bully

Blev inget läsande i boken igår.
Jag var alldeles för trött för det.
Hade tänkt läsa lite innan jag gick och la mig men blev så trött att jag knappt orkade hålla ögonen öppna.
Trots det tog det flera timmar innan jag somnade.
Får se om jag läser en liten stund innan jobbet idag.
Det kommer annars att finnas tid till det senare.
Jobbar helgen förvisso, men sen har jag en riktigt skön vecka framför mig då jag är ledig tisdag och lördag & söndag.

Är lite seg nu. Men jag har ju inte gjort så mycket idag så det var väl väntat.
Har snaskat på sylten jag fick av min kollega och jag har kommit fram till slutsatsen att jag 1) har världens bästa kollegor, 2) behöver få receptet på sylten.

Jag har det rätt okej. Jag tillbringade min enda lediga dag precis som jag ville, eller något så när i alla fall.
Jag lyfte inte ett finger på hela dagen. Gled omkring i mjukisbyxor och sov t-shirt hela dagen, utan bh.
Perfect.
Jag mår bättre idag och igår än vad jag gjorde för ett par dagar sen.
Kände mig nedstämd och orkeslös men det har blivit lite bättre.
Var rädd att det skulle hålla i sig länge så jag är glad att det har gått över.
Men jag misstänker att jag var lite utarbetad.
Men nu har jag laddat mina batterier igen så nu har jag lite ny energi.
Hoppas att energin räcker veckan ut + måndag.
Nästa vecka har jag bara 2 veckor kvar på mitt vik.
Det kommer att vara förfärligt tråkigt att sluta.
Jag älskar verkligen det där jobbet och människorna jag jobbar med, men det ska samtidigt vara lite skönt med ledighet innan jag börjar skolan igen.
Kommer att behöva all kraft jag kan samla åt mig för att fixa matte B.

Ska ta och se klart på desporate housewives och sen läsa lite.
Lagom!

Har ännu inte påbörjat boken jag fick låna.
Istället lagade vi mat och tittade på en fantasyfilm som heter Eragon.
Den handlar om krigare och drakar, för att göra en grov summering av den.
Jävligt bra film tycker jag som inte läst böckerna, men en liten sak störde jag mig på.
JAG FICK INTE SE SLUTET!
Plötsligt kommer eftertexterna och jag förstod ingenting.
Vadå eftertexter?! Jag vill ju se mer!
När filmen var som bäst så slutade den.
Jag slängde mig på piratebay för att minutrarna senare få veta att en 2:a inte har kommit ut,
och att det förmodligen inte kommer att bli en tvåa eftersom att första filmen inte drog in tillräckligt med pengar.
Har läst mig till att de flesta som läst böckerna (4 böcker, 3 släppta) tycker att filmen var skitkass.
De har tydligen missat massor med saker i filmen som finns med i boken och därför är filmen asdålig.
Jag som däremot inte har läst böckerna tycker att filmen var helt magisk.
Men nu sitter jag här. Känns som att jag sett en halv film, och mer än så verkar jag inte få se.
Vad dåligt.

Kanske borde ta tag i mitt projekt om att börja läsa fantasy men jag känner mig osäker på om jag orkar.
Det jag tycker så mycket om med fantasyfilm är att jag får se allt det magiska.
I böcker så måste min fantasi bygga upp bilderna i huvudet och helt ärligt - min fantasi är sämst.
Kan inte heller hålla fokus när det händer så mycket. Försökte mig på att läsa Bilbo-boken för många år sen och jag kom bara ett par kapitel innan jag tröttnade.
Får börja med någon lättläst fantasybok, men har ingen aning om vilka böcker som är lättlästa.
Det skulle väl vara Harry Potter då. Det är ju fan småbarn som klarar av att läsa de böckerna!
Någon som har några tips? Någon som förövrigt har några bra tips på schyssta fantasyfilmer?
Har plöjt igenom en hel del och har fortfarande massa filmer kvar på datorn som jag inte sett.
Har väldigt sällan tid och ro till att se på film.
Men jag älskar magi och jag älskar hur obeskrivligt vacker världen är i fantasyfilmer.
Hur ståtliga enhörningar är, hur vackra alver är och deras språk, hur kraftfullt magi är och hur rent och klart vattnet ser ut. Allt det vackra i fantasyfilmer lamslår mig ibland.
Jag älskar att uppslukas av deras storhet och jag älskar att dras med in i deras liv och känna glädje och rädsla med dem. Oh, i'm such a nerd.

LEEDIIIIIIIIIIIIIIIIIG!!!
Tyvärr inte långledig men det är ändå välkommet.
Har jobbat sön, mån, tis, ons. Sen jobbar jag fre, lör, sön, mån.
Tror ni att jag kommer att vara trött?
JA! Men jag är så glad att jag äe ledig och dagen har gått fort och varit bra trots att det har varit galet hektiskt.
Har knappt suttit ner en stund. Lyckades med bedriften att låsa ut mig för första gången idag.
Det som är lite lustigt var att jag tänkte när jag gick in på expeditionen att jag lyckats att inte låsa ut mig någon gång under min tid på BCV. Kort sagt. 5 minuter senare smällde jag igen dörren och kvar låg nycklarna på expeditionen.
Det som bör tilläggas är att vi har lås överallt. Jag kan inte ta mig någonstans utan mina nycklar.
Skamset fick jag gå till undersökningsrummet och be att få låna min kollegas nycklar så att jag kunde få tillbaka mina. Det måste vara enda gången jag lagt nycklarna på skrivbordet istället för i fickan.
Man kan inte alltid ha huvudet med sig.
Det känns som att folk har slitit i mig hela dagen idag.
Det började redan på rapporten så från 07:30 har jag sprungit som ett djur fram och tillbaka för att hjälpa patienter med olika saker, haft inskrivningar och sysslat med drogrelaterade saker jag inte är helt säker på att jag får skriva om pga sekretessen. Nu låter det säkert som att jag knarkar, men ni vet.
Jag jobbar på beroendecentrum. Många saker är drogrelaterade.

Är supertrött nu men på strålande humör.
Ska ägna dagen åt att ligga i soffan och bara lata mig.
Fick låna en bok av min fina kollega som jag tänkte läsa.
Har länge funderat på att läsa om böckerna "Sagan om isfolket" för jag kom bara till bok 41-42 av 47 böcker.
Läste dem när jag gick i 6:an så jag hoppas att de är så bra som jag minns.
Jag slukade de böckerna. Var helt tagen av intensiteten i dem och jag sträckläste dem och var helt besatt av dem.
Men på den tiden var inte internetbokhandeln lika utbredd som idag och mina pengar tog slut så jag kunde inte längre köpa dem så jag kom till 41 eller så, sen läste jag inget mer.
Jag har länge undrat hur de slutade och nu har jag bestämt mig för att börja om igen.
Hoppas att de är så bra som jag minns!
Om jag orkar så ska jag läsa ikväll annars så får jag ägna morgondagen åt att läsa.

Första prioritet är att vila.
Huvudet är helt slut och trots mitt goda humör så skulle en liten powernap inte sitta helt fel.
Eller ett lagat mål mat.
Jag har ätit yoghurt och rostmackor till lunch/middag i typ 2 veckor för att jag inte har orkat fixa matlåda.
Hade planer på att göra matlåda till fredag men hörde att vi skulle beställa pizza istället.
Det duger det med.

Dagen har gått fort men har varit slitsam.
Det börjar tära riktigt ordentligt att ständigt jobba och att aldrig riktigt vila ut.
Jag märker tydligt hur mina sårbarhetsfaktorer genererar till ett par procent extra lidande när jag egentligen bara är trött.
Det blir så mycket värre och eftersom att jag aldrig känner mig utvilad så mår jag sämre.
Jag mår till och med skit till och från.
Tycker att det är jobbigt för ibland orkar jag inte engagera mig så mycket i jobbet som jag vill göra.
Det är en markant skillnad i mitt beteende den här veckan till skillnad från den första.
Jag var alltid ute och pratade med patienter, struntade i att fika för att plocka med saker, ha samtal och göra praktiska saker. Började dessutom att röka för att orka med allting.
Känns dumt att röka på jobbet men det är många som gör det och jag förstår dem.
Den lilla paus man får kan göra mycket.
Jag önskar att jag orkade vara som jag var vecka 1.
Men för lite sömn och vila gör att jag känner mig helt slut och mår dåligt.
Jag hoppas att veckan som kommer blir bättre för då är jag ledig några extra dagar och förhoppningsvis så kommer jag att må bättre och göra ett bra jobb.
Inte för att jag nu gör ett dåligt jobb, men jag vill kunna prestera till max, men i nuläget så orkar jag inte det.

