bully

Jag behöver en ny bloggadress.
Den nya bloggens försvinnande förbryllar mig ännu,
och jag har inte, trots massivt sökningsarbete, återfunnit platsen.
Idétorka på ny blogg dock.
Det är väldigt störande, för jag vill komma igång nu.
Låta all djävulskap rinna av mig.
Finna ro. Plantera hat och frustration.
Gråta ut mina rädslor och förlorade drömmar.
Jag behöver en plats, för alla mina mellanting.
För alla skiftningar som jag inte orkar bära med mig i min vardag, där i verkligheten.
Alla mina versioner som jag inte har någon lust med att visa.
Ingen del speglar enskilt mig själv och mitt liv.
Jag är inte uteslutande modig eller rädd.
Jag är varken helhjärtat stark eller svag.
Människor är snabba med att döma.
En dålig dag skulle lätt förvandlas till min skörhet och min dåliga psykiska hälsa,
när den dagen knappast skulle kunna sammanfatta mig och min person.
Manier är inte heller något som enbart är äkta.
Stress eller ångest är ingenting som definierar mig.
Inte heller mina perioder av vemod, tvivel eller sökande.
Och knappast - knappast mina dagar av ledsamhet.

Jag är inte en av alla dessa delar.
Jag är dem alla, men hur framför man dessa utan att graderas och bedömnas utifrån dem?
Därför förblir jag en del. En person.
Och de andra förtvinar inombords.
Jag vill få ha möjlighet att vara alla dessa varianter av en person.
Jag vill få kunna ha alla dessa dagar och stunder där olika versioner av mig får mer eller mindre utrymme,
men jag önskar inte att bli dömd för dessa.
Är jag ledsen, är inte hela min person ledsen.
Vissa dagar brinner jag starkt för något och tänder till lätt i ilska,
medan jag andra dagar knappt rycker på axlarna.
Vissa dagar känner jag mig liten,
andra dagar räcker inte jordens yta till för mig.

Men endast i en perfekt värld får vi vara alla våra jag,
utan att bli dömda för endast en del som får stå för hela beskrivningen av oss.
Endast i en sagovärld får vi utrymme att ha både bra & svåra dagar.
Endast i böcker har vi tillåtelse att erkänna oss tillfälligt svaga och modfällda.
Endast i drömmar är det okej att vara allt mellan himmel & hav,
utan att bli definierade av molnen/delarna omkring.
Endast i sagor ses helheten.

Och därför väljer jag vem jag är yttre.
Medan de andra versionerna förtvinar inombords.


Kort sagt:
Jag behöver en ny adress.

Jag kommer nog aldrig göra något av alla mina drömmar och planer.
De kommer nog bara falla i glömska, eller bli något jag ångrar i min bitterhet.

Synd, såhär i förväg.

Now I Know We Said Things, Did Things, That We Didn’t Mean
And We Fall Back Into The Same Patterns, Same Routine
But Your Temper’s Just As Bad As Mine Is, You’re The Same As Me
When It Comes To Love You’re Just As Blinded

Baby Please Come Back, It Wasn’t You, Baby It Was Me
Maybe Our Relationship Isn’t As Crazy As It Seems
Maybe That’s What Happens When A Tornado Meets A Volcano
All I Know Is I Love You Too Much To Walk Away Though

Come Inside, Pick Up The Bags Off The Sidewalk
Don’t You Hear Sincerity In My Voice When I Talk?
Told You This Is My Fault, Look Me In The Eyeball
Next Time I’m Pissed Ill Aim My Fist At The Drywall

Next Time There Won’t Be No Next Time
I Apologize Even Though I Know Its Lies
I’m Tired Of The Games I Just Want Her Back

I Know I’m A Liar If She Ever Tries To Fuckin’ Leave Again
I’ma Tie Her To The Bed And Set This House On Fire

Okej.
Anledningen till att jag inte styrt den nya bloggen ännu är för att jag har glömt vilken adress den ligger på..
Jag hittar den inte. Det är lättare att hitta Waldo än bloggen, vars namn jag inte minns, eller på vilken plattform den ligger. A job well done.

När man har bölat så många timmar
känns evigheten som en fristad

och lugnet
är endast ett minne

Jag behövde i övrigt aldrig lämna någon komplettering på mitt arbete som jag skrev under natten, dagen innan inlämning, trots att jag glömt en fråga. Fick mitt G i alla fall (man kan bara få G eller U).

