bully

Skadeskjutet drar jag mig undan.
Faller ihop och isär till ingen nytta alls.
Jag slickar mina sår och tänker mig bort till en annan plats,
en annan verklighet i en annan tid där ingenting är som här.
Där jag inte är jag och där motgångar rinner av mig likt vatten och ingenting är tyngre än vad jag kan hantera.
Förvisso har mina utmaningar varit inom möjliga gränser, även om jag har haft det svårt,
men jag har alltid tagit mig igenom dem, så jag antar att verkligheten får 1up där.

Varför är det aldrig så att man vaknar upp ur skiten och inser att det bara är en dröm?
Jag blundar.
Stänger mina ögonlock för ett par sekunder och tar långa, djupa andetag för mig själv.
Fokuserar tankarna på något abstrakt, eller helt enkelt räknar andetagen och försöker att hålla mig lugn.
Men när jag sedan öppnar ögonen igen är jag fortfarande kvar.
Jag är fortfarande fast i samma skit som jag befann mig i för 10 sekunder sen.
Ingenting förändras och jag kan inte göra någonting annat än att förbanna vardagen och sedan acceptera verkligheten som det är, oavsett hur ful den än må vara för stunden.
Den är utanför mina gränser och jag kan inte påverka den i någon riktning.
Det enda jag kan påverka är min inställning och min attityd mot det hela.
Med detta så menar jag ingenting i stil med "tänk positivt" eller annat glatt tjaffs,
utan att jag behöver acceptera att det ser ut som det gör, oavsett hur gärna jag vill se en annan utgång,
men att det aldrig kommer att ta mig framåt om jag inte släpper taget om det som tär på mig.
Det får vara hur fel och vidrigt som helst.
Jag behöver inte tycka om det jag ser - men det spelar ingen roll hur mycket jag stretar emot
- ingenting kommer att förändras för det.
Så jag får hoppa fram några steg i historien och gå förbi stadiet då jag förbannar all världens makter och mig själv för att saker inte är som jag vill - och istället hoppar på tåget "hatar läget - men kan ändå ingenting göra för att ändra det så det är lika bra att köra på".

Men just nu är jag inte där.
Jag står kvar på perrongen med väskan stående på asfalten brevid mig.
Tåget går förbi och jag är inte med.
Jag undrar om jag hinner med nästa?
Inte idag i alla fall.

Himlen brinner vemodigt när solen kämpar sig nedåt och låter mörkret ta över.
Det känns rogivande att se alla färger som skiftar och får världen att se hoppfull ut.
Som i vilken fantasyfilm som helst där som vanligt mörkt strider mot ljuset. Gott vs ont.
Och som alltid vinner den goda sidan.
Mörkret makas bort och liv och balans återställs på jorden.
Allting återgår till det normala och för resten av livet - för resten av evigheten - kommer allt att vara bra.
Att se dessa himladanser får mig att tro att verkligheten kan utspela sig på samma sätt som i fantasyvärlden.
Att det goda kommer att segra i slutändan och att ingen människa eller djur någonsin kommer att lida och fara illa igen. Då krig inte längre finns, och ingen ond makt som ständigt hotar att ta över och förstöra allt i sin väg.
Men i verkligheten så segrar sällan det goda.
Vi må ha det bra där vi befinner oss.
Men omkring faller människor och dess omgivning i bitar och jag kan inte för allt vad jag är värd kalla det ett gott slut enbart för att just jag har det bra.
Det finns fortfarande svält, även fast jag har lyxen att kunna äta mig mätt och så vidare.

Jag vänder mig mot himlen för att få en skenbild av att vändningen snart kommer.
Snart har alla vita riddare rustat upp sig och är redo för strid.
Snart, väldigt snart, kommer allt att bli till det bättre.

Men det händer ingenting.
Inga vita riddare på enhörningar kommer till världens räddning.
Inga glädjekrik hörs.
Solen förför mig genom dess färger,
för att krossa mig var gång med sin frånvaro.
Jag går på det varje gång.
Lögnen. Hoppet. Sveket.
Det som hela tiden bara är en illussion.


