bully

Det är lättare att fungera när man tar en sak i taget,
och ger det tid däremellan.

Oron lägger sig. Stressen minskar och sömnen får tillbaka sin rytm,
även om det sistnämnda knappast rusar till förbättring.

Jag blir inte rastlös på samma sätt.
Målen blir tydligare och jag är något stadigare gällande balansen.
Sen kraschar jag när jag inser att jag behöver multitaska mer än vad jag klarar av,
och jag får börja om från början med acceptansen.
Det är svårt att utöva acceptans när allt i kroppen spänner sig i motstånd.
När jag befinner mig i både känslan & förnuftet - utan att för den delen landa i vissheten.
Jag är kluven itu.
Men jag tar mig åtminstone framåt, och det är det enda viktiga.
Att jag ser resultat, både fysiskt & psykiskt och känner hur dessa två jobbar samman i symbios.

Så jag saktar ner tempot.
Små steg åt gången.
En sak i taget.
Det fungerar.


Jag känner mig lugnare idag.
Saker har fått ta sin tid.
Intalar mig att jag inte har bråttom.
Skyndar inte.
Lurar således stressen och slappnar sedan av.

Imorgon lär jag börja om med acceptansen.
Den är aldrig evig.
Det är svårare än vad det låter att kunna acceptera att verkligheten ser ut som den gör.
Det är svårt för mig att acceptera att jag är kass på multitasking och att saker tar längre tid än väntat och rycker i mitt tålamod. Men jag behöver acceptera att det är sådan jag är - och får anpassa mig därefter.
I min (fd) svartvita värld har det aldrig funnits något mellanting,
och även om jag inte befinner mig i ytterligheterna längre så är det svårt att lägga sig på mittlinjen och fortsätta att göra sitt bästa därifrån. Acceptera att motpoler är bad news för mig.
Det är ett helvete med acceptans.