Har i övrigt fått G på samtliga seminarium hittils, trots min kassa framförhållning.
Nu är klockan strax halv tolv på natten och klockan ringer om 7h.
Jag har precis tagit mig igenom förorden till den 150 sidor långa forskning jag ska ha läst och bearbetat lite snabbt till imorgon bitti. Det är lustigt hur man tror att man ska ha lärt sig av gamla misstag, men sedan bara fortsätter man att upprepa dem gång på gång igen. Lite som förra helgen, då jag för andra gången i år fick för mig att tequila var en bra idé. Det är aldrig någonsin en bra idé, och när man tycker det så ska man helt enkelt inte ha mer att dricka. Jag undrar när man ska börja att tänka efter innan man sätter sig i skiten, oavsett om det handlar om karatefylla, att stanna uppe en hel natt för att sammanställa ett seminarium eller att läsa en jävla 150 sidor lång forskning jag för tillfället inte är intresserad av. Jag är ledsen. Den är säkert jättespännande, men jag orkar inte engagera mig i den nu. Not ever, känns det som just nu.

derp.

Okej. Grejen är denna;
Jag kommer att avsluta denna blogg till förmån för en ny.
Känner att jag censurerar mig själv för mycket här vilket i förlängningen gör att jag inte längre har någonting att säga. De läsare jag känner till kommer att få den nya adressen, antingen via fb eller via deras blogg.
Glömmer jag så hör ni av er så får ni adressen.
De jag inte känner får höra av sig till mig - via mail, fb, mobil, brevduva, blogg eller på något annat plan så att jag kan ge er adressen. Jag kommer inte att skriva ut adressen här då jag känner att paranoian enbart skulle förfölja mig till nästa hamn. Jag har fått nog av ormar i gräset, gamar och bödlar.

Däremot behöver jag fan hjälp med att styra upp bloggen.
Denna blogg ser minst sagt trist ut och jag har ingen aning om hur man dekorerar en blogg.
Så mina vänner/främlingar/haters - hjälp en syster med utseendet.

En dag kommer jag bryta tystnaden.

Jag blev i övrigt klar med min uppgift (förra inlägget) 05:30 på måndagmorgonen.
När klockan hade passerat 06:00 la jag mig i sängen för att sova i två timmar innan klockan ringde.
Somnade dock aldrig. Pulsen var för hög och jag var uppe i varv. Inte en minut fick sömnen mig i sitt schakt.
Det var en trött Larsdotter som äntrade skolan. Kändes som att jag upplevde allting under vatten.
Synen var gravt påverkad, likaså hörseln och känseln. Gick omkring i en dimma och var nöjd med tillvaron.
Blev godkänd, men får lämna kompletteringar då jag i min trötthet på morgonen hade missat att svara på en fråga (honest mistake. Det var till och med den enklaste frågan).

Note to self;
Det är inte att rekommendera att börja med en viktig uppgift kvällen innan inlämning,
oavsett hur awesome jag är på att stressplugga.
Det är vettigare att börja i tid.




Fasteeeh..

Det är samma visa den här helgen,
fast i aningen mindre utsträckning.




Undrar när man lär sig att starta i tid och skapa balans..

Såatte.. här sitter jag en söndagskväll, klockan är strax 23:00, och jag har kommit hiskligt långt på mitt arbete.
Med "hiskligt långt", så menar jag att jag har två frågor klara och sju kvar.
För 10 minuter sedan började jag att läsa en av de två böcker jag har kvar.
Inlämning: måndagen den 30/1, kl 10:15.
Jag älskar mig själv.

Men en person som jag för tillfället älskar mer är Greta Marie Skau, författaren till boken "Mellan makt och hjälp".
Skulle lätt kunna tänka mig att läsa den här boken även om den inte ingick i kurslitteraturen.
Välskrivet och träffsäkert, med en större mängd ödmjukhet och tolerans än jag hittils sett i tidigare litteratur.
Hon är fan en hjälte. Kanske ändrar mig sen. Har bara kommit ½ kapitel haha.
MEN! Jag kan det där med att stressplugga.

