funnits där och de har hjälp mig genom många svåra stunder.
Vi har skrattar och gråtit, skrikit och fräst och vi har upplevt så innerligt mycket tillsammans.
Jag älskar människorna där. Vi sitter där som ett gäng störda människor och vi skrattar åt vår situation,
och vi lägger armarna om den som behöver när det är tungt.
Vi är enade. Så nära som jag kommit de människorna trodde jag aldrig att jag skulle komma.
De betyder så mycket för mig. Men tyvärr så är de mest terapivänner och inga jag har någon relation med utanför DBT:n så jag räknar inte med att behålla någon av dessa vänner när jag stuckit därifrån. Det känns tungt.
Jag känner mig panikslagen och ledsen. Jag vill inte lämna mina vänner.
Jag känner mig verkligen inte klar med färdighetsträningen.
Men det är väl som de säger. Färdighetsträningen är bara en kurs och jag kan alla de saker som de lär ut,
jag kan bara inte använda dem och det är det som jag och min individualterapeut ska öva oss i.
Jag vill inte ”kunna” alla färdigheter men inte kunna använda dem i praktiken. Jag vill inte bara stanna i att veta vad de betyder. Jag vill kunna applicera dem i min vardag.
Många läskiga tankar har gått genom huvudet. En av de främsta är väl ”Blir det inte bättre än såhär?”
Var det här det maximala man kunde få ut av mig? Kommer jag inte att bli bättre än såhär?
Mitt hjärta krossas gång på gång de tankarna kommer. Min terapeut ifrågasatte mina tanker och frågade varför att sluta i färdighetsträningen måste innebär att jag samtidigt slutar att utvecklas som människa. Jag hade inga svar. Det bara känns som det.

Jag undrar om jag hade reagerat på ett annat sätt om det såg annorlunda ut.
Jag slutar inte i DBTn för att jag är så grym på allt och inte behöver gå där längre.
Jag slutar inte där för att jag har växt så enormt och för att jag kan allt.
Jag slutar för att deras chef säger att jag inte får gå där längre.
Jag har gått där i två år och det var tydligen någon slags maxgräns jag inte visste om som jag nu har nått och jag får inte längre vara kvar.
Det känns.. sådär..

Att sluta känns läskigt och nytt och alla vet att jag inte gillar förändringar och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det här.
Jag försöker att vara ledsen men det är som om att min hjärna blockerar alla försök till att nå ledsamheten för allt slås bort omgående.
Ska ge det några försök till att låta det sjunka in men risken är stor att min mur åter går upp och att ingen kan nå fram till den iskalla person som är jag. Jag är skrämmande likgiltig inför vad som hänt och om jag inte tar tag i det här så kan det bara bli katastrof.

Jag tog till vara på de ord som min terapeut sa till mig om att våga vara ledsen inför andra och erkänna mig ledsen och sårbar så jag ringde en kille från min DBT grupp. Frågade om jag kunde komma över på en cigg. Vi har aldrig träffats utanför dbtn förut men jag ringde honom ändå. Han mötte upp mig och vi gick tillsammans upp till honom. Över en cigg berättade jag vad som hänt och han svarade att detsamma hade hänt honom förra gången han var på individualterapi. Inte att han blivit utkastad på grund av tiden men att det var dags för honom att gå vidare. Vi ska sluta ungefär samtidigt. Det kändes med ens bättre. Inte lika ensamt.
Jag valde verkligen rätt person att ty mig till. Vi tog ett par cigg och pratade. Vi får se när vi berättar nyheten för de andra i vår grupp.
Det känns som att jag har ett enormt hål i bröstet. Det gör ont i mig.
Jag är egentligen fruktansvärt ledsen, men det når inte fram.
Jag blockerar allt och jag kan inte förmå mig till att vara så ledsen som jag egentligen är.

Jag är rädd att jag ska återgå till den personen jag var.
Till självskärande, självmedicinerande, suicida lilla jag.
Jag är rädd att bli som vanligt, tappa all kunskap jag lärt mig och allt ska ha varit förgäves.
Det är mycket nu.

Huvudet sluter sig och jag kan inte skriva mer.
Känns som att jag borde vara glad. Jag ska sluta i DBT och ”guuud vad jag har växt som person” och allt sånt,
men jag är bara rädd och ledsen.

Jag behöver tid att smälta allt det här. Slicka mina sår och vara ledsen.
Vi får se hur det går.
Just nu är det bara jobbigt.

Lördag:


Vaknade sent och var galet bakis, som väntat. Jinx var tapper och gick upp före mig medan jag låg kvar i soffan en timme. Allting gick långsamt för oss, men vi konstaterade snabbt att det var värt det för gårdagen var grym.
Tanken var att vi skulle vara på ravet rätt tidigt och det började 13:00 men då låg jag fortfarande och sov.
Vi kom inte iväg förrän 19:00 då jag började att vakna upp från de döda.
Vi åt kanske världens äckligaste pizza innan vi mötte upp två kompisar till jinx och sen begav vi oss till skogen.
Det var ganska skiftande väder men humöret var åter på topp och allt kändes sådär överdrivet bra.
Det var grym musik och jag hade världens bästa sällskap så det var bara att köra på.
Vi drack mera öl, dansade och pratade med trevliga människor som också ville stampa.
Tyvärr började det att regna och det var inte det minsta kul men efter ett par timmar gick det över.
Sista killen som spelade var helt insane. Jag har aldrig någonsin hört någonting bättre!
Det var galet! Jag dansade konstant till hans musik och det hela var nästan lite poetiskt.

