bully

Jag känner att jag akut behöver komma bort.
Som om att flykten jag så länge tytt mig till inte längre räcker och jag behöver komma bort och filtrera undan allt det sjuka i mig. Jag behöver att bli renad på nytt. Få känna mig nyfödd åter igen och kunna släppa taget om det som varit. Min rastlöshet sliter i mig mer än någonsin och jag vill bara packa väskan lätt och dra.
Uppleva världen och mig själv på nytt och lättare hitta de mönster och former jag behöver.
Jag är så uttråkad av vardagen och jag känner att jag blir sjuk av tillvaron, nästan som om att man bott i stan för länge och desperat behöver frisk luft. Ungefär så känner jag.
Givetvis finner jag en sorts stabil trygghet i min kost, men inte ens den räcker längre för att tillfredsställa mitt behov av att öppna ögonen ännu mer och få större kunskap och erfaranhet inom det området.
Jag längtar efter färska grönsaker. Jag längtar efter gatukonst och det primitiva jag behöver uppleva.
Ica intresserar mig inte. Inte heller tunnlar med fula tags och svastikor.

Jag behöver känna närhet med naturen. Jag behöver hitta ro och den där inre vissheten man enbart kan skaffa av tystnad och meditation. Det blir vipassana*. Frågan är bara när.
Varje chans jag får till eftertanke gör att jag långsamt bryter ner mig själv eftersom att den plats där jag befinner mig på inte kan tillgodose min längtan efter närhet - psykisk närhet.
Den där jag kan utvecklas och ägna tid åt intre styrkor och att uppmärksamma nya dofter och smaker.
Där jag kan strosa barfota och känna det sorts lugn jag strävar efter.

Hela jag längtar bort. Hela jag skriker efter att få lära och leva på en annan nivå än den här.
Kunna få möjligheten att se allting i ett större perspektiv.
Kunna leva så rent och ärligt som jag vill.
Detoxa bort allt det negativa och hela innifrån och ut.
Jag längtar bort till ett paradis utan vägar.


På samma sätt letar jag kickar och jag behöver få dansa och försvinna in i toner och rytm.
Få leka med känslan av odödlighet och fyllas av adrenalin.
Jag behöver få röra på mig och inte känna mig så stillastående.
Jag behöver leva lite mer än själva överlevnaden.

Det kliar i fingrarna.
Det rör sig rastlöst i mina ben.
Huvudet nickar förstående mot spegelbilden som inte inhyser några tvivel om vad som behöver göras.
Vad som behöver upplevas. Kanske man skulle dra till Spiragården** när tillfälle ges?

Livet känns för lekfullt för att bara vänta bort det.

*http://www.se.dhamma.org/
**http://spiragarden.se/Svenska/