All tidig ångest och panik är borta.
Jag är lugn som en filbunke.
Det här kommer att gå bra.
Jag har fokus för att läsa, pauser för att jag vill och inte för att jag är stressad,
och jag hittar alla ord som jag under helgen kämpat med att hitta.
Har drabbats av akut afasi, fast i fingrarna.
Har inte kommit någon vart alls.
Men nu har det ett bra flyt och det känns fint.

Det kommer att vara en trött student imorgon dock.
Ah, well. Det gör ingenting.
Äntligen har lugnet och tilliten infunnit sig.
Tack.

Nu ska jag läsa med om klienter och patienter.

Jag vet inte vad jag håller på med.
Allting jag skriver låter skit.
Jag begriper inte ens hälften av det jag skriver,
och jag förstår verkligen inte min reflekterande tanke jag försöker att promota i uppgiften.

Jag brukar gilla barn och rättigheter.
Det är ett viktigt ämne som ständigt behöver uppdateras och ha i beaktning.
Jag gillar att kämpa för barn och för att se till att deras behov blir tillgodosedda.

Men just ikväll..

JAG VILL INTE ATT BARN SKA HA NÅGRA RÄTTIGHETER ALLS FÖR DET ÄR SÅ JÄVLA SVÅRT ATT SKRIVA OM!
SKICKA NER KIDSEN I EN BRUNN OCH LÄGG LOCKET PÅ FÖR JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT SKRIVA ANALYTISKT OM DE OLIKA PRINCIPERNA I KONVENTIONEN OM BARNETS RÄTTIGHETER!

Eller, jag hade varit trött på att skriva om de olika principerna, om jag faktiskt hade skrivit om de olika principerna..
Istället citerar jag hela boken och har skrivit typ en mening själv.
Borde egentligen bara lämna fram boken och be läraren läsa den, eftersom att jag inte kommer någonvart på egen maskin.

Jag hade varit mer peppad om jag inte varit bittersjuk.
Det är svårt att hålla motivationen uppe när man slåss mot tröttheten febern gett mig.
Det kan omöjligt få plats något annat än snor i mitt huvud nu.
Min hjärna har dragit till Ibiza och hjälper inte till alls med arbetet.

i'm on my own.
rättelse - jag är den enda tvåbenta som finns till mitt förfogande.
katterna har varit väldigt hjälpsamma i omgångar.
de har bland annat hjälp till att ge sin högst personliga åsikt kring mitt arbete - deras gemensamma åsikt verkar vara att jag inte bör jobba med det eftersom de kroniskt lägger sig på mitt arbete, och jamar i kör när jag läser och vill ha tyst omkring mig.

fan. nu bloggar jag igen.
jag älskar deadline.
det går så bra att fokusera då.

Konsten att låtsas fungerar alldeles utmärkt.
Tills man inte kan fejka längre och måste utmana verkligheten med jobbiga insikter och påbörja någon form av problemlösning. Det är inte hållbart att skjuta allting framför en, eller att undvika det som tynger en genom att äta sockerkakssmet eller sitta apatiskt i soffan och se tiden försvinna bort.
Kvällar då självföraktet tar ledningen och springer i mål långt före mig känns som en större förlust än vad det kanske är. Jag hittar inte balansen. Jag hittar inte motiveringen och stressen gör att fokuseringen landar på helt fel saker - när den väl är närvarande.

Jag blir panikslagen.
Och paniken rusar iväg och kvar sitter jag med min apati och min bristande handlingskraft.
Om jag bara kunde känna något annat ände lågmälda känslor, så inbillar jag mig att saker vore lättare.
Att ilskan skulle bli en avsats att starta från, eller bara en gnista som får mig iväg.
Istället blir jag besviken på mig själv, och ledsen över besvikelsen.
Besvikelse är ingen bra kant att starta från.
Det känns som att jag redan bestämt mig för att misslyckas och ge upp.
Lämna bordet och elda upp mina saker och alla mina förhoppningar jag hann bygga upp.

Låta misären och självhatet krypa lite närmre inpå mig, för att sedan fylla mig helt.
Dagar då jag inte minns vad jag fyllt dem med - annat än att jag minns vad jag inte fyllt dem med.
Jag som arbetat mig från måsten & borden behöver akut införliva dem i mitt liv igen.


Inga trick i världen kan rädda mig från skiten jag försatt mig i.
Den vetskapen bränner rätt bra.

