.
Rastlösheten sliter i mig. Jag försöker att finns lugn och ro men kroppen är spänd och huvudet är fullt av tankar jag inte får något grepp om. Det är ny vecka och jag vantrivs redan.
Jag försöker att besegra tristessen som utvecklar sig till ångest och när tiden inte går bakåt så står den stilla.
Jag mår inte bra av det här. Alla mina planer och drömmar blir satta på paus för trots att jag har oändligt med tid så klarar jag inte längre av de sysslor jag brukar ha lätt för. Någolunda lätt för i alla fall.
Vardagen har blivit övermäktig och jag försöker att hålla ihop men jag är inte gjort för att vara stillastående.
Tanken på att inte hitta tillbaka till mitt vanliga tempo skrämmer mig.
Jag skulle behöva sällskap.
Det fungerar inte i längden att gå runt som en levande död och hoppas på förändring.
Vill jag ha förändring får jag fan fixa det själv.
svar: Skönt att höra att du håller med. Det har faktiskt inte varit en enda människa som kommenterat tvärt om.
Tack! Ja, alltså.. Jag kanske får spela in en video med det eller något eftersom jag är lite dålig på att förklara saker, men jag brukar bara dra ihop det bak på huvudet, tvinna håret lite och sedan rulla ihop det som en kanelbulle och sätta en snodd runt. Done ‘n done! Det är visserligen ungefär den enda frisyr jag brukar ha så den är ju ganska bra inövad, så att säga.
Tack, det värmer att höra. :)
svar: Haha, kul! Jag funderar faktiskt på att färga håret mer åt kastanjehållet, eller ja, rödbrunt. Så har du inga bilder i bloggen din heller, jag blir ju nyfiken.
Orättvisan alltså, antar att du bor i stockholmsområdet om ditt andra hem är zapata? Jag har inte varit där sedan i somras, lider med andra ord något fruktansvärt av abstinensbesvär. Rolig fakta om min relation till zapata: Första gången jag var där höll Piotr på att skrämma ihjäl mig då han satt i ett hörn och mediterade (eller något) och sedan plötsligt började äta nudlar. Jag missade liksom att det satt en levande människa där, haha.