Jag undrar hur länge vi håller ut.
Vi, alla levande ting på jorden.
Hur länge kan vi fortsätta innan vi alla dör ut.
Innan vi alla bara är spillror från det vi en gång var.
Det finns ingenting kvar,
annat än en skenbild.

Böcker alltså.
My passion.
Vilket fantastiskt tidsfördriv det är.
Multitasking - läsa, snusa och gosa med fisen [satin = fisen].

Är sällan mycket för presenter,
men när det kommer till böcker så är jag lättköpt.
Framför allt pocketböcker.
De är som en snuttefilt.
Inte mycket för världen - men fantastiskt bra för den lilla krake som har den.
I det här fallet är jag den lilla kraken, och samtliga böcker i pocketformat min filt.
Jag är inte särskilt snäll mot mina böcker jämt, och pocket klarar av hard love bäst av alla.
Dessutom kan man ha med dem överallt utan att de tar upp massa plats.
Men det bästa med allt är att det går att köpa oändligt mycket böcker second hand för inga pengar alls.
Det känns alltid vettigt när man kommer hem från stan och har med sig fem böcker hem - och samtliga gav man typ en tia för. Rätt lagom.

Ah, well.
Det verkar bli en riktigt trevlig måndag.

Jag mäter framgångar i fina stunder.
Tillfällen då alla sinnen i min kropp jobbar mot samma mål och jag kan falla tillbaka i min förnöjsamhet och bara trivas. Jag har just vinkat av min chokladbjörn vid busshållsplatsen.
Tiden har en tendens att flyga iväg när hon är i närheten,
men inga ord finns för att beskriva hur mycket jag värdesätter henne.
Livet känns lättsammare och även om vi båda stundvis befinner oss i kris,
så kan vi gemensamt skratta oss igenom alla situationer vi delar med varandra.

Jag mäter framgångar i att jag lägger märke till min personliga utveckling på jobbet.
Det faktum att jag trots allt HAR lärt mig genom gånga misstag.
Att jag kanske inte alltid sitter på ett svar som kan klassas som "rätt",
men att jag får fungera som en människa - och blir omtyckt av just den kvalitén.
När personer ber om att få prata med just mig om olika saker och upplevelser.
Det gör mycket för en människa som jag.
Det gör mycket för hela min person, min syn på mig själv och i mitt växande.
Även om jag är nöjd med min insats förra året,
så märker jag skillnaden på då & nu.
Jag är säkrare nu, tryggare i mig själv och min öppenhet är inte lika naiv som då,
även om jag alltid visar andra ödmjukhet.

Självklart lär jag mig fortfarande.
Jag hoppas att jag aldrig någonsin påstår mig själv vara "fullärd".
Det finns alltid saker jag kan förbättra,
och jag tror inte att det finns en gräns för kunskap om sig själv och andra.
Men det går bra. Det går väldigt bra.
Det viktigaste är att jag trivs.

Det känns äkta på något sätt.
Dagar då jag får äta frukost med min älskade sambo,
och sen spendera dagen med min fina vän och sedan avsluta kvällen med kattgos och böcker -
då finns det inga gränser för min lycka.

I'm ok.

Satin är så jävla söt när hon jamar och kapar vägen för mig i ett försök att fånga min uppmärksamhet och således bli upplyft. Som alltid gör jag det hon vill, av den enkla anledningen att jag är hennes människa - inte tvärtom.
Hon kurrar och kryper ihop till en boll i min famn.
Det bästa hon vet är när jag pussar på henne.
Då ser hon nästan ut som en lycklig 2åring.
De har en tendens att lyfta en, de små liven.

I natt väckte Katitzie mig åtskilliga gånger för att gosa.
Jag har väldigt fina djur.

När jag inte är tröttsamt less på min tillvaro och diverse störningsmoment så har jag det så bra.
Jag fångar upp lyckan och låter den fylla upp mig till bredden.
Önskar att jag uppmärksammade allt vackert lite oftare.
Men nog ser jag det allt.
Nog känner jag att pulsen tickar på i välbehag,
och nog älskar jag det lilla dreadsknyte jag har som vän.
Hon är en av många jag så handlöst och öppet håller av.

