bully

Jag vet vilken låt som skulle bli vår "göra-slut-låt", om man nu får tänka domedagstankar.
Fågeln i min hand är skör och jag hittar inte balansen mellan att krossa den eller hålla den så löst att den släpps fri (men i mitt huvud går tanken att om fågeln hela tiden strävat efter att bli fri så varför hindra den?).
Det har blivit till en regel och en norm jag inte finner bekväm, men som jag ändå anpassat mig efter.
Alla år efter att ha blivit bortkastad har gjort att jag snarare lämnar självmant än att låta mig bli så svidande sårad igen. Jag vill inte stå där själv och förnedrad igen. Andrasorteringen.
Hon som aldrig räckte till.
Hon som alltid kom nummer två, men aldrig ett, men ändå vaggades in i tro att jag var tillräcklig.
Hela det som är jag skriker att jag vill räcka till - att jag vill vara den sista pusselbiten, den helande länken och den sista goda tanken innan sömen faller till.
Men det är en egoistisk tanke av mig.
Jag vet att jag inte har någon rätt att agera som jag gör, och kräva den plats jag omedvetet  och medvetet tar.
Jag vet att jag aldrig kommer att fylla det tomrum han känner.
Jag vet att jag aldrig kommer att vara den livlina han väljer när det krisar.

Det som smärtar är nog den brännande insikten när något händer, antagligen otroligt irrelevant eller tråkigt,
och jag sträcker mig efter budbäraren - för att sen inse att han i samma stund av lycka inte väljer mig att dela den med. Men det värsta är nog vetskapen om att allting jag upplever är en självuppfylld profetia.
Det värsta händer och jag är den som backar för att jag inte klarar av fler smärtsamma uppbrott.
Jag klarar inte av tanken på att bli lämnad igen, som en smutsig och använd, avdankad borderlinepatient.
Som den krävande, uppmärksamhetstörstande person jag är som bara vill väl men som smittar omgivningen gång på gång med mitt behov av att få vara i centrum.
Få känna att jag räknas och inte bara faller bort som en i mängden.
Om det ändå vore så väl, att jag nöjde mig med att veta att jag är viktig och betydelsefull.
Mycket kräver mer och jag finner ingen lina att balansera mellan.
Jag blir för mycket och rädslan står mig upp i halsen, för när tröttnar han och väljer den enkla vägen istället för den komplicerade varelsen som är jag?
Någon som låter andra komma nära och inte biter efter handen som föder en,
och som inte svarar disträ på frågor för att undvika kärnan i allt.
Djupheten. Innerligheten. Sanningen.

Någon som inte ständigt påstår att hon klarar sig själv,
och någon som söker tröst istället för att dra sig undan.
Någon som inte lider i stillhet och svarar med ignorans och korta svar istället för att berätta som det är.
Någon som inte skyr de skrämda orden.
Någon som inte är jag.

Den där känslan man har då man kommer ut från ett sovrum och precis har knullat - men inte med vemsom helst - utan med någon man älskar. Ni vet den känslan? Då ingen walk of shame behövs, utan man bara behöver lägga sig intill den andra nyknullade personen och snusar in doften av naken hud mellan lakan och sen stilla faller till sömn?
Den där tryggheten av att älska och leva på samma gång i perfekt symbios?

Ibland behövs inte mer än en perfekt kväll med kärleken vars läppar blir till ett beroende,
och den eviga vänskapen med dess livslånga band blir till ett skratt och glada minnen -  toppas sen med en uteservering och öl för 20 kr st på samma hak där vi alla samlas för att förenas och glädjas med (och åt) varandra.
Ibland behövs det inte mer än ett andetag. En viskning. Ett statement - en onsdagsöl.
Ibland behövs det inte mer än en lagom perfekt dag på jobbet och ett avslut med 25 grader i skuggan och ett sms för att alla små bitar ska falla på plats och skapa en perfekt vardag, kväll och natt.

