bully

Dagen blev inte som jag väntat mig, men absolut ingen nitlott för det.
Jag hann ta mig tid till att sätta mig ner med körkortsteorin och jag tvingade mig själv att sitta igenom hela kapitlet.
Sen ner mot stan där en tilltänkt demo skulle äga rum, men den blev aldrig av då vi (jag och en till) gick in till kvinnan som ägde butiken och berättade vad vi kände inför hennes val att sälja äkta päls.
Det visade sig att hon själv valt att sluta köpa in ny päls till försäljning och hon gick med på ett muntligt avtal (med vittne) att sluta sälja päls. Sådärja. Då var den biffen klar.
Jag uppförde mig väl och var trevlig och kvinnan var också väldigt snäll och samarbetsvillig.
Hon tog inte illa upp och jag var noga med att vara så beskrivande som möjligt för att minska "attack-känslan" man annars kan få när två veganer stampar in i en pälsbutik.
Hon sa till och med att hon var glad att någon bryr sig om djuren,
och hon gav sitt ord att sluta sälja äkta vara.
Det fick mig att känna mig bra och kompetent.
Det skulle inte förvåna mig om hon bryter kontraktet,
men då är vi där igen och har vår kampanj.
Örebro ska bli pälsfritt - och så vitt vi vet är hon den enda kvar som säljer äkta päls.

Väl hemma mer eller mindre dök jag ner i badet.
Det var längesen jag var så stelfrusen.
Det blir att äta rester och se på tv.
Det har varit en klart godkänd dag.

Jojjo är i sthlm nu.
Men jag känner mig stark och tillfreds.
Ska göra lite körkortsteori, mest för att jag kan och har orken.
Ska eventuellt ut och fika senare med en kollega från jobbet.
Sen behöver jag kidnappa min rödvinspoet och jaga ut honom från isoleringen.
Vi är för lika varandra och vi behöver nog båda komma ut lite.

Det är en fin dag, trots att solen inte lyser.
Här hemma känner jag solstrålarna mot mitt ansikte även om de kommer innifrån och det känns bara sjukt bra,
även om jag inte kan söka mig till någon större anledning.
Jag varvar uppgång och nedgång.
Trots att bloggen låter rätt nere så har jag det överlag bra och jag trivs i nio fall av tio.
Men mina fingrar hänger inte med i de bra stunderna så det är bara de mörka som fastnar.
Men dagen är lika varm som mitt bröst och även om jag inte förstår det så är jag tacksam för att vårkänslorna har slagit rot i min mage.

Söndagen har varit mig vänlig och jag har lett ärligt och skrattat tryggt med mina vänner och min kärlek.
Det jag funderade på när jag satt där i soffan och åt plommon med vaniljsås gjord på vanilj och kokosmjölk var hur lite de vet om mig. Hur lite dessa vänliga par ögon känner till om personen som äter deras mat och är i deras hem.
Inte för att jag på något sätt vill något illa eller på något sätt skulle utgöra en fara varken för mig själv eller för dem
- men det är intressant hur tiden får oss att gräva i garderoben och plocka ut lik efter lik allt eftersom tryggheten har lagt sig som en varm kudde över bröstet och vaggat in en i tron på att det är säkert här.
Jag kan berätta om mina spöken, för dessa par ögon vill mig bara väl.
De kommer inte att döma mig. De kommer inte att skratta åt mig eller nedvärdera mig.
De kommer att acceptera mig som jag är, tillsammans med alla mina lik och spöken.
Men det tar tid och tillit är ingenting man bara får och ingenting som delas ut gratis.
Det är något man behöver förtjäna och jag vet inte varför jag envisas med att vara så hemlig.
Varje människa med adressen hit får ta del av mycket, men människorna i verkligheten vet så lite om mig.
Den ständigt glada människan som skrattar trots öppna sår och saltsmak i munnen.

Jag skäms inte för min resa, och jag skäms inte för den jag är, eller hur jag tagit mig hit.
Trots att min väg varit svår och inte alltid solklar har jag ändå stått rakryggad trots mina missöden och misstag i livet. Jag är den jag är, för att jag har fuckat upp så mycket och levt så intensivt.
Jag skrattar och gråter ärligt, och jag älskar innerligt den personen jag blivit.
Personen som äntligen har kommit fram och som vågar ta plats och vara den jag är.
Jag trivs med mig själv. Med mina upp och med mina nedgångar.

Men den sida som verklighetens människor aldrig når är den sida jag ständigt gömmer utan att aldrig riktigt förstå varför. Det innersta av mig är så litet och jag antar att jag fortfarande skräms lite av tanken på att ta av mig min rustning och stå naken inför alla människor som lika gärna kan vara potentiella jägare.
Skörheten gör mig osäker och konspiratorisk.
De vänligaste av de vänligaste själar svärtas ner av mina oroliga tankar och jag kommer inte över allt det osäkra i mig som manipulerar verkligheten till än annan än vad den är.
Tänk om de inte kan hantera mig och min historia?
Tänk om mitt liv inte fungerar med deras?
Tänk om..

Tänk om de siktar och skjuter ner mig och jag faller blodig mot marken?
Det finns en hemlig sida hos mig.
Jag är den glada tjejen ingen någonsin kommer nära.
Men jag lever och lär,
och en dag ska jag låta solen stråla och städa ur min garderob på baksidan av min gård.

Tänk om de uppskattar mig och min resa och vår relation växer och blir någonting stort?
Det är en chans jag inte kan gå miste om.
Jag öppnar mig sakterligen och ingen tung rustning finns till mitt försvar.
Jag behöver inget skyddsnät.

Jag kan ju flyga.

Jag åker upp och ner hela tiden.
Aldrig är jag konstant, förutom när jag befinner mig i mina svackor.
Jag låter mig påverkas av allt som passerar i min väg såsom musik, filmer - till och med reklam på tvn.
Dagen är lugn och bra men jag skräms av tanken på att snart bli lämnad ensam igen med alla samlade tankar och för lite utrymme att hantera dem på.
Vi har haft ett långt samtal om vår relation, om hur vi ser på varandra och oss själva.
Vi baddar varandra i trygghet och sköljer varsamt av varandra med känslan av att förändringar inte behöver vara någonting negativt. Det är nytt och även om vi inte förstår det än så kommer det att göra våra liv till det bättre.

Jag försöker att inte vara så kritisk mot mig själv och musklerna slappnar tacksamt av.
Kvällen behöver vara vänlig mot mig för tanken på veckan gör mig orkeslös.
Vi ska till några vänner och äta mat för att senare gå iväg och se på film på universitetet.
Det är rara vänner som dök rakt ner och de har inte förstått än vad för slags människa jag är,
men de behandlar mig väl och jag tycker om dem och deras värderingar som skiljer sig så från mina egna.
Världen behöver rara människor. Den är allt för kylig.

Jag håller andan.
Det kommer att bli en lugn och bra söndag.
Söndag med min baby och med mina nyfunna vänner.
Jag ler för mig själv.
Det är så mycket kärlek och vänskap i luften och jag måste sträcka ut handen för att ta på dem.

Såg nyss en fantastiskt bra film.
"Boy A". Utan något större motstånd hamnar den lätt på top 20, och det är ett bra betyg eftersom att jag är rätt kräsen gällande filmer.
Jag satte på filmen utan att ha läst ett ord om den. Jag visste inte ens vilken genre den tillhörde,
men det visade sig vara "good shit-genren".
Kan inte förklara den närmare utan att försäga mig.
Den väckte det där ångestmonstret i mig som älskar att vakna till bra filmer och det kändes som att jag föddes och dog på samma gång. Ingenting får mig att explodera lika starkt och ärligt som bra filmer.
Det låter kanske som att mitt liv är ganska fattigt, men till saken hör att jag är otroligt lättpåverkad och känslig och dras med i historien på samma sätt som jag dras med i böcker jag läser.
Jag gråter och skrattar. Ilsknar till och bryter ihop.
Att känna så stark ifrån någonting yttre är så intensivt och härligt för mig.
Jag är annars så full av mig själv och behöver alltid reda ut trådarna jag sätter,
men en film är något jag inte behöver bearbeta eller ta itu med.
Den är vad den är och den fångar mig och färgar av sig dess känslor och de smittar över på mig.
Jag älskar att bli påverkad av något annat än verkligheten.
Den har jag så gott om ändå.

Men jag har vunnit så mycket mer än en bra film.
Någon som känner mig så väl utan att känna mig alls är någon jag behöver lära känna.

