bully

Konsten att låtsas fungerar alldeles utmärkt.
Tills man inte kan fejka längre och måste utmana verkligheten med jobbiga insikter och påbörja någon form av problemlösning. Det är inte hållbart att skjuta allting framför en, eller att undvika det som tynger en genom att äta sockerkakssmet eller sitta apatiskt i soffan och se tiden försvinna bort.
Kvällar då självföraktet tar ledningen och springer i mål långt före mig känns som en större förlust än vad det kanske är. Jag hittar inte balansen. Jag hittar inte motiveringen och stressen gör att fokuseringen landar på helt fel saker - när den väl är närvarande.

Jag blir panikslagen.
Och paniken rusar iväg och kvar sitter jag med min apati och min bristande handlingskraft.
Om jag bara kunde känna något annat ände lågmälda känslor, så inbillar jag mig att saker vore lättare.
Att ilskan skulle bli en avsats att starta från, eller bara en gnista som får mig iväg.
Istället blir jag besviken på mig själv, och ledsen över besvikelsen.
Besvikelse är ingen bra kant att starta från.
Det känns som att jag redan bestämt mig för att misslyckas och ge upp.
Lämna bordet och elda upp mina saker och alla mina förhoppningar jag hann bygga upp.

Låta misären och självhatet krypa lite närmre inpå mig, för att sedan fylla mig helt.
Dagar då jag inte minns vad jag fyllt dem med - annat än att jag minns vad jag inte fyllt dem med.
Jag som arbetat mig från måsten & borden behöver akut införliva dem i mitt liv igen.


Inga trick i världen kan rädda mig från skiten jag försatt mig i.
Den vetskapen bränner rätt bra.