Det slutade tidigare än väntat så vi kastade oss på t-banan och åkte så lång bort på linjen vi kunde komma - bromma. Där skulle vibrasphere spela men klockan var framåt 04 när vi kom dit så han hade tyvärr slutat då men det var andra bra människor som spelade schysst musik istället. Vi fortsatte att dricka öl och jag dansade tills de slutade att spela vid 07. Kände mig så energisk och full av energi och livslust och att gå hem var inte alls med i planeringen, men jag hade ändå hunnit med jävligt mycket på en helg.

Först kellys på fredagen, sen skogsrave och undergroundrave på lördagen. Det var inte så illa ändå.
Vi gick långsamt till t-banan hem på lördagmorgonen. När vi slutat att dansa så kom tröttheten över oss och det började att kännas att vi knappt sovit alls och att vi dansat i mer eller mindre 12 timmar.
Ja, inte i sträck, men vi var på plats i 12h i alla fall..
Vi samtalade på väg hem till Rågsved och väl hemma igen tog det inte lång tid innan vi båda somnade.
Jag var helt övertygad om att det skulle ta flera timmar innan jag varvat ner och kunde sova men det tog inte mer än 4 minuter innan jag sov och jag sov hela morgonen och vaknade inte förrän 15:00 på söndagen.
Gick dock inte upp förrän 16:00 och sen var det inte så mycket mer att göra än att åka hem till Örebro igen.
Det kändes tungt och tomt att åka och det känns fortfarande tomt i bröstet när jag tänker på den fartfyllda helg som var och veckan jag har framför mig. Inte alls lika spännande.
Men jag har haft kul. Jävligt roligt till och med. Det kommer garanterat att bli mer av den här varan i framtiden.
Ska kolla upp hur jag jobbar i sommar och om jag har tid så kan jag åka på nästa rave redan den 17:e juli!
Saknar människorna. Alla hippiemänniskor med dreads och fina smycken.
Alla vänliga kommentarer och fina människor omkring.
Saknar trycket från en bra låt och jag saknar att gunga höfterna i takt till musiken.
Saknar att dansa utan att ha en tanke på hur det ser ut och ändå känna mig snyggast i hela världen.
Antar att man inte alltid kan ha såhär kul. Ibland måste man göra tråkiga saker också, som att sova.

Jag har fina människor som väntar på mig i Sthlm.
Underbara Jinx som tar med mig på sånna här event. Det betyder grymt mycket.
Han är en fin vän och jag är grymt glad att vi är vänner. Vi har gått igenom en hel del och det är märkligt hur saker blir ibland. Men vi tar oss igenom allt. En för alla och alla för varann.

Jag längtar redan till nästa gång.

Fredag:


Så då var man i sthlm.
Besökte storstaden för att träffa min underbara vän Jinx och vi skulle stampa loss på rave på lördagen.
Vi gled lite på stan och jag köpte nya kläder på bästa affären Zapata. Sen begav vi oss till systembolaget och efter en halvgod middag knäcktes första ölen. Jinx kompis kom öven en sväng och hon var supertrevlig. Lagom fulla (snarare aspackade) drog vi in till stan och hälsade på krogen Kellys. Medveten om att min syster (som bor i sthlm) var i Köping så messade jag henne och berättade var jag var någonstans och sa att jag saknade henne. Minutrarna efter stod hon framför mig. Hon skulle tydligen inte till Köping förrän imorgon och jag blev galet glad över att se henne. En sån varm människa som min syster får man leta efter. Jag sa till Jinx att det har alltid under alla år varit min syster som gett mig ryggrad och uppmanat mig att hålla mitt huvud högt och jag är så innerligt glad över att ha henne.
Vi bestämde oss för att åka hem kring tre eftersom att vi ska på rave imorgon och vi var fruktansvärt fulla..
Så nu sitter jag här. Jättefull och fylld av energi och förväntningar inför morgondagen.
Förhoppningsvis är jag inte så bakis som jag förmodar att jag är imorgon.
Bra dag, indeed. Älskar sthlm. Jag bor i fel stad.
Älskar förvisso Örat också, men det är något speciellt med den här staden.
Pulsen, atmosfären och alla människor.

Ah, well.
Nu ska jag sova. Det börjar att bli dags. Klockan är ändå halv fyra och vi har en lång dag framför oss..

