bully

Att skriva har alltid varit min livlina.
Orden har format mig och många gånger fått mig tillbaka på jorden igen.
När det krisar i och utanför mig har mitt skrivande varit till stor hjälp för mig.
Det hjälper mig att bearbeta händelser och känslor och få ett bredare perspektiv på saker.
Jag tyr mig alltid till skrivandet och det felar aldrig.
Orden är mitt skyddsnät och min trygga punkt.
När jag för några månader sen tappade orden fick jag panik.
Behovet av att skriva var lika stort som vanligt, men lika lite som jag kunde prata om det så fick jag inte heller ner allt på papper. Rädslan av att ta förlorat något så viktigt för mig var för mycket.
Jag försökte att fortsätta att skriva, men ingenting lät vettigt och när orden inte längre kom naturligt fick jag fint sätta mig ner och acceptera verkligheten och invänta förändringen, om det nu skulle komma någon sådan.
Det gjorde det. Efter ett tag behövde jag inte tänka efter vid varje my mening.
Kroppen var inte längre lika ihålig och tom.
Allting blev som vanligt.


Att jag inte skrivit på en tid nu är något annat.
Mitt behov av att uttrycka mig har minskat och jag känner snarare press än trivsel när jag klickar mig in på bloggen. Vad det beror på vet jag inte. Lika mycket som det kan handla om att mina dagar är ganska tråkiga och att det inte finns något att skriva om, så kan det samtidigt handla om att jag fått ett bra flyt i min vardag och mitt behov av att ventilera inte är lika kraftigt längre.
Det går i perioder. Ibland kliar det i mina fingrar och jag måste få ut allt jag bär på.
Andra dagar ser jag ingen poäng i att skriva vad jag gjort idag, eftersom att inte ens jag själv är intresserad av att läsa om det.

Tanken är inte att jag har en paus i mitt skrivande.
Men jag tänker inte tvinga fram orden.
De får komma till mig när det behovet finns.
Om det blir att jag återupptar mitt skrivande redan idag eller om en vecka låter jag vara osagt.
Jag känner mig fjäderlätt och lycka är något jag hellre bär med mig än att skriva ner det.

Men jag kommer tillbaka. Sen.

Det har inte hänt något på länge, därav den dåliga uppdateringen.
Det är inget optimalt tillfälle att skriva.
Jag är full och frustrerad.
Hela gårdagen var täckt av oro, och samma oro har förföljt mig idag.
Orkar inte ta upp den enkla orsaken, annat än att den tär på mig.
Att vara själv i det här när Jojjo är i sthlm har varit fruktansvärt.
Nog för att det löser sig - om några dagar kommer allt att vara som vanligt,
men just nu äter det upp mig.
Hela jag förtärs av en oro och ett stressmoment större än jag någonsin beskådat.
Just nu känns det så i alla fall. Hur det ser ut i verkligheten vet jag inte.
Jag har alldeles säkert stött på utmaningar större än denna,
men att se någon/några lida tär sönder mig.
Det är svårt, allt.

Annars har kvällen, de få timmars frist jag fick, varit bra.
Vänners sällskap och stundvis bra musik.
Nu befinner jag mig i helvetet igen.
Oron äter upp mig bit för bit och jag räknar minuterna tills Jojjo kommer hem.
Det blev för mycket för mig.
Nog för att jag är van, men situationen har blivit för mycket.
Jag behöver en trygg punkt att samla styrka i och känna tilltro.
Det är väldigt ensamt i nuläget.