I fredags efter jobbet tog vi fyra glada ungdomar [förnekelse. rätt ord är egentligen vuxna] bilen till gbg för att dansa oss medvetslösa till Kapten röd och andra schyssta band som stod på agendan för kvällen.
Allt var så vackert och harmoniskt. Allt var så fredligt och fyllt av glädje.
Det är stunder att minnas.
Att det finns tillfällen i livet som gör en odödlig, i alla fall för en stund.
En kväll på rockbaren med kexet, och en omfamning av dreadsknytet i extatisk dans till toner av kaptenen.
För lite extra glädje så sålde dem fantastiska falafelrullar, och jag bara stod i vimlet av människor och trivdes.
Få chansen att vara med mina vänner, och med mitt hjärta.
Det var värt rätt mycket.
Vilka fina minnen jag har.

Och om jag inte känner något alls?

Jag famnade om honom där vi stod i korridoren och jag andades försiktigt in doften av hans hud och parfym.
Rädd att jag skulle glömma bort hans lukt när han var borta.
Försiktigt kröp jag in i hans famn och jag tillät mig att sakna och finna tröst i att han var här nu.

Så halv som jag känt mig.
Lilla fantastiska ru.
Jag kommer aldrig att släppa dig igen.
Du är fin och jag älskar ditt sätt och din person.
Du är den fluffiga delen i sockervadd
och första kicken av nikotin på morgonen.
Jag tycker om dig.
(nananananana)
---

Mitt systerfrö får mig på fötter,
och som alltid så får hon mig att le.
Vad fint det är att ha sin favoritsyster som kollega.
Jag är aldrig så lätt som med dig.

All is well.
Skalet jag kröp in i fann jag vara obekvämt och narigt,
och för att inte fastna i evighetscirkeln behövde jag ta mig därifrån.
Med lite glädje i både jobb och fritid så slocknade den tillfälliga ledsamheten.
För att den var tillfällig hade jag klart för mig redan från början.
Att den går över bara jag ger den tid var väntat.
På samma sätt som glädje och lycka kommer och går så är ledsamhet ingenting evigt.
Det är ingenting som jag behöver att dras med varje minut av mitt dygn,
och ingenting som i längden påverkar mig nämnvärt.
Men visst var det skönt att känna lättsamheten igen.
Att nå den i den totala form och mängd jag är van vid,
och inte någon slags kompromiss mellan 50-50.
För även om jag varit sänkt, så har jag samtidigt haft det riktigt bra.
Jobbet  fungerar utmärkt, och så klart växer jag när jag får höra hur nöjda de är med mig.
Att jag behövs - och till och med att jag är den bästa enligt vissa.
Det stärker mig. Fan vad jag trivs.

Drömmen är så klart att bli kvar där en längre tid,
men jag smider samtidigt planer och jag känner mig nästan maniskt nyfiken på vad livet har att erbjuda och vilken väg jag slutligen väljer att gå.
Jag vet, det låter klyschigt, men det är inspirerande att vara där jag är,
att ha patienter, kollegor, vänner och familj omkring mig och ta del av allt som händer.
Få vara delaktig i livet, och inte bara en medpassagerare.
För några år sen då jag skrev i en annan blogg fylld av ångest och vemod så skrev jag ofta om hur livet pågick utanför mitt fönster medan jag låg kvar i soffan och bara lät det passera förbi.
Jag skrev någon gång att livet vinkade på mig men att jag ändå valde att vända bort blicken.
Det sista jag skrev om livet utanför mitt fönster var att det inte längre vinkar åt mig.
Vi är inte ens bekanta längre, livet och jag.

Det har hänt mycket under åren.
Jag är inte idag samma person som jag var för ett år sen, och ännu mindre samma person för ytterligare några år bakåt i tiden. Jag är fortfarande jag, men både utåt och inåt har jag bytt skepnad.
Kvar är inte den osäkra tonåringen som skjuter upp alla framtidsplaner.
Kvar är inte den kroniska sorgen.
Jag är inte längre någon kroniker, även om det påstods att det var allt jag var.
Några ord på ett papper och en rogivande tablett - ingenting mer.
Naivt trodde jag på dem. Lättad att slippa söka efter min identitet själv.
Energin fanns inte där, och jag var inte speciellt engagerad i frågan/temat "självförbättring".
Allt jag behövde var lite tid och distans.
Komma bort från skiten jag var fast i,
och hitta nya alternativ i livet.
Min envishet tog mig till Bronx.
Min envishet tog mig till dbt-enheten,
och min envishet tog bort orden från pappret.
Ren. Helad på något sätt.
Som om att insikten om att jag aldrig varit trasig läkte såren jag kände.
Mina frågor fick svar och allting är nytt.
Ny start. Ny dag. Nytt liv.