Saker händer här hemma.
Bordet som jag hatat av hela mit hjärta i över 2½ år är borta,
och tillbaka är en favorit jag förlorade för flera år sen.
Köket är litet och därav behöver bordet vara litet och nu står ett sött, svart bord där och ser bra ut.
Det blev även en otroligt fin trasmatta jag hittade på lagerhaus.
Äntligen händer det saker med lägenheten, utöver vardagsrummet.
Jag behövde den här förändringen.
Det kändes som att jag skulle gå under av all fulhet hemma och nu är hemmet mycket vackrare och trivsammare.
Katterna fick en liten råtta att leka med också, köpt på ikea.

Kvällen blir lugn. Sista dagen då bara jag och Jojjo får umgås med varandra innan jobbveckan i sthlm börjar igen.
Jag har kommit att hata de veckorna, men det finns ingenting jag kan göra.
Det finns inte så mycket någon kan göra.

Jag ska försöka att göra den här dagen till en fin dag,
då allt som spelar någon roll är den vackra mannen som håller min hand.

Jag går rastlöst omkring i lägenheten och slås nästan omkull av känslan av att vara totalt överväldigad av precis allt jag snuddar vid. Små saker blir stora och den där saknaden som gnager inom mig, växer sig större och borrar sig in likt taggtråd i mig vägrar att blekna. Den expanderar och krossar allt motstånd och jag är inte stark nog att stå emot. Jag äcklas av tanken och känner mig så förvirrat ledsen över mina splittrade känslor som drar åt olika håll.
Jag är aldrig samlad utan jag känner mig hela tiden delad i tu.
Aldrig riktigt säker på vad jag vill och vad som behöver göras.

Jag går rastlös omkring i lägenheten och slås omkull över allt jag inte kan hantera.
Hur de små projekten blev så stora och svåra att jag var tvungen att lämna situationen för bara tanken på alla måsten och borden får det att kväljas i mig och jag klarar inte av att stanna kvar.
Stressen blir för stor. Pressen och oron ger mer plats åt ångesten som rotar sig längre och längre in.
Jag känner mig liten och misslyckad.
Jag är klok nog att inse vad som bör göras,
men dessvärre inte klok nog att faktiskt göra det.

Jag tittar mig stressat omkring och försöker att förhindra paniken och tårarna att komma fram för jag vet inte vad som skulle vara värst - min bristande förmåga att hantera det som händer, eller mina tårar för att jag inte kan hantera att jag inte kan hantera.
Det är mycket nu. Det är mycket av den stora tystnaden och det enorma enamma reviret och jag svackar nedåt och jag skräms av tanken på att åter falla när jag nyss tagit mig upp igen.
Jag andas. En sak i taget. En dag i taget. Börjar om. Får panik igen. Fortsätter att andas.

Det kryper i mig. Om det är rastlöshet eller oro vet jag inte.
Saknaden och avsmaken är identiska och jag kan inte skilja dem åt.
Jag vet inte längre vad som är vad eller vilken känsla som hör vilken tanke åt.
Det är mycket nu.
Det är mycket av tiden jag inte behandlar med respekt,
eller stressen jag inte vårdar med omtanke.
Känslorna jag stampar sönder.
Minnena jag glömt.
Såren jag slickar.

Att jag aldrig lär mig.

Jag plågar mig själv med det förflutna.
Som om att jag söker framtiden i det som var.
Det går inte att hålla det kort.
Det går inte att distansera mig själv ifrån det.
Hur mycket jag än försöker att hålla det på ett sunt avstånd så kryper det närmre och tär sönder mig som en frätande syra som infekterat mitt inre.

Det blir för verkligt och för nära för att jag ska kunna ta det till mig.
Jag fäktar bort alla jobbiga känslor som attackerar mig och försöker få mig att lyssna och höja blicken och se.
Jag är min egen personliga terrorist och mitt huvud är målet.
Hur gärna jag än vill så finns det inget skydd och jag kan inte värja mig från det som överfaller mig.
Känslan. Saknaden. Ilskan.
Det blir för mycket för mig, och jag har inget försvar.

Jag har inte en chans mot det som var.
Men jag kommer att bli tvungen att göra upp med det om jag inte vill fastna i skiten.

Efter ännu en intensiv dröm med uppkörning fick jag motivationen som krävdes för att ta tag i saker,
dock gick väldigt få saker som planerat.
Jag behöver sätta igång med teorin rätt pronto om jag ska få ett körkort till sommaren.
Det var tanken i vintras, men glömsk som jag är hamnade körkortet på hyllan.
Jag har bonniers trafikskola på datorn och kan plugga teori när jag vill,
men det har aldrig blivit av. Nu gick jag upp strax efter nio och satte mig med teorin bara för att inse att jag (eller mannen) tagit bort filen av misstag. Inte okej. När man väl tagit sig i kragen så skiter sig allt.
Det var en sån liten grej men blev världens nederlag.

Jag har strötittat på tv hela morgonen och peppat mig för att gå ner på marknaden,
men energin är låg och jag misstänker att jag kommer att skita i det.
Istället har jag varit ansvarsfull och ringt wwf för att reda ut det där med autogirot som jag slarvade bort,
och så har jag haft ett nervöst samtal med trafikverket.
Jag har ju haft min bonuspappa som handledare i många år,men jag har blivit osäker på om vi fortfarande kör lagligt eftersom att man behöver gå en handledarutbildning numera, men efter att ha pratat med kvinnan i telefonen så var allt grönt. Jag behöver inte heller söka nytt körkortstillstånd trots diagnosen utan om min läkare inte ser något problem med att jag har körkort så tycker inte de heller att det är något problem.
Världens lättnad gick igenom mig.
Jag har nojjat rätt länge över det där. (Jag har däremot inte övningskört under tiden dessa frågeställningar kom upp)

Kort aptråkig uppdatering.

Jag ska hålla mig hemma så mycket jag kan idag.
Även fast det verkligen tar emot så behöver jag städa här hemma.
Jag mår riktigt dåligt när det är kaos här och något behöver göras rätt pronto.
Det behöver dammsugas och diskas.
Jag behöver sätta upp realistiska mål så trots att det finns mer att göra så ska jag nog försöka att hålla mig till de två sakerna för att öka chansen att jag faktiskt genomför en eller båda sakerna.

Jag hatar stök.

---

Nu har jag dammsugit och sorterat mängde med papper.
Lite bra är jag ändå.

Det är inte trevligt att lägga sig längre.
Mina kvällar börjar mer och mer fyllas av oro inför den kommande natten.
Varje natt fångas jag i intensiva drömmar och jag får sedan kämpa hela dagen bara för att hålla mig ovanför vattenytan. Tröttheten börjar att göra sig märkbar nu.
Jag märker av hur jag inte lyckas bibehålla min vanliga energi och levnadsstandard och det grämer mig.
Jag vantrivs bland diskberg och dammråttor.
Jag fylls av skam för att jag inte fixar att ta tag i mina sysslor.
Jag fastnar i mig själv.

Som vanligt gör jag det jag kan för att fungera och som vanligt får jag balansera med ögonbindel på och utan skyddsnät.
Mitt humör fortsätter att stråla men energin är låg.
Jag önskar att jag hade ork att göra saker som betyder någonting för mig.
Träffa vänner, dricka kaffe, träna, engagera mig i en bra film, läsa ut mina böcker.
Men ingenting händer.
Och jag fortsätter att skämmas.

Jag gör det jag kan och jag gör det bra med tanke på att mina förutsättningar är aningen snäva i och med att min sömn saknar den kvalité jag behöver för att fungera.
Den här vintern har stoppat mig på så många plan.
Mitt spökande knä. Min ständiga förkylning.
Min bortblåsta ork.
Min självkänsla och karaktär.

Jag behöver göra någonting.
Någonting som betyder någonting.
Jag är trött på att bara gå runt och sakna mening.

Jag har träffat en trevlig man idag på ett möte och mycket av min oro har släppt, mest för att ge plats åt ny oro och kommande stress. Han behandlade mig väl och det lugnade ner mig lite och jag behövde varva ner och släppa på mina spända axlar som ständigt envisas med att ha fullberedskap vid varje nytt tillfälle som skapar ångest hos mig.