Dagen började haltande som så många söndagar gör,
men efter att jag (med hjälp) drog ur mig från svackan har dagen bara fortsatt att höja sig själv till skyarna.
När jag väl tog mig utanför dörren stod solen högt och himlen var blå.
Jag och mannen tog den korta promenaden till våra vänner och där har vi skrattat bort ändlösa timmar i den gemenskap vi har. Det blev en mild söndagsfylla och jag känner mig stärkt av tanken på att det alltid går att vända hemska dagar till vackra.
Jag tog mig upp och dagen blev meningsfull och varm.
Vi satt länge i soffan hos K&L och väl där möttes vi upp av flera människor som sökt sig till samma lägenhet och samma gemenskap.
Timmarna gick och jag fylldes av det bekanta välbehag som slår till då och då.
Det var mycket som felade idag och jag trodde till sent på eftermiddagen att hela söndagen var förstörd,
men efter uppmuntran tog jag tillvara på de ljusglimtar jag får att vara nära de människor jag håller av som mest.

Det var extra viktigt idag.
Att ha vänt en dålig dag till en bra.
Att inte låta nederlag bli mitt signum till misslyckande och passivitet.
Solen har kittlat mig i ansiktet och jag har trivts till fullo.
Varje andetag har varit av välbehag och det gör att jag orkar fortsätta att försöka att vända crappy days till vinnande kvällar av välmående.

Ska sluta innan jag kräka lite av hur cheesy det låter.
Ibland är livet en klyscha och det enda man kan göra är att dansa med och hålla takten.

Det var vegofesten igår.
Överlag var det en bra dag och jag tillät mig inte att bli påverkad av negativa ting som kom i vägen.
Jag må känna mig liten ibland, men jag har de vackraste av vänner och de finns inga som kan få mig så stark som dem. Jag gick hand i hand med min kärlek och prövade det senaste i veganvärlden och fick med mig hem mat som kommer att räcka i evigheter. Det var härligt att omfamna vänner jag inte sett på en tid och glida runt i de kretsar där jag känner mig hemma som mest.
Föreläsningarna var inte lika gripande som förra året, men nog satt jag där i salen och lät orden sjunka in medan jag värmdes av orden Amanda skrev till mig i ett sms.
Det är här jag vill vara. Det är här jag trivs.
På vegoträffen. Med mina vänner som i förlängningen har blivit en del av min familj.
Att få omfamna de varma människorna jag har omkring mig och känna deras stöd är för mig överväldigande.
Att känna deras närhet och veta att de har mig i ryggen (och jag deras likaså) betyder allt för mig.

Jag vet att det är omöjligt för mig att önska bort den jag är,
och jag skulle inte heller byta bort mitt liv för alla pengar i världen.
När jag satt där och blickade ut i salen och såg Amanda vila huvudet mot Jojjos axel så fylldes jag av ett välbehag som kommer att räcka året ut.
Det är precis såhär jag vill ha det.
Det är precis såhär jag vill tillbringa dagarna i mitt liv.
Med klanen, med människorna som betyder mest för mig och mannen i mitt liv.

Jag är så tacksam.

Jag försöker att hålla mig lugn och se nyktert på situationen,
men det är väldigt svårt.
Jag får sätta in allt jag har på att inte skena iväg i min ilska och döma någon på förhand.
Det tar emot något fruktansvärt men jag försöker att validera bäst jag kan,
trots den lilla info jag har blivit tilldelad.
Jag fylls av ilska, besvikelse, ledsamhet och skam och för några sekunder glömmer jag att detta inte är något personligt mot mig, men sen funderar jag vidare på om det kanske är precis det som det är?
Att bara gasa på tar mig inte någonstans och jag försöker verkligen att bromsa mig själv,
men idag är det en omänskligt svår uppgift.

Jag ser mig runt omkring i lägenheten och ser högar med disk och papper som ligger överallt,
och visst ser jag en chans till distraktion men jag bara suckar och lägger mig i soffan igen.

Igår känns som en dröm.
Jag är osäker på vad som var på riktigt och vad som var i mitt huvud.
Tiden försvann och jag tappade helt greppet om mig själv.
För första gången på länge,
så kom jag tillbaka till gamla dåliga vanor och tankemönster och de sitter fortfarande kvar till viss del.
Jag försöker att bearbeta dem och jobba aktivt för att få bort dem men det tar mycket kraft och energi att inte explodera.

