.



Jag skriver och raderar.

Någon gång ska jag berätta om den pirrande känslan i bröstet av normalitet.
Känslan av varken manisk lycka eller djupa dalar.
Känslan av att allt som händer i och utanför mig, är precis som det är tänkt att det ska vara.
Jag växer och till det finns inte utrymme att analysera och reflektera.
Istället sätter jag på mig spännbältet och njuter av åkturen.
Det går upp och det går ner,
och allting är perfekt - precis som det är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0