Jag promenerade hem i kylan och jag hinner vara hemma i 20 minuter innan det är dags att gå mot bussen till dbtn.
Det är mycket idag och jag har allt för många planer för att hinna med dem och orken är inte riktigt med mig idag.
Ännu en natt med störd sömn och mardrömmar.
Jag försöker att tillåta drömmarna att komma i hopp om att de ska tröttna och försvinna men än så länge har jag inte nått det resultat jag vill ha.
Jag börjar att undra om jag någonsin kommer att få det.
Kommer jag alltid att hemsökas av stressdrömmar i form av småkryp, överfall och tsunamis?
Jag vrider och vänder på mig och stirrar envist på klockan som enbart sirrar tillbaka och psykar mig in på småtimmarna.
Jag kommer att bli galen om jag inte börjar sova ordentligt igen.

Det är annars en fin och ljus dag och jag ska försöka att ta mig an de flesta sysslorna på dagens agenda,
väl medveten om att majoriteten av dem kommer att bli liggande kvar och framskjutna såsom jag alltid skjuter fram saker jag har svårt för.
Men jag har ännu en gång beskrivit och gått emot känslan så helt lost är jag inte.
Jag försöker, med varierande resultat.

Men det viktigaste är att jag har det bra
Trots stress och oro.
Trots psykningar och tråkiga sysslor.
Läget fungerar och det känns fint.

Jag har haft en fin dag trots att den varit fylld av mycket splittade känslor.
Min glädje byts ut fram och tillbaka mot osäkerhet och ilskan byts ut fram och tillbaka mot lättnad och skam.
Dagen har varit vänlig mot mig.
Jag gick upp i tid från mina mardrömmar, och har vaggat mig fram och tillbaka i den falska trygghet jag kallar min ensamhet. På affektlab får jag kämpa med att inte strida mot allt vad intengritet handlar om och jag behöver fokusera hårt för att inte rusa fram och fånga upp hans hand i ett försök att visa att den ensamheten är allt annat än falsk. Den är ärlig och fin och det är så vänskap ser ut.

Mötte upp min vän senare på stan och vi har skrattat bort timmar och jag har adopterat med min en klocka hem till mig. Det måste vara uppåt 10 år sen jag hade en klocka på handleden så det hela känns stort, nytt och förbannat obekvämt. Den är lila och fin.

Hemma slåss jag mot mina svårigheter.
Svårigheter att vara själv med min saknad, själv med disken och matlagningen.
Själv med mina tankar utan möjlighet att ventilera och ingen att bolla tankar med.
Dagen har visat på stora utmaningar på en front jag inte räknat med och trots att jag har haft otroligt svårt med mina färdigheter så har jag lyckats med det jag tagit mig för och allting har gått bra.
Som alltid kommer skamkänslorna direkt efter och övermannar mig och jag står åter chanslös mot det stora molnet av dömande tankar och den grova invalidering jag utsätter mig själv för.
Jag andas lugnt och tröstar mig själv på de sätt jag kan.
Viskar varma ord och lockar med trygghet för att minska känslan som för tillfället ockuperat bröstet.
Imorgon är en ny dag med nya utmaningar.
Jag tar en dag i taget.

På det stora hela har dagen varit storartad,
men som alltid är jag kluven mitt i tu.
Men jag är okej.
Jag är alltid okej.

Fan vad störande.
Skrev ett långt och eftertänksamt inlägg men blandade ihop det och råkade sen av misstag radera det.
Alla plågamt nedskrivna ord är borta.
Värdelöst.

2 av de sista 3 katterna har fått hem och jourhem. Nu försöker vi att skaka fram ett hem åt sista katten och jag tror att vi kommer att lyckas. Det känns jävligtbra att ha hjälpt till och räddat katter från ett olyckligt öde.
Hoppas att katterna får ett bra hem sen. De första två av fem bor som sagt hos min vän och jag tror att det kommer att bli grymt. Ena vuxna katten har redan fått ett nytt hem hos en äldre dam som behöver en kelsjuk katt att skämma bort totalt. Det verkar lösa sig trots allt.

Utöver min bristande förmåga att vila har jag det bra.
Jag är trött om dagen för att jag knappt vågar sova numera eftersom att jag de senaste dagarna drömt mardrömmar. Jag har tappat lite av min energi men försöker att hålla igång ändå.
Egentligen borde jag träna idag men det blir inte av.
Jag har satt mig själv på ofrivillig paus iom att jag varit sjuk så länge.
För en person som brukar träna 4 ggr/vecka känns det här som ett fängelse,
och jag känner mig hospitaliserad nu för även om jag är frisk så hittar jag inte kraften att sticka iväg till gymmet.
Mest handlar det väl om att mannen är i sthlm och jobbar på veckodagarna och det är svårt att ta sig till träningen för min del eftersom att jag inte riktigt vågar cykla än med mitt knä och det går inga bussar.
Vet att jag tjatat om det länge, oc jag vet inte riktigt vem det är jag ursäktar mig för.
Om det är läsare eller mig själv.

Jag går omkring i lägenheten och försöker att skapa ro.
Men allt känns så ansträngt och även om jag inte känner mig märkbart stressad så tär det av att bara vara hemma på samma sätt som det tär att göra något, som att träna.
Jag behöver komma igång med mina vanor igen.
Mina stackars muskler är borta och jag ser inte fram emot att behöva träna upp mig igen till den form jag var i.
Det är mycket nu. Det är mycket nu och ingenting alls samtidigt.
Jag betalar mina räkningar och fungerar.
Ändå känns det som att hela tillvaron är en dröm och när som helst kommer jag att vakna upp och inse att jag är på någon helt annan plats i livet än vad jag egentligen tror.
Jag har för många timmar på dagen, och för få på natten.
Det är ännu en dag i mitt sömlösa liv.
Jag börjar tröttna på att drömma att jag blir överfallen i min lägenhet.
Det är intre trevligt.

Okej. Jag har haft den bästa taxituren i hela mitt liv.
Jag brukar normalt sett inte åka taxi eftersom att det brukar kosta brutalt mycket,
men det har nyligen kommit ett nytt taxibolag som har fasta priser vilket betyder att det blir sjukt mycket billigare.
En resa med ett vanligt taxibolag brukar kosta uppåt 250 spänn,
men det här kostade bara 90:-
Det är ett jävligt överkomligt pris när man missat sista bussen hem och har uppåt 5km hem.
Han inte bara ringde och sa att han var på väg (något jag aldrig varit med om tidigare trots att andra taxibolag brukar skryta med att de ringer), han väntade med att åka iväg tills han sett att jag suttit nyckeln i låset hemma och sett att jag kommit in ordentligt.
Utöver det var han otroligt respektfull och vänlig och jag kan inte annat än att lovorda detta taxibolag som inte bara ser till att skjutsa hem en ordentligt - de ser till att man kommer hem ordentligt.

Jag är otroligt imponerad och väldigt vänligt inställd till detta taxibolag.
Jag var så nöjd att jag ringde upp killen som skjutsat mig för att berätta hur mycket jag uppskattat hans sätt att vara mot mig.
Han blev jätteglad.

Kan varmt rekommendera detta bolag. De kör inom Örebro till som sagt fasta priser.
Deras telefonnr är:  019 020 1313

I övrigt har jag haft en mycket trevlig kväll med de bästa.

Jag staplar ur dimman och gör ett försök till att fånga dagen.
Natten har varit sömnlös till stor del men det är ingenting som inte går att besegra.
En snabbvisit i Köping där jag hämtade två katter och således räddade dem från avlivning.
De har fått nytt hem och jag tror att de kommer att stortrivas där de är nu.
Killen som fick dem är en fantastisk man som jag har stor respekt för.
Vi har umgåtts många timmar tillsammans. Han är en kär vän.
Nu finns det fortfarande tre katter kvar att rädda innan möjligheterna tar slut.
Hoppas att jag kan maska fram mer tid för det vore så sjukt tråkigt om de dog.
Ägaren vill verkligen inte avliva dem och hoppas att de kommer att få ett nytt hem innan det är för sent.
Vissa saker i livet kan man inte rå för (som allergi i detta fall) och då behöver man hjälp utifrån och när det kommer till djur vill jag hjälpa till så mycket jag kan.
Jag har redan ringt världens bästa katthem och bett om deras hjälp och självklart ställde de upp.
Hoppas bara att hjälpen kommer fram i tid.

Somnade på soffan efter maten med mannen över mig som huvudkudde.
Jag behöver gnugga mig ordentligt i ögonen och sen är tanken att jag ska iväg till min gode vän Eric.
Ikväll ska det drickas öl och bättre finns det inte än att göra det med sina vänner.

