.



Som vanligt klängde jag mig fast vid honom,
livrädd att om jag skulle släppa taget så skulle han försvinna för alltid.
Han hade magrat sen sist.
Hans kindben var mycket tydligare och i t-shirt såg han väldigt smal ut.
Det var sommar.
Vi befann oss i ett ockuperat futuristiskt hus och hade raveparty, inte långt från där jag bor.
Det var många människor där.
Solen lekte i ansiktet på en vacker pojke med mellanblonda dreads.
Jag sa till honom att han var fin, men skämdes senare för att min komplimang lät så framfusig.
Men han log och sa att jag också var fin.
Ett sällskap talade inte svenska, och de hade likadana mössor på sig,
trots att det var varmt ute. En vän jag inte träffat sen gymnasietiden var där.
Hon tittade på mig och skrattade mjukt när jag inte kom på vem hon var.
Vi omfamnade varandra och för en liten stund kändes det som att vi försvann i musiken som hela tiden hördes i bakrunden.

Jag ställde mig upp efter en stund.
Rastlösheten rev i mig och jag hade inte sett honom på länge.
Jag blev orolig att han försvunnit,
trots att jag egentligen visste att han var någonstans omkring oss.
Jag såg honom på avstånd där han gick över högt, gulnat gräs.
Han gick själv och verkade uppsluken av sina egna tankar.
Jag gick fram till honom och vi gick där längs med gräset och pratade tills vi åter kom upp till de andra människorna.
Jag satte mig brevid honom och grävde ner huvudet i hans axel och lät mig själv försvinna  en stund.
Jag hade onda aningar. Snart händer det någonting. Snart tas han ifrån mig.
Kvällen och natten kom och folk gick in i det stora huset.
Några sov. Några dansade. Några pratade bort timmarna och några utforskade huset.

Jag sa åt J. att det var en dålig idé att leka med elden, men han lyssnade inte.
Det hade varit en varm dag och gräset var torrt.
Det tog så kort tid att vi inte hann reagera innan gräset tagit eld och nu klättrade uppför husknuten.
Jag blev rädd och vi sprang den korta biten hem.
Polisen kom. Jag hörde sirenerna på långt håll.
Till en början fick jag höra att ingen överlevt,
men det visade sig senare vara fel.
Tiden innan det kom fram att det fanns ett par stycken som överlevt var fruktansvärd.
Jag gick fram och tillbaka på en liten yta och jag kunde inte sluta att skaka.

Han hade överlevt. De flesta hade överlevt.
Men han var arg.
Han la skulden på mig för det som hänt och jag försökte att bedyra min oskuld,
men jag var osäker om jag trodde på den själv. Jag hade ju varit där.
Jag grät och försökte att få honom att se på mig,
men han vände bara bort huvudet.
Åter gick han bort och det sista jag såg av honom var hans ryggtavla där han gick ifrån mig.

Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0