bully

Skrev ett långt inlägg igår. Fegade ur. Raderade.
Som om att bitterheten och det officiella misslyckandet skulle få mig på fall,
eller bekosta ett skratt jag inte pallar med. Nojjan sätter in. Helt i onödan.

Det har varit ett par intensiva dagar.
När jobbet slutade greppade jag ett halmstrå och jag har gjort mitt yttersta för att vara uppe och överallt,
medveten om att allting kommer att braka ner till slut. Slunga mig ut ur bubblan jag kastat mig in i för att inte greppas av paniken, rastlösheten, men främst - menlösheten.
Läskig tanke. Fan vad liten jag känner mig. Identitetslös.


Oavsett om mitt beteende tagit mig närmre eller längre bort en resignation,
så har dagarna som gått varit hysteriskt roliga.
Så fulla av liv, ärlighet och skratt.
Helvete vad kul jag har med de mina.
Med klanen.
Till och med bakfyllan har uppfört sig exemplariskt.

Inlägget från igår kommer inte att komma upp.
Well, så ambivalent som jag är så kan jag egentligen bara med säkerhet säga att det inte kommer att publiceras idag. Med övriga livet kan jag inte svara på.
Oavsett så fyller det ingen direkt funktion annat än den att det är skönt att få böla ur sig allt gnäll man bär på.
När man degraderats från awesomness till en bitterfitta.

Känner mig censurerad av mig själv.
Hatar det. Vill skriva så ärligt och öppet som jag brukar, + några steg längre.
Jävla synd att man har detta konsekvenstänk hela tiden.
Fan vad det saboterar för en.