äsch.


[rara underbara. oroa dig inte. fredagen är fin och jag är aldrig arg på dig.
du är ett positivt sken i mitt liv - så länge jag vet att du lever.]

Ett felsteg och isen spricker upp.
Jag kan inte simma.
Inte idag.


***

Gräver ner huvudet i händerna och glömmer bort allt omkring.
Och jag liksom väntar på en räddning som aldrig kommer.
Skulle någon fråga mig "hur är det?" skulle jag fan börja tjura,
alternativt le och säga att allt är bra medan masken och jag kraschar i takt.

Begäran om komplettering.

Det hade varit fördelaktigt om de skrivit det i papprena de skickade till mig senast.
Då var bara kontoutdrag markerat, men när man följer de reglerna så räcker det inte.
Åh, jag saknar redan min gamla handläggare.
Det här kommer inte att gå bra, alls.
Domedagstankarna skenar iväg.

Jag stänger av när det blir för mycket, som för att hindra mig själv från att ta in allt det tunga.
När saker blir för verkliga så blir allt isigt och kallt runtomkring och även om jag skulle vilja tillåta mig själv att känna efter så låter jag mig aldrig att påverkas av det som händer.
När saker blir för stora stänger jag av.
Jag dissocierar och glider iväg i tankarna och får allmänt svårt att ta till mig av det som sker.
Jag rycker på axlarna och kommer inte åt själva kärnan i det som bekymrar mig.
Det är ett slugt drag jag inte rår på.
När det var dags för mig att sluta i dbtn fick jag till en början panik och jag har knappt något minne av vad som skedde den timmen hos min terapeut. Jag fick i hemläxa att få kontakt med min ledsamhet för att lättare kunna bearbeta den - en hemläxa som aldrig blev gjord.
Jag känner ingenting. Ingenting.
Kroppen vägrar att känna efter och huvudet är bortkopplat och vägrar att ta till sig nyheterna.
Ibland längtar jag efter att få bryta ihop och böla ögonen ur mig.
Att få skrika och snora och bita sönder mina läppar.
Istället ignorerar jag allt och sysselsätter mig med någonting annat.
Det är inget direkt medvetet undvikande.
Jag får bara inte kontakt med den äkta ledsamheten för att den helt enkelt är för stor att greppa.

Det är inget val jag gör att bli likgiltig.
Även när jag försöker att känna inåt och mana fram någon slags visshet i medvetenheten så faller allt.
Jag vet vad jag känner och jag vet varför och alla omständigheter.
Men fakta tar mig ingenstans när själva upplevelsen inte finns där.
Jag känner till ledsamheten vid dess namn, men utöver det så är det för mig okänt att hantera större bakslag eftersom att jag ständigt stänger av.
Låter det rinna av mig. Behandlar ledsamheten som luft.
Jag vet inte vad som är värst.
Att veta om att jag bär på en otrolig sorg men inte får kontakt med den,
eller att uppleva den fullt ut och sedan ta mig vidare.

Jag vet inte.

Ja. Det gick ju väldigt bra med dagens enda aktivitet.
NOT!

Jag skulle bara läsa första kapitlet i senaste boken från Sagan om isfolket.
Det hela slutade, inte helt oväntat, med att jag sträckläste ut hela boken.
Enda pausen var när rara underbara kom förbi och en kort delicato-paus.
Jag hade på känn i rätt många timmar att jag egentligen borde sysselsätta mig med andra saker,
men jag hade inte kraften att lägga ner boken.
Jag vet, jag vet. Det är bara en bok blablabla..
Men det är något magiskt med fanskapet.
När jag läst ut sista sidan var jag helt genomsvettig - så mycket hade jag levt mig in i boken.
Jag är helt slut mentalt. Flera gånger har jag ropat ut högt (som den tönt jag är) "NEJ VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!", "MEN FATTAR DU INTE ATT DEN DÄR JÄVLA HORAN KOMMER ATT HA IHJÄL DIG?!!".
Jag är minst sagt en ytterst passionerad läsare.

