bully

Jag försvinner bort ifrån mig själv ibland. Nya insikter kommer och går och jag försöker att bibehålla mitt lugn och mitt fokus genom allt det nya. Som vanligt skakar jag av mig alla ord och uppmaningar och jag lever genom fördomen att jag aldrig riktigt går att nå.

Tiden som gått har satt sina spår.
Jag är inte densamme som jag en gång var.
Oftast intalar jag mig att det är till det bästa, jag var så blåögd och naiv, och jag svalde varje lögn som jag gavs för min tillit sträckte sig över alla gränser och över allt förstånd över vad som var rimligt.
Det var fyra år sen jag slutade att vara naiv och tillitsfull.
Jag slutade att visa mig sårbar och istället skapade jag mig en rustning så stark att ingenting kunde penetrera den.
Ingenting, och ingen, kunde ta sig igenom.
Det var bara en människa på den tiden som fick komma innanför skalet.
Det var bara en som fick se mina demoner stå och sluka i sig all min näring och sakta förstöra mig.
Jag valde att vara kall och likgiltig.
Saker jag brydde mig om lämnade mig, och var det inte jag själv som lämnade, så var det för att jag hela tiden i huvudet visste att jag i slutändan skulle bli ensam kvar.
Finns det bara ett skal så finns det ingenting som kan gå sönder.

En person blev två och det tog lång tid innan rustningen började att spricka upp.
Innan sömmarna, så omsorgsfullt sydda för att förhindra tillträde, revs upp och jag började på allvar att ta itu med den enorma skepsis alla svek tillfört mig.
Jag är dörrvakten till mitt inre och jag har alltid släppt in alla besökare utan att kolla leg och avsikter, men någonstans slutade jag eftersom att det så ofta slutade i kaos.
Omvärlden blev gamar som slukade i sig all skit som hände och jag kände mig mer som ett utställningsobjekt än en medmänniska. En varelse med känslor och tankar.

Jag är enkel & svår.
Det finns mycket jag kan säga utan att egentligen avslöja någonting om mig själv.
Det är bara ord och erfarenheter jag kastar omkring mig,
men det innersta håller jag för mig själv.
Jag vet inte om jag fått en sund inställning till tillit, för det är den nog fortfarande för skadad,
men jag rear inte ut mig längre och de nära jag har får krypa intill och ta del av allt det som är jag.
Mitt liv känns storartat och jag älskar varje del av det.
Men nog får jag fortfarande jobba för kvalitén i min tillvaro.

Det blev lika rörigt nedskrivet som det är i mitt huvud.