Det har varit turbulenta dagar,
även om de inte varit kantade av ledsamhet hela tiden.
Det har varit mycket känslor i rörelse,
även om långt ifrån alla var av det negativa slaget.
Men nog har det tärt på mig.
Ätandet av min energi.

Det är dags att lägga det bakom sig och blicka framåt nu.

Och jag skärmar av mig, precis det jag lovat mig själv och andra att inte göra.
Jag drar mig undan när allt jag behöver är att ta ett steg framåt.
När jag får vad jag vill ha, men inte vad jag behöver (coldplay).
När mörkret lägger sig över staden och jag är den som står kvar på torget och letar efter en högre mening med allt.
Söker svaren upp bland stjärnorna istället för att leta inom mig.
Håller fasaden uppe och sköter mig exemplariskt.
Gör det jag ska, och gör det bra.

Hur kan jag, mitt i all glans och total lycka i samma andetag falla sönder inom mig?
Hur kan jag vara så stark och samtidigt vara så svag i samma ögonblick?
Är det nu det kryper innanför huden på mig - är det nu jag ska följa varje rörelse jag gör för att hitta mönstret och sedan bryta det?

Världen och min verklighet är varken svart eller vit.
Den är varken ljus eller mörk. Den bara är.
Den är det jag känner för stunden,
men försvinner sedan direkt i det som var.
Varje ny sekund är en chans att börja om från början.
Varje gång jag vänder mig om är allt redan för sent.
Orden är redan sagda och varför i helvete finns det inte alkolås på mobiltelefonen?

Jag grät som ett barn idag när jag fick en chans att landa.
Känna efter vad fan det är som pågår i mig.
Vemodet. Ångesten. Ledsamheten.
Det tröstlösa hulkandet av hopplöshet.

Och jag vet att jag i denna stund är okej.
Tårarna tog slut och det finns ingenting kvar av dem.
Saltsmaken är borta, likaså blåmärkena jag fick från kvällen då allt kändes så förbannat meningslöst och fel.
Jag vet att jag är okej.
Jag vet att jag inte befinner mig i en svacka.
Det här är ingen svacka.
Det är omständigheter,
och jag vet att jag kommer att klara mig.

Men en försäkran hjälper mig inte där jag ligger i hans famn och söker lugn.
En inre visshet tar mig ingenstans, men den drar åtminstone inte ner mig.
För visst mår jag bra, och visst är jag lycklig och mitt skratt ärligt.
Och visst går det fantastiskt bra på jobbet,
och jag känner mig behövd och uppskattad.
Men jag har flytt signalerna och den egentliga insikten jag har.
Jag har lagt benen på ryggen i ett försök att komma undan allt det som tär,
trots att jag vet bättre.
Stupid little me.

Jag är varken nedstämd eller deprimerad.
Jag är allt och ingenting på samma gång.
Fan vad rörigt det låter.

Jag är okej, helt enkelt - men saker omkring mig har en tendens falla samman över mig.
Vill inte att det ska vara ett emo-inlägg om hur skör jag är (skör är inte heller något som jag ser som en korrekt beskrivning av mig, jag är av uppfattningen att jag är stark och envis - jag hade aldrig tagit mig hit annars),
eller hur dåligt jag mår.
Det är bara halva sanningen.
Jag är så ofattbart lycklig,
och allt omkring mig klaffar.
Men jag känner starkt att jag behöver utrymme för att få vara mänsklig.
Få ha "rätt" att känna såsom jag gör.
Vara ledsen. Fly. Fyllas med ilska - och sedan skratta, le och älska.
Jag behöver få känna det jag känner.

äh. jag går och lägger mig.
jävla pretentiöst och klyschigt inlägg.
skäms lite. skiter i det. peace.

Jag skriver och raderar.

Jag känner mig så tom.