Medan staden omkring mig vaknade till liv
samlade jag intryck och fångade upp lugnet på busshållplatsen där jag stod.
Mörkret som låg som en tjock hinna över vägarna och atmosfären dånade av tidig morgon och om löftet
att allting får en ny chans att börja om varje gång vi tar oss någonstans - även om vår destination alltid är densamma. Trots att klockan bara var strax över sju på morgonen och jag står trött och väntar på 1:an mot Lundby så var luften ändå behaglig. Den var inte stickigt kall som vinterluft annars kan vara,
men inte heller kvav eller varm. Ett mellanting när det är som bäst.
Där jag stod, utan vantar och mössa kände jag mig så skyddad.
Så lugn och opåverkbar.
Som om att allt negativt bara rinner av mig,
och jag står fortfarande kvar och ler för mig själv.

Jag satte in lurarna i öronen och första låten som gick ppå heter Ge & Få.
Det tycker jag är ett fint uttryck.
"Det handlar inte om att ge & ta. Det handlar om att ge & få".
Vackra ting fastnar. Det negativa blåser bort i vinden.

Hemma välkomnas jag av glädje och saknad,
och det var skönt att kunna dra ner på tempot och ha mina vanliga nattrutiner - fast på morgonen istället.
Rutiner som innebär att jag låter kroppen känna av att det nalkas sömn och får slappna av utan tidspress för att sedan vänja sig vid tanken på stresslöshet och spända muskler.
Jag varvar ner i egen takt och det är något visst med att se en morgon gry när man är utan stress.
Då är den så vacker och livfull.
Dofterna är starka, och ljuset låter sig väckas långsamt och det är fint med alla färger och toner just den tiden på dygnet. Det är fint med variationen jag ser.
Hur mörkret motas bort av ljuset och alla ljud och dofter vaknar och sprider sig genom staden och väcker alla levande varelser - och lovar att dagen är ny och den är full av möjligheter.
Varje gryning har med sig ett löfte.

Jag lägger aldrig märke till det annars,
men när alla trötta individer tar sig till sina jobb är jag på väg hem från mitt
- och tröttheten slår mig inte förrän jag är hemma.
Jag hade aldrig lagt märke till allt det fina och okomplicerade i en gryningstimme
om jag själv vaknade till den.

Så medan staden vaknar till liv,
tassar jag omkring i lägenheten och släcker lampor,
och låter sedan hud möta lakan.
Trivsel.



----

Det är lättare att fungera när man tar en sak i taget,
och ger det tid däremellan.

Oron lägger sig. Stressen minskar och sömnen får tillbaka sin rytm,
även om det sistnämnda knappast rusar till förbättring.

Jag blir inte rastlös på samma sätt.
Målen blir tydligare och jag är något stadigare gällande balansen.
Sen kraschar jag när jag inser att jag behöver multitaska mer än vad jag klarar av,
och jag får börja om från början med acceptansen.
Det är svårt att utöva acceptans när allt i kroppen spänner sig i motstånd.
När jag befinner mig i både känslan & förnuftet - utan att för den delen landa i vissheten.
Jag är kluven itu.
Men jag tar mig åtminstone framåt, och det är det enda viktiga.
Att jag ser resultat, både fysiskt & psykiskt och känner hur dessa två jobbar samman i symbios.

Så jag saktar ner tempot.
Små steg åt gången.
En sak i taget.
Det fungerar.


Jag känner mig lugnare idag.
Saker har fått ta sin tid.
Intalar mig att jag inte har bråttom.
Skyndar inte.
Lurar således stressen och slappnar sedan av.

Imorgon lär jag börja om med acceptansen.
Den är aldrig evig.
Det är svårare än vad det låter att kunna acceptera att verkligheten ser ut som den gör.
Det är svårt för mig att acceptera att jag är kass på multitasking och att saker tar längre tid än väntat och rycker i mitt tålamod. Men jag behöver acceptera att det är sådan jag är - och får anpassa mig därefter.
I min (fd) svartvita värld har det aldrig funnits något mellanting,
och även om jag inte befinner mig i ytterligheterna längre så är det svårt att lägga sig på mittlinjen och fortsätta att göra sitt bästa därifrån. Acceptera att motpoler är bad news för mig.
Det är ett helvete med acceptans.