Ska jobba idag. Eller snarare vara på jobbet hela dagen.
La mig i tid. Somnade fyra. Gick upp halv sju men var vaken från sex då Jojjos klocka ringde.
Är så trött att jag kunde gråta just nu. Har inga koffeintabletter hemma heller så det kommer att bli en grymt jobbig dag när man sover så lite som jag gör. Skulle vilja ha min insomningsmedicin när jag har nätter framför mig då jag måste sova och ändå komma upp tidigt. Kan inte ta min vanliga medicin för den vaknar jag inte före 10 med.
Det handlar inte om att vara lite lat eller så. Jag är hjärndöd på morgonen och det går inte att få liv i mig.
Kan inte riskera att det händer att jag jobbar och det leder till att jag inte kan äta någonting till natten vilket resulterar i att jag inte sover. Det är helt galet vilken störd sömn jag har.
Det är provocerande att ligga vaken brevid någon som susar gott natten igenom när man själv får vara tacksam om man får sova 4h. Det är inte rättvist! Jag vill inte vara beroende av psykofarmaka för att kunna sova som alla andra och kunna sköta mitt liv och mitt jobb. Jag har slut på idéer. Ska fråga min läkare vad vi kan göra.
Vet att jag inte får insomningstabletter, men det måste finnas någonting annat man kan göra.
Ska försöka att få henne att skicka mig på sömnstudier så fort det går. Min sömn är ändå känd för att ha sämst kvalité i världen. Har ju varit såhär under lång tid. Jag vill inte fastna i den här onda cirkeln av att inte kunna sova om natten och behöva äta koffeintabletter flera gånger om dagen för att orka jobba och sen på grund av tabletterna inte kunna somna åter. Jag har verkligen inte tid med det här.
Hoppas att detta är en engångsföreteelse, men det tror jag inte.
Får hoppas att kommande nätter utan meds i alla fall kan ge mig 4h.
Det räcker inte, men det är ändå bättre än två. Den här natten var inte rolig.

Ah, well. Nu måste jag sticka.

Givna saker inför en menskväll!
Jag har längtat som en galning efter persikor och nu finally har dem kommit!
Bästa frukten!

Kom nyss hem från DBTn. Berättade om borderlinedebatten som pågår inne på helgons forum.
Berättade att jag blev arg men att jag ändå försökte att hålla god ton och vara saklig och beskrivande.
Ibland gick det, ibland gick det inte, men på det stora hela så anser jag att jag inte har någonting att skämmas över.
Vi fortsatte att prata om förändringar och hur långt jag har kommit och jag kan känna det själv.
Förändringen på mina år där har gett mig livet tillbaka. Jag kan sörja de år som försvann men jag glädjs samtidigt åt de år jag har framför mig. Det handlar inte om att jag har förvandlats till en lycklig människa och nu har det bra utan problem. Jag är fortfarande jag. Jag har kvar min extrema känslighet och min personlighet, och även mina grova humörsvängningar som kan skifta snabbare än blixten.
Men jag hanterar dessa saker på ett annat sätt än tidigare.
Jag får inga vredesutbrott. Jag blir arg då och då som alla människor och jag älskar, hatar, lever och lär som alla andra. Jag är fortfarande kvar. Jag kommer alltid att vara extra känslig och min personlighet är på det här sättet.
Jag skiftar men jag behöver inte rida med i mina impulsvågor längre. Jag behöver inte fånga varje chans till skiftning. Jag kan välja att vara arg, glad, ledsen, och rädd på de sätt jag vill.
Hade jag inte kunnat det hade jag skrivit i borderlinedebatten att alla som inte tycker som jag är fittor och ska avrättas. Hoppas att de dör allihoppa. Jag skriver inte så. Jag håller nödvändigtvis inte med personerna som skriver i den där debatten, men jag skriver inte så. Jag bibehåller min fokusering och fortsätter att sakligt berätta min syn på det hela.

Känns som att jag fått mer livskvalité av DBTn. Mina dagar är fyllda med så mycket svart och mörker men jag kan i alla fall hitta ljusglimtar numera. Det kunde jag inte tidigare. Inte på samma sätt.
Känner mig rätt normal för det mesta. Jag går inte runt och tänker att jag har borderline (bara när människor är taskiga mot mig enbart på grund av den diagnosen. Hatar fördomar.) och jag beter mig inte som om att jag vore någonting annat än alla andra. Vi gick igenom kriterierna för borderline idag. Man ska uppvisa 5 av 9 kriterier för att kunna diagnostiseras med diagnosen. Jag var uppe i 4 stycken. Jag ser det som att jag vunnit.
Vissa kriterier kommer jag nog aldrig att bli av med. Det är biologiskt omöjligt, men de saker som går att förändra har jag förändrat. Det känns jättebra samtidigt som det känns lite läskigt.
Det handlar väl om att vara redo för någonting nytt och kunna acceptera förändringarna som kommer.
Ett liv med den här diagnosen har stängt fler dörrar än vad den öppnat, så jag är nyfiken på vad som finns bakom dörrarna som stängdes 2007 när jag fick diagnosen.
Men det är en resa jag själv behöver göra i min egen takt.
När jag själv känner mig redo att släppa taget och gå vidare med mitt liv.
Mot mitt lite friskare liv.
Jag går fortfarande i DBT och jag kommer att göra det ett tag till.
Det finns fortfarande väldigt mycket att jobba med, men jag känner ändå att jag har kommit långt redan.
Det finns så mycket inom DBT som är värt att hålla fast vid och trots att jag inte är någon stjärna på att göra mina hemläxor så har jag ändå lärt mig en hel del.