Stannade kvar på jobbet idag över 1h. Obetald övertid. Kul.
När jag kom hem var jag redo att slänga mig på soffan och inte röra mig mer under de få timmar jag hade innan jag skulle lägga mig, men jag kom aldrig till soffan.
Min fina vän Johan kom med förslaget om en promenad till ica maxi och det alternativet lät bättre än det jag hade planerat så vi gick till ica maxi, köpte massa onödiga (livsviktiga!) saker och sen satte vi oss på en parkbänk och pratade och åt wasabinötter.
Jag stod för det mesta ätandet förvisso..
Skönt att få komma ut en sväng och träffa en person som inte är kopplad till jobb och måsten och borden.
Vi tjattrade på och klockan tickade iväg.
Insåg för sent att jag skulle lagt mig för längesen men jag känner ändå att det var värt det.
Det är en fin vän och jag är glad att få ägna några timmar med honom och äta gott och dricka märklig läsk.

Nu ska jag lägga mig i sängen med mina underbara katter och titta på någon blaskig serie som går, troligen CSI.
Imorgon slutar jag 16, sen är jag ledig!
Jag har redan gjort upp planer på vad jag ska göra på min lediga tid.
För att jag ska kunna göra dessa planer krävs iofs att min söta kollega inte glömmer bort boken imorgon.
Jag har typ världens bästa jobb och världens bästa kollegor.
Jag skulle aldrig fixa att jobba om det inte var för dem.
Jobbet kan vara tärande och slitande ibland, men jag älskar det jag gör och jag älskar dem jag gör det med.
Det är så viktigt att det inte ens går att beskriva.

Det tog lång tid innan jag kunde sova igår.
Pulsen var hög och överröstande allt annat ljud i lägenheten.
Försökte med vanliga knep som att ta djupa andetag, tänka på annat, sifta fokus men det hjälpte inte.
Till sist hade jag slut på idéer och det enda jag kunde göra var att vänta på att det skulle lugna ner sig.
Somnade kring två. Borde ha gått upp tidigare idag för jag blir så deprimerad när jag går upp sent och sen far till jobbet direkt men samma känsla jag hade igår när klockan ringde infann sig som en gammal vän.
Jag vill inte gå upp. Jag vill ligga kvar i sängen. Den känslan i sig är inte konstig - de är nog ovanligare att inte känna så när klockan ringer, men det var något annat med den här könslan. Något som jag har svårt att sätta fingret på.
Jag vill inte ligga kvar i sängen för att jag är trött eller för att det är så skönt att ligga och dra sig.
Jag vill inte gå upp för det fins ingenting i världen utanför mitt sovrum som inspirerar mig till att gå upp.
Känner mig ledsen och omotiverad, både till jobb och fritid. Vill egentligen fly landet och inte bara för en semester.
Behöver komma bort och göra någonting nytt.
Känslan av att ingenting utanför sovrummet får mig att vilja gå upp ur sängen är ledsam.
Jag hoppas att den går över. Jag hoppas att jag hittar någonting att göra som verkligen får mig att tycka att livet är kul och spännande. Tills dess - all work work.
Mår ändå bättre idag än igår, men det är en gnagande, brännande känsla av rastlöshet som inte vill släppa taget.
Vill ha det som i filmer, eller bara leva livet utomlands.
Ligga i en park i New York och dricka sojalatte, eller njuta av naturen i Nya Zeeland, lära mig surfa i Australien.
Vart som helst, men inte här.
Så är känslan.
Trött på Sverige och det kryper i benen på mig.
Vill röra på mig nu. Behöver komma bort från detta land.
Det är regnigt och kallt och kan inte ge mig det jag behöver.
Tack och lov fick jag en helt okej lön så att jag kan spara pengar så att jag kanske någon dag kan ta mig någonstans.

Men nu: frukost.

Efter dagen som varit så sitter jag här med mina samlade tankar.
Eller samlade och samlade, det är mest virrvarr av allting.
Många saknar grund men det får mig ändå att tänka lite.
Hur ödet har tagit mig hit. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv har varit så finns det delar som jag innerligt ångrar och helst av allt skulle vilja radera, men om jag skulle radera delar av mitt förflutna skulle jag aldrig vara där jag är idag, eller den jag är idag.
Hur skulle mitt liv ha sett ut idag om jag valde att gå teater på calforska istället för samhäll på ullvigymnasiet?
Skulle jag dricka rödvin och skriva poesi och vara tillsammans med någon höjdare från dramaten?
Men även om jag önskar bort delar av mitt liv, som året med helt fel pojkvän så skulle jag antagligen inte ha suttit här med den rätta mannen för mig.
Sånna tankar går runt i huvudet på mig. Kanske för att distrahera mig från kvällen som varit.
Kände mig nestämd innan jag åkte till jobbet och det blev inte bättre där borta.
Försöker att intala mig att inte ta åt mig av vad som sägs, men det är ändå svårt.
De säger hela tiden åt mig att inte ta det som blivit sagt personligt, och det gör jag väl egentligen inte heller,
men när man möts av aggressivitet så blir jag ändå ledsen.
Jag blir ledsen när jag får höra elaka saker, även om jag vet att jag ingenting gjort för att förtjäna det.
Sen har jag tagit extra illa åt mig idag när jag var nedstämd från början och även om jag kan se att mina sårbarhetsfaktorer har gjort det svårare att hantera det som händer så blir jag helt utpumpad på energi.
Flera gånger på jobbet har jag bara känt "nej, jag måste gå in på toaletten och gråta för jag orkar inte mera",
men jag har låtit bli. Jag vill inte vara så uppenbart ledsen och skör på jobbet.
Jag vill inte vara den som bryter ihop när alla andra verkar kunna skaka av sig elakheter som far då och då.
Om alla andra är värsta supermans så vill jag också vara det.

Jag håller mig alltid samman på jobbet.
Är alltid proffessionell och gör det som ska göras.
Men hemma släpper spänningarna jag haft i kroppen och det är först då som jag inser hur mycket jag håller inne med på jobbet och hur spänd jag varit.
Slappnar av och alla tankar kommer farandes på en och samma gång, gärna i 200 blås.
Det är svårt allting ibland. Jag vet att jag är på rätt ställe och att jag är ypperligt lämpad för att jobba inom psykiatrin, men ibland bara fräter det sönder huden. När jag glömmer att jag lider av viss psykisk ohälsa själv och den kommer krypandes och isar sönder mina ådror.

Känner mig matt och tung idag.
Alla bra och fina kommentarer jag fått idag rinner av mig medan de elaka sitter kvar.
Jag vet att jag kommer att bli tvungen att hantera dessa och jag vet att jag kommer att kunna hantera dessa i framtiden, men just nu är det svårt. Just nu saknar jag färdigheter och jag gör det jag kan för att trösta mig själv.
Jag validerar mig själv och de inblandade och det blir lite bättre, men inte bra.
Men första gången man möter motstånd så är det jobbigt.
Det var samma sak som med situationen jag skrev om förut.
Jag hade aldrig varit i den situationen förut så det var jobbigt.
Nästa gång är det kanske inte lika jobbigt men när man möter en psykiskt påfrestande situation för första gången så vet man inte hur man ska reagera eller hur man ska hantera den reaktionen.
När det är över har man lärt sig något och det gör en starkare.
Första gången måste få vara jobbig tycker jag.
Jag vill få kunna vara ledsen för att jag har hört taskiga saker idag.
Jag vill få kunna ta åt mig och lära mig att hantera det när det är över sen.
Att bara skaka av sig det och låtsas som om att inget har hänt är inte min grej.
Det är inte så jag fungerar.