Det artar sig att bli en riktigt trevlig lördag.

Ibland drömmer jag om honom.
Ofta är drömmarna intensiva och skrämmande,
men ibland är det bara rena adrenalinkicken.
Vi skrattar men jag känner igen min skärrade röst och oron slår aldrig fel.
Vackra och älskade vän. Gå inte ifrån mig.
Jag har lugnat ner mig. Jag ringer inte längre och oroligt frågar om han är vid liv,
och han behöver inte längre trösta och linda in mig i trygghet med sin vänliga röst.
Han är tålmodig med min oro och jag kallar honom hjärtat,
på samma sätt som att jag kallar alla jag bryr mig om för hjärtat.

Alla dagar jag varit rädd.
Alla dagar jag legat vaken.
Men du är säker nu.

Älskade vän.

Såg nyss möss & människor. Boken var bättre, föga förvånande.
Efter att ha sett filmen är jag osäker på om ens boken var bra.
Det var en bok som liksom växte in på mig, för jag var rätt ung när jag läste den.
Det var samma sak när jag läste "Den gamle och havet".
Jag var för ung för att förstå liknelsen och metaforen och det tog ganska lång tid innan jag mognat till mig och tyckte att boken var underbar. Böcker har alltid varit min tillflyktsort.
Jag får alltid plats där och de varken dömer eller värderar, de bara är.
I nuläget läser jag som tidigare skrivit "Sagan om isfolket" igen.
Jag har däremot fastnat i den boken jag läser nu med bara något kapitel kvar för jag är så trött på kvällarna och om dagarna har jag sällan ro nog att läsa.
Men boken finns kvar när jag är redo för den.

Kvällen är mjuk och len.
Tusen och åter tusen ljus är tända och jag behöver skaffa en större lägenhet för att få plats med alla ljusen.
Men det är något speciellt med färgerna och värmen de ger.
Jag har magi i mitt vardagsrum.

Trots att dammsugaren blev utsatt av en mindre terrorattack tidigare idag så har humöret varit i topp och jag har gjort en hel del vettiga saker idag.
Jag och min vackre vän Johan har varit på jakt efter äventyr och den ömma famnen som endast en riktigt god flap jack kan ge. Vi skrattar och spårar ur, som ett tåg som vägrar att följa rälsen.
Vi håller ihop även när vi faller isär.
Han är så viktig. Han har dessutom gett mig det vettigaste "sluta-snusa-tips" jag någonsin fått.
Man skär en av bit rå ingefära och lägger under läppen.
Det ger den där brännande känslan utan att ta över.
Det funkar extra bra för mig, eftersom att jag föll rätt snabbt för catch nya snus gjord på ingefära.
Jag vet med mig att det inte är nikotinet jag är beroende av eftersom att jag främst är en slentrian-snusare,
men när jag för någon vecka sen hade min svacka så fanns det där som en gammal vän som åter höll mig ovanför vattenytan. Mitt naiva sätt att hantera det faktum att jag alltid lurar mig själv förbryllar mig.
Som både gammal snusare och rökare blir jag förvånad av mitt eget undvikande av sanningen som är precis som den ser ut. Man fastnar, även om det inte var tanken.
Om jag lär mig det här så har jag lärt mig för sista gången.
Någon gång fastnar det kloka och visa istället för att lämna mitt förstånd vid varje ny impuls som skakar om mig.

Det är fredag och jag vill bara lägga mig i hans famn som för att skydda mig mot det som händer utanför.
Som för att försöka att bevara den känsla som greppar tag om mig och både skrämmer och tilltalar mig.
Jag försöker att njuta av lugnet och nuet, men det pockar envist på mitt huvud om att nya tider kommer och även om jag inte vill så behöver jag anpassa mig fort för att inte bli lämnad kvar på perrongen med tomma drömmar och förlorat hopp.
Så jag kurar ihop mig och lägger huvudet mot hans bröst och katten spinner varmt i mitt knä,
och jag får för mig att det inte går att ha det bättre än såhär.
Men den rädsla som far och försöker att få med mig på villovägar finns kvar,
som demonen som ständigt vilar under sängen och i mitt undermedvetna.
Jag vet hans namn och jag känner till hans svagheter.
Striden är vunnen och jag kan vila, men ändå inte varva ner.
Var det värt det?

Och jag fortsätter att sväva som om jag aldrig gjort något annat.
Jag kantas av det svarta och det vita men allt det extrema tilltalar mig på ett sätt jag fortfarande förundras över.
Jag är stark eller svag, jag är kall eller varm. Jag är allt eller inget.
Mellanting har aldrig varit något för mig.
Jag är motpolerna och det definerar mig i form av att jag antingen flyger eller faller.
Men jag är ingen sjukdom. Som min psykologilärare på universitetet förut kallade mig:
I'm the chewy fudge in the middle.
Jag är det ärliga skrattet och den trasiga gråten.
Jag är fyrverkerierna och det svarta, bottenlösa hålet.
Gärna samtidigt.

Jag växer och fortsätter att växa och slutar jag inte snart lämnar mina fötter marken och jag lyfter armarna mot himlen och skrattar högt för världen behöver flera leenden.
Världen behöver toner av glädje i en tid av misär.
Jorden lider och hjärtan krossar och själar sargas sönder av för många tänkande timmar och för lite empati.
Jag vet att du behöver tid.
Jag vet att du behöver tid att läka, såsom jag behövt tid att läka.
Men trots att tiden är svår så är den din vän.
Den läker inga jävla sår, men den är kraftfull och tröstande.
Vi är alltid någons barn och ibland behöver vi bli vaggade i trygghet, även om den är falsk.

Vi brister för sällan ut i spontan dans.
Jag fyller mitt vardagsrum av påhittade steg och jag förlorar mig i dansen och njuter av att befinna mig i nu och inte då. Jag har påverkat mig själv bortom vad jag trodde var möjligt och även om jag ibland tappar mig själv så hittar jag alltid tillbaka till vägen.
Ge.aldrig.upp.

Idag svävar jag.
Imorgon kanske jag faller,
men det är bara idag som är viktig.


Och jag fäller ut armarna i en spontan dans, som om jag aldrig gjort något annat.

Det är en fin dag.
Solen lyser och det är inte så farligt kallt ute och jag behöver inte strida mot ensamheten längre.
Trots ännu en svår natt fylld av tunga mardrömmar så är jag full av energi idag.
Idag är en sån dag då striden gör sig påmind, fast på ett positivt sätt.
Jag minns hur jag, för många år sen, i min tidigare blogg skrev:
"Livet och jag hälsar inte ens på varandra längre.
Det händer utanför mitt fönster och jag ligger kvar i soffan medan det flyger förbi mig".

Det är verkligen inte så längre. Livet och jag hittade tillbaka och nu går vi hand i hand.
Som ni vet är alla dagar inte ljusa och bra. Bara för några dagar sen hade jag en svacka jag hade extremt svårt att ta mig ur, men det gick och nu är jag på fötter igen och redo att ta igen den tid jag förlorade i ändlösa ångesttimmar och kramp av saker jag varken förstår eller kan sätta ord på.
Mitt liv blev värt att leva, till slut.
Det blev fyllt av det där ljuset och värmen som jag bara tidigare kunde drömma om.
Då på den tiden jag fördömde lyckliga och välmående människor för att de levde sina liv på ett sätt jag aldrig skulle kunna göra. Det var för mycket kamp i mitt liv för att kunna njuta av det.
Med lite hjälp och en sjukt stor insats från mig själv har jag tagit mig dit jag vill vara.
Jag är den som det var tänkt från början att jag skulle vara - den jag kunde vara.

Idag är en dag då jag är tacksam för mycket.
Jag är så tacksam för min utveckling som har förbättrat mitt liv på så otroligt många plan.
Jag har en sund relation som varat i snart 4 år och vi har tillsammans växt på ett sätt som är nyttigt och fyllt av förståelse och kärlek. Vi har båda kämpat på olika håll. Vi var så trasiga när vi möttes.
Idag är den värsta striden vunnen och varje dag är inte längre en kamp på ett minfält.
Idag är idag och det enda jag vet är att jag behöver göra det som fungerar för mig själv.
Det alla andra gör för att fungera är oviktigt.
Jag är inte alla andra.
Idag är en fin dag och jag kommer att fungera.