Känner mig starkare. Även fast jag vissa dagar är helt nedslagen av ångest, oro och rastlöshet så känner jag mig ändå starkare än vad jag var förut. Vändningen kom och det är tack vare mig själv som jag lyckades.
Jag hade väntat mig att vändningen skulle vara någonting stort, men det visade sig vara en blandning av en flytt (bort från det förflutna), DBT, en härlig pojkvän och en enorm styrkeinsats från mig själv.
Att gå på DBT är inte som att sitta och gråta i en soffa där någon nickar och ber en utveckla.
Här ska man kämpa. Även när man inte vill kämpa så ska man kämpa.
Det har utan tvekan gett mig min ryggrad tillbaka.

Jag kommer alltid att vara jag, med allt vad det innebär.
Vissa dagar är jag uppe bland molnen.
Andra dagar ligger jag långt nere i jorden med alla maskar.
Vissa dagar älskar jag. Andra dagar hatar jag. Det är så jag fungerar.
"When life gives you lemons, you paint that shit gold".

Har inte gått utanför dörren idag. Planerade på att sticka ner på stan men orkade inte och min motivation försvann av det dåliga vädret. Har istället legat halva dagen och tittat på riktigt dåliga serier, andra halvan har jag tillbringat med Amanda och älskling. Har tagit massor av nya bilder på mitt hjärta Satin. Det finns så många bilder på Katitzie och nu när Satin är en i familjen (dock inte på papper ännu, men det kommer) så vill jag ha lika många bilder på henne. Ska försöka att hitta hon som hade Satin innan och kolla om hon har några bilder på henne som liten kattunge, men det tror jag inte. Då skulle de antagligen redan ligga på katthemmets hemsida.
Hon och Katitzie är mina små ögonstenar. Är så glad att jag har dem. Är så glad att de trivs tillsammans.
Vi har mest slappat idag och tagit det lugnt. Amanda åkte och jobbade framåt kvällen och jag och Jojjo har inte rört oss från soffan. Vissa dagar orkar man inte. Han har väl en giltig anledning - jobbade 100% för första gången sen hans sjukskrivning sen var han på LKSS och kom inte hem förrän framåt kvällen.
Är grymt stolt över honom. Han förtjänar den här chansen.
Jag ska jobba på torsdag. Eller, det är mer en introduktionsdag och praktisk information eller något åt det hållet.
Längtar tills jag börjar jobba på allvar men samtidigt så bara försvinner min lediga tid allt fortare bort och för varje gång jag blinkar känner jag att jag måste göra någonting meningsfullt, och det i sin tur leder till att jag ligger i soffan och inte gör någonting. Har gjort ett schema på vad jag vill göra, vad jag ska och hinner göra så vi får se hur mycket som blir av innan jag börjar knega. Ska i alla fall hemma till papi imorgon och käka lite mat.
Saknar honom.

Ska försöka att värdesätta min tid jag har nu innan jag börjar att jobba.
Inväntar en väldigt viktig kallelse som aldrig kommer. Är väldigt störande.
har väntat i snart två månader nu. I övrigt har jag fortfarande inte fått några pengar från försörjningstöd.
Thank you very much.

Det har inte hänt så mycket idag. Kanske borde känna mig ängslig och stressad men känner samtidigt att det har varit skönt med en sån här dag. Har mått helt okej och även fast det inte har varit så mycket action idag så har jag ändå fått umgås med min fina vän, mitt hjärta och gullat med mina två skattkatter. Det måste ändå vara viktigare?

Jag förstår mig inte på människor.

Pratade med en vän igår och jag sa att allting var bra.
Allting är bra. Det har varit bra ett tag nu.
Inte sådär intensivt och maniskt bra, utan ett mer ett dovt, bekvämt och tillfredställande bra.
Gick omkring på marknaden idag med älskling och hans vänner.
Pratade lite, drack Dr. pepper och hade det bra. Fick se lite teater och det gjorde mig glad.
Älskar teatern. Önskar att jag kunde börja med det igen men det finns helt enkelt ingen tid till det.

Igår var jag på vegomässan. Var där nästan hela dagen. Det var helt underbart och awesome på alla sätt och vis!
Gick omkring på "torget" och pratade med likasinnade, köpte barnböcker och vegetabilisk sojakorv (i de vanliga sojakorvarna är det ägg i men dessa var helt vegetabiliska). Såg min tröja som jag letat efter i många år sen Aslan slutade att sälja den men nu fanns det bara i L. det var hemskt, men tröjan var underbart fin.
Fortsatte att prata med vänner, gick på jättespännande föreläsningar och jag och jojjo blev bjudna till en föreläsares stuga omkring Göteborg när vi ville. Hon var från japan och var superhärlig.
Vi fick en grossists nummer och vi fick ringa när vi var omkring hans hemtrakter så skulle vi få vegankäk till ett MYCKET reducerat pris. Missade tyvärr konstutställningen Walls of glass, men jag har å andra sidan redan sett den över nätet. Den är mäktig.
Kom inte hem förrän på kvällen och jag och jojjo beslutade oss för att bara vara hemma.