Så nu sitter jag här och luktar svett.
Inser att jag helt glömt bort att äta mat idag.
Jag har varit fullt upptagen med boken.

Så det enda som stod på agendan blev ogjort men nu när jag börjat att ta mig för det så inser jag vidden av det hela. Det lilla projektet blev mig övermäktigt så jag gör det jag alltid gör - jag skjuter det framför mig.
Jag har ju till fredag på mig..

Min handläggare på soc har blivit sjukskriven. Oväntat.
Det är alltid de mest kompetenta och ödmjuka människor som blir utbrända,
om det nu är utbränd han är. Det skulle inte förvåna mig.
Jag har knappt träffat honom men det lilla jag fick se gav mig intrycket av att han var en engagerad man som brann för sitt yrke. Han hade stor förståelse för mig och mina hinder och stöttade mig i allt jag tog mig för,
så väl jobbsökningar som dbtn.
Hoppas att jag inte får en känslokall människa nu som bara ser mig som arbetslös och skickar ut mig på jobb/praktik utan att först ha tagit till sig min historia.
Nervositet och ångest? Joho.
Min erfarenhet av soc är inte direkt den bästa.
Det var min numera sjukskrivna handläggare som var det stora undantaget.
Inte var det soc som meddelade mig heller.
Det var min handläggare på jobb direkt som kom med nyheten för mig.
Känns som att soc har tagit efter lite väl mycket av försäkringskassans bristande information till sina "kunder".
Hoppas att det här går väl till.
Jag har inte kraften att kriga längre, och snart börjar sommaren på bcv.
Jag måste hålla ut tills dess.

De ringde nyss från jobbet och bad mig jobba.
Jag har inte jobbat på evigheter så jag blev överlycklig när de ringde.
.. tills jag kom på att jag är fast hemma med min ansökan som jag enbart har idag på mig att göra.
Ångesten steg och blev skyhög. Det är inte särskilt bra att tacka nej till ett jobb.
Jag älskar det stället. Men jag har som minst hela sommaren på mig där i alla fall.
Det blev ett wisemind-beslut att tacka nej.
Jag vet att jag behöver hela dagen på mig för att bli klar.
Första halvan ska jag se till att stressa ner så mycket som möjligt och vara så avslappnad jag kan bli,
och sen fylla huvudet och pappret med argument och pepp.
Ändå känns det inte bra att tacka nej.
Bara för att ett beslut är ett wisemind-beslut så gör det inte saken lättare.
Det behöver inte ens kännas bra. Det känns inte bra i det här fallet.
Jag önskar att de rätta besluten kunde kännas bra,
men oftast känns det nästan tvärt emot.
Ju mer hänsyn jag tar till omständigheter och sårbarheter,
desto värre känns det.
Jag undrar varför det är så.

Ett klokt beslut borde kännas bra.
Istället vill jag bara gå emot vissheten och jobba och missa min ansökan.
Jag har inte råd att låta det här sänka ner mig.
Jag behöver frid den här dagen, annars kommer jag aldrig att bli klar med dagens uppgift.
Det vore lägligt om knuten i magen släppte snart så att jag kan komma igång.
Mera thé och böcker sen gör jag ett nytt försök.

Dagen har varit fylld av styrka.
Jag vaknade tidigt och tog till vara på morgonen.
Bakom rullgardinen väntade en blå himmel på mig och för att fira in våren så blev dagens klädsel färggrann.
Det blev en promenad ner på stan och sen en snabbträff med min nyfunna vän innan det blev dags att åka hem igen och svida om till träningskläder.
Det låter kanske som lite tråkig läsning, men jag har känt mig så levande idag!
Träningen med Amanda var hård men underbar.
Den människan får mig alltid att skratta och le, i alla tider och väder.
Och jag har liksom kommit att vänja mig vid att se min nyfunna vän om dagarna så dagarna bleknar om jag inte får  min dagliga dos av hans sällskap.