Jobbar kväll imorgon också.
Skönt, för då behöver jag inte stressa i säng, även fast jag inte har någon lust med att vara vaken mer idag.
Jag sover bättre när jag inte behöver stressa.
Bara den här klumpen i bröstet ger med sig lite så kommer jag nog kunna slappna av och sova gott.
Jag behöver en god natts sömn känner jag.
Ladda batterierna på nytt och komma igen.

Vila.

Jag mår skit idag. Vill inte jobba. Känner mig helt utsliten och i veckan som kommer är jag bara ledig en dag.
Det blir säkert bättre när jag kommer till jobbet för jag älskar att jobba, men jag känner mig helt utpumpad på energi. Vill bara liga i sängen och kolla på film.
Känner mig så nedstämd. Jag är trött, och troligen därför jag är nedstämd.
Det blir väl så ibland.
Jag gasar på och sen rätt in i ett träd.
Känner mig aldrig utvilad.
Inte nu när jag jobbar i alla fall.

Det kommer att röra sig upåt, för det kan inte gå åt något annat håll.
Jag tycker om att jobba, men jag tycker också om att vila upp mig.
En annan dag.

Har haft en bra dag på jobbet. Jävligt intensiv, men det gillar ju jag.
Har varit full fart hela dagen och det känns inte som att man suttit ner många minuter.
Det som däremot tog bort lite av udden från den annars så bra dagen inträffade en halvtimme innan jag skulle sluta.
Någonting jag själv trodde mig klara av, men jag känner nu att det här är första gången jag tar med mig jobbet hem. Hade det kanske gällt en annan patient hade jag nog känt annorlunda, men nu var det just den här patienten situationen gällde och jag hade en stor ångestknut i magen när det hela var över.
Sen kan jag ha mina åsikter kring hur det hela hanterades, men vi har alla våra olika taktiker.
Jag tillhör inte den skara människor där allt bara PANG - och sen stressa fram allting.
Jag är inte heller den sortens skötare som skriker, ryter eller hetsar.
Jag vet inte vilken taktik som är bäst om det nu finns något sätt som är bäst.
Jag tror att beroende på person och situation så får man därifrån besluta vad som är bäst passat inför situationen,
och uppenbarligen var jag den enda som satsade på det lugna och pedagiska sättet.
Men nu ser verkligheten ut som den gör, det som har hänt har redan hänt och det bästa jag kan göra nu är att acceptera verkligheten som den ser ut och göra det som är effektivt för mig.
Jag behöver sova och lägga händelsen bakom mig och ta nya tag imorgon.
Det finns ändå ingenting jag kan göra i nuläget för att förbättra situationen för patienten.
Jag kan heller inte dra tillbaka tiden och dessutom var jag ensam bland oliktänkande så även om jag kunnat dra tillbaka tiden hade ingenting förändrats.
Det jag ska göra nu är att dricka en kopp thé, gosa med mina katter och lägga mig i sängen med min karl och förhoppningsvis somna snabbt så att jag är i form till imorgon.

Imorgon sticker jag dessutom till Sthlm med pappa. Han, jag och syster ska åka till Gröna lund.
Det kommer nog att bli helnice!

Dagen. Ja, vad ska man säga. Det började väl sådär på jobbet och var allmänt svartlistad men allt efter att dagen gick så fick jag komma över till den vita sidan och det kändes bra. Kändes väldigt bra att höra att man är behövd och att man är uppskattad av patienter. Det var extra viktigt eftersom att dagen började lite tokigt.
Vet att jag inte skulle ta det personligt, och det gör jag egentligen inte heller, men även om man vet att det inte är riktat mot en så blir man ändå ledsen. Men jag kunde skaka av mig den känslan allt efter att dagen gick.

Var hos tandläkaren. Två söta och snälla studenter undersökte min tand och tog röntgenbilder och de kom fram till att tanden i sig var frisk men att kanalerna var inflamerade så en rotfyllning behövdes.
Jag har aldrig haft några direkta problem med mina tänder utöver att de satt hux flux i käften på mig när jag var liten,
men utöver det är jag rookie på det där med tandproblem. Det enda som var viktigt för mig var att bli av med smärtan och komma tillbaka till jobbet eftersom att klockan tickade iväg.

Men sen kom den riktiga tandläkaren in och tog fler bilder och sen skrotade hon studenternas teori om inflammation och hon sa att det är en visdomstand (of course) som trycker mot närven och det är det som gör ont.
Kände mest.. neeeeeeeeeeeeeeej. Jag orkar inte med visdomständer och deras problem.
Hon sa dessutom att det inte finns någonting de kan göra nu så jag får avvakta och vänta att tanden kommer upp så att de kan ta bort den. Om jag får ont får jag ta alvedon.
Det var bara att ränna tillbaka till jobbet och fortsätta jobba. Har inte haft lika ont i tanden som igår men ser inte fram emot den långa väntan på att tanden ska komma upp så att de kan ta bort den.

Väl hemma från jobbet kom min söta svärmammis hem till oss och åt äppelkaka som Johan gjort.
Det var väldigt trevligt att komma hem och hela lägenheten luktar kaka. Då blev man automatiskt på bra humör.

Efter en kort powernap så åkte vi hem till mina fina och alldeles underbara vänner Krull & Kimm.
Vi satt där och tjattrade och hade det bra och det kom fram att Krull fyller år imorgon så vi ska dit på fika imorgon. Känner att de här är människor jag VERKLIGEN vill hålla kontakten med så jag behöver pronto avsätta mer tid för dem för det har varit väldigt dåligt med det nu när jag jobbat.
Känns som att det enda jag gör är att äta, sova och jobba.
Kul liv.. Älskar jobbet, det är inte det, men jag blir helt omskärmad och finner ingen tid till att umgås med de jag tycker om. Det är så många som jag vill träffa och jag hoppas att den där balansen jag pratat om infinner sig snart.

Behöver vila lite nu känner jag.
Det är mycket nu.

Dagen har varit helt fenomenal. Klockan ringde 05:45 och jag gick in i robot-mode och gick upp direkt utan att vela.
Väl inne i badrummet insåg jag hur trött jag var. Det är inte varje dag man sminkar sig med stängda ögon.
Åt frukost och drog upp älsklingen eftersom att jag missat att göra lunch/smoothie och min tidsplanering var helt skev. Jojjo kom hem från Öland igår och all hans packning + tält låt utsppritt över köket så det var lite hinderbana att ta sig fram och när jag var inne på rostmacka nr 3 så kom dagens första missöde.
Jag såg mig inte för och trampade rätt in i en stor krok som låg på golvet. Kroken hakade sig fast i min fot som världens fiskekrok och det var nog längesen jag skrek så mycket. Johan försökte till en början att dra ut den men den gjorde för ont så jag stod där några sekunder och tårarna sprutade ur ögonen på mig och till sist kunde han rycka ur kroken ur foten. Den satt tack och lov mest fast på ytan, men det kändes som att den borrat sig in i foten flera cm. Det är inte den sortens action man vill ha 06:10 på morgonen..
Jag var ledsen, rädd och arg eftersom att jag inte alls hade tid med en krok i foten och nu behövde jag dessutom sminka om mig eftersom att mascaran var långt ner på kinderna.
Det slutade med att Johan fick skjutsa mig till jobbet och sen fick jag halta omkring på avdelningen hela dagen.
Väl på jobbet började min ena tand att värka, igen. Jag har känt den i ett par dagar men det har inte gjort så ont så jag har inte brytt mig om det. Men det blev värre och värre.
När klockan var 14:00 hade jag så ont att jag började göra fel på jobbet.
Jag lyssnade inte på vad läkarna, mina andra kollegor eller vad patienterna sa för det enda jag kunde tänka på var smärtan. Jag hade dessutom handen full av inskrivningar som skulle göras men det blev mest pannkaka av allting eftersom att jag inte ens kunde tyda vad jag skrivit i inskrivningssamtalen med patienterna.
Jag gav upp och ringde min tandläkare. Jag fick en akuttid imorgon.
Tyvärr ska jag samtidigt befinna mig på jobbet men min snälla btr enhetschef sa att det var okej om jag var borta i en timme för att kolla upp tanden. Misstänker att det är en visdomstand som trycker och att det är därför jag har så ont.