Även om mina dagar ibland är fartfyllda och det händer massor och sen ibland så händer det ingenting utan jag ligger bara i en park hela dagen så mår jag bra. Jag mår så bra av det!
Jag älskar att diskutera politik med vänner och andra, jag älskar att ligga i en park med mina vänner.
Jag älskar att dricka öl. Jag älskar att klappa mina katter.
Jag älskar att få titta på en bra film med min älskling och sen få somna i hans famn.
Allt detta gör att jag mår så bra.
Även om det inte är en intensiv lycka så känner jag mig ändå så tillfreds med mig själv.
Jag bråkar inte längre med demoner och mina dagar är inte längre tunga och grå.
Klart att jag fortfarande har sånna dagar (jag är fortfarande mänsklig) men det är mer bra än dåligt.
Jag tycker att det är en fin känsla.
I sommar ska jag umgås med de jag älskar mest, mina vänner, min älskling och mina katter.
Jag ska ligga i parken och jag ska dansa i krull & kimms vardagsrum till eurodisco.
Jag ska jobba på världens bästa jobb och jag kommer att ha det bra.

Det kommer att gå bra.
Jag är okay.

Hänger på helgon och fattar egentligen inte vad jag gör där.
Fattar egentligen inte vad jag håller på med. Har drygat mig lite inne på deras forum men sen ikväll så stötte jag på någonting som gjorde mig riktigt arg. Skrev ett långt inlägg men sen avslutade personen som gjorde mig arg sitt konto så jag fick aldrig något svar på dennes absurda kommentarer.
Gick omkring och allmänt slösökte på folk och såg den mest anorektiska tjej jag någinsin sett.
Nu vet jag inte hur lång personen var eftersom att det är svårt att säga när man bara har ett kort att gå på,
men den här flickan kan inte ha vägt mer än 40 kg. Bara ben. Läskigt!
Jag vägde inte heller så mycket förut, men på den tiden så tog jag inte heller hand om mig själv och min kropp.
Det var självdestruktivt på ett sätt. Att vilja vara hungrig och inte tillåta sig mat.
Känslan av att man lyckats när man ser att man gått ner i vikt.
Eller hur man helt enkelt inte anser att man gjort sig förtjänt av att äta,
eller så var ångesten så påtaglig att det helt enkelt inte gick att äta.
Idag ser läget helt annorlunda ut.
När jag blev vegan så bestämde jag mig samtidigt för att ta ansvar för att jag ska se hälsosam ut och må bra.
Jag har ägnat mycket tid åt att lära mig vad jag ska äta och sånt och jag har lyckats att kombinera min kost och träning utan problem. Är numera fylld av energi och jag äter nästan hela tiden.
Mat är inte längre någonting jag måste äta för att orka stå. Mat är en konstform för mig numera.
Hur man kan laga mat som ser ut som ett konstverk och luktar fantastiskt.
Hur man kan urskilja smakerna i munnen av timjan, soltorkade tomater, kantareller och annat gott.
Jag har verkligen börjat att tycka om mat och jag är väldigt intresserad av maträtter, smaker och lukter.
Det är livskvalité för mig att äta en god bit mat.
Jag väger mer än vad jag någonsin gjort och jag ser riktigt hälsosam ut.
Det är många som säger det till mig när jag berättar att jag är vegan.
Bilden av en vegan är att se en pinnsmal människa med utstickande höfter,
men sen kommer jag. Jag, som ser helt normal ut och med ordentliga muskler på kroppen till och med!
Det känns verkligen som att jag har lyckats med det jag lovade mig själv när jag blev vegan.
Jag är väldigt nöjd med min bedrift och jag har inga planer på att sluta.

Tackade precis nej till att jobba natt. Känner mig skitdum.
Alla vet att man måste ta alla chanser man får att jobba för att de ska fortsätta att höra av sig.
Känns verkligen som att jag tabbat mig men jag sov så jävla dåligt i natt och jag har inte sovit idag så jag är inte helt övertygad om att jag skulle göra ett bra jobb när jag så trött som jag är, och kommer bli.
Vill göra bra ifrån mig och vara helt awesome och jag tror inte att jag skulle vara det om jag är trött.
Jobbar i övrigt jättegärna natt och det här hade varit en jättemöjlighet för mig, men nu var jag alltså dum (eller förnuftig, det beror på hur man ser det) och tackade nej.

Imorgon är det vegomässan.
Hoppas att det kommer att bli nice.

Behöver gå och lägga mig och försöka att släppa att jag sa att jag inte ville jobba.
Jag kan inte fastna i de här tankarna.
Imorgon är en ny dag.