Jag vänder bort blicken för att dölja de sårade och frågande ögonen.
De där par blå som aldrig någonsin har kunnat lura någon.
Låtsas att sucken beror på något annat än ovissheten och hur det smärtar att vara så långt bort från en person man annars står så nära. Jag önskar att jag fick ett samtal.
Höra hennes röst, även om den skulle vara bruten.
Jag önskar att jag kunde få vara nära henne igen.
Ligga i hennes soffa och ha på en film, troligen constantine, i bakrunden medan vi röker med balkongdörren öppen.
Hennes omtänksamma sätt när hon stressar runt i köket för att hitta något jag kan äta,
trots att jag säger att det inte behövs.
Hennes plockande och letande efter olika thésorter,
samtidigt som hon smäller i skåpen och ursäktar röran hon har i köket.
Jag ler och säger att det är lugnt, medveten om att mitt kök knappast är mer städat än hennes. Men hon ursäktar sig, fast jag känner att hon är trygg med att jag ser hennes upplevda röra.
Jag vet att hon vissa dagar lider så svårt att hon inte släpper in någon - inte ens in i hallen.
Jag vet att hon vissa dagar lider så svårt att hon trycker bort samtal efter samtal.
Jag vet att hon många dagar inte orkar, och jag låter henne vara.
Jag låter henne vara för jag vet att hon behöver det.

Men jag önskar att jag fick höra hennes röst igen.
Jag önskar att jag kunde få ett felstavat sms 02:30 på natten - eller ett telefonsamtal alldeles för tidigt där hon ringer och frågar om jag vill äta frukost med henne.
Jag önskar att jag fick se hennes stora gester med armarna och hennes odiskreta sätt att vara.

Jag önskar att hon pratade med mig.
Jag önskar att jag fick kontakt, för oron äter upp mig.
Det är inte en fråga om liv & död.
Vi är vuxna nu och långt ifrån dramatiska,
men jag önskar få veta vad som pågår
- vad kriget i henne beror på.
Få henne att förstå att hon inte är ensam,
och få stilla mitt lugn och hennes kaos i ett andetag.

Det är så mycket som hänt under kort tid,
och även fast hon är en överlevare så undrar jag om nätterna vad min älskade vän tänker på.
Hon ligger troligtvis vaken, precis som jag.
Jag vet ingen människa som kan konsten att överleva som hon.
Det finns ingen människa i min närhet som har inspirerat mig på samma sätt som hon.


Jag önskar att hon pratade med mig.
Jag önskar att jag kunde få krama henne och säga att allting kommer att bli okej till slut.
Att nya dagar kommer, nya sidor och nya tider.


Det är så tyst.

Ibland slås man omkull av själva tanken.
När den är så stark att det känns som om att verkligheten lurar runt hörnet.
Att allt man är och vet om, är den alarmerande, vibrerande känslan som rör sig i huvudet och sprider sig ner mot bröstet. Sen skakas man om och kommer tillbaka till nuet, och en bussfärd senare har man emotionellt sett tagit sig igenom ett krig. Kriget mot oron, rädslan, ilskan & saknaden.
Ältandet man aldrig riktigt släpper taget om trots att man lovar sig försoning mot det gamla gång på gång.
Och när man väl tar det avgörande, avslutande andetaget så känns det alltid befriande och så jävla skärande på samma gång. Som om att man ätit glas för länge och rivit upp hela buken inifrån, och man blöder ut sorgen man burit på alldes för länge. Och man hatar. Fan vad man hatar. Och ångrar. Och ältar.


Det lustiga med bussfärder är att de är alla ett samlingscentrum för eftertanke.
Alla delar ett krig. Alla räds tankarna vi annars trycker undan och ignorerar.
Men på en buss kan man aldrig fly. På bussen finns inga skydd.
Du kör inte bilen. Du hatar omgivningen. Du hatar människorna du delar färden med.
Du gömmer dig i hörlurarna --> BANG!

När jag tog sista bussen hem igår var jag ensam på bussen.
Bara chauffören och jag, evigheten & mörkret.
I med lurarna, press play - chaos.
Låt efter låt fyllde mig med en obeveklig panik.
Ångesten det skulle innebära att förlora någon av de mina.
Hur jag skulle falla och aldrig kunna resa mig igen.
Oron blev så stark att jag kände hur klumpen började gro i maggropen.
I slutet på låten "saknade vänner" av Kapten Röd så tänkte jag för mig själv;
- Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte av mera tragik. Kom igen, mp3-guden - ge mig en låt jag pallar.
Ge mig en låt att tro på. Ge mig en glad jävla låt som jag inte bryter ihop av.