Jag har känt mig stark idag. Det har varit väldigt välkommet.
När jag gick upp i morse trodde jag att det skulle bli en dag styrd av sårbarheter då natten varit fruktasvärd.
Jag gick och la mig lite småorolig att min granne skulle komma och skälla på mig för att jag sagt till om ljudnivån på hans musik, och när jag till slut somnade så brakade mardröm efter mardröm av hela natten igenom.
Det har varit ännu en natt då jag förvisso sovit, men aldrig kommit in i den där djupsömnen eftersom att jag passade på att vakna halvt panikslagen varje timma tills jag till slut gav upp och gick upp och mötte dagen.

Men det har varit en fin dag.
På affektlab målade vi ilska och jag kunde lägga ilskan i bilden jag målade och sen lämna den där när jag gick.
Vandrade på stan med min fina vän Johan och sen dess har jag ägnat världens längsta timmar på körskolan där jag haft introduktionsutbildning för handleadre.
Klockan är nio och jag kom nyss hem.
Kroppen är helt slut men samtidigt för uppe i varv för att kunna slappna av och vila.

Jag ska ge det ett försök att komma ner i puls och försöka att sänka tempot som hjärnan far omkring i.
Försöka att sova okej i natt så att jag inte kommer att vara ett vrak imorgon.
En natt av orolig sömn kan jag hantera, men flera nätter i rad gör mig väldigt sårbar och då påverkas jag sjukt lätt av allt som kommer omkring mig.
En låt kan få mig på fall, på samma sätt som en nedfallen blick kan tvinga mig till tårar.
Det känns lite överflödigt att säga, men sömnen är så viktig för mig.
Dags att varva ner.
Det har varit en fin dag.

Hela dagen har passerat och jag har inte gjort någonting.
Det har varit skönt för jag behövde verkligen den här tiden att vila upp mig och ta hand om mig lite.
Däremot har vi världens största diskberg som jag borde ta itu med men jag har varit i lite väl dåligt skick för det idag har jag bestämt.
Kroppen känns matt och yr och jag har svårt att stå upp en längre stund.
Jag har ätit kakor och snacks hela dagen.
Anna Skipper hade brustit ut i tårar om hon sett dagens "diet".
Imorgon är det dags för dbt och affektlab så då behöver jag ta mig ut och direkt efter det ska jag på en handledarkurs för att få övningsköra med min vän Jens.
Hela dagen kommer att gå åt så jag behöver verkligen den här dagen för mig själv där jag kan ligga i koma framför tvn och bara behöva röra mig mellan soffan och kakburken i köket.  

Jag hoppas att morgondagen för med sig mer energi än idag.
Jag kommer att behöva den.
Trots att morgondagen kommer att vara intensiv så ser jag fram emot den.
Jag hoppas att jag kommer att orka med allt jag ska ta mig för.

Helgen har varit både fartfylld och lugn.
Jag har haft en fin fredag med Johan och sen har vi varit i Enköping hos vackra Anna som fyllde år.
Vi kom hem på söndagskvällen och nu är jag själv igen medan Johan är i sthlm och jobbar.
Jag saknar honom alltid när vi är borta från varandra.
Det blir en lugn måndag för min del.
Jag har mensvärk och är allmänt yr i huvudet så jag planerar att ligga i soffan hela dagen och se på film och serier.
Anna köpte en jättemysig overall till mig i velor på rean.
Den är sådär charmigt hallonfärgad och det lenaste tyget jag någonsin haft på mig.
Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen i morse.
Drömde orolig och hade svårt att ta mig upp ur koman.
Den här helgen har varit bra men den har tagit ut mig totalt med all värk och matthet.

I övrigt händer det ingenting.
Jag har det bra och jag behöver vila.
Vetekudden ligger och sprider värme över magen.
Inte för att det hjälper, men lite skönt är det iaf.

Såg nyss the social network. Vettig och bra film.
Jag har haft en bra dag, även om den har varit väldigt mycket upp och ner och tröttsam på många plan.
Dagen i sig har inte varit tröttsam, men jag har varit trött.
Kanske för att då jag sover drömmer jag så intensivt att jag aldrig riktigt vilar.
I natt drömde jag till exempel att jag var en vampyr.
Det hela var ashäftigt. Jag kunde flyga och jag var tydligen världens slayer för hade jag en dålig dag hade jag ihjäl alla omkring mig. Jag var däremot inte odödlig, men kunde inte begå självmord, inte heller dö naturligt som av ålder eller sjukdom. Mitt vampyrliv blev lite ensamt så jag "hade ihjäl" två av mina vänner genom att bita dem i halsen och när de kommit över att jag gjort dem till vampyrer hade vi riktigt trevligt tillsammans.
Vi jagade i skuggan och på natten, på dagen gick vi maskerade som vanliga människor.
Det hela urartade, så klart, men det hela var jävligt intensivt och rätt häftigt också.
Det intressanta utöver drömmen var att jag vaknade rätt många gånger under natten och varje gång jag somnade så fortsatte drömmen mer eller mindre där den slutade.
I över tre veckor har jag haft intensiva drömmar, och i mer än tre veckor har jag kommit ihåg varenda dröm jag haft. Jag undrar vad det beror på. Oavsett, jag känner mig aldrig riktigt utvilad, och särskilt konstigt är det egentligen inte.
Ibland blir man så stolt när man vaknar.

Vi får se vart denna natt tar mig.

Tokbölar till desperate housewives, trots att jag redan sett avsnittet och vet vad som händer.
Men jag omfamnar tårarna. De är efterlängtade och välkomna.
Jag har letat efter äktheten i mig själv och kommit fram till att oavsett vad för känslor som får mig att tappa balansen eller flyga högt så är dem värdefulla, eftersom att de är jag.
Jag gråter till disneyfilmer. Jag gråter till oprah.
Jag gråter när jag ser orättvisor och jag gråter till hundvalpar.
Det var längesen jag kände mig så fri i mig själv att brista ut i tårar när jag ser någonting vackert eller något upprörande. Jag har länge varit hänvisad till att bara nyttja tårarna vid kaos.
Det känns som att hitta tillbaka till en gammal vän, hur sjukt det än låter.
För jag älskar att jag är blödig. Jag älskar att jag gråter till allt möjligt.
Det känns så innerligt äkta i mig när jag gör det.
För den sakens skulle är mina tårar inte bara av ledsenhet.
Ibland kan jag av kärleken till min man brista ut i gråt.
Jag är, kort sagt, den blödigaste person jag någonsin varit i kontakt med.

Och jag älskar det.

Jag har varit på stan och jagat världen.
Det har gått över förväntan och jag är glad att jag hann ta mig ur svackan innan den spårade ur ordentligt.
Jag har 5:- på mitt konto och ingenting annat än en ramlösa blev inhandlat på stan men det får duga.
Jag kände att jag behövde ta mig ur en sväng och möta verkligheten nu när jag varit isolerad i ett par dagar.
Var även in till arbetsförnedningen och visade upp mina betyg och mitt arbetsbevis sen i somras.
Trots diverse ångestskakningar i morse så gick jag emot känslan och sökte några jobb.
Jag är ständigt osäker på om jag har det som krävs och om jag kommer att orka med ett jobb men jag behöver komma ut och tjäna pengar. Skulle jag inte få något av de få jobb jag sökt så är det absolut inte hela världen.
För mig handlade det mest om att våga ta steget och bryta bubblan snarare än att få jobbet.
Det kommer alltid nya jobb och som undersköterska kan det knappast vara omöjligt att få jobb.
Men det behöver ske i min egen takt. För närvarande är jag inte intresserad av ett jobb på 100%.
Även om jag skulle klara av ett heltidsjobb bra så skulle det bli på bekostnad av min hälsa.
För mig är ett jobb på 75% bättre, men att börja med en vanlig timanställning skulle låta lagom,
men samtidigt kan man inte vara hur kräsen som helst heller.
Det är mycket orosmoln i huvudet på mig som spökar men på något sätt så ska jag ta mig igenom det här.

Saker reder ut sig när man bara ger det lite tid och omtanke.

Den här dagen har varit mycket ljusare än veckans andra dagar.
Jag har fått sova några timmar extra och jag vaknade utan knut i både mage och bröst.
På dbtn gick vi igenom färdigheter jag använt under veckan och främst igår och vi kom fram till att det inte var mycket jag kunde ha gjort annorlunda. Det är skönt att få bekräftelse att man gjort det bästa av det man hade i en situation och att allt som händer omkring en inte är helt ens eget fel.
Vissa saker som händer går inte att påverka. Man får göra det bästa av allt.
Göra saft av citroner, hur töntigt det än låter.

