.



Jag tycker lite onödigt synd om mig själv och jag stör mig på det.
Jag stör mig på att jag inte kan hantera sjukligheten på ett vettigt sätt och istället bara går och är ledsen för att läget är som det är. Jag vaknade tidigt idag. Tog tag i disken innan det långsamt gick upp gör mig att det omöjliga har hänt. Idag är jag ännu sjukare än igår, och jag var helt övertygad om att det inte kunde bli värre.
Halsen redde sig när den kommit igång, men just nu är min nya sambo och bästa vän herr nässpray.

Jag har försökt att roa mig själv. Tittat på några avsnitt av Dawson's creek och druckit fruktansvärt starkt ingefära-thé. Ingenting hjälper. Ingenting får mig att känna ro och mening.
Känns som att jag är på gränsen till ett sammanbrott.
Jag är så jävla trött på att vara hemma när det är fint väder ute och alla mina vänner umgås och har kul.
Själv ligger jag i soffan och fullkomligt drunknar i min rastlöshet.
Jag vältrar mig i självömkan och jag äcklas lite av det samtidigt.
Jag vill bara banka ur förkylningen ur kroppen. Skrika mig frisk.
Träna bort snuvan och hostan.

Jojjo är och städar bilen som ska säljas.
Jag känner mig så ensam. Buhu.
Kan inte sluta att vara trött på mig själv för att jag fallit ner några hack sen jag blev sjuk.
Hade jag haft feber hade jag åtminståne varit utslagen.
Nu är jag pigg och rastlös, men ändå för sjuk för att göra någonting.
Fan vilken bra lördag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0