Det är skratten som jag lever på. Våra ständiga och ärliga skratt sinsemellan.
Mina kex. Mina bästa vänner. Mina fina dagar som blir till minnen.

Mina kärlekar. Mina fina pojkar.
Och världens bästa Kapten röd sätter sommarsoundet inför sin kommande platta:



Fan vad lycklig jag är.

Det är en mäktig känsla när solidariteten och ömheten drar genom en.
När man känner att man kan hjälpa till på andra plan än med enbart ord.
Jag köper gärna mat till hungriga personer som jag ser ute på gatan.
Jag skänker gärna en slant till organisationer, eller ger mina sista kronor till människor som sitter på stan och skramlar med en myntburk framför mig.

I min familj (på mammas sida) har vi alltid skänkt kläder till välgörenhet.
Vi har skänkt kläder så långt bakåt i tiden jag kan minnas.
När jag var liten trodde jag att alla kläder skulle skickas till ett fattigt land där dem delades ut till behövande.
Jag föreställde mig ofta hur en liten pojke eller flicka i Kenya (eller något annat land) sprang omkring bärandes mina shorts, en t-shirt eller mina gamla skor.
I många år trodde jag att det var så det gick till.
När mamma berättade för mig att de flesta av kläderna som skänks säljs i affärer i Sverige blev jag oerhört besviken. Min bild av de kenyanska barnen sprack och min vilja att skänka kläder avtog.
Att det var en större kostnad att frakta kläder istället för pengar som tjänas genom att svenskar köper kläder på ex. röda korset var jag för ung för att förstå.
Det enda jag visste var att mina kläder antagligen inte hade haft en så stor påverkan på någon annans liv som jag velat och trott under min uppväxt.

Ändock har jag fortsatt att skänka kläder till olika organisationer genom åren,
trots att det inte ger samma känsla av solidaritet hos mig.
Jag tröstar mig med att mina kläder genererar pengar,
men ibland blir jag provocerad av tanken att second hand/modebloggare bär mina kläder när det finns andra människor i världen som behöver dem mer.

Därför var det viktigt för mig att agera när jag kunde påverka en människa här och nu.
När jag senast var hos min pappa kom det upp av någon anledning att han planerade på att slänga sin gamla jacka då han inte hittat ett enda ställe i sin hemstad som samlar upp kläder.
Jag förbjöd honom snällt att slänga jackan och tog på mig jobbet att skänka bort den där jag bor istället då vi bor i olika städer. Den har sedan någon månad tillbaka legat i en påse i min hall.
Men idag fick jackan en ny ägare.
För några dagar sedan kom jag i kontakt med en bostadslös person,
mer än så kan jag inte säga - men jag beslutade mig för att ge den här personen pappas jacka.
När jag slutat jobbet för dagen sökte jag upp personen och gav denne jackan.
Mannen/kvinnan tittade först på mig och sedan på jackan och sedan på mig igen.
H*n prövade jackan och vilade händerna i två av jackans fickor.
Utan att släppa mig med blicken tog h*n min hand och tackade mig innerligt.
Jag log vänligt tillbaka och sa att personen fick den om h*n ville.
Det sista jag hörde innan jag lämnade personen var:
- Det här kommer jag aldrig att glömma. Tack, du är en ängel.

Jag log för mig själv, för ängel är nog det sista jag är,
men bilden av de kenyanska barnen är åter i mitt huvud igen och jag behöver aldrig tvivla på att pappas gamla jacka kom till rätt person vid rätt tillfälle.
I huvudet spelar barnen fotboll, bärandes mina skitfula [underbara] papegojshorts jag bar när jag var liten.
Det går alltid att påverka en annan människas liv genom omtanke.
Det känns fint. Väldigt fint.