Väl hemma igen tog jag tag i ett projekt jag har planerat i över en månad.
Dammtorka. Det är damm överallt. Precis överallt för ingen orkar att torka och jag har inte haft energin till det och när jag har haft det så har andra saker kommit i vägen och dammet bara växer och växer.
Så nu har jag gjort rent i lyan och tänt aromljus så nu luktar det gott av melon i lägenheten.
Känner mig lite dum som har glömt bort att jag har massa sånt hemma.
Jag har tidigare skrivit om att doftljus lugnar ner mig och det är otroligt mycket doftljus som brukas här hemma.
Jag insåg nyss att det är mycket lättare att bara tända ett värmeljus och ha i några få droppar så doftar det trygghet i många timmar.

Trots att det är ett väldigt litet arbete med att torka av damm så är jag ändå lite stolt över mig själv.
Jag har äntligen tagit tag i hemmasysslorna. Vanligtvis så brukar jag bara dammsuga.
Allting annat blir bara lagt på hyllan.

Dagen har fungerat bra.
Jag har fungerat bra.
Told you so.

Jag hoppas på sömn i natt. Natten till idag var en enda lång och utdragen plåga.
Kroppen fick utstå klösningar i den grad att jag hade sår över hela kroppen i morse.
Lakanet svettades ner. Täcket sparkades ner på golvet.
Kudden tappade form. Drömmarna kom och gick.
Jag vaknade i en flämtning vid varje ny timme hela natten igenom.
Krampen hade mig i sitt våld efter halv fem på morgonen.
Hur mycket jag än blundar och försöker att varva ner så hittar inte kroppen tillräckligt mycket lugn för att slappna av. Timme ut och timme in av sårbarhet.
På natten är jag så mottaglig för alla sags grubblerier och även om jag försöker att skjuta dem bort ifrån mig så hittar de alltid tillbaka.
Jag har inget försvar mot nattliga demoner.
Mitt enda vapen är [hemligheter] och jag brukar det för ofta för mitt eget bästa.
Jag tappar färg och form. Jag tappar liv och mod.

Trots att jag haft VM i sömnlöshet i natt så har jag lyckats skrapa ihop några få timmar av sömn så att jag har kunnat hålla mig ovanför vattenytan idag.
Det har gått över förväntan, men jag känner att jag är tunnhudad idag.
Saker påverkar mig och jag tappar balansen.

Jag reser mig upp, borstar av sanden på axlarna från tiden då jag var nere.
Jag håller huvudet högt och fäller ut ett skratt även om det är plågat.
Imorgon är en ny dag och den kommer att bli vacker.
Den kommer att le mot mig och jag kommer att le mot den.
Imorgon är en ny dag och jag kommer att vara stark.
Även om jag kommer att få kämpa så kommer jag att vara stark,
för att vara stark innebär inte att aldrig känna sig svag -
utan att kunna resa sig upp och fortsätta att sträva trots att vinden är svår.
Om jag så får pissa i motvind så ska jag fortsätta framåt.

Dagen har varit otroligt påfrestande. Den har varit bättre än mina senaste två dagar, men jag fortsätter att kämpa mot alla monster som finns i såväl mig själv som i andra.
Jag har pratat med olika myndigheter idag och, vi kan väl säga såhär:
- Jag har haft bättre samtal med dem. En blomkruka hade varit vänligare än damen jag pratade med.
Vill inte gå in på detaljer, men samtalet förde med sig en rätt hyffsad mängd oro inför kommande dagar/veckor.
Jag ignorerade knuten i magen och stack iväg på affektlab.
Där ljusnade saker lite för mig och det var skönt att kunna koppla av lite och umgås med schyssta människor som gillar en för vad man är.
Vi gick igenom för mig tunga saker idag, men det gick bra ändå.
Jag har ett otroligt stöd i min vän J.
Inte alla vänner lyckas få en att må så mycket bättre genom att bara existera.
Jag fick efter affektlab skjuts till arbetsförnedringen.
Jag blev ju klar med skolan en termin tidigare och behöver således ett jobb nu.
Jag hade tid 15:15. Jag kom dit 15:18.
Då hade de redan ropat upp mig och även gått vidare med nästa möte.
Dagens andra hygglo. Men jag fick inte vänta många minuter innan en kvinna ropade upp mig.
Hon presenterade sig och visade sig vara riktigt trevlig.
Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i samtalet men det spökade på rätt bra i huvudet på mig och jag tappade gång på gång tråden. Jag berättade för henne att jag var lite ur fokus idag och att det absolut inte var rikat mot henne. Hon tittade förstående på mig och i nästa sekund berättar jag om dagen första samtal med bitterfittan.
Hon skakade på huvudet och blev riktigt upprörd för hur de behandlat mig.
Sådär får det INTE gå till svarade hon. Det kändes skönt att få bekräftelse att det inte var jag som var problemet i det hela. Jag berättade precis som det var och vad som blivit sagt och hon tyckte inte att det var okej av henne.

Vi gick igenom lite jobb och gjorde en handlingsplan för mig.
Det känns bra att ha kommit igång med jobbsökningar och allt det där.
Nog för att jag ibland har det jobbigt och behöver vila, men att vara passiv är förödande för mig.
Jag blir rastlös och det slöseri med resurser tycker jag.
Jag är en grym skötare som gick en utbildning med nästan samtliga MVG och jag vet att jag var omtyckt av de flesta patienter på mitt senaste jobb.
Jag behöver jobba. Jag behöver stimulansen i ett jobb och jag behöver pengarna.

Innan jag lämnade damen så sa jag att jag tyckte att hon varit väldigt snäll och förstående och att jag uppskattade det. Då log hon och sa att jag hade varit precis lika snäll mot henne.
Så även fast dagen har varit svår på olika plan så har den inte bara varit becksvart.
Jag har fått kämpa mig igenom vissa delar, men jag har ändå kunnat se positivt på många saker under dagen.

Jag ska försöka att hålla kvar det som faktiskt har fungerat idag och inte låsa mig i kampen.
Det är mycket nu, men det kommer att ljusna för mig.
Jag bara vet det.

Om jag skulle göra en lista över mina misslyckanden skulle jag fastna.
Jag väljer därför att fokusera på allt det vackra i mitt liv och allt det jag gör för att förbättra min och andras tillvaro till det bättre. Trots att jag idag känner mig helrutten från topp till tå så vet jag att det bara är mitt känslomind som spelar mig ett spratt.
Jag gör otroligt mycket för att andra ska ha det bra.
Jag ger ständigt av mig själv för att påverka.
Tanken är inte att jag ska lyfta mig själv till skyarna eller dra på mig världens hybris,
men ibland är det viktigt att man snarare pekar på allt som är bra istället för att stirra sig blind på sina misstag.
För jag har gjort misstag. Jag har gjort enormt många misstag. Vissa stora, andra små.
Men mina misstag definerar inte den jag är. Jag är inte mina snedsteg.
Jag väljer att låta mina aktiva val stå för den personen jag är och den person jag strävar efter att vara.
En person tillfreds i själen och oavsett hur svåra dagarna kan vara så vet jag att jag gör allt i min makt för att göra världen till en bättre plats. Mina armar räcker inte till.
Ibland bryter jag ihop för att jag inte kan göra mer än det jag gör.
För oavsett hur mycket jag än ger så är det aldrig tillräckligt.
Men jag gör det jag kan.
Jag är begränsad i min tillvaro och kan inte vara på så många olika platser samtidigt,
och jag kan inte heller ge bort pengar jag inte har.
Men det jag gör, det gör jag helhjärtat.
När jag var 15 år blev jag vegetarian.
Hösten 2008 blev jag vegan och har levt som vegan sen dess.
Vissa val har haft stor betydelse för mig och har haft enorm påverkan på hur jag valt att leva mitt liv.
Många gånger har det blivit någon slags dominoeffekt av det hela och ett val har knuffat mig i rätt riktning att fortsätta att välja och värdera saker i livet till ett högre pris än det vi kan förstå.

