bully

Ibland slås man omkull av själva tanken.
När den är så stark att det känns som om att verkligheten lurar runt hörnet.
Att allt man är och vet om, är den alarmerande, vibrerande känslan som rör sig i huvudet och sprider sig ner mot bröstet. Sen skakas man om och kommer tillbaka till nuet, och en bussfärd senare har man emotionellt sett tagit sig igenom ett krig. Kriget mot oron, rädslan, ilskan & saknaden.
Ältandet man aldrig riktigt släpper taget om trots att man lovar sig försoning mot det gamla gång på gång.
Och när man väl tar det avgörande, avslutande andetaget så känns det alltid befriande och så jävla skärande på samma gång. Som om att man ätit glas för länge och rivit upp hela buken inifrån, och man blöder ut sorgen man burit på alldes för länge. Och man hatar. Fan vad man hatar. Och ångrar. Och ältar.


Det lustiga med bussfärder är att de är alla ett samlingscentrum för eftertanke.
Alla delar ett krig. Alla räds tankarna vi annars trycker undan och ignorerar.
Men på en buss kan man aldrig fly. På bussen finns inga skydd.
Du kör inte bilen. Du hatar omgivningen. Du hatar människorna du delar färden med.
Du gömmer dig i hörlurarna --> BANG!

När jag tog sista bussen hem igår var jag ensam på bussen.
Bara chauffören och jag, evigheten & mörkret.
I med lurarna, press play - chaos.
Låt efter låt fyllde mig med en obeveklig panik.
Ångesten det skulle innebära att förlora någon av de mina.
Hur jag skulle falla och aldrig kunna resa mig igen.
Oron blev så stark att jag kände hur klumpen började gro i maggropen.
I slutet på låten "saknade vänner" av Kapten Röd så tänkte jag för mig själv;
- Nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte av mera tragik. Kom igen, mp3-guden - ge mig en låt jag pallar.
Ge mig en låt att tro på. Ge mig en glad jävla låt som jag inte bryter ihop av.

Nästa låt:
"Allting kommer bli bra".

Älskar mp3-guden som bor i min telefon.

Nu kanske du som läser undrar varför i helvete jag inte bara bläddrade fram till en låt jag ville höra.
Men jag älskar experiment likt dessa, då jag roas otroligt mycket av hur lättpåverkade vi är.
Hur en låt kan få oss att ställa oss upp och dansa, sjunga högt trots att det låter förjävligt och bara njuta av känslan låten ger, för att i nästa låt krypa ihop och sänka blicken och kämpa mot minnen och forsandet av tankar & känslor. Hur man tror att man aldrig kommer kunna rädda dagen från misären - men då kommer en ny låt och man dansar åter igen. Vi är primitiva djur. Tro ingenting annat.
Därför byter jag inte låt. Jag vill tro att dessa tankar skulle ha kommit över mig ändå.
Att det är någonting jag själv, precis som alla andra behöver bearbeta.
Att vi alla behöver ro och för att nå dit behöver vi känna & tänka fritt - utan att hindra eller blockera våra sätt för att vi finner dem jobbiga och obehagliga.
För att känna frid, behöver vi först känna till den totala motsatsen.

Men jag älskar samtidigt alla våra känslor.
Jag älskar alla våra instinkter, även om dem ibland förlamar mig.
Det finns dem, troligen majoriteten (kör statistik á la Åkesson), som ständigt är på flykt.
Som ägnar stora perioder av sina liv på flykt från allt det som tär inuti dem.
Som begraver sig i jobb, som missbrukar eller lever destruktivt på andra sätt, eller som i allmänhet låtsas att solen lyser trots att de har en orkan över sig.
Vi pratar aldrig om det. Vi bearbetar aldrig. Vi går runt med klumpen i bröstet och gråten i halsen,
samtidigt som vi ler på jobbet och äter gårdagens rester direkt ur matlådan.
Man kopplar bort huvudet på tv/datorspel. Man kopplar bort huvudet på ändlösa timmar tv-tid.
Ibland är man så inne i cirkeln att man inte ens märker att man förtärs inombords.
Man vet inte varför man känner sig stressad, sover dåligt eller irriterar sig på sin partner eller bästa polarna.
Man fattar inte varför man är så lättantändelig, för man anstränger sig så hårt för att aldrig känna efter.
Men förr eller senare hinner allt man flyr från ikapp en ändå.


Jag hatar den tröstlösa gråten.
Jag hatar den skakande ilskan eller den fruktansvärda ångesten.
Jag hatar dem. Vill inte veta av dem.
Men när jag sitter med gråten, ilskan eller ångesten - så är den redan i mig.
Det är alltså menlöst att fly bort från den.
Och jag tror att dessa känslor vill bli hatade.
De vill vara avskydda. Jag ger dem inte det.
Så jag hatar, och tröstar.
Jag omfamnar fanskapen och gör dem okej.
Demoner hatar ljus & värme.
Gömmer du all din sorg kapslar du in dem i ett evigt mörker.
Därför älskar jag att känna.
Jag älskar att vara vid liv.
Även om det vi känner må vara hemskt - så är vi vid liv,
och allting är precis som det ska vara.
Varje gång jag är arg, ledsen eller besviken - så minns jag att jag fortfarande andas.
Och det -

Det är mäktigt.



---

Jag vet. Det låter trippat och märkligt.
Jag har haft mycket tid till eftertanke.
Många bussresor, många låtar.
Jag är okej, trots allt.