bully

När jag åter finner mod igen,
ska jag samla alla tankar och fylla det vita med de svarta bokstäverna.
I natt låg jag vaken och orden strömmade till mig, ur mig, från mig.
Där och då var allting så självklart.
Allt jag blivit tömd och fylld av började att bli begripligt för mig.
Allt det jag kämpat med formades långsamt till någonting jag förstod.
Och jag tänke för mig själv, att detta är något att dela med sig av,
och även om det inte är viktigt i längden att dela med mig till er
så är det viktigt att jag själv får ta del av det de korta stunderna jag är mottaglig för dem.
Orden. Sanningen. Den tvivelaktiga verkligheten.

Så jag låg i min säng och log och grinade illa för orden var de rätta.
Allt föll på plats och det var inte bara vackert och vemodigt,
det var en samling av poesi och det i sin helhet hade varit bra för mig.
En chans att hitta tillbaka och våga rea ut mig igen.
Men sadly, så orkade jag inte starta datorn,
och jag visste att jag aldrig igen kommer att hitta dessa meningar och beskrivningar igen.
Så jag somnade i vemod, över att något så vackert gick till spillo.