Jag fortsätter att skänka pengar till WWF.
Det är otroligt viktigt för mig att kunna ge av de medel jag har för att förbättra livet för vår vänner och vår sköra jord. Nej, det blir inte mycket pengar över, men för mig är det viktigare att göra det jag kan än att köpa matriella saker vars betydelse kommer att avta var dag, medan ett vettigt beslut påverkar oss i ett större format.
Jag fortsätter att stötta greenpeace.
Jag fortsätter att handla mina kläder på second hand.
Jag har gjort ett val att sluta äta kött och jag är säker på att jag kommer att gå till graven med det beslutet.
Min senaste lilla katt kommer från katthemmet. Hon är nu adopterad av oss.
Tidigare har vi varit jourhem åt små tassar som behöver ett varmt hem och oändligt med kärlek tills någon vill ta med dem hem.
Jag skänker pengar till läkare utan gränser och till olika organisationer som finns på plats vid exempelvis naturkatastrofer. Jag köper produkter på body shop och bidrar därigenom till kampen mot skövlingen av regnskogen, kampen mot trafficking och massor av andra saker.
Jag köper ekologiskt och rätvisemärkt så mycket jag kan.
Jag bär varken skinn eller päls eller någon annan form av animalisk utnyttjning.
Jag gör det jag kan.
Jag gör det jag kan för vår natur och för mina vänner och min familj.

Men jag kan inte vara stark jämt.
Idag är jag nedslagen och känner mig så sliten och tom.
Så otillräcklig och kraften sugs ur mig vid varje utandning.
Men jag vet. Jag vet att jag betyder.
Jag vet att jag gör skillnad, trots att jag inte själv känner det.
Ibland behöver jag rita upp och skriva listor för att verkligen lägga märke till allt jag åtagit mig.
För att känna att jag spelar någon roll.
Ibland är det viktigt att inte sänka blicken och missa målet när vägen år snårig.
Tanken är inte att jag ska visa hur jävla awesome jag är.
Jag behöver knuffa mig själv på banan igen.
Jag räknas.

Min strävan efter en bekymmerslös måndag gav jag upp redan innan jag gått ur sängen.
Dagen verkar arta sig att bli bättre än gårdagen, men jag kommer att få kämpa även idag.
Jag har varit på stan och jagat papper lagom för att få veta att det inte behövdes.
För att allt inte ska ha varit förgäves tröstköpte jag lite saker i väntan på bussen.
Det blev två lila bordstabletter på rättvisebutiken, en otroligt fin kruka och en liten ljushållare på myrona.
Trots att sakerna jag köpt är otroligt vackra så kostade kalaset inte mycket alls.
När jag var yngre brukade jag alltid köpa märkestrosor när jag var nere, och det här kostade inte ens 1/3 av de gamla summorna jag brukade lägga ut.
Det här sättet känns bättre.
Inte för att jag normalt sett brukar köpa saker när jag är ledsen - jag har för lite pengar för den sortens tröst - så fungerar det här sättet litegrann ändå.
Jag fortsätter att göra det som fungerar.
Nyss hemkommen och jag har kokat upp vatten och jag ska lägga mig i soffan och dricka thé.
Varma saker får mig att lugna ner mig.

Jag ska försöka att träna ikväll.
I nuläget är jag osäker på hur det kommer att gå.
Min målsättning är att ta mig dit och göra mitt bästa,
men jag får inte trycka ner mig själv om jag inte kan ta mig utanför lägenheten.
Det har varit utmaning nog att gå på stan idag.
Det stör mig - för jag brukar aldrig ha problem av de här slagen och jag hatar att känna mig tillplattad av.. well, mig själv. Jag brukar aldrig ha svårt för att varken gå på stan eller gå och träna, men vissa dagar är svåra.
Jag måste komma ihåg att validera mig själv om det blir för mycket utmaningar idag.
Jag är ovan med att ha det såhär och har inte riktigt färdigheterna att hantera den här sortens kaos.
Dåliga dagar kan vem som helst ha, men det här är någonting annat.
Något svårdefinerat.
Den största utmaningen idag kommer antagligen att bli att inte döma mig själv för hårt för att jag har det svårt idag (också).
Att inte se mig själv som värdelös och misslyckad om jag inte tar mig iväg till träningen.
Jag brukar alltid se mig själv som odödlig och redo för allt.
Aldrig backar undan och står pall och orkar med vad som än händer.
Jag brukar vara så onaturligt stark (enligt mina egna mått).
Det är kanske därför nederlagen blir så stora.
Det är inte läge att börja tracka ner sig själv nu.
Jag behöver samla min trupp och bygga upp min styrka och bekämpa striden med de medel jag har.
Jag tror på mig själv fullt ut. Jag kommer att lösa det här.
Men det är svårt när det pågår.
Men dåliga dagar får alla ha ibland, right?

Dagens distraktion har inte hjälp mig, alls.
Den har bara lett till ännu mera krampaktig ånget och oro som irrar runt i mig.
Jag har försökt att självläka och ta hand om mig själv idag men det har dessvärre inte varit till någon större nytta.
För att självtrösta lite bakade jag snickerskakor, men efter bara någon tugga växte kakan i munnen och jag kan inte ens titta på den.
Jag försöker att hitta snäll mat som jag kan äta då jag vet att det bara kommer att bli värre om jag inte äter.
Tårarna steg up i ögonen på mig när Johan åkte till sthlm för några minuter sen.
Mannen, som jag älskar så innerligt mycket.
Jag har behövt honom idag, men min splittring har snarare gjort mig inåtvänd än att söka den tröst jag så desperat behöver.
Han har varit ett fantastiskt stöd idag, trots att jag själv haft otroligt svårt att ta emot den.
Jag stöter ifrån mig honom när jag som mest behöver en kram.
Jag är så less på mitt beteendemöster. Jag kämpar för att ändra på det, men vissa dagar är extra svåra.
Det är inte ofta jag är sänkt hela dagen.
Det går oftat upp och ner under dagen och jag brukar inte ha svårt för att skaka av mig känslan och bygga upp en ny istället, men idag har alla mina försök slagits ut.

Hjärnan arbetar långsamt just nu.
Allting segar sig fram i huvudet på mig medan allt det svåra rotar sig allt djupare och djupare.
Det är svårt för mig att skaka av mig allt det jobbiga.
Jag glömmer att jag har ett väldigt livligt känsloliv och att jag kan bli totalt nedslagen av det ibland.
Men när det gör sig påmint är det väldigt tydligt.
Trots att jag för tillfället kämpar så får jag mitt i allt kaos vara tacksam över att jag i vanligt fall har det bra och att dessa dagar är i klar minoritet. Jag försöker att se till det positiva och allt det vackra i livet för att suga i mig lite näring för att bekämpa den pågående eldstriden.
Jag befinner mig i ett krig, och jag tänker inte förlora.
Det kan bli så att jag ger upp kampen ikväll till förmån för att vara utvilad och peppad imorgon igen.
Jag vill intre dras med den här ångestsjukan i flera dagar i rad.

Lägenheten ekar tomt nu när Johan har åkt.
Jag ska tända lite doftljus då de alltid lyckas få oddsen på min sida när jag befinner mig i krigsdagar.
Jag ska lukta på trygghet och klappa mina fina djur.
På något sätt ska jag vinna över den här dagen.

Det är söndag och jag försöker att hålla ihop.
Låta all ilska och uppgivenhet rinna av mig och gå obekymrad därifrån.
Lämna situationen och sluta att låta mig påverkas av var del i min vardag som förefaller svåra att hantera av olika anledningar. Det som verkar rimligast att göra känns svårt.
Jag har svårt att ducka och söker mig snarare till strider än flyr dem.
Som alla andra dagar har jag svårt att hålla fokus och tappar lätt tråden.
Det blir bättre och bättre, men ibland känns det snarare som att jag tar två steg bakåt än ett fram.
Jag har en avledningsmanöver klar för mig. Om några minuter ska jag ner till tvättstugan.
Det är otroligt mycket som behöver tvättas och jag kommer antagligen att vara upptagen med detta tvätt-derby ett tag framöver. Sen har jag nya säsongen av one tree hill att vila huvudet på.
Jag behöver ta till samtliga knep för att inte ramla tillbaka i fällan jag nyss tog mig ur.

Imorgon är en ny dag. Jag ska fokusera på att ta mig dit.