Hemma har jag tagit farväl av Jojjo.
Det värker i bröstet av saknad redan, trots att jag inte varit själv i mer än 2 h.
Det finns inga gränser för hur långt min kärlek sträcker sig för den mannen.

Framför mig nu när jag skriver ligger Katitzie och spinner och kollar ner på tangentbordet som för att kolla så att jag stavar rätt. Hon har fått dispens för datorbordet.
Hon tycks tycka om att sällskapa och jag kan inte neka henne det eftersom att Satin allt som oftast ockuperar mitt knä.

Så. En spinnande katt på bordet.
En till spinnande katt i mitt knä.
Jojjo gav mig en varm puss innan han åkte och jag har haft en underbar dag med solsken, vänner och träning.
Livet kunde vara värre.

Jag har dessutom tagit beslutet att sluta med en av medicinerna jag äter.
Den har aldrig direkt fungerat på mig ändå, utöver att den har hjälpt mig att sova.
Men där får jag hjälp på annat håll i stället och jag vill vara så medicinfri jag kan vara.
Det är onekligen en skillnad på idag och för några år sen då jag var tvungen att köpa den största dosetten som fanns på apoteket och nu.
Jag äter aldrig lugnande längre.
Jag har slutat med rävgiftet lyrica.
Jag sover bra och känner mig sådär allmänt hälsosam.

Att gå från 9 av 9 på borderlineskalan till 0 av 9 var något jag aldrig trodde skulle vara möjligt.
Men det visade sig att allt är möjligt, men nog fan har jag slitit för det här resultatet.
Ja, livet kunde vara värre.

Jag vaknade igår med en känsla av vemod,
och den växte sig bara större och större allt eftersom att timmarna gick.
Utan att kunna lokalisera eller förstå vad som hände så kände jag hur det drog ner mig totalt.
Jag hade händerna begravna i ansiktet på bussen för att komma undan människors blickar.
Musiken i hörlurarna hjälpte inte. Det var längsen jag kände ångest i den här skalan.
Jag satt i solen och väntade på min nyfunna vän och vi tog tillsammans den korta promenaden till gymmet.
Att få vara fysiskt aktiv brukar alltid hjälpa, men den här gången kändes alla försök lönlösa.
Klumpen bara ökade i styrka och trots att jag inte är den som gråter så fick jag svårt att hålla mig samman.
Det var svårt att fokusera och försöka att vara medvetet närvarande med min vän där vi var.
Det som i verkligheten tog en halvtimme på gymmet kändes som en evighet.
Jag ville berätta min situation för min vän men jag kunde inte förmå mig till att berätta hur det var.
Istället gjorde jag som jag alltid gör - jag skakade av mig känslan och låtsades som att allt var bra tills jag slut trodde på det själv. Det var ett bra pass och efter halvtimmen så hade ångesten minskat och när passet var slut var också ångesten borta. Vi var på gymmet i dryga timmen och det gjorde mig gott.

När dagen började var jag livrädd att det var ännu en intensiv svacka jag halkat ner i.
Förra gången det här hände fick jag sätta in alla mina krafter på att inte sugas ner i hålet eftersom att jag av vana vet att om jag inte kommer loss från början kan jag befinna mig där i månader med bara små ljusglimtar då och då. Men det gick bra den gången och det gick bra även igår.

Efter passet gick vi i solskenet och pratade och jag tillät mig själv att trivas i det fina vädret och jag kände hur värmen spred sig i kroppen på mig som en skyddande hinna.
Det blev besök på två apotek innan jag slutligen tog bussen hem.

Hemma var allt som vanligt. Det fanns inte ett spår av den tunga morgonen.
Bröstet krampade inte och jag hade vänt dagen som började så svårt till att bli en riktigt fin dag.
Mannen och jag åt gott och vi avslutade dagen med en promenad i solnedgången.