Har legat i parken idag och lapat sol med min vän Ranvi. Vi åt god mat på bästa stället Java och nu är det dags att återvända till parken. Köpte några öl för det är ett måste när det vankas parkhäng.
Älskade Jojjo och Ranvis blivande make Henke joinar oss om en stund.
Älskar att ligga i parken med vänner och det är så jag ska tillbringa min sommar.
Jag kan andas idag (minus pollenhelvetet som far omkring) och det är en härlig känsla.
Har dessutom lämnat in alla papper till försörningsstöd så förhoppningsvis får jag pengar snart.
Då blir nog Öbo glada. Skulle inte förvåna mig om de ber mig om kompletterande papper, det är alltid så,
men jag har gjort vad jag kunnat och jag hoppas att det kommer att gå bra.

Nu är det dags för parken och lite ölhäng med vänner och den jag älskar mest.
Perfekt dag! Borde egentligen träna ikväll men jag tränade igår så jag kan synda med bara halvdåligt samvete idag.
Ah, well.

När skeppen på Ship to Gaza/freedom flotilla bordades i måndags grät jag nästan hela dagen.
Grät för att människor kan vara så jävla onda och för att jag för en nanosekund tappade hoppet om ett fritt Gaza och goda människor. Men de goda människorna var på skeppen och genom att uppmärksamma om situationen Gaza så rör vi oss åt rätt håll och kanske en dag kan människorna där leva i fred.
Jag har läst olika tidningar och många hundratals kommentarer från läsare.
Jag eldar min vrede. Jag blir irriterad att detta ständigt kallas för ett PR-jippo av människor i högerblocket.
Vad jag vet har Hamas ingenting med denna organisation att göra och att Hamas nu har fått mer PR är enbart Israels förtjänst. Många av människorna som lämnat kommentarer verkar tro att om man inte står på Israels sida så står man på Hamas. Behöver allting verkligen vara så svartvitt?
Någonting som verkligen eldar upp mig är filmen som Israel la upp som bevis på att aktivisterna använde sig av våld och hade vapen. Vit flagg var hissad och israeliska komandosoldater hade betsämt sig för att göra en rutonkontroll på samtliga sex båtar, mitt i natten, på internationellt vatten. När de sänkt sig ner från helikopter och aktivisterna började att våldsföra sig på dem hade de inget annat val än att skjuta ner dem i självförsvar.
Den förklaringen låter ju vattentät. För det första. Rutinkontroll - på internationellt vatten? För det andra - de seglade under vit flagg era as!
Jag har sett filmerna som Israel ser som bevis för att vapen förekom och att aktivisterna var allt annat än fredliga.
Jag har hört att ett och annat paintbollgevär kom med och att de hittat köksknivar på båten (de skulle alltså inte ha fått äta mat under dagarna resan pågick heller), men i största fall så använde aktivisterna de medel de hade för att försvara sig. Om komandosoldater hade kommit med automatvapen från båtar och helikoptrar ner på ett fartyg mitt i natten hade jag nog också försökt att försvara mig. Dessutom - på internationellt vatten räknas det som att försvara det land skeppet går under. Jag tycker inte att det är jämförbart att försvara sig med träpinnar och plaststolar mot automatvapen och en av världens mest argsinta militärstyrkor.
Vi pratar om panikslagna människor som får en militärstyrka över sig som skjuter skarpt mitt i natten - det är klart att man slåss för sitt liv.
Sen kanske jag ska betona att filmen där aktivisterna försvarar sig och använder sig av vapen i form av åror, slangbellor, plaststolar & järnrör var på skeppet Mavi Marmara. Ingen svensk på något annat skepp såg några vapen hos aktivister och det var också på Mavi Marmara som situationen var mest våldsam.

Att sen proisraeler försvarar gärningen och Israel genom att säga att Israel sa att de kunde ta varorna och sedan köra dem via landvägen in till Gaza gör mig riktigt arg. Sen när håller Israel sina löften? De har till och med på presskonferenser sagt att de inte tänker åka in med samtliga varor, utan de varor själva tycker är viktiga.
Det är fan det dummaste jag hört. Skulle nu Israel vilja plantera automatvapen är detta ett guldtillfälle eftersom att de fortfarande inte vill ge tillbaka skeppen utan har dem i förvar. Känns inte som att Israel har speciellt många vänner kvar på sin sida. Hillary Clinton, USAs utrikesminister har fördömt attacken och det är ju bra.. detta fördömande skulle vara effektivt på nästan vilket annat land som helst, men Israel har aldrig brytt sig märkbart. Det är dags att sluta upp med de fina orden. Till handling istället! Bojkotta Israel i allt från fotbollsmatcher (u21 spelar i Tel Aviv på fredag), eurovision till mat. Världen behöver visa att vi inte tänker gulla med dem längre.