Det blir vegoträff idag istället.
Känner mig fortfarande riktigt ledsen över att ha missat gårdagen,
men jag har fått en ny chans idag istället.
Eftersom att bilen är lite småkrasslig så vankas det buss och det känns helt okej.
Jag har aldrig haft några problem att åka buss som många anda i min krets har.
Mina problem börjar när jag sätter foten på det nya stället.
Jag som är känd för att vara orädd och rättfram och pratar mycket kan dra ihop mig totalt och bli blyg.
Jag blir rädd för vad de ska tycka om mig och letar febrilt efter vettiga ord att kasta in i konversationen.
Det blir allt som oftast fel. Jag skulle inte gå så långt att säga att jag på något sätt skulle vara socialt handikappad eller ha någon sorts fobi för att träffa nya människor. Tvärtom!
Trots att jag känner mig otrolig fumlig med orden och kan blyga till mig rejält så är det något av det bästa jag vet att träffa nya människor. Det är ett par stycken där sm jag redan känner och det ska bli kul att träffa dem igen.
Tanken var att vi skulle ha över två rara människor till oss idag men det blev inte så.
Istället för att låsa in mig i mig själv vid nya planer som hastigt ändras så tar jag mig ut istället.
Jag behöver göra det som fungerar.

I'm out.

Jag tröstar mig med att jag har köpt två sjukt fina tröjor idag, båda på rea.
Jag behöver verkligen tröjor. Har knappt några alls som jag använder.
Den ena är en svart lång liten sak som funkar som klänning.
Andra är en grön tröja för killar som jag köpte på röda korset.
Det fungerar bra. Jag får tänka på mina nya fina kläder istället för allt jag missar ikväll.
Det är inte direkt jag att skriva om vad jag har köpt för kläder,
men ibland får man ta till de medel man har för att distrahera sig.

Vilken crappy kväll det blev.
Suck.

Just nu mår jag inte så bra.
Vi var på väg till vegoträffen som jag laddat och peppat inför men vi kom inte ut från parkeringen.
Det hela beror på att Örebro kommun inte lägger ner någon energi på att ploga vägarna där vi bor.
Det låg flera dm höga snövallar omkring bilen.
Det hade slingrat sig runt däcken och vi satt fast.
Att de sedan inte tar bort all denna snö gör att samtliga bilar sitter där de sitter.
Vi puttade, gasade, backade och svor. Sen gjorde vi om alltsammans från början.
Ingenting hände. Vi hackade bort snön under däcken, men det satt för mycket under bilen.
Vi kom ingenstans. Efter väl 15 minuter kom en man och hjälpte oss att putta på bilen.
Först då kom vi loss med bilen, och då hade motorn börjat ge sig.
En packning hade gått sönder och nu läcker bilen olja.
Vi som inte har några pengar att laga bilen för. Johan som använder bilen varje dag i jobbet.
Det här var inte bra. Jag som peppat länge inför den här träffen.
Nu verkar det inte bli att jag kommer dit.

Trots det som nyss skett är det en scen som påverkar mig otroligt mycket och som jag mår riktigt dåligt över.
Johan står och hackar bort fryst snö som fastnat under bilen då en man kommer gående mot oss.
Han går med bestämda steg mot oss och jag förstår att han kom för att hjälpa till.
Johan däremot såg inte mannen och skriker högt att han hatar kommunen och han lyckades tima in tragiskt väl orden "för här bor bara massa invandrare!" precis när mannen kommit fram.
Jag som känner Johan vet vad han menade. Vår stadsdel är lågprioriterad, antagligen på grund av det höga invandrarantalet och det suger.
Men det mannen hörde var bara massa svordomar och sedan "en massa invandrare".
Lägg sen till att det var en skinnskalle som sa det.
Jag vill verkligen inte att mannen (eller någon annan för den delen) ska tro att varken Johan eller jag skulle vara främlingsfientliga. Hela vår livstil och våra värderingar är byggda och grundar sig på alla människors lika värde, och nu blev det hela jävligt fel.
Jag fixar inte att andra människor kanske har fått den bilden av oss.
Att det är grannar till oss gör saken inte bättre.
Jag oroar mig otroligt mycket för vad för bild som skapades av de där illa valda orden.

Det vrider sig i magen på mig.
Och jag kommer inte iväg till den efterlängtade vegoträffen.
Jävla skit. Jävlajävlajävla skit.

Jag var klumpig med mina ord igår, och idag mår jag dåligt över det.
Jag ska försöka att reperara skadan så gott jag kan när tillfälle ges.
Det finns en möjlighet att all dramatik mest pågår i mitt huvud, men jag vill inte ta några risker.
Jag kommer inte ifrån tankarna och skamkänslorna och jag har tröttnat på att bära omkring med dem.
På agendan idag står distraktion. Om en liten stund åker jag till stan där Jojjo väntar och så ska vi köpa en födelsedagspresent till min svärmor. Vi har redan tänkt ut vd vi ska köpa till henne. Hoppas att hon blir glad.
Hon förtjänar en fin födelsedag och en fin present.

Ikväll är det veganträff, och det vill jag självklart inte missa.
Jag är lite osäker på vad det är som ska hända där, men jag hoppas att det kommer att bli trevligt.
Det börjar redan om en timme, men i nuläget är jag inte i skick att träffa människor.
Jag har dessutom en present att köpa.

Ut på stan och fånga sol.

Jag triggar igång kroppen med hög musik. Snart kommer Amanda hit.
Mitt försök att ha lägenheten städad tills hennes ankomst föll isär, och åter får jag kämpa mot skammen som försöker att dra ner mig i fördärvet.
Jag har gjort det som har fungerat idag. Jag lyckades inte ta bort diskberget, eller dammsuga hela lägenheten.
Jag kom inte ens så långt att boka tvättid. Men halva lägenheten blev dammsugen i alla fall och snart ska jag rensa kattlådan så att missarna har det bra. Deras comfort är något jag aldrig tummar på.
Deras kattlåda rensas varje dag. Synd att jag inte kunde ha det lika städat omkring mig själv.

Det blir en lugn dag. Det finns inte energi till något annat.
Jag tog mig ut igår och gick på ett jumpa/medel pass med Amanda.
Det var däremot inget medel över det passet, och idag har jag haft träningsvärk lite varstans över kroppen.
Men det känns bra att ha tränat, även fast det skrämde mig hur snabbt jag kommit ur form.
Jag hatar att vänta. Tålamod är inte min vän.
Men jag behöver ge det tid.

Det är mycket som behöver tid just nu.
Det är mycket, och många.

Och jag kämpar med att behålla mitt sunda förnuft.
Trots mitt behov av vila så håller nätterna mig vaken.
Jag ligger och stirrar på klockan och vrider mig fram och tillbaka bland svettiga lakan.
Benen vägrar att lugna ner sig.
När väl sömnen hittat fram drömmer jag intensivt.
Ibland så intensivt att jag vaknar upp och det tar en stund innan jag inser att det inte var på riktigt.
Jag drömmer om vänner, och om saker jag försöker att lägga bakom mig.
Jag drömmer om drömmar.

Jag har svårt att behålla fokus och missar allt oftare poängen i samtal.
Jag tappar den röda tråden.
Saker jag förr hade lätt att greppa känns med ens väldigt hala och jag skäms för min bristande förmåga att hantera alla vardagliga problem i min vardag.
Jag skäms för att jag inte längre klarar av att diska.
Jag skäms för att det blir allt svårare för mig att ta mig till träningen.
Jag skäms för att jag skäms.

Mitt i allting försöker jag att bevara det som är jag och inte tappa bort mig själv i allt som händer omkring mig.
Inte fastna i ilskan som brusar upp i mig ibland, eller sjunka in i ledsamheten vid ett samtal.
Jag behöver vara kvar, men jag vet inte hur.
Rävgiftet fortsätter att påverka mig trots att det sedan länge är borta.
Det kanske bara är min hjärna som leker placebo med mig.
Den spelar mig små nyktra spratt och kroppen blir förvirrad av de olika signalerna som pumpas ut.

Det svåra är att hänga med när det går för fort.
Att försöka att dölja bevisen av oförstående när någon tittar på mig.
Att försöka dölja hur lättpåverkad jag fortfarande är.
Jag har det bra, det är inte det.
Jag mår inte dåligt, jag är inte nere eller ledsen.
Jag är bara inte med.

Det skrämmer mig att saker glider mig ur händerna.
Jag har alltid kunnat flyga, men nu faller jag handlöst mot marken,
för jag kommer inte ihåg hur man gör.

En efter en har de försvunnit ifrån mig.
En färdighet i taget. En viktig förmåga och kunskap om mig själv åt gången.
Först försvann mina ord. Sen min förmåga att känna.
Nu min förmåga att hantera.
Det behöver bli bättre.
Jag behöver bli bättre.