bully

Det har varit en märklig avsaknad av fingerdans under en period nu.
Tiden känns mer flyktig än någonsin.
Som att jag vissa dagar enbart strävar efter nästa minut och på så sätt ta mig igenom dagen,
för att jag andra dagar snarare försöker att greppa tiden och få den att stanna så att allt jag är och upplever är det omkring mig. Det lilla har blivit stort och aldrig någonsin har jag uppmärksammat den viktiga vänskapen som nu i all sin fulhet och glans. När trasiga kvällar flätas samman av en tröstande kram via sms eller den närhet vi söker närhelst vi känner oss tomma och ensamma. När ljudet av klirrande glas som slås mot varandra och ingenting kan någonsin få oss att känna oss små och vilse igen.
Så länge vi har varandra så kommer allt att vara okej.
En för alla, och alla för varandra.
Kärleken är gränslös.


Tiden som gått mellan inläggen har inte inneburit tomhet eller avsaknad av känslor.
Jag är som jag brukar. Uppe och nere på samma gång, och någonstans mellan varven hittar jag balans.
Överlag är jag balanserad, även om orden här ger en helt annan uppfattning.
Till saken hör den att jag inte är intresserad av att skriva om vardagliga saker och vardagliga känslor.
I hjärtat är jag en poet, och som alltid blir mina ord avspeglade av just den titeln.
Jag behöver dramatiken för att forma orden som står.
Det finns ingenting i mig som är halvdant.
Även om jag själv älskar intensiteten den ger,
så ter sig mitt liv mycket lugnare i verkligheten.
Men mina ord känner inte till ordet lagom, och min passion ligger inte heller i normaliteten.
Det ger mig ingenting av att skriva för skrivandets skull.
Jag är en dramatiker som funnit sin plats, och jag trivs.
Lyriken är min och jag finner ro i att kunna leka med orden och få fram tankar som var människa någon gång snuddar vid men inte vågar röra eller tillkännage.

Jag är jag med allt vad det innebär.
Jag är en storm av känslor och jag antar att dessa förefaller starkare än för andra,
men i ärlighetens namn vet jag inte.
Behöver mina känslor vara starkare för att jag berättar om dem?
Vi känner hela tiden. Alla känner hela tiden (skillnaden skulle i så fall ligga i att uppmärksamma dem eller inte).
Vi slutar inte att tänka & känna, bara för att vi inte pratar om det.
Kanske har jag blivit en i mängden - med normala mängder känslor som kan tänkas motsvara en till synes normal individ? Något jag lagt märke till är att det spelar ingen roll vilken männniska du går fram till - börjar du att skrapa på ytan så rämmer masken och muren som så varligt blivit uppbyggd.
Alla har sina demoner. Alla har sina ärr.
Enda skillnaden är att mina sitter på utsidan.
Enklare att förklara än så blir det nog inte.

Jag är en känslostorm, men jag är långt ifrån skör.
Saker påverkar mig inte på samma sätt som det påverkar andra.
Jag kan hantera skiten ur princip alla hinder och situationer jag möter.
Jag räds ingenting, utom möjligtvis rädslan själv.

Jag är inte trasig. Det finns ingen anledning till att försöka att laga mig.
Jag är inte halv. Jag är inte svag. Jag är inte i bitar.
Men nog är jag ett gränsfall, och ett gränsfall vill jag vara.
För det är en konst att balansera som jag.
Att leva som jag. Att känna som jag.
Det är inte på något sätt en nackdel.
Det är min styrka.

Jag är allt
och inget
på samma gång.

Och jag vill inte vara någon annanstans
än här. Den jag är. Som jag är.



[Fingerdans är svårt när datorn hänger sig vid varje mening.]