bully

Jag stänger av när det blir för mycket, som för att hindra mig själv från att ta in allt det tunga.
När saker blir för verkliga så blir allt isigt och kallt runtomkring och även om jag skulle vilja tillåta mig själv att känna efter så låter jag mig aldrig att påverkas av det som händer.
När saker blir för stora stänger jag av.
Jag dissocierar och glider iväg i tankarna och får allmänt svårt att ta till mig av det som sker.
Jag rycker på axlarna och kommer inte åt själva kärnan i det som bekymrar mig.
Det är ett slugt drag jag inte rår på.
När det var dags för mig att sluta i dbtn fick jag till en början panik och jag har knappt något minne av vad som skedde den timmen hos min terapeut. Jag fick i hemläxa att få kontakt med min ledsamhet för att lättare kunna bearbeta den - en hemläxa som aldrig blev gjord.
Jag känner ingenting. Ingenting.
Kroppen vägrar att känna efter och huvudet är bortkopplat och vägrar att ta till sig nyheterna.
Ibland längtar jag efter att få bryta ihop och böla ögonen ur mig.
Att få skrika och snora och bita sönder mina läppar.
Istället ignorerar jag allt och sysselsätter mig med någonting annat.
Det är inget direkt medvetet undvikande.
Jag får bara inte kontakt med den äkta ledsamheten för att den helt enkelt är för stor att greppa.

Det är inget val jag gör att bli likgiltig.
Även när jag försöker att känna inåt och mana fram någon slags visshet i medvetenheten så faller allt.
Jag vet vad jag känner och jag vet varför och alla omständigheter.
Men fakta tar mig ingenstans när själva upplevelsen inte finns där.
Jag känner till ledsamheten vid dess namn, men utöver det så är det för mig okänt att hantera större bakslag eftersom att jag ständigt stänger av.
Låter det rinna av mig. Behandlar ledsamheten som luft.
Jag vet inte vad som är värst.
Att veta om att jag bär på en otrolig sorg men inte får kontakt med den,
eller att uppleva den fullt ut och sedan ta mig vidare.

Jag vet inte.