bully

Allt krigar i mig.
Det tjuter i öronen på mig.
Ögonen ser sig stressat omkring efter någonting nytt, någonting jag ännu inte sett.
En doft som inte är mig bekant eller förmågan att kunna dra tillbaka tiden eller kunna se när jag behöver ångra mig och inte. Det rör sig oroligt i bröstet på mig. Jag vill bara skrika ut min frustration, men istället kryper den innanför huden på mig. Jag står chanslös inför dessa attacker. Dessa våldsdåd på min självkänsla där jag behöver omvärdera allt - allt som är jag och allt beslut jag fattat.

Och det är så enkla saker det rör sig om.
Ett ord och en framstammad mening.
I det långa loppet betyder den ingenting ändå blir jag inte kvitt tanken på att jag gjort bort mig.
Jag har sålt smöret och tappat pengarna.
Jag glömde mordbeviset och jag torskade inför snuten.

Jag har svårt att fokusera och det är tärande i längden att aldrig kunna hålla kvar känslan och humöret.
Byter vinden riktning lika lätt?
Är det jag som är min egen terrorist eller är det utomstående kritik jag behöver foga mig inför?
Nej. Jag vet att det sitter i mitt huvud. Mitt förstånd är det inget fel på, även om det skulle kunna diskuteras.
Jag är jag och jag är trygg i mig själv.
De enkla knep jag använder mig av som självtröst fungerar även om det går på halvfart.
Paranoian får inte ta över och jag behöver göra det jag kan.
Stirra i boken ännu en gång efter alternativa lösningar.
Jag önskar att jag kunde skrubba bort den tatuerade känslan av att jag borde göra si och så.
Jag borde vara annorlunda. Jag borde veta bättre.
Jag borde gå på mina bara knän innan jag uttalar ordet nej.
Det är mycket jag borde, även om jag stundvis även borde säga nej.

Nog är jag okej, som jag alltid är.
Morgondagen är bortom min kontroll och jag ägnar den därför inte någon större uppmärksamhet.
Allt är väl, och även om det kan låta märkligt efter att ha skrivit ovanstående - så är jag glad & lycklig.
glad&lycklig. det låter så fint.
Det kanske jag ska fortsätta med - när jag fått bort parasiten dömande av bröstet.
Den hör inte hemma där. Egentligen vet jag det.
Fan. Egentligen är jag så jävla smart. Egentligen vet jag hur allt ligger till.
Det är en egendomlig känsla av att veta hur någonting är - och sen ändå inte tro på det.


Och jag är en dramaqueen i skrift.
Det låter bättre och jag har det skrivsättet.
Läs snälla inte in för mycket.
Jag har i övrigt inte mördat någon och torskat.
Det var en liknelse. Såatte..

äh. fan.
jag skriver hur jag vill.
det är min blogg förihelvete.
fattar inte ens varför jag fortsätter att ursäkta mig och förtydliga hela tiden.
de som läser känner mig förhoppningsvis tillräckligt väl för att veta hur jag är, och vem jag är.
de andra hoppas jag är främlingar där jag inte behöver förklara någonting.
det rör ingen annan än mig.
det måste få vara så.

jag är ingen jojjo.
jag är okej.