bully

Solen är på väg ner och klockan är snart elva på kvällen.
Jag vaknade kring sju i morse och satte mig yrvaket upp i sängen.
Efter att ha stirrat förvirrat på klockan en stund gick jag upp för att dubbelkolla att klockan verkligen var sju på morgonen och inte sju på kvällen. Det kändes som att jag hade sovit i en evighet, ändå somnade jag samma sekund jag la huvudet på kudden igen.
Jojjo berättade att jag hade gått runt i lägenheten i natt.
Troligen för att gå på toa, men sen hade jag yrat runt i vardagsrummet en stund innan jag gick och la mig igen.
Feber gör märkliga saker med kroppen. Jag har inte ett spår av natten som var.

Resan från sthlm var fruktansvärd. Inte lika illa som förra resan,
men jag kände mig så låg, så utan energi.
Förkylningen som jag trodde mig ha kontroll över slog mig hårt i ansiktet.
Jag hade inte en chans.
Jojjo kom och hämtade mig på tågstationen vilket var skönt - jag hade aldrig klarat att ta mig hem själv.
Har legat kraschad i soffan sen igår eftermiddag.

När jag vaknde i morse ringde jag jobbet och berättade med krasslig röst att jag inte kan jobba imorgon.
Det känns sådär att börja mitt vik med sjukanmälning, men samtidigt så skulle det aldrig falla mig in i att jobba när jag mår såhär. Främst för patienternas skull, men även för mina kollegor och min egen skull.
Det känns inte särskilt proffesionellt att jobba på ett sjukhus när man är tvärförkyld och har feber.

Tanken var att jag skulle läsa idag, men har inte haft någon ork till det.
Har slötittat på tv istället och rastlöst uppdaterat facebook och läst bloggar som jag bara blir provocerad av.
Men jag antar att jag gillar att bli provocerad då och då. Det är väl därför jag läser.
Förut var det en trigger för mig. Nu blir jag bara less.
Hoppas att jag inte växer upp och blir en känslokall människa, oförmögen att kunna sätta mig in i hur andra människor har det. Det känns inte särskilt trovärdigt, men ibland skrämmer det mig hur jag kan sucka åt andras bloggar där de skriver om sina bensomissbruk och sina romanser med rakblad.
Fast samtidigt vet jag att jag aldrig skulle bete mig illa åt om jag mötte en person med psykiska problem.
Det är så långt ifrån den person jag är. Men oron finns där ändå.
Att jag i ett frustrerande och trött tillstånd säger något impulsivt som jag skulle ångra lång tid efteråt.
Äh. Jag virarr bort mig själv. Jag vet att jag inte skulle behandla någon person illa eller döma ut dem, oavsett hur deras situation ser ut. Det är inte jag, jag vet det egentligen.

Fan vad poänglöst inlägg.
Jag är sjuk.