Det är många gånger som jag borde ha bett om ursäkt, men som jag aldrig förmått mig till.
Ibland förföljer det mig.
Mina misstag. Mina sätt och beteenden som så ofta har försatt mig i obekväma situationer.
Jag önskar att jag hade lättare att be om ursäkt, men det är för svårt att medge mina fel och stå till svars för vad jag förorsakat antar jag. Jag hade velat sätta mig ner med olika personer enskilt och ärligt bett dem om förlåtelse för vad jag gjort dem.
Förlåt för vad jag låtit dig gå igenom. Förlåt för vad jag lagt på dina axlar.
Det var inte rätt av mig. Jag vet att det är svårt nu men jag hoppas att vi kan mötas i framtiden och låta det nya vara nytt och det gamla bara en sida i ett annars långt kapitel i våra liv.
Vi vänder blad och glömmer det som varit.
Jag är bara en människa och ibland fuckar jag upp saker.
Ibland gör och säger jag saker jag ångrar, och jag antar att du är likadan.
Jag är inte fullkomlig. Jag är inte ens i närheten av att vara det, men jag hoppas att du vill vara en del i mitt liv ändå, och om du inte vill det så hoppas jag att du någon gång når den punkt då du inte längre är arg på mig.
Jag kan inte radera det som varit, och ibland tär det på mig vad jag utsatt dig för.
Jag är ärligt ledsen för det, och jag önskar dig allt väl i livet.
Du är en så vacker och bländande människa och du förtjänar allt fint som kommer i din väg.

Jag hade nog sagt det så. Om jag hade kunnat ta orden i min mun.
Det var så längsen och jag varken vill eller kan riva upp gamla sår som läkt nu.
Jag förmår mig aldrig till de orden jag så innerligt skulle behöva säga.
Så att han vet att jag ångrar mig och att jag är ledsen.
Att han vet om att jag är medveten om mina fel och brister och att jag önskar att jag inte dragit ner honom i det hål jag själv befann mig i.
Men det är lätt att vara efterklok och jag har lärt mig mycket av ångern och skammen jag känt.
Mina snedsteg är inte större än någon annans, men jag känner av dem och låter dem påverka mig idag.
Jag behöver rensa upp på min inre kyrkogård och komma fram till valideringen av mig själv som ligger längst in och skräpar. Jag behöver lätta på trycket och sluta att attackera mig själv för saker jag gjort som varit tvivelaktiga när jag var yngre.

Förlåt för att jag aldrig någonsin sagt förlåt.
Det är nog det jag skulle ha sagt.

Vi varvar samtalen med vår broderliga fördelning med nikotinet och jag lät mig förföras av lugnet det gav av att promenera längs vatten och hålla videung i min hand.
Allt verkade så självklart och så enkelt och jag kände mig inte så rotlös som jag annars känner mig.
Jag sög på känslan av tillfredställhet och jag slappnade av med en spinnande katt i min famn.
Solen gick ner och världen har aldrig varit så vacker.
Jag fann mig själv med att trivas utan att försöka att förställa verkligheten till något annat än vad den är.
Den duger i sin enkelhet och jag upplever mig själv lugnare nu än tidigare.
Om det är den kemiska balansen eller något så simpelt som vänner vet jag inte.
Kanske en blandning av båda, men oavsett så fungerar dessa två i en perfekt symbios med varandra och jag trivs.
Jag älskar att uppleva och sluka i mig information om livet och ständigt lära mig nya saker, träffa nya människor och fördjupa mig i mina relationer.

Jag har det bra. Jag har det väldigt bra.
Våren är här.