Jag var så trasig under måndagen, men någonting vackert mitt i allt det sorgsna var att se hur svarta som vita, högern och vänstern (ja, med undantag för moderaten Niklas Wykman som kallade Ship to Gaza för nyttiga idioter & terrorister och KDaren Annelie som till och med visste mer om aktivisternas vapen än vad militären gjorde ) kunde stå där tillsammans - enade i vår sorg och vi stod sida vid sida såsom jag aldrig upplevt att vi tidigare gjort. Så kommer det massa töntar i vägen och säger att det är vänsterpropaganda och enbart vänsterparlamentariker ombord på skeppen. Det stör mig. De har ju nyligen fått över mp i högerblocket - är inte det om något ett motbevis? Låt inte denna tragiska händelse skilja på israel vs hamas. Vänster vs höger. Svart vs. vit. Låt den förena oss.
Vi är i första hand människor.
Det är det viktiga i det här. De som dog på skeppen var människor.
De som fortsätter att dö i Gaza är människor.
Det skepp som hamnade efter på grund av problem med motorn är nu på väg.
Det beräknas vara framme om någon dag.
Israel har sagt att de kommer att boda även det skeppet och eventuellt gå ännu hårdare åt.
Jag ber om ett mirakel. Jag med om medmänsklighet. Jag ber om solidaritet.
Jag ber att komandostyrkorna åker vilse.
Om nu någonting händer så hoppas jag att det ännu en gång sker på internationellt vatten.
Då sitter barnet Israel riktigt i skiten.

Gick upp vid nio och började att ringa försörjningsstöd. 11 slutade det att tuta upptaget och jag kom fram.
Det tog två minuter sen var allt galet. Det märktes på henne att hon var stressad och ville lägga på men vad ska jag göra då? Jag har ju inte förstått vad jag ska göra, eller hur jag ska göra.
Fick en lång lista med intyg och andra papper jag ska fixa. Jag som tyckt att jag varit duktig som lyckades skramla fram 3 stycken. De ville ha lika många till och nu är tiden knappt. Det hade varit super om jag hade fått veta det här första gången jag var där, eller andra, så att jag inte sitter nu med obetald hyra och tusen saker att fixa.
Blev stött och ledsen när hon sa att jag har trots allt haft tid på mig att fixa det här så lite mitt eget fel är det.
Jag hindrade mig själv från att tända till och svarde (och beskrev såsom jag gjort samtalet igenom) att jag inte visste om att jag skulle få så lite pengar i maj och att jag tycker att det är väldigt jobbigt det här med inkasso, räkningar och hyra som bara hopar sig och fan en miljard papper som ska lämnas in. Jag var dessutom ute i relativt god tid men det har tagit mig ÖVER EN VECKA att få kontakt med någon som vill hjälpa mig.
- Ja, men de här utbetalningarna har du faktiskt vetat om sen januari.
- Jag behöver inte mera skuldbeläggning. Det klarar jag jättebra själv. Jag VET att jag har (borde) ha koll på papper och pengar men jag har ingen koll på papper. Det var det allra första jag sa till dig och det är ju därför jag ringer. För att jag har noll koll på papper och behöver hjälp. Jag kan inte bli överväldigad över hur mycket jag borde ha vetat om att jag skullle få lite pengar den här månaden, utan jag måste fokusera på att skriva i den här jävla blanketten jag ville att ni skulle hjälpa mig med.
- Du får fråga din pojkvän.

De har gjort klart för mig över tre hundra gånger nu att de inte tänker hjälpa mig i höst när jag går i skolan.
Jag har förstått det nu och eftersom att jag inte har sökt hjälp då eller ens sagt att jag vill ha hjälp då så kanske vi kan släppa det nu? Jag begriper väl själv att jag behöver en inkomst i höst, men jag behöver samtidigt behörighet i matte så att jag kan ta mig vidare in på universitetet.

Känner mig sviken, ledsen och utelämnad. Lite irriterad på att de anklagande berättar för mig att jag visste vet om hur mycket pengar jag skulle ha fått i maj för att det sa dem i januari. Bara för att det finns ett papper där det står några siffror så innebär inte det att jag vet om det. Det är för mycket för mig när vi talar om papper.
Verkligen för mycket. Blev irriterad när hon berättar för mig vad jag vet och hur saker borde vara.
JAG VET HUR SAKER BORDE VARA MEN JAG FÖRSÖKER ATT FOKUSERA PÅ HUR SAKER ÄR!

Jag har således väntat i över en vecka på att bli uppläxad av en människa som tror att hon känner mig och tröttsamt bollat över allt ansvar till min pojkvän. Fint. Jättefint.

Och jag log åt våra naiva drömmar
om att bli någonting större än en känsla
av tomhet och kaos.

Vi driver på känslorna så länge vi bär på dem för när stormen tystnat är det åter tomt
och vi skrattade högt åt demonerna som försöker att gripa sig fast vid de medel de har.
Jag log och fångade upp hans hand i min och tillsammans fick vi superkrafter för man är aldrig så ensam som man känner sig och tillsammans kunde vi flyga flera meter över marken trots att vi var sotade och svedda
av det som var.