När jag skulle cykla hem från jobbet kommer smärtan i foten tillbaka och det var sådär halvkul att cykla hem.
Fick avboka träningen idag vilket känns surt eftersom att det var min första träning på flera månader.
Väl hemma kraschar min mage. Det som började som lite småkramper slutade i världens magknip.
Nu vet jag att man ska passa sig för att ta smärtstillande när det gäller magen men jag tog alvedon för tanden och då försvann även magknipet. Jag tror inte att det är någon fara med min mage.
Jag har trots allt bara ätit chips och druckit smoothies och ätit rostmackor sen i onsdags.
Men nu är Johan hemma igen så nu ska det väl bli fart på matlagningen igen.
Jag kan laga mat och jag gör det gärna men när jag är själv så är det inte lika kul och då blir det oftast att jag bara äter mackor, och nu har vi ju så mycket chips hemma att det har känts som en bra lösning..

Håller på och lagar mat nu. Mina bönbiffar blev snarare lökbiffar men det ska väl gå bra det med.
Fick en chock när jag smakade för jag var inte beredd på den intensiva löksmaken men nu får det gå.
Jag har varken tid eller ork att göra nya. Waste of food dessutom..

Jag behöver sätta mig ner en stund känner jag. Smälta dagen och mysa lite med Johan.
Jag gick och la mig precis efter att han kommit hem så vi hann inte riktigt ses igår.
Ska förvisso lägga mig om 2h (börjar 07 = lägga sig tidigt) men vi får i alla fall lite tid tillsammans.
Jag har saknat den lilla sparven.

Nu får ingenting mer gå fel idag.
Resten av kvällen ska vara helt awesome.
Det bestämmer jag nu.

Det finns ingenting att göra idag. Hade storartade planer men det verkar inte bli någo av dem.
Så tråkigt. Sitter och väntar på att Jojjo ska komma hem från Öland, men det lär dröja ett tag till.
Vet inte om jag ska höra av mig till andra eller om jag ska avvakta att vännen jag skulle umgås med idag hör av sig. Jag måste dessutom lägga mig tidigt idag för jag börjar 07 på jobbet imorgon.
Ser mig omkring och inser att jag bor i en svinstia. Jag känner mig helt inkapabel till att fixa i ordning här så att det blir lite fint. Dammsuga skulle göra mig genomsvettig och disken är jobbig att ta tag i för att det kryllar av bananflugor här. Jag hatar dessa små livliga ting. De är så många också!
Jag tog ut soporna i alla fall. Hoppas att det blir bättre. Vi har haft en del frukt hemma som inte gått åt och jag antar att de små krypen tycker om det.
Ah, fuck. Det är så mycket jag borde fixa men jag har ingen lust.
Jag har ingen lust att städa och göra tråkiga saker.
Jag skullee vilja ligga på en filt och äta glass och göra sommarsaker medan det är fint väder.
Jag skulle framför allt vilja göra sommarsaker med Johan.
Ta en promenad eller en cykeltur eller något. Det blir så sällan att vi gör det numera.
Jag ska säga det till honom när han kommer hem sen. Att vi behöver komma ut och göra saker tillsammans.
Idag måste jag bara komma på vad fan jag ska göra.
Å ena sidan är det lockande att ligga i soffan och kolla på alla repriser jag missat,
men samtidigt så vill jag träffa alla vänner jag missat nu när jag jobbar.
Jag känner mig kluven.
Men människor verkar inte ha något överdrivet behov av min närvaro idag ändå.
Det är okej. Det kommer fler dagar och jag känner mig inte oälskad eller oönskad på något vis.
Men rastlös. Förbannat rastlös.
Om jag inte väljer att ligga i soffan och kolla på serier så tänker jag ringa en kompis och slita ut honom på en promenad. Vi skulle nog båda behöva komma ut lite och bort från det som är.
Det visar sig.

Känner mig så tråkig och jag vill göra någonting men samtidigt så orkar jag inte.
Vet inte riktigt hur den här dagen kommer att sluta.
Jag känner mig orolig att jag kommer att må dåligt om jag inte gör någonting på mina lediga dagar eftersom att all tid går åt att jobba sen. Den där balansen var svårare att hantera än vad jag trodde..

Ska göra en smoothie i mitt bananfluge-kök och titta på ugly betty.
Så långt kan jag sträcka mina planer.
Sen får det fan vara.

Nästa helg ska jag till sthlm med papi och han, jag och syster ska gå på gröna lund.
Jag längtar!

Saknar min karl. Imorgon kommer han hem från Öland.
Det är Öland roots där just nu och han glider runt där medan jag är hard working woman.
Det är väl så det är ibland. Jag får i alla fall en fet (haha, säkert!) lön som jag ska köpa massa roliga saker för, typ en katt och hörlurar.

Ska lägga mig i soffan med mina missar och dricka thé och bara ha det bra.
Imorgon är jag ledig. Helt magiskt!
Ska kila över till min vackra vän Kimm och berätta hur bra jag tycker att hon är.
Ja, det ska jag höra.

Måste ringa min granne också och säga att jag saknar honom.

Sommartjej hej.
Jag är så trött. Kan inte sova.
Lyssnar på superfinalåten jag nästan länkade till förut.
Går sönder men kommer igen.
Det låter så hemskt men jag kan trivas i misären ibland,
för det är den enda plats där jag verkligen känner mig hemma.
När jag liksom mår bra i mitt dåliga mående.
För allt annat är så overkligt skrämmande och främmande för mig att
alla mina sätt att hantera situationer på bryts och jag står handlös och naken.
Misären må vara misär, men det är åtminståne min misär.

Det regnar. Jag ska cykla till jobbet. I vit topp..
Jag vill inte jobba idag. Eller jo. Jag vill inte cykla till jobbet idag, och eftersom att länstrafiken så generöst har gjort att bussen bara går en gång i timmen så kan jag inte åka kollektivtrafik heller.
Kan tidigast vara på jobbet 14:00, och det är då jag börjar. Sen måste jag byta om och djävulskap.
Fan att Jojjo inte är hemma. Det hade varit fint med skjuts till jobbet idag.
Hatar att åka till jobbet när det regnar. Det verkar inte sluta heller.
Jaja. Det får väl vara så.

Jag är helt värdelös med det där att klistra in youtube-klipp på bloggen.
Har absolut ingen aning om hur man gör.
Den som vet får gärna avsätta lite tid och hjälpa mig.

Har hittat en väldigt fin låt som krossar och bygger samtidigt.
Lyssna på den!

http://www.youtube.com/watch?v=ZFIcP_Tcgmo

Så minns jag dig som en person
Som aldrig gjort mig besviken
Och jag minns hur du ser på mig
Och håller om mig så lätt du kan

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Läser ditt brev, du skriver att du blivit så trött
Kanske inte orkar mer
Så jag ringer dig, du säger att du känner dig tom
Älskling kan du inte se

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv

Snälla ring mig när allt jag vet och trodde på
Har rasat samman

Snälla ring mig kom ta min hand
Lägg det på mig så lätt du kan

Dina händer är fulla av blommor
Dina ögon är fulla av liv
Dina läppar är fyllda av sånger
Dina dagar är fyllda tid.

