bully

Det är något vemodigt över mig.
När jag tar djupa andetag och låter tankarna röra sig långsammare så rasar det över mig.
En lätt smekning, lite som när vinden försiktigt stryker förbi längs armen - så känns oron i mig.
Oron & stressen. Kanske mera stress än något annat, men dessa två hänger ihop som två destruktiva vänner på jakt efter efter dekadens att fastna i. Låtar att skriva. Piller att ta. Nätter utan sömn.
Men jag låter mig inte förföras av dem. Jag försöker att skilja på varje enskild känsla och kunna bryta ner dem i småbitar för att kunna förstå dem bättre. Kunna förstå mig bättre.

Orden förblir blanka och jag hittar sätt som fungerar,
men jag vet inte om planen är att de ska fungera nu eller sen.
Det känns som att jag ljugit så länge att jag inte längre kan skilja sanningen från lögnen.
Jag vet inte längre om jag är trött eller utvilad.
Jag vet inte längre om det är mer eller mindre tid jag behöver.
Ibland känns det som att jag älskar och hatar på samma gång - men är det ens möjligt?
Saker kan vara på två eller flera sätt samtidigt, men har jag förmågan att känna två eller flera saker samtidigt?
Eller är jag bara kluven mitt i tu, och är då det samma sak?
Jag vet inte längre.
Jag ifrågasätter utan att komma någonvart.

Stressen. Oron Rädslan.
Jag vill inte tappa mig själv på samma sätt som förut.
Då min passivitet blev ett vakum och jag bara en rastlös skugga.
Då alla dagar var likadana, och ingenting bokat i min kalender.
Hela min tid var fylld av ett ingenting.
Och detta ingenting skrämmer mig mer än något annat.

Så jag slappnar aldrig av helt,
för tänk om jag njuter av några dagars stillhet och sen inte förmår mig att ta mig ur det.
Jag vantrivs av att sitta still, ändå kan jag inte ta mig därifrån när jag väl trillat dit.
Jag blir en fånge i mitt hem. Isolerar mig. Stirrar på väggarna. Startar projekt jag aldrig avslutar.
Ingenting blir gjort och ingenting vettigt blir sagt.
Allt bara försvinner bort. Att glider mig ur händerna och jag slutar att påverka min vardag.
Jag landar i någon falsk acceptans att det är såhär jag vill ha det,
medveten om att jag vantrivs. Medveten om att jag förtärs av passiviteten.

Men saker måste få vara. Jag behöver få vara.
Jag behöver en vardag som är säkrare än den här.
Visst har jag rutiner, men de känns ostadiga eftersom att jag inte väljer dem själv.
Jag anpassar mig efter telefonsamtal, och jag stortrivs,
men telefonsamtal ger ingen kontinuitet och jag behöver mer än så.
Jag tror att jag behöver mer än så. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag behöver.

Få känna att allt inte är så osäkert, kanske.
Få ha ett lugn inom mig där jag vet hur morgondagen kommer att se ut.


Nu är jag sjuk och sårbar.
Då kryper sakta känslor fram.
Man blir ömtålig på något sätt.
Inte skör eller svag.
Men ömtålig.

Allt blir lite starkare och lite mera intensivt än vanligt,
och jag har ingen kraft att bearbeta det.
Sen i lördags är jag hemma.
Jag klarar inte av att ta mig ut.
Förkylningen växer istället för att läka.
Sen i lördags är jag hemma.
Idag är det måndag.
Och jag vantrivs. Fan vad jag vantrivs.
Därför skrämmer en intetsägande vinter mig mer än något annat.


Jag tror inte att ni förstår.