.



Jag vaknade upp och allt var förstört.
Det som började så fint och oskyldigt blev bara en enda utdragen besvikelse.
Mina planer grusas som alltid och den fina tanken jag somnade med var borta när jag vaknade.
När jag långsamt öppnade ögonen såg jag hans ryggtavla där han krängde på sig kläder.
Fan, tänkte jag. Jag slumrade till för att vakna sent efter lunch och när jag sömndrucken frågade var klockan var så var mitt svar en lång och utdragen suck.
Dagens andra "fan" mötte ljuset och jag letade efter kläder att ta på mig.
Jag staplar ut ur sovrummet för att i vardagsrummet mötas av en klarblå himmel och strålande sol.
Dagens tredje "fan" kom före alla andra tänkbara meningar och fraser.
Självklart är vädret fucking fantastic när man sovit till ett.

Lite frukost i form av quinoaflakes och sojamjölk så gjorde jag ett halvhjärtat försök till något slags "carpe diem", eller kanske något snarare "carpe-det-som-är-kvar-av-dagen".
Det hela resulterade i en bilfärd hem till min mor och medan jag svor åt fula bilar [självklart var det crusing i stan] och detta red neck-samhälle hon bor i så gjorde sojalatten jobbet bra och humöret steg.

Väl hemma i förorten igen plockades grillen fram och jag tog på mig rollen som den läskiga killen "Tony" i Rederiet (eller Per Moberg om man absolut vill ge mannen ett riktigt namn) och satsade på att göra en kall potatissallad, eftersom att alla vet att man ska äta det när det är fint väder och grillen är framme.
Jag fick hur som helst sjukt ont i magen, men maten var åtminstone god.
Amanda kom över. Vi såg filmen Seven, och jag beklagar men jag tyckte att den sög trots att Brad Pitt alltid är snygg i något slags universum där alla brudar lider av daddy-issues, men det var fint att sitta i soffan med kärleken, vännen och katten. Och popcorn.
Det är jävligt viktigt att nämna popcorn.

Jag antar att mitt kvittrande jag [föregående inlägg] kommer imorgon istället.
Började dock det här inlägget poetiskt och insiktsfullt,
men sen tröttnade jag och jag måste säga att bitterheten ibland är väldigt roande.
Jag lovar att vara smultronsöt och poet senare.
Det finns en charm i båda sidor.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0