bully

Varje natt är likadan. Innan sömnen når mig så samlas alla ord i huvudet och skapar kaos samtidigt som påbyggnaden av klumpen i bröstet eskalerar. Jag funderar på om jag borde stiga upp ur sängen och sätta mig vid datorn för att få ur mig allt jag under dagen inte lyckas formulera, men orken flagnar bort och kvar ligger jag och stirrar trött upp i taket.

Och det jävla hejjandet. Det där fucking jävla hejjandet som ligger över en.
Vad duktig jag är som gått ner till min normalvikt.
Vad duktig jag är som kan jobba dag, kväll & natt utan att tycka att det är minsta jobbigt.
Vad duktig jag är som inte brukar nikotin längre.
Vad duktig jag är som planerar att börja träna så fort jag får grönt ljus av min sjukgymnast.
Vad duktig jag är som kämpar så med att skaffa körkort.
Vad duktig jag är som ska plugga vidare.
Vad duktig jag är som..

Så ler man så stelt att det gör fysiskt ont i käkarna eftersom att leendet är allt annat än naturligt och man tackar för alla blessings samtidigt som man sluter sig och önskar sig bort.
Fan vad fake man känner sig. Så jävla smutsig och värdelös, eftersom att jag vet att allt bara är en fasad jag behöver hålla upp för att ha kvar avståndet mellan människor och mitt låtsasjag.
För man svarar aldrig ärligt när någon frågar hur man mår.
Man svarar alltid "det är bara bra, hur är det själv?".
Det är sällan man säger "ptja. har sovit typ 20 min inatt för jag fastnade i en jävla ond spiral av tankar, jag har inte ätit på två dygn och jag grät på bussen till stan idag, men jag tyckte att det var pinsamt att gråta offentligt så jag låtsades vara förkyld. in facto så känner jag mig helt apatisk den största delen av tiden. jag gör ingenting av det jag måste göra. jag går omkring i ett vakuum utan att riktigt fatta varför och mitt liv saknar mening & mål. hur är det med dig?".

Nej. Man säger inte så. Ibland undrar jag varför vi inte säger som det är.
Vem det är vi försöker att skydda. Är det oss själva eller är det personen som naivt frågade "läget?".
För man är aldrig beredd på sanningen när man frågar någon hur det är.
Man förväntar sig att höra ett bra, för att sedan replikera ännu ett bra och så lämnar man varandra, medveten om att båda ljugit. Men det är okej, för vi vill inte berätta för alla hur vi mår. Egentligen vill vi inte veta hur någon annan mår heller, för skulle någon börja prata och oturligt nog säga något som faktiskt skulle gränsa till sanning (kass dag på jobbet etc.) så skulle vi bli förstelnade och obekväma. Vi skulle skruvande stå på trottoarkanten och lyssna och försöka att ignorea impulsen att titta på klockan eftersom att vi egentligen skulle iväg, men man kan inte bara gå när någon öppnar sig. Då får man vackert stå där och lyssna och hata sig själv för att man frågade "läget?".


Men det är klart att allt är tip top. Livet leker och man kunde inte ha det bättre, right?
Kidsen gör bra ifrån sig i skolan och själv hoppas man på en löneökning any day now.
Man försöker att leva lite nyttigare och har precis börjat äta spenat och morötter (visste ni att man hittar dessa på grönsaksavdelningen och inte i frysdisken - se där!) och varje kväll berättar varje familjemedlem om sin dag medan alla lyssnar med intresse. Man går i tankar om att ta över en katt eller hund eftersom att de är så mysiga och tillgivna djur. Ja, livet kunde inte vara bättre.


fu.