.



Och jag skärmar av mig, precis det jag lovat mig själv och andra att inte göra.
Jag drar mig undan när allt jag behöver är att ta ett steg framåt.
När jag får vad jag vill ha, men inte vad jag behöver (coldplay).
När mörkret lägger sig över staden och jag är den som står kvar på torget och letar efter en högre mening med allt.
Söker svaren upp bland stjärnorna istället för att leta inom mig.
Håller fasaden uppe och sköter mig exemplariskt.
Gör det jag ska, och gör det bra.

Hur kan jag, mitt i all glans och total lycka i samma andetag falla sönder inom mig?
Hur kan jag vara så stark och samtidigt vara så svag i samma ögonblick?
Är det nu det kryper innanför huden på mig - är det nu jag ska följa varje rörelse jag gör för att hitta mönstret och sedan bryta det?

Världen och min verklighet är varken svart eller vit.
Den är varken ljus eller mörk. Den bara är.
Den är det jag känner för stunden,
men försvinner sedan direkt i det som var.
Varje ny sekund är en chans att börja om från början.
Varje gång jag vänder mig om är allt redan för sent.
Orden är redan sagda och varför i helvete finns det inte alkolås på mobiltelefonen?

Jag grät som ett barn idag när jag fick en chans att landa.
Känna efter vad fan det är som pågår i mig.
Vemodet. Ångesten. Ledsamheten.
Det tröstlösa hulkandet av hopplöshet.

Och jag vet att jag i denna stund är okej.
Tårarna tog slut och det finns ingenting kvar av dem.
Saltsmaken är borta, likaså blåmärkena jag fick från kvällen då allt kändes så förbannat meningslöst och fel.
Jag vet att jag är okej.
Jag vet att jag inte befinner mig i en svacka.
Det här är ingen svacka.
Det är omständigheter,
och jag vet att jag kommer att klara mig.

Men en försäkran hjälper mig inte där jag ligger i hans famn och söker lugn.
En inre visshet tar mig ingenstans, men den drar åtminstone inte ner mig.
För visst mår jag bra, och visst är jag lycklig och mitt skratt ärligt.
Och visst går det fantastiskt bra på jobbet,
och jag känner mig behövd och uppskattad.
Men jag har flytt signalerna och den egentliga insikten jag har.
Jag har lagt benen på ryggen i ett försök att komma undan allt det som tär,
trots att jag vet bättre.
Stupid little me.

Jag är varken nedstämd eller deprimerad.
Jag är allt och ingenting på samma gång.
Fan vad rörigt det låter.

Jag är okej, helt enkelt - men saker omkring mig har en tendens falla samman över mig.
Vill inte att det ska vara ett emo-inlägg om hur skör jag är (skör är inte heller något som jag ser som en korrekt beskrivning av mig, jag är av uppfattningen att jag är stark och envis - jag hade aldrig tagit mig hit annars),
eller hur dåligt jag mår.
Det är bara halva sanningen.
Jag är så ofattbart lycklig,
och allt omkring mig klaffar.
Men jag känner starkt att jag behöver utrymme för att få vara mänsklig.
Få ha "rätt" att känna såsom jag gör.
Vara ledsen. Fly. Fyllas med ilska - och sedan skratta, le och älska.
Jag behöver få känna det jag känner.

äh. jag går och lägger mig.
jävla pretentiöst och klyschigt inlägg.
skäms lite. skiter i det. peace.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0