Nästa låt:
"Allting kommer bli bra".

Älskar mp3-guden som bor i min telefon.

Nu kanske du som läser undrar varför i helvete jag inte bara bläddrade fram till en låt jag ville höra.
Men jag älskar experiment likt dessa, då jag roas otroligt mycket av hur lättpåverkade vi är.
Hur en låt kan få oss att ställa oss upp och dansa, sjunga högt trots att det låter förjävligt och bara njuta av känslan låten ger, för att i nästa låt krypa ihop och sänka blicken och kämpa mot minnen och forsandet av tankar & känslor. Hur man tror att man aldrig kommer kunna rädda dagen från misären - men då kommer en ny låt och man dansar åter igen. Vi är primitiva djur. Tro ingenting annat.
Därför byter jag inte låt. Jag vill tro att dessa tankar skulle ha kommit över mig ändå.
Att det är någonting jag själv, precis som alla andra behöver bearbeta.
Att vi alla behöver ro och för att nå dit behöver vi känna & tänka fritt - utan att hindra eller blockera våra sätt för att vi finner dem jobbiga och obehagliga.
För att känna frid, behöver vi först känna till den totala motsatsen.

Men jag älskar samtidigt alla våra känslor.
Jag älskar alla våra instinkter, även om dem ibland förlamar mig.
Det finns dem, troligen majoriteten (kör statistik á la Åkesson), som ständigt är på flykt.
Som ägnar stora perioder av sina liv på flykt från allt det som tär inuti dem.
Som begraver sig i jobb, som missbrukar eller lever destruktivt på andra sätt, eller som i allmänhet låtsas att solen lyser trots att de har en orkan över sig.
Vi pratar aldrig om det. Vi bearbetar aldrig. Vi går runt med klumpen i bröstet och gråten i halsen,
samtidigt som vi ler på jobbet och äter gårdagens rester direkt ur matlådan.
Man kopplar bort huvudet på tv/datorspel. Man kopplar bort huvudet på ändlösa timmar tv-tid.
Ibland är man så inne i cirkeln att man inte ens märker att man förtärs inombords.
Man vet inte varför man känner sig stressad, sover dåligt eller irriterar sig på sin partner eller bästa polarna.
Man fattar inte varför man är så lättantändelig, för man anstränger sig så hårt för att aldrig känna efter.
Men förr eller senare hinner allt man flyr från ikapp en ändå.


Jag hatar den tröstlösa gråten.
Jag hatar den skakande ilskan eller den fruktansvärda ångesten.
Jag hatar dem. Vill inte veta av dem.
Men när jag sitter med gråten, ilskan eller ångesten - så är den redan i mig.
Det är alltså menlöst att fly bort från den.
Och jag tror att dessa känslor vill bli hatade.
De vill vara avskydda. Jag ger dem inte det.
Så jag hatar, och tröstar.
Jag omfamnar fanskapen och gör dem okej.
Demoner hatar ljus & värme.
Gömmer du all din sorg kapslar du in dem i ett evigt mörker.
Därför älskar jag att känna.
Jag älskar att vara vid liv.
Även om det vi känner må vara hemskt - så är vi vid liv,
och allting är precis som det ska vara.
Varje gång jag är arg, ledsen eller besviken - så minns jag att jag fortfarande andas.
Och det -

Det är mäktigt.



---

Jag vet. Det låter trippat och märkligt.
Jag har haft mycket tid till eftertanke.
Många bussresor, många låtar.
Jag är okej, trots allt.

Varje natt är likadan. Innan sömnen når mig så samlas alla ord i huvudet och skapar kaos samtidigt som påbyggnaden av klumpen i bröstet eskalerar. Jag funderar på om jag borde stiga upp ur sängen och sätta mig vid datorn för att få ur mig allt jag under dagen inte lyckas formulera, men orken flagnar bort och kvar ligger jag och stirrar trött upp i taket.

Och det jävla hejjandet. Det där fucking jävla hejjandet som ligger över en.
Vad duktig jag är som gått ner till min normalvikt.
Vad duktig jag är som kan jobba dag, kväll & natt utan att tycka att det är minsta jobbigt.
Vad duktig jag är som inte brukar nikotin längre.
Vad duktig jag är som planerar att börja träna så fort jag får grönt ljus av min sjukgymnast.
Vad duktig jag är som kämpar så med att skaffa körkort.
Vad duktig jag är som ska plugga vidare.
Vad duktig jag är som..

