bully

Kvällen faller och jag har fångat upp lugnet och trivts i det stillsamma dagen har mynnat ut i.
Jag klickar ständigt mig in på bloggen, som för att se om någon har skrivit - någon som lämnat ett avtryck som gör att jag orkar göra detsamma istället för att bara fly undan orden och lämna allt det som behöver vara sagt förbli osagt. Nå någon slags punkt i mig själv där jag slappnar av och bara låter allt komma till mig och på det sättet låta det rinna ur mig. Låta alla känslor som är på insidan få landa på det yttre och låta det vara där med alla intryck som behöver få andas och möta verkligheten precis som jag upplever den.
Utan censur. Utan försköning. Utan tvekan om att bli dömd för att jag är.
För att jag tänker & känner och upplever precis på samma sätt som alla andra människor gör.

Det slår mig på jobbet hur naiv jag föreställer mig till att vara.
Så obrydd. Så utan inre oro eller tvivel.
Som om att ärren på min arm faktiskt vore från en katt och inte från ändlösa kaotiska nätter i panik & beslutsamhet.
Att jag inte riktigt vågar räcka ut en hand och säga att jag förstår.
Jag förstår i form av en anhörig och jag förstår i form av mitt liv aldrig varit lätt.
Men ni vet. Ni vet. Jag släpper sällan in någon i mitt liv.
Jag öppnar mig ofta utan att någonsin släppa någon nära.
Mina gränser är suddiga och mitt privatliv skyddar jag som något heligt.
Något inte varenda människa får ta del av - förutom här.
Här är jag så naken som jag aldrig annars är.
Här är den förtvivlan och desperation samlad,
då det är lättare att vara ärlig mot en skärm än mot ett par ögon.

Jag fräser mot de som försöker komma in.
Jag fräser mot dem jag själv släppt in - det är en vanlig reaktion av mig och jag gör det på grund av rädsla.
Rädsla som grundar sig på att jag blivit skjuten och bränd av de som stod mig nära.
De som nästlat sig in och trampat på mig. Ljugit för mig. Spottat på mig.

Min styrka är också mitt fall.
Ensam är jag starkare än alla människor tillsammans,
men det är tomt och otryggt.
Det är ensamt att vara ensam.
Därför söker jag närheten, och försöker trotsa allt i mig som stretar emot när jag söker tröst och skydd.
Jag behöver komma ut ur mitt skal.
Jag har växt ur det sedan länge.
Det är obekvämt men det är gamla vanor jag faller tillbaka i och varje gång jag ska ta det avgörande klivet så ryggar jag istället tillbaka. Det känns som att jag ska drunkna.
Det känns som att jag tänder eld på mig själv, eller ha låst in mig och svalt nyckeln.

Men ingen annan än jag kan ta det första steget.
Det behöver vara jag som bryter tystnaden,
men när stunden kommer glömmer jag bort hur man pratar.
Hur tungan rör sig i munnen och hur orden formas och blir till förståelse och samförstånd.
Det skrämmer mig fortfarande till och från.
Inte alltid. Men jag blir åter osäker inför andra.
Hur kommer de att hantera det?
Hur kommer de att hantera mig?

Jag såg besvikelsen i hans ögon där jag berättade om perioder i mitt liv samtidigt som jag nonchalant kastade stenar i vattnet. Som om att bilden av mig förvrängdes och det var flera år sen jag känt mig så osäker & rädd inför att bli lämnad, förvisad och åter tillbaka i min borg där endast jag känner till mig och det som hänt.
Skulle han någonsin se på mig på samma sätt igen?
Kommer han någonsin att respektera & älska mig som innan?
Kommer jag någonsin att kunna se honom i ögonen igen - utan att tänka på den gången då jag pratade om de gångna åren? Så jag slöt mig igen. Och jag fortsatte att hålla mig sluten, trots att det värkte i mig.
Fan vad det värkte.


Jag söker förståelse. Men jag söker inte efter någon analys av mig själv.
Jag är inget objekt och vill inte ses som en människa man följer av ren nyfikenhet.
Mitt liv som det är. Det är så vackert. Det är så fint och ärligt.
Jag är lycklig. Och inte bara i form av något jag säger - utan genuint lycklig.
Jag har accepterat det som var för längesen.
Jag har accepterat att den jag var förut behövde en hel del hjälp för att läka och kunna bli hel igen.
Jag har accepterat att jag stundvis gjort mycket tvivelaktiga saker som jag idag ångrar och skäms över.
Allt det som varit har jag accepterat och lagt bakom mig.
Men rädslan att bli dömd för det som var finns kvar.
Att människor ska se mina ärr och klassa mig som svag.
Att människor ska läsa min blogg och dra slutsatsen att jag mår dåligt och är ledsen.
Att jag inte fungerar & att jag fortfarande behöver hjälp.
Min rädsla är att all den styrka jag samlat på mig ska överskuggas och förbises på grund av min historia.
Det vore inte rättvist. Inte mot den jag är idag och inte heller mot den jag var.
För jag har aldrig någonsin varit svag. Aldrig någonsin.



Det är så lugnt här hemma.
Lyssnar på Steget - vad ska jag göra,
och klappar katten som försöker att sabotera detta inlägg genom hennes tassande på tangentbordet och hennes eviga pussande på min näsa och kind.
Det är lugnt och stillsamt.
Jag drar pläden närmre mig för att fånga upp känslan av trivsel.
Den är lätt att fånga upp.
Det känns varmt i mitt bröst & trots att lägenheten är tom på mänskliga varelser utöver mig själv,
så känner jag mig allt annat än ensam.
Allt finns och frodas intill mig.
Denna stillsamma lycka är lätt att förälska sig i.
Det är fint att vara. Utan censur. Utan försköning.
Utan tvekan om att bli dömd för att jag är.
Jag är.