bully

Jag plågar mig själv med det förflutna.
Som om att jag söker framtiden i det som var.
Det går inte att hålla det kort.
Det går inte att distansera mig själv ifrån det.
Hur mycket jag än försöker att hålla det på ett sunt avstånd så kryper det närmre och tär sönder mig som en frätande syra som infekterat mitt inre.

Det blir för verkligt och för nära för att jag ska kunna ta det till mig.
Jag fäktar bort alla jobbiga känslor som attackerar mig och försöker få mig att lyssna och höja blicken och se.
Jag är min egen personliga terrorist och mitt huvud är målet.
Hur gärna jag än vill så finns det inget skydd och jag kan inte värja mig från det som överfaller mig.
Känslan. Saknaden. Ilskan.
Det blir för mycket för mig, och jag har inget försvar.

Jag har inte en chans mot det som var.
Men jag kommer att bli tvungen att göra upp med det om jag inte vill fastna i skiten.