Så ler man så stelt att det gör fysiskt ont i käkarna eftersom att leendet är allt annat än naturligt och man tackar för alla blessings samtidigt som man sluter sig och önskar sig bort.
Fan vad fake man känner sig. Så jävla smutsig och värdelös, eftersom att jag vet att allt bara är en fasad jag behöver hålla upp för att ha kvar avståndet mellan människor och mitt låtsasjag.
För man svarar aldrig ärligt när någon frågar hur man mår.
Man svarar alltid "det är bara bra, hur är det själv?".
Det är sällan man säger "ptja. har sovit typ 20 min inatt för jag fastnade i en jävla ond spiral av tankar, jag har inte ätit på två dygn och jag grät på bussen till stan idag, men jag tyckte att det var pinsamt att gråta offentligt så jag låtsades vara förkyld. in facto så känner jag mig helt apatisk den största delen av tiden. jag gör ingenting av det jag måste göra. jag går omkring i ett vakuum utan att riktigt fatta varför och mitt liv saknar mening & mål. hur är det med dig?".

Nej. Man säger inte så. Ibland undrar jag varför vi inte säger som det är.
Vem det är vi försöker att skydda. Är det oss själva eller är det personen som naivt frågade "läget?".
För man är aldrig beredd på sanningen när man frågar någon hur det är.
Man förväntar sig att höra ett bra, för att sedan replikera ännu ett bra och så lämnar man varandra, medveten om att båda ljugit. Men det är okej, för vi vill inte berätta för alla hur vi mår. Egentligen vill vi inte veta hur någon annan mår heller, för skulle någon börja prata och oturligt nog säga något som faktiskt skulle gränsa till sanning (kass dag på jobbet etc.) så skulle vi bli förstelnade och obekväma. Vi skulle skruvande stå på trottoarkanten och lyssna och försöka att ignorea impulsen att titta på klockan eftersom att vi egentligen skulle iväg, men man kan inte bara gå när någon öppnar sig. Då får man vackert stå där och lyssna och hata sig själv för att man frågade "läget?".


Men det är klart att allt är tip top. Livet leker och man kunde inte ha det bättre, right?
Kidsen gör bra ifrån sig i skolan och själv hoppas man på en löneökning any day now.
Man försöker att leva lite nyttigare och har precis börjat äta spenat och morötter (visste ni att man hittar dessa på grönsaksavdelningen och inte i frysdisken - se där!) och varje kväll berättar varje familjemedlem om sin dag medan alla lyssnar med intresse. Man går i tankar om att ta över en katt eller hund eftersom att de är så mysiga och tillgivna djur. Ja, livet kunde inte vara bättre.


fu.

Och ibland gör det så jävla ont i en utan märkbar anledning att man får för sig att man är riktigt fysiskt sjuk
- sen kommer insikten sakta smygandes fram emot en och rispar en diskret mot huden,
och när man till sist fattat piken och vänder blicken åt rätt håll är skadan redan skedd.

När jag åter finner mod igen,
ska jag samla alla tankar och fylla det vita med de svarta bokstäverna.
I natt låg jag vaken och orden strömmade till mig, ur mig, från mig.
Där och då var allting så självklart.
Allt jag blivit tömd och fylld av började att bli begripligt för mig.
Allt det jag kämpat med formades långsamt till någonting jag förstod.
Och jag tänke för mig själv, att detta är något att dela med sig av,
och även om det inte är viktigt i längden att dela med mig till er
så är det viktigt att jag själv får ta del av det de korta stunderna jag är mottaglig för dem.
Orden. Sanningen. Den tvivelaktiga verkligheten.

Så jag låg i min säng och log och grinade illa för orden var de rätta.
Allt föll på plats och det var inte bara vackert och vemodigt,
det var en samling av poesi och det i sin helhet hade varit bra för mig.
En chans att hitta tillbaka och våga rea ut mig igen.
Men sadly, så orkade jag inte starta datorn,
och jag visste att jag aldrig igen kommer att hitta dessa meningar och beskrivningar igen.
Så jag somnade i vemod, över att något så vackert gick till spillo.