Jag har påbörjat mitt vik nu sen tre dagar tillbaka.
Naivt öppnade jag dörren in till den låsta avdelningen och lukten slogs mot mig.
Instängdheten och rengöringsmedel. Det luktar korridor, varken mer eller mindre.
Varken positivt eller negativt. Det luktar vita väggar och nötta fotöljer.
Första kvällen var kaotisk, men jag tog mig igenom den bättre än vad jag väntat mig.
Jag var lite osäker på hur mycket jag skulle klara av när jag dagen före hade lätt höjd temp,
och jag var rädd att jag skulle ta ut mig för mycket eftersom att jag gärna gör det.
Allt eller inget, ni vet.
Men jag och min kollega höll oss strategiska och dagen föll på väldigt bra.
Även söndagen rasade förbi med stormsteg och jag trivs.
Fan vad jag trivs.

Det har varit fullt upp även idag.
Det har varit otroligt mycket att göra och det har varit saker på gång varje minut av mitt pass,
men det är intensiteten jag tycker bäst om.
Jag tycker om när det är mycket och jag tycker om att ha mycket på agendan.
För tillfället befinner jag mig i någon slags romans med jobbet.
Vägen till jobbet är fruktansvärd, morgontrött som jag är,
men så fort sjukhuskläderna åkt på och morgonrapporten är klar så spinner jag av välbehag.
Att ha fått den här möjligheten har verkligen fått igång mig och gett mig otroligt mycket perspektiv på saker.
Jag är väldigt tacksam för att ha det jobb jag har.
Att jag har så otroligt fina kollegor och få chansen att kunna påverka någon annans liv till det bättre.
Sen utför jag för den delen inte underverk, men det känns ändå fint att kunna vara där för människor som har det svårt. Att kunna sitta och lyssna på någon som behöver prata ur sig, att få ge någon en kram som törstar efter närhet, och bekräftelse att de duger och får finnas till som alla andra.

Att jag sedan får jobba med min "syster" (dubbel ha-ha) gör det hela så värdefullt.
Vi var på jobbet samtidigt ett par timmar idag, och det tog inte många minuter innan både personal och patienter tog fel på oss. Inte särskilt konstigt, egentligen.
Hon är fin. Mitt systerfrö.

Nog för att alla dagar inte kommer att vara ljuva och bra,
men det kommer ändå att bli en grym sommar på bcv.
Det känns fantastiskt att vara tillbaka.

Jag har mått bättre idag.
Dagen har inte varit en enda lång utdragen plåga, och jag har funnit tillräckligt med ro för att kunna läsa.
Som vanligt blir jag rastlös snabbt av att vara stillastående, men nervositeten över att vara borta från jobbet för länge håller mig i schakt.
Jag vet att jag inte skulle orka med varken jobb eller andra aktiviteter i det skick jag är nu.
Det bästa jag kan göra är att hålla mig så passiv jag kan och låta vraksjukan rinna av mig.

Febern har avtagit lite och det är skönt.
Jag har inte varit lika trött idag som igår,
men bara av att rensa kattlådan gjorde mig svimfärdig och matt - ett klart tecken på att jag bör hålla mig stilla och inte ignorera alla signaler som slungas fram och tillbaka i mig.
Men att leva i vissheten om ett klokt beslut behöver inte kännas bra.
För det mesta ligger det en besk smak i munnen långt efter att beslutet blivit taget.
Man hade kunnat hoppas på att det skulle vara en mild och len smak,
istället är det en bitterljuv känsla som ligger kvar.
Tanken får väga upp den skeptiska känslosidan.
Bara för att jag agerar rätt så innebär det inte att det nödvändigtvis känns rätt.
En av många saker jag lärt mig under åren,
men jag blir lika less varje gång jag får känskan av missnöje i mig.

Men det är väl så det ska vara.
Skiftande. Obegripligt. Tvådelat.

