bully

Jag vet vilken låt som skulle bli vår "göra-slut-låt", om man nu får tänka domedagstankar.
Fågeln i min hand är skör och jag hittar inte balansen mellan att krossa den eller hålla den så löst att den släpps fri (men i mitt huvud går tanken att om fågeln hela tiden strävat efter att bli fri så varför hindra den?).
Det har blivit till en regel och en norm jag inte finner bekväm, men som jag ändå anpassat mig efter.
Alla år efter att ha blivit bortkastad har gjort att jag snarare lämnar självmant än att låta mig bli så svidande sårad igen. Jag vill inte stå där själv och förnedrad igen. Andrasorteringen.
Hon som aldrig räckte till.
Hon som alltid kom nummer två, men aldrig ett, men ändå vaggades in i tro att jag var tillräcklig.
Hela det som är jag skriker att jag vill räcka till - att jag vill vara den sista pusselbiten, den helande länken och den sista goda tanken innan sömen faller till.
Men det är en egoistisk tanke av mig.
Jag vet att jag inte har någon rätt att agera som jag gör, och kräva den plats jag omedvetet  och medvetet tar.
Jag vet att jag aldrig kommer att fylla det tomrum han känner.
Jag vet att jag aldrig kommer att vara den livlina han väljer när det krisar.

Det som smärtar är nog den brännande insikten när något händer, antagligen otroligt irrelevant eller tråkigt,
och jag sträcker mig efter budbäraren - för att sen inse att han i samma stund av lycka inte väljer mig att dela den med. Men det värsta är nog vetskapen om att allting jag upplever är en självuppfylld profetia.
Det värsta händer och jag är den som backar för att jag inte klarar av fler smärtsamma uppbrott.
Jag klarar inte av tanken på att bli lämnad igen, som en smutsig och använd, avdankad borderlinepatient.
Som den krävande, uppmärksamhetstörstande person jag är som bara vill väl men som smittar omgivningen gång på gång med mitt behov av att få vara i centrum.
Få känna att jag räknas och inte bara faller bort som en i mängden.
Om det ändå vore så väl, att jag nöjde mig med att veta att jag är viktig och betydelsefull.
Mycket kräver mer och jag finner ingen lina att balansera mellan.
Jag blir för mycket och rädslan står mig upp i halsen, för när tröttnar han och väljer den enkla vägen istället för den komplicerade varelsen som är jag?
Någon som låter andra komma nära och inte biter efter handen som föder en,
och som inte svarar disträ på frågor för att undvika kärnan i allt.
Djupheten. Innerligheten. Sanningen.

Någon som inte ständigt påstår att hon klarar sig själv,
och någon som söker tröst istället för att dra sig undan.
Någon som inte lider i stillhet och svarar med ignorans och korta svar istället för att berätta som det är.
Någon som inte skyr de skrämda orden.
Någon som inte är jag.