Som ett piskrapp och ibland finner jag mig själv med huvudet nedtryckt i kudden och hjärtat skenar på.
Jag är rädd att livet passerar mig förbi medan jag letar efter en mening och det skrämmer mig att mitt sökande kanske aldrig kommer att sluta och att min mening kanske inte alls är som jag förväntat mig.
Att livet bara är något som händer medan man letar efter det och jag känner mig ständigt så rastlös inför mig själv och min vardag. Som att jag har svårt att acceptera att mitt liv ser ut som det gör för att jag fastnat i en film jag hellre befinner mig i. Inte för att jag inte tycker om min vardag men för att jag alltid föreställt mig att den skulle vara så mycket mer. Ibland, när jag tänker på det, så skrämmer det mig. Är inte livet mer än såhär?
Kommer jag alltid att känna mig så rotlös? Kommer jag att ångra hur mitt liv formades eller är det såhär det ska vara? Kommer jag att vara nöjd med hur jag valde att mitt liv skulle se ut, eller kommer jag alltid att undra vad jag missat?

Jag är rädd för att fastna. Men jag är samtidigt lika rädd för att aldrig känna mig hemma.
Kommer jag alltid att känna frustration inför världen och hur vi behandlar våra jordbor?
Kommer jag någonsin att känna att jag gör tillräckligt eller kommer jag att bli tvungen att hantera att alltid känna mig maktlös och otillräcklig?

Det är frågor jag ständigt söker svar på men jag tror inte att jag någonsin kommer att hitta ett tillfredställande svar. Livet är en kamp och jag har mina toppar och mina dalar, men det som skrämmer mig är tiden därimellan.
Dötiden. Tomheten. Den ekande tomheten av ingenting. Av att aldrig känna sig nöjd och samtidigt känna skam eftersom att man ändå har det bättre i ingenting-land än på botten.
Måste jag slitas? Måste jag ständigt analysera och förstöra det som är? Eller gör jag det bättre?
Kommer jag närmre mina svar när jag ifrågasätter mig själv och sätter krav på min vardag som jag sällan kan leva upp till?

Det som skrämmer mig är att jag inte vill röra mig i cirklar, men jag vet inte hur man tar sig ur.
Att bladen förblir oskrivna och orden jag har på tungan aldrig blir sagda,
och att alla mina drömmar och önskningar
förblir drömmar.

Som om att allt kaotiskt har samlats på hög och så fort jag får lite utrymme så exploderar tomrummet i mig där jag samlat på mig all ångest och ledsamhet under tiden då jag inte kan visa den.
Jag slås omkull av känslan och jag tappar andan när jag fångar det lilla sunda förnuft jag håller kvar men jag stänger av resten för det blir för övermäktigt för mig. Jag jobbar för väl på att hålla ihop om dagarna och när drömmarna gör mig mer trött än utvilad suddas gränserna ut och jag känner mig så.trasig.
Kroppen skriker av tomhet och även fast mitt tankemönster inte är som mitt tankemönster var så känns det ändå så destruktivt. Ser på mitt skal. Mitt genomsyrade tomma skal av ingenting och jag förundras över hur levande något dött kan se ut.

Det brusar lätt i mina öron och trots att det nära spräcker mina trummhinnor så låter det som musik för jag känner att det händer någonting i bröstet på mig och trots att det inte nödvändigtvis är positivt så känner jag mig vid liv.
Det är när det stormar som mest som jag vet att jag lever. Som om att jag vill skrika ut allting som jag bär på utan att tänka på att någon kan höra eller se mig. Jag vankar runt i mitt tomrum.
Jag skrapar mina fötter och knän mot betongen i mitt bröst.
Jag sommnar med armen om kudden som ett substitut för det jag längtar efter men inte behärskar.

Det bara tick tack i huvudet och jag undrar när det ska tystna?
Inte för att det egentligen är jobbigt att sväva men jag är osäker på om den kvalitén jag ändå vill se det som förtär mig eftersom att ingen annan verkar kunna sväva. Alla fastnar med fötterna på marken och det tråkar ut mig.

Jag rör mig i virvlar. Upp i en orkan.
Sträcker ut händerna och lutar huvudet bakåt och jag behöver ingenting mer än så.
Jag är fylld och tom på samma gång.
Och jag har aldrig älskat det mer.

Har haft en tröttsam dag på jobbet. Har orkat mer än vad jag trodde men har ändå varit väldigt trött i huvudet.
Men fick sluta tidigare av min snälla kollega och en annan frågade precis innan jag gick om vi skulle gå på Governor Andy i augusti, vilket jag så klart sa ja till. Det har varit en bättre dag än igår men jag är glad att jag slutat.
Känner att jag har vätskebrist deluxe. Missa att dricka vatten på jobbet. Man glömmer liksom bort att det är tusen grader ute när man är inomhus hela dagen. På vägen hem svängde jag förbi DBTn där de precis hade slutat för dagen och jag stannade kvar där och tjattrade ett tag med mina vänner. Kände där att jag var alldeles yr och jag tänkte för mig själv att det skulle bli jobbigt att ta sig hem i värmen. Men allt gick bra och det kändes bra att få tjattra lite med mina DBT-vänner.

Ska egentligen ligga i parken nu för jag halvlovade Stina att jag skulle dit med henne men jag har ingen ork alls.
Känns som att hela min kropp är av överkokt spaghetti. Bara sladder och jag orkar knappt hålla upp huvudet.
Ska ligga i soffan en stund och kolla om jag blir piggare men det känns i nuläget som att jag får skjuta fram parkhänget till imorgon. Då är jag förmodligen piggare för nu får jag en chans att lägga mig i tid och då brukar jag orka mer.

Fan. Nu är plånboken borta.

Dagen har varit tung. Huvudet är fullt av konspiatorsteorier och mörka tankar och jag har svårt att hålla tankarna i schakt. Jag slumrar iväg och fastnar i dem och jag har inte kunnat ta mig ur dem heller.
På vägen hem från jobbet fick jag ventilera lite och det behövdes. Nu är huvudet lite mera klart än tidigare men det är fortfarande en del trassel kvar som jag behöver reda ut innan jag somnar.

Dagen har varit jobbig och ångestfylld. Det var inte alls kul att åka till jobbet idag och jag gick in på avdelningen med en klump i magen men var ändå "hej och gud vad kul och vara här och nej men vilken fin frisyr" när jag gick in i personalrummet. Men mitt leende vissnade relativt snabbt för jag upplevde inget motsvar och jag har känt mig extremt ensam och utanför dagen igenom. Det har mest varit *visk visk* om saker som hänt och jag har ingen lust att vara en svans som sitter brevid och skrattar åt någonting jag inte fattar eftersom att jag inte var där.

Har även haft mina overklighetskänslor större delen av dagen. Som att jag inte är helt säker på att jag faktiskt gör det jag gör och är där jag är. Som om att jag kommer att vakna upp när som helst och inse att allt det här bara var en dröm. Har haft så i många år men det har tonat ner sig lite sen jag började i DBTn, men titt som tätt besöker den här känslan mig, och den är fan inte rolig alls. Hade gärna vaknat upp och insett att den här skitdagen inte var på riktigt, men jag vaknade aldrig, och jag var fast på min låsta avdelning utan någon att tala med. För idag gav jag allt när jag kom dit med ett leende och låtsasbry men sen orkade jag inte mer.
Och eftersom att jag är personal och inte patient kan jag inte börja snacka diagnoser, mediciner och hur jävla störd jag är. Där är jag bara awesome och duktig. Har varit för mig själv mycket idag och har skött mig själv och det har gått väldigt bra. Har saknat samhörigheten med personalen idag bara.
Jag har inte känt mig delaktig i samtalen och det är svårt att liksom bara hoppa in och prata och ta del av saker jag inte varit med om, förstår eller bryr mig om. Har fällt några småkommentarer men det har inte varit någon respons idag. Jag hade fan lika gärna kunnat vara osynlig idag. Osynlig och skött köket.

Drömde om min granne häromdagen. Drömde att han var min livvakt för att massa gamla patienter sökte upp mig hela tiden och ville ha kontakt med mig. I drömmen så såg jag honom på håll och jag skyndade på mina steg mot honom och jag kramade om honom och föll i gråt i hans famn. Minns att han luktade gott och tryggt och jag minns att han viskade att allt skulle ordna sig för mig. Det var ingen attraktion eller något sexuellt mellan oss men jag kände mig ändå så säker med honom. Så säker i hans famn och så lugn av hans ord.
När jag vaknade så skickade jag ett sms till honom och berättade om min dröm. Han skrattade.
Jag har glömt bort hur han luktar.
Senast vi sågs så kramade jag om honom hela tiden eftersom att jag vait extra orolig för honom de senaste månaderna. Jag sa åt honom att säga till mig om jag blev jobbig men han besvarade mina kramar var gång och sa att han tycker om min oro och att jag bryr mig.