Solen är på väg ner och klockan är snart elva på kvällen.
Jag vaknade kring sju i morse och satte mig yrvaket upp i sängen.
Efter att ha stirrat förvirrat på klockan en stund gick jag upp för att dubbelkolla att klockan verkligen var sju på morgonen och inte sju på kvällen. Det kändes som att jag hade sovit i en evighet, ändå somnade jag samma sekund jag la huvudet på kudden igen.
Jojjo berättade att jag hade gått runt i lägenheten i natt.
Troligen för att gå på toa, men sen hade jag yrat runt i vardagsrummet en stund innan jag gick och la mig igen.
Feber gör märkliga saker med kroppen. Jag har inte ett spår av natten som var.

Resan från sthlm var fruktansvärd. Inte lika illa som förra resan,
men jag kände mig så låg, så utan energi.
Förkylningen som jag trodde mig ha kontroll över slog mig hårt i ansiktet.
Jag hade inte en chans.
Jojjo kom och hämtade mig på tågstationen vilket var skönt - jag hade aldrig klarat att ta mig hem själv.
Har legat kraschad i soffan sen igår eftermiddag.

När jag vaknde i morse ringde jag jobbet och berättade med krasslig röst att jag inte kan jobba imorgon.
Det känns sådär att börja mitt vik med sjukanmälning, men samtidigt så skulle det aldrig falla mig in i att jobba när jag mår såhär. Främst för patienternas skull, men även för mina kollegor och min egen skull.
Det känns inte särskilt proffesionellt att jobba på ett sjukhus när man är tvärförkyld och har feber.

Tanken var att jag skulle läsa idag, men har inte haft någon ork till det.
Har slötittat på tv istället och rastlöst uppdaterat facebook och läst bloggar som jag bara blir provocerad av.
Men jag antar att jag gillar att bli provocerad då och då. Det är väl därför jag läser.
Förut var det en trigger för mig. Nu blir jag bara less.
Hoppas att jag inte växer upp och blir en känslokall människa, oförmögen att kunna sätta mig in i hur andra människor har det. Det känns inte särskilt trovärdigt, men ibland skrämmer det mig hur jag kan sucka åt andras bloggar där de skriver om sina bensomissbruk och sina romanser med rakblad.
Fast samtidigt vet jag att jag aldrig skulle bete mig illa åt om jag mötte en person med psykiska problem.
Det är så långt ifrån den person jag är. Men oron finns där ändå.
Att jag i ett frustrerande och trött tillstånd säger något impulsivt som jag skulle ångra lång tid efteråt.
Äh. Jag virarr bort mig själv. Jag vet att jag inte skulle behandla någon person illa eller döma ut dem, oavsett hur deras situation ser ut. Det är inte jag, jag vet det egentligen.

Fan vad poänglöst inlägg.
Jag är sjuk.

Jag ville komma bort,
men jag böt bara stad.

När jag ser tillbaka på gamla inlägg så speglas dem inte av hur min vardag verkligen ser ut.
För det mesta så skriver jag om ångest, ledsamhet och ilska blandad med apati,
och det är inte det som genomsyrar min vardag.

För det mesta så har jag det bra.
Jag är ingen person som är på väg att tillfriskna - jag är redan där.
0 av 9 på skalan och mitt liv är lugnt och fint.
Men behovet av att skriva av mig är inte lika stort soliga dagar som grå.
Jag dansar disco genom livet och jag har det i 98% av fallen riktigt, riktigt bra.
Så bra att jag allt som oftast undrar vad jag gjort för att förtjäna denna lycka.
Det är ingen mani, det är inget hets efter välbefinnande, utan det var den där styrkan som behövde växa sig stark och låta mig löpa linan ut.
De andra 2 % behöver finnas till, av den enkla anledningen att jag är en människa.
Jag tänker och känner och det vore något galet om jag alltid vore glad och stark.
Ibland faller jag, men för det mesta så är mitt liv nästan för bra.
Rädslan av att förlora allt kommer titt som tätt och hälsar på mig.

Det är en väldigt bekväm tillvaro jag befinner mig i.
Nutid.

Jag är redan där.