bully

De ringde nyss från jobbet och bad mig jobba.
Jag har inte jobbat på evigheter så jag blev överlycklig när de ringde.
.. tills jag kom på att jag är fast hemma med min ansökan som jag enbart har idag på mig att göra.
Ångesten steg och blev skyhög. Det är inte särskilt bra att tacka nej till ett jobb.
Jag älskar det stället. Men jag har som minst hela sommaren på mig där i alla fall.
Det blev ett wisemind-beslut att tacka nej.
Jag vet att jag behöver hela dagen på mig för att bli klar.
Första halvan ska jag se till att stressa ner så mycket som möjligt och vara så avslappnad jag kan bli,
och sen fylla huvudet och pappret med argument och pepp.
Ändå känns det inte bra att tacka nej.
Bara för att ett beslut är ett wisemind-beslut så gör det inte saken lättare.
Det behöver inte ens kännas bra. Det känns inte bra i det här fallet.
Jag önskar att de rätta besluten kunde kännas bra,
men oftast känns det nästan tvärt emot.
Ju mer hänsyn jag tar till omständigheter och sårbarheter,
desto värre känns det.
Jag undrar varför det är så.

Ett klokt beslut borde kännas bra.
Istället vill jag bara gå emot vissheten och jobba och missa min ansökan.
Jag har inte råd att låta det här sänka ner mig.
Jag behöver frid den här dagen, annars kommer jag aldrig att bli klar med dagens uppgift.
Det vore lägligt om knuten i magen släppte snart så att jag kan komma igång.
Mera thé och böcker sen gör jag ett nytt försök.