Imorgon är en ny dag och det är nya tag som gäller.
Imorgon kommer idag att vara igår och jag längtar.
Längtar efter att få lägga den här dagen bakom mig.
Det har gjort ont i bröstet på mig och jag har känt mig så tung.
Så tung och gråtfärdig.
Sikta och skjut för jag har ett öppet sår och faller jag nu så reser jag mig aldrig igen.

Pratade precis med en sjuksköterska i telefonen. Ringde angående att mitt ärende tar lång tid.
Fick min diagnos i april/maj i år och nu ska jag lämna drogtest för att få påbörja min medicin.
Min läkare sa att det numera är upp till chefsöverläkaren (= min högsta chef på jobbet) och det är han som betsämmer ordningen på de som får lämna pissprov. Jag har ingentng att dölja och jag vill komma igång med min medicin så fort som möjligt men ingenting händer. Min läkare skrev till honom att jag väntat sen 2007 i förhoppning att jag skulle få hjälp tidigare men ingenting har hänt. Jag har gått runt och väntat länge på att få hjälp nu.
Allting har tagit tid gällande den här utredningen och vad som hände sen. Allt har gått i snigelfart.
Känner mig så bortprioritead av psykiatrin.
Vill ha hjäp så att jag kan få min medicin.
Känns så dumt för jag vet ju att testet kommer att vara negativt.
Ändå måste jag vänta i ett halvår för att få bevisa det.
Orättvist. Men nu vet jag i alla fall att det kommer att dröja ännu längre.
Alltid något.

Jag har tänkt ganska länge att skriva här men det har inte blivit av.
Jag är ju mest på jobbet och eftersom att jag inte riktigt kan skriva vad som händer där pga av sekretessen så blir det inte mycket kvar att skriva om. Men det jag kan säga är att det är nästan aldrig tråkigt på jobbet.
Ibland händer det mycket, men det blir väl så inom psykiatrin.

Kom hem för några minuter sen och nu är jag långledig. Så jävla nice!
Kände i måndags att jag lika gärna kunde jobba på tisagen då jag var ledig för då hade jag jobbat så mycket att det inte hade spelat någon roll med en dags ledighet för jag hade ändå inte blivit utvilad på en dag.
Men nu ska jag ladda batterierna och bara ta det lugnt.
Ikväll ska jag umgås med älskling och bara ta igen förlorad tid eller vad man ska kalla det och imorgon åker vi till Dåvö där mami och peter har sommarstuga. Alla barnen kommer att vara där så det kommer att bli skönt.
De bor alldeles vid vattnet så jag ska packa bikinin. Men jag borde ha på mig våtdräkt istället,
så mycket som jag gått upp i vikt. Ska ta och införskaffa mig ett träningskort när jag får mina pengar och börjar att jobba tillbaka formen. Nu ser jag galet uppsvullen ut, hela tiden. Inte kul.

På måendefronten är det ganska bra. Det är bara stundvis det är dåligt men det går snabbt över.
Försöker att intala mig att vad det än är som händer så går det att lösa, och att de flesta jobbiga tankar jag har bara är just tankar. Märker tydligt vilka dagar det är som jag mår dåligt också. De dagar jag fått för lite sömn så jag gör det jag kan för att vara ordentligt utvilad varje dag, men ni vet. Svårt när man slutar 22 och börjar 07.
Vet att jag tjatar om det ofta men det är oftast då som jag är mer lättpåverkad av yttre ting och blir lättretlig.
Jag är glad att jag har min kollega att ventilera ut med så att jag inte går runt och bär på allting onödigt länge.

Katterna mår bra och så fort jag fått min lön ska jag ringa katthemmet och säga att jag ska adoptera min söta pralin Satin.

Långledig, sa jag det?

Har tillbringat dagen tillsammans med Johan x 2.
Först tog jag en lång och välförtjänt sovmorgon och sen chipsfrukost på det. Det sistnämnda hade jag lite dåligt samvete över så kring 12 tog jag ett par mackor med grönsaker för att väga upp allt friterat.

Älsklingen kom hem och sen åkte vi och mötte min vän Johan.
Superhärlig kille som är så lätt att umgås med. Jag skrattar så lätt i hans närhet.
Vi tog en runda på stan och landade sen i parken och diskuterade allt ifrån veganism till anarcopolitik.

Hemma lagar vi falafel. Min diet går det sådär med.
Men ikväll vill jag inte tänka på kalorier och hur tjock jag är.
Jag har i protest gömt undan vågen och jag vägrar att ställa mig på den.
Det handlar absolut inte om att jag är överviktig, men jag vill inte få det upptryckt i ansiktet att jag gått upp i vikt sen jag slutade att träna. Har knappt haft råd att leva så det har inte funnits några möjligheter att köpa ett sommarkort tyvärr. Att jag gick upp i vikt när jag tränade var väntat. Jag tränade hårt och mycket och muskler väger. Men de kilona som kommit nu är inte muskler. Inte alls. Men jag kan leva med det.
De kommer ändå att gå bort när jag börjar att träna igen sen. Jag kan tolerera att jag bär på extravikt nu när jag jobbar hela dagarna och aldrig har någon extratid, men jag vägrar acceptera att jag ser ut såhär när mitt vik är slut. NEVAH!

Det är lite oklart om min vän Markku ska komma hit ikväll.
Det var längesen vi sågs och umgicks men han står mig ändå nära och jag älskar att vara i hans närhet.
Men det visar sig senare. Om han inte kommer så ska jag nog mysa med min karl som varit i sthlm i två dagar.

Det har varit en fin dag idag. Jag är nöjd med idag. Jag har träffat en fin vän och umgåtts med min karl.
Jag trivs dessutom väldigt mycket när heta ämnen tas upp och när man får möjlighet att diskutera dem.
Bra dag, indeed. Imorgon blir det jobb igen. Men det blir en kort jobbvecka, tack och lov.

Försöker förgäves att varva ner. Huvudet maler på med samma visor som alltid och jag är allt för less för att lyssna men oförmögen att stänga av. Kroppen är trött men samtidigt klarvaken och jag vankar rastlöst mellan kyl, soffa och dator men finner ingen ro. Det är fredagstv på en måndag. Bara skräp och min rastlöshet fortsätter.
Känner inte för att se CSI ännu en gång, men trivs inte med att se en film själv och av katterna får jag ingen sällskap då de är ute på balkongen. 28 grader inomhus vs 21 grader utomhus. Jag förlorar lätt.

Känner mig latent arg på det mesta och jag behöver medge att det är mitt röksug som skapar kaoset i mig,
men jag kan inte erkänna att jag är fast då det skulle vara alldeles för lätt att bara köpa ett paket cigg än att stå ut som det är. Jag törstar efter ro. Hade glömt av att det var såhär det kändes, men jag vill minnas att jag var så hög på min nyblivna veganism att jag knappt kände av röksuget och när det kom så satte jag mig och läste veganbloggar istället. Den gubben går inte längre.
Jag kan alla bloggar utantill och jag gör antagligen godare mat än dem också.

Jag slits mellan vilja och psykisk utmattning.
Jag sover bra på mina piller men de gör mig hopplöst tjock men jag verkar få välja mellan att vara tjock och att få kunna sova. Det har tagit mig lång tid att hitta en medicin som jag sover relativt bra på och som jag kommer upp på mornarna med. Jag tänker hålla hårt i den. Synd bara att den gör mig tjock, som sagt.
Ska försöka att köra på minst ett mål raw food om dagen. Vill gärna utforska den delen och det börjar att bli dags att sätta tanken i rörelse nu.