Jag strök handen över hans svarta lugg där vi dansade med våra smala höfter till indiemusik
och han svarade att han älskar ljudet av andetag för det betyder att han fortfarande är vid liv.
Vi delade hörlurar till Bright Eyes och målade ögonen svarta och huden blev ett konstverk av samlade känslor
som aldrig fick komma ut och alla de tårar som föll blev ett hav och aldrig någonsin har vi varit närmre varandra än då. Han sa att han målar alla känslor i svart för svart är allt han ser.
Han är en rödvinspoet och jag följer bevakande vart steg han tar.
Jag talade med trasig röst och älskling jag ser att du lider men du är i åtminståne inte ensam
i karusellen utan stopp.

Vi dansar disco genom livet och allt det svåra är bara tillfälligt och ingen kan överleva som vi.
Han tittade på mig under sin lugg och svarade lugnt att även det svarta har nyanser
och så länge vi har varandra kan ingen ta oss ner på marken.

Han är en rödvinspoet och jag älskar att följa hans rörelser i allt han gör och är.
Vi skapar drömmar utifrån rösterna vi hör och kanske fångar vi upp en känsla
av balans.

Tomheten fylls på nytt
och kanske är hålet i bröstet, kriget i huvudet,
bara ännu en rad i hans skrivblock.
Kanske bara ännu en låt som vi kan dansa genom livet till.

Jag är väldigt sällan kritisk till ett helt land, men Israel beter sig som en liten jävla barnunge.
Jag ser framför mig en fyraåring med trotssyndrom som står i ett snabbköp och skriker högt och hoppar upp och ner. Mamma (EU, FN och övriga europeiska länder) säger:
- Israel. Du får inte döda människor. Det är inte snällt.
- JO! Jag vill döda människor. Dumma, dumma dig! Jag tänker döda även fast du säger nej!
- Men Israel. Jag har sagt att du inte får. Nu måste du vara snäll. (Det går även att jämföra detta med att typ bränna myror med förstorningsglas.)

Det är dags att pappa USA kommer och knäpper snorungen Israel på näsan och säger till på skarpen!
Världen håller andan. Kommer Obama, som nyligen fått nobels fredspris, att sätta ner foten?
(Var det bara på tomma löften han fick priset? Det är upp till bevis.)
Det finns många olika aspekter att ta in. Agerar Obama riskerar han att inte bli omvald i och med att den proisraeliska stämningen är ganska stor. Agerar han inte kan det leda till stora problem med Turkiet, och vill USA hålla sig väl med den muslimska världen behöver USA hålla sig väl med Turkiet.
Nej, pappa. Det är dags att ni agerar.
Världen behöver att ni agerar.
Ungjäveln Israel behöver att ni agerar, för EU kan fördöma denna attack bäst de vill - Israel kommer ändå inte att bry sig. De har aldrig brytt sig om några och det kommer att krävas att USA tar i med hårdhanskarna för att någonting ska ske. Vi behöver avbryta våra handelsavtal med Israel. Vi behöver kräva att blockaden mot Gaza upphävs och vi behöver kräva att Israel tar ansvar för det som skett och tar konsekvenserna av det!

BOJKOTTA ISRAEL!!

Jag hatar försörjningsstöd. Jag HATAR försörjningsstöd!
Jag gick dit första gången för någon vecka sen. Efter att ha suttit och väntat i 45 min på att få prata med någon så sa personen i båset knappt två ord till mig, utan gav mig bara ett kuvert med information och ansökningsblanketter. Jag sa att jag behöver hjälp att fylla i blanketterna men hon hänvisade mig till ett nummer jag skulle ringa.
Det numret har jag ringt varenda jävla dag på den ynka timme de har telefontid. Jag gav upp och igår var jag där för att ytterligare en gång be om hjälp och komma i kontakt med någon som kan hjälpa mig.
Ännu en gång blev jag hänvisad till numret. Hon sa att jag måste ringa det numret för att kunna ta mig vidare och få det hjälp och stöd jag behöver. I andra fall kan man tycka att det räcker att bara fylla i blankettjäveln och se glad ut men nu måste jag tydligen först ringa biståndshandläggarna för att kunna få ett besked om hur det går med mina pengar. Ställde klockan imorse och ringde men självklart var det upptaget. Föfa förvånande, med tanke på att alla måste ringa dem under en timme med enast två handläggare. Jag ringde tills telefontiden var slut och efter det fick jag höra att de skulle vara tillbaka imorgon och att jag får ringa då. Ringde upp receptionen för att få någon hjälp men de bara beklagade att reglerna ser ut som de gör och jag får försöka att ringa imorgon istället.
FATTAR DE INTE ATT JAG INTE HAR NÅGRA PENGAR ATT BETALA MIN HYRA OCH MINA RÄKNINGAR??!!
Jag har ringt i en jävla vecka och nu är det MITT fel att jag inte lyckats spara de pengar jag fick i januari?
Min katt har varit sjuk. Jag äter jättedyr medicin. Som student har jag inte råd att lägga undan pengar och spara. Ringde min hyresvärd och förklarade att soc är värdelösa människor och att det kommer att dröja innan hyran blir betald.

Jag får gott vänta till imorgon. Ännu en gång.