Som vanligt klängde jag mig fast vid honom,
livrädd att om jag skulle släppa taget så skulle han försvinna för alltid.
Han hade magrat sen sist.
Hans kindben var mycket tydligare och i t-shirt såg han väldigt smal ut.
Det var sommar.
Vi befann oss i ett ockuperat futuristiskt hus och hade raveparty, inte långt från där jag bor.
Det var många människor där.
Solen lekte i ansiktet på en vacker pojke med mellanblonda dreads.
Jag sa till honom att han var fin, men skämdes senare för att min komplimang lät så framfusig.
Men han log och sa att jag också var fin.
Ett sällskap talade inte svenska, och de hade likadana mössor på sig,
trots att det var varmt ute. En vän jag inte träffat sen gymnasietiden var där.
Hon tittade på mig och skrattade mjukt när jag inte kom på vem hon var.
Vi omfamnade varandra och för en liten stund kändes det som att vi försvann i musiken som hela tiden hördes i bakrunden.

Jag ställde mig upp efter en stund.
Rastlösheten rev i mig och jag hade inte sett honom på länge.
Jag blev orolig att han försvunnit,
trots att jag egentligen visste att han var någonstans omkring oss.
Jag såg honom på avstånd där han gick över högt, gulnat gräs.
Han gick själv och verkade uppsluken av sina egna tankar.
Jag gick fram till honom och vi gick där längs med gräset och pratade tills vi åter kom upp till de andra människorna.
Jag satte mig brevid honom och grävde ner huvudet i hans axel och lät mig själv försvinna  en stund.
Jag hade onda aningar. Snart händer det någonting. Snart tas han ifrån mig.
Kvällen och natten kom och folk gick in i det stora huset.
Några sov. Några dansade. Några pratade bort timmarna och några utforskade huset.

Jag sa åt J. att det var en dålig idé att leka med elden, men han lyssnade inte.
Det hade varit en varm dag och gräset var torrt.
Det tog så kort tid att vi inte hann reagera innan gräset tagit eld och nu klättrade uppför husknuten.
Jag blev rädd och vi sprang den korta biten hem.
Polisen kom. Jag hörde sirenerna på långt håll.
Till en början fick jag höra att ingen överlevt,
men det visade sig senare vara fel.
Tiden innan det kom fram att det fanns ett par stycken som överlevt var fruktansvärd.
Jag gick fram och tillbaka på en liten yta och jag kunde inte sluta att skaka.

Han hade överlevt. De flesta hade överlevt.
Men han var arg.
Han la skulden på mig för det som hänt och jag försökte att bedyra min oskuld,
men jag var osäker om jag trodde på den själv. Jag hade ju varit där.
Jag grät och försökte att få honom att se på mig,
men han vände bara bort huvudet.
Åter gick han bort och det sista jag såg av honom var hans ryggtavla där han gick ifrån mig.

Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Många samlade tankar och känslor.
Jag orkar helt ärligt inte ta tag i dem.
Dagen har varit skiftande och jag har haft svårt att hitta balans mellan topparna och dalarna.
Det har varit mycket idag som krävt energi, bland annat högskoleprovet.
Jag går inte in på det ämnet, för jag har ägnat rätt lång tid åt att lyckas lägga det åt sidan.
Det har för den delen ingenting med resultatet att göra
- jag har inte ens bemödat mig med att rätta provet.

Något bruten är jag nu.
Såg på en gripande dokumentär om det amerikanska skolsystemet.
Plockar ihop bitarna och samlar lugna andetag i lungorna och tröstar mig själv med en varm säng och gott sällskap.
Jag försöker att tänka positivt och lindra det som för tillfället skaver i bröstet på mig.
Det är ingen mening med att bära runt på spiralen av tankar och känslor som överlappar varandra och slutligen blir varandras kopior i all oändlighet.
Allt fortsätter även om jag för stunden står stilla.

Jag omfamnar kudden och viskar varma ord i hans öra
som för att ge mig själv den trygghet jag söker.
Dagen har varit påfrestande, på många olika plan.
Men jag lever.
Trots att jag i skrivande stund plågas av smärtor bortom det fysiska och in i medvetandet,
så har inte elden slocknat ännu.
Dagen har varit utmanande,
och jag har tagit mig igenom den.
Jag ser det så.
Mycket vackert, mycket svårt.
Och popcorn däremellan.