Det klöser i bröstet på mig. Ångesten känns lite som en skinnbit som gått upp och som gapar från ett öppet sår som man måste pilla bort för att kunna lägga om.
Har egentligen inte ångest.
Mår ändå relativt bra men dagen har satt sina spår och abstinenten (lustigt att skriva om abstinens när jag jobbar med missbrukare) tar form i små ångesttoppar som hakar sig fast och det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att döva den. Den håller sig kvar. Jag får försöka att ta till gamla hederliga DBT-knep.
Acceptera verkligheten som den är och stå ut.
Jag vill varken acceptera eller stå ut.
Men i nuläget är det mitt enda alternativ.

Jag behöver varva ner.
Kroppen behöver sluta att spänna sig och jag behöver kunna ta ett djupt andetag och slappna av.
Låta kroppen vila lite. Låta huvudet få en paus från... well.. mig.

Är på dåligt humör. Riktigt dåligt humör.
Har inte rökt på 4h och det känns. Känns som att det var mer 8h sen jag rökte men tydligen har tiden gått långsamt.
Har inga direkta idéer om hur jag ska fixa det här, vilket oroar mig eftersom att risken att jag faller tillbaka i gamla mönster ökar eftersom att jag saknar argument, inte riktigt vill sluta röka och är galet röksugen.
Men jag vill inte vara 55 år och rökare heller och det finns inget som säger att jag kommer att fixa att sluta när jag är 30 - då har jag kanske barn, jobb och annat som stressar så det är lika bra att få skiten avklarad nu.
Har sånna där nikotintabletter att äta på om jag behöver. Har haft dem sen förra gången jag slutade att röka.
Gott med 1½, snart 2 års gamla tabletter. Mmm

Jobbdagen har gått bra men varit seg. Seg och jobbig.
På den blå sidan så finns det bara ett pyttelitet fikarum vilket innebär att ingen vill fika där, och eftersom att det inte finns någon annan plats att fika i så resulterar det i att det inte blir något fika.
Ingen rast på hela dagen. Bara gått och gått. Men dagen har varit sådär jobbigt seg idag.
Vi hade bara tre patienter på vår sida idag. Kul..
Jag fungerar typ tusen gånger bättre när det är lite stressigt och när det är stökiga, unga människor på avdelningen.
Vet inte riktigt varför. Har bara lagt märke till att det är då jag lyckas fokusera mest.
Men det är så klart också jobbigt ibland, man kan bli riktigt psykiskt utmattad av det,
men för min egen del så tycker jag att det är skönt att kunna fokusera och skärpa till mig på jobbet.
Alla unga människor är inte stökiga - långt ifrån. Det finns unga människor som är superlugna också.

Imorgon är jag ledig. Jag letar argument till att röka. "Jamen jag förstör ju min lediga dag om jag försöker att sluta röka då" and so on.
Kan inte göra mer än att försöka.

Jag har redan ätit en chokladkaka och en chipspåse. På 4h.
Inte bra..

Badade för första gången i år igår. Det var många år sen jag badade i Sverige så det var kul.
Det blev förvisso inte så överdrivet mycket bad för min del för det var kallt men det var ändå skönt att komma ut och ha något annat än jobbet att tänka på. Det blev en snabbtripp till Lången med älsk, Klump & Grå.
Jag hade jobbat hela dagen så jag var lite trött så kvällen blev lugn för min del.
Idag jobbar jag kväll, och imorgon dag. Men veckan som kommer är jag ledig lite mer än denna vecka i alla fall.
Jag behöver det, men jag har skött den här veckan väl. All fokus har legat på att ta hand om mig själv och det har fungerat bra. Snart kommer däremot en riktig utmaning för mig. Jag måste sluta röka.
Tycker inte att det känns helt bra att sticka ut på jobbet och röka, även om man har rätt till korta pauser då och då.
Tycker att det känns lite orättvist mot dem som inte röker och sen vill jag inte vara 50 år och rökare, men det blir jag väl om jag inte slutar nu. Men om jag lyckas att sluta så har det inte varit förgäves enligt mig.
Nu vet jag att det inte går att ta en cigg när man slutat - oavsett hur längesen det var man rökte senast.
Jag har lärt mig en viktig läxa. Nu ska jag bara lyckas sluta också. Men det kommer att bli tufft för mitt huvudargument är att cigg är djurtestade, men Lucky Strike är det inte.
Denna nyhet innebär att cigg bara är gott. Men jag behöver verkligen sluta.
Trivs inte med mig själv som rökare men det är svårt att sluta eftersom att enda anleningen till att jag slutade från början var att de var djurtestade. Kan bli en riktig utmaning det här.
Ska försöka att inte klanka ner på mig själv för mycket om jag inte skulle lyckas.
Jag tror att mina cigg har en stor del i att jag lyckas sköta mitt jobb så bra som jag gör.
Att jag liksom inte flippar ut och bryter ihop. Men vi får se hur det blir med allting.

Ska laga lite mat till mig själv nu och sen trampa iväg till el jobo.
Jojjo har åkt till Sthlm. Det kommer att bli tomt utan honom.
Jag har ju i alla fall inte mycket tid att sakna honom på. Det är ju bra, eh.

Har haft en fin dag på jobbet och tiden har flygit förbi.
Det har tydligen rasslat till ordentligt under torsdagen då jag var ledig för nu när jag kom till jobbet så var det massor av nya patienter. Det har varit en trevlig dag med mycket samtal både med patienter och mina störda kollegor, kanske främst min störda vän Isabella.
Har sagt det förut men det är verkligen galet roligt att ha henne som kollega.
Tiden går verkligen mycket snabbare med henne vid min sida.
Glömde bort att det är helg så nu var hela avdelningen öppen och vi har jobbat både på röd och på blå sida.
På vardagarna är det en dörr som gränsar av de båda sidorna men nu på helgen är den dörren öppen.
Kul tycker jag!

Innan jobbet låg jag på en parkbänk utanför sjukhuset och väntade på Isabella.
Jag hade hög volym i mina hörlurar och jag låg och sjöng och skakade höfterna i takt till musiken där jag låg.
Såg upp mot himlen och tittade på alla vackra moln som flög förbi.
Såg ett plan som flög och jag betraktade löven på träden som susade till när vinden fick tag i dess blad.
Tycker att världen kan vara så magiskt vacker ibland.
Ibland bara slår det mig och jag blir nästan omtumlad av hur vacker världen kan vara ibland.
Hur härligt det kan lukta om sommarregn, och hur intensivt värme kan lukta och hur något så simpelt som temperatur kan väcka minnen man placerat långt bak i huvudet.
Jag sa det till Johan häromdagen när det blåste. Det var varmt och vi satt på balkongen.
Jag sa att jag tycker om ljudet av blad som blåser. Jag tycker om susandet och virvlandet av blad och frön som lossar från träden. Det blir så levande och jag tycker om ljudet av liv.
Jag tycker om när det känns som att naturen lever.
Hur moln förflyttas och hur det kan prassla till i busken av igelkottar som bökar runt.

Fick möjligheten att gå på en kort promenad med en patient idag.
Tycker om när man kan göra någonting för dem som de mår bra av och när man kan samtala med dem utan att massa annat stör som ett larm, en telefon som ringer eller andra patienter som vill någonting.
Patienten uppskattade det och jag lovade att om det finns tid senare så kan vi gå ut på en kort promenad igen.

Nyss hemkommen och jag borde springa i säng. Men jag är fylld av dagens intryck och behöver varva ner lite innan jag kan gå och lägga mig. Men framför allt så behöver min kvällsmedicin börja dela med sig av sitt lugn,
och eftersom att det inte är någon magisk medicin som benzo så tar det sin lilla tid.
Just ikväll gör det ingenting. Jag har knappt träffat Johan idag så jag ska pussa lite på honom om jag lyckas dra honom från tvn - det är ju fotboll på tv. Morgondagen kommer att bli kämpig, minst sagt.
Börjar 07. HATAR dessa galna pass, och de fortsätter helgen igenom. Jobbar kväll, dag, kväll och dag igen.
Inte kul.
Men jag har fixat det här bättre än vad jag trodde.
Tiden och veckorna flyger förbi och jag har verkligen KUL på mitt jobb ibland.
Mycket är tack vare att jag verkligen fokuserar på att ta hand om mig själv, men lika mycket beror nog på den arbetsmiljö jag har. Jag har fina arbetskamrater och snälla patienter. Mer än så kan man inte begära.

