bully

Gick på en mina nyss, tillverkare: jag själv. Fan vad fail.
Dagen blev precis som jag ville.
Jag gick upp. Sen har det mer eller mindre inte hänt något mer.
Agendan har jag suddat ut och eldat upp för allt jag behöver är lite ro och lite lugn.
Tog en powernap på soffan tidigare och har knappt lämnat den under dagen med enbart toalettbesök och matlagning som undantag. Gick till ok och köpte snus också. Rättelse: jag gick halvvägs till ok innan Amanda plockade upp mig och körde mig dit. Jag vet, man ska inte följa med främlingar och hoppa in i bilar sådär,
men hennes mutning var helt enkelt för svår att motstå.

När skymningen kom såg jag min chans och tände ett par ljus i lägenheten.
Det är så vackert och en kort stund fann jag mig längta efter hösten och vintern då man nästan alltid kan tända ljus och mysa. Och det är väl där skon började att klämma och nu sitter jag med ett skavsår större än Lappland.
För här sitter jag med katten i famnen, ser på min favoritserie med tända ljus överallt och rökelsedoft som sprider sig i lägenheten - och jag har aldrig känt mig så ensam förut.
Det kom så plötsligt och det var som om att all luft försvann ut från mina lungor utan att ersättas med ny och det trevliga med ljus förvandlades till ett hån mot mig och mitt fatala misstag.

Det är inte mysigt att mysa själv.
Det är ett eko av tomma väggar och tid som bara är för lång.
En sorg som plötsligt nått mig och allt jag flytt från hittar mig här.
i mörkret. i ensamheten. i tystnaden.

Givetvis när jag letar distraktion på bilddagboken blir jag ännu en gång påmind om hur jävligt allt kan vara.
Det är sällan saker faller en åt gånger. Allt tenderar att braka samtidigt.
"Kommer du ihåg vad du gjorde?".
Nej, inte innan jag gick in på er skitsida, men nu minns jag året och dagen igen.
Thnx. Fu. Men jag vill samtidigt inte ta bort minnet.
Det får vara kvar där.
Men trots att minnet får ligga publikt så önskar jag mig inte få det i ansiktet.
Det räcker nu. Jag vill inte minnas mera idag.


Det är lustigt hur bekvämlighet så lätts byts ut mot något annat.
Som den hjärtskärande saknaden, och det svidande såret från det förflutna.
Eller hur ensam själva ensamheten är - när man till slut inser att den inte alls är självvald.