Nu ska jag pussa på älsk!

Det luktar utomlands av värmen ute.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ta del av den här fina dagen och vara ute,
men jag ska jobba. Jag börjar förvisso inte förrän 15, men tyvärr så liksom förstelnade jag när jag insåg att jag kommer att gå miste om den här dagen och timmarna flög förbi. Klockan är halv ett nu.
Vi har varit och handlat. Nu ska jag äta mat och göra matlåda tills ikväll. Det är världsfruktdagen idag och den till äta tänkte jag äta massa frukt och raw food. Behöver gå ner de fem kg jag gått upp på kort tid så jag behöver drastiskt ändra mina matvanor och sätta igång och träna igen. Min favoritdryck Dr. Pepper får jag skära ner på och jag måste sluta att äta kaffebröd, chips, popcorn och alldeles för stora portioner mat.

Känner mig lite ledsen idag.
Vill inte jobba när det är så fint väder, och jag har (som jag skrev igår) inte hittat den där balansen mellan jobb och fritid ännu. Det hade varit alldeles för jobbigt och omständigt att cykla till stadsparken, ligga där, åka hem och duscha och äta och en cykla till jobbet. Blir dessutom ganska så trött av att ligga i värmen en hel dag så jag vet inte om det hade varit någon bra idé, men jag önskar att jag hade gjort någonting annat än att sitta här i alla fall.
Jag behöver extremt mycket tid för mig själv för att jag ska orka med saker, och nu är det "bara" 2h kvar tills jag börjar jobba och nu känns det för sent att göra någonting. Har som sagt fortfarande inte gjort någon matlåda till mig själv heller.
Har i alla fall härliga kollegor på jobbet som gör att tiden går fort.
Jag jobbar mycket med min kära vän Isabella och det måste vara det bästa som finns!
Känns som att det enda man gör på jobbet är att garva. Är så glad att vi jobbar tillsammans!

Ska fylla i min ansökan till försörjningsstöd nu.
Är väldigt sen med den men har glömt bort allt eftersom att jag väntat på beslut från den förra ansökan jag skickade in.

raw food var det.

Jag är så jävla otaggad på att jobba imorgon, och i helgen.
Men jag har gett mig fan på att klara av den här helvetesveckan utan att bryta ihop.
Klart att jag inte orkar hålla masken hela tiden och ibland slinter det till och jag hinner inte ikapp mina impulser,
men jag känner mig ändå mer förberedd än tidigare och jag har byggt upp en hel del strategier och kunnande om mig själv och vad som krävs för att fixa att vara vårdare och psykfall samtidigt.
Patienter älskar mig och när jag inte är virrig så gör jag ett jättebra jobb. Det finns ingenting att klandra mig för.
På jobbet är jag bara Linn. Inte Linn med massa diagnoser och tunga tankar som ibland raserar allt, utan bara Linn - skötare. Och det går bra. Hemma försöker jag att bibehålla mitt "jobb-lugn" men när jag glömmer bort att andas och räkna mina andetag så hinner stressen ifatt och jag tappar behärskningen för en bråkdels sekund.
Det viktigaste för mig är att sova bra, och äta bra. Därimellan har jag lovat mig själv att göra saker som jag vill, snarare än de saker jag borde, för att inte gå ner mig i brist på livskvalité.
Om jag bara hade jobbat, ätit & sovit hade det säkert fungerat bra, men jag hade varit ledsen.
Ledsen för att all min viktiga tid åt mina viktiga vänner försvinner när de kanske behöver mig som mest i alla möjliga situationer, och ledsen för att mitt liv skulle blekna bort. Rädslan som ständigt hänger över mig att mina vänner ska sluta ringa om jag inte tar mig tid för dem trycker på min näthinna. Det förefaller sig logiskt att samtalen sinar om jag själv aldrig lyfter på luren så jag har lovat mig själv att de dagar jag är ledig och orkar så ska jag umgås med de vänner jag tycker om mest. Ligga i parken och äta jordgubbar, eller dricka en kall i någons kök. Den här sommaren ska inte få försvinna bara för att jag har ett jobb. Men det är nytt för mig och jag har ännu inte riktigt hittat någon balans mellan jobb och fritid, men så länge jag inte stressar upp mig över det så kommer det att gå bra. Jag märker skillnaden tydligt i hur jag hanterar det här med jobb och stress.
Tidigare har jag liksom varit så stressad och orolig att jag bara gått på i cirkar.
Nu har jag bestämda planer och mitt sätt att se på allting är helt annorlunda än förut.
Jag känner mig mer zen i mitt sätt att tänka och jag har valt flera gånger att släppa jobbiga tankar när de knackar på, något som var omöjligt för mig tidigare. Det känns som en enorm befrielse för mig.
Att inte vara slav under sina tankar.
Att kunna välja när man ska distansera sig från dem, och när man ska hoppa in i dem.
Det går självklart inte alltid, och många gånger kan det ta timmar, dagar innan jag släpper något som fastnat i mig, men hittills har det gått över förväntan. Klapp på axeln på det!

Imorgon så är det sidbyte på avdelningen. Vår avdelning är uppdelad i två sidor. En röd och en blå.
Jag har tidigare jobbat på röd, men från och med imorgon så kommer jag att vara på blå sida.
Blå är med psykiatrisk så jag ser fram emot att vara där. Har ingenting emot att vara på röd sida heller, men behöver omväxling för att inte tappa intresse/fokus.

Skulle egentligen ha handlat men vi fastnade i mah jong-spelet och vi blev inte klara förrän 22:30.
Då började vi ändå spela 13:00! Jag hade säkert vunnit om jag inte ropat ut TVÅ felaktiga mah jong.
Så det hela slutade med att jag fick över 2000 minuspoäng. Det gör inte så mycket.
Det var mest roligt att spela och poängen betyder ingenting för mig.
Det viktiga var att vi hade roligt och fick umgås lite. Uää, vad vuxet det låter..

Ska göra en kopp thé och sätta på mig mjukisbyxor och titta på tv innan jag somnar.
Behöver samla kraft inför morgondagen.
Det kommer nog att gå bra. Har dessutom köpt nya skor till jobbet.
Mina trasiga vans krossade mitt knä totalt, så nu har jag köpt ett par skor som ska vara bra att gå i.
Skitfula. Jobbskor är alltid skitfula. Har ingen aning om varför.

ah, well.

Det som hände i förrgår och igår (utanför jobbet) finner jag oerhört roande.
Hamnade som vanligt i en diskussion på facebook, denna gång om rasism.
Har skrivit massa inlägg och drygat mig eftersom att jag ändå inte har någonting att förlora på det hela, men idag när jag kom hem från jobbet så hade personen ifråga blockerat mig så nu kan jag inte skriva mera.
Synd, för jag hade massor kvar att skriva och jag tänkte vara lite mer seriös i mina inlägg denna gång.
Inte för att mina tidigare inlägg varit flummiga (eller jo, lite) men de har mestadels riktat sig åt att spräcka ”motståndarsidans” argument och bara larva mig med dem.
Fick ett inlägg imorse som jag inte hann svara på. Synd. Hade gärna gjort det.
En person skrev ”min rosa, fluffiga hippefilosofi”. Det tyckte jag var lite gulligt men framför allt moget av en vuxen man att skriva. Ah, well.
Det verkar inte bli mer skrivet för min del. Tycker att det är tråkigt när man bara tillåter en sida att vädra sina åsikter och sen blockerar man de andra så att inte de kan vädra sina. Väldigt dåligt.


ah, well.
Sitter med älskling och min gamla roomie emil och spelar mah jong.
är helt besatt av det spelet. verkligen det roligaste spelet som går att spela.
timmarna bara flyger iväg. emil kom kring 13, och nu är klockan 17, och vi har kommit 1/4!
Galet! Men så roligt!