bully

Jag vill ingenting.
Jag hittar inte orden och mening efter mening suddas ut och ett blankt papper stirrar på mig,
redo att fyllas med ord, men ingenting händer.
Jag har tappat mina ord. Jag har tappat mina känslor.
Jag gjorde mitt första prov idag i matten och jag blev godkänd.
27/30. Ändå blev jag inte glad.
Jag blev ingenting.

Gick till DBTn i regnet för att ha affektlab,
och där var dagens lektion "glädje".
Vi tittade på en kort film om naturen och hur vacker den är,
och trots att det är det ämne (tillsammans med djuren) som ligger närmast mitt hjärta
så kände jag ingen glädje.
Jag blev bara trött.
Naturen skövlas och djur dör ut för att människan är bekväm och vill ha allt den ser.
Jag kände ingen glädje för naturen förstörs för varje sekund som går,
och jag kan inte stoppa det.
Jag kan inte hindra människor som köper kött i affären,
jag kan inte hindra människor från att skräpa ner i naturen,
eller stå emot en bulldozer som ska välta träd.

Vi skulle sedan måla glädje.
Jag stod stilla medan de andra började att måla.
Till slut tog jag vit och silvrig färg och bara målade.
Det blev skitfult till en början,
men sen började målningen ta form.
Det blev en hundvalp.
En söt hundvalp.
Det fick duga.
Jag gjorde ingenting mer.

Sket i träningen och jag mår redan dåligt över det,
men jag har ingen energi till att träna.
Jag har ingen lust till någonting.
Vill inte titta på tv.
Inte laga mat.
Inte kolla facebook.

Jag undrar vad det är som händer.
Undrar när jag ska börja känna någonting igen.
Något jag kan sätta fingret på.
Något jag förstår.

Jag känner mig inte nere eller deprimerad.
Jag känner mig bara inte glad.
Det är svårt att hitta orden.
Hur jag än försöker att beskriva så låter det som att jag är väldigt ledsen och låg,
men jag är inte det.
Jag är ingenting.
Och detta "ingenting" är på väg att spränga sönder min bröstkorg.
Ett stor, svart hål av ingenting som äter sig större och större i mig,
ungefär som i filmen "den oändliga historien".
Fast jag har ingen Falcor.

Det blir virrigt.
Svårt att sortera ut vad som händer och vad jag känner.
Det är så likställt, allt.
Som om att saker inte spelar någon roll,
och jag blir osäker på om de någonsin har gjort det.
Ännu är det inte dags att omvärdera allt.
Idag är det svårt att hitta orden.
Morgondagen är välsignad med nya tag.

Jag säger till mig själv:
Det är okej att vara likställd.
Det är okej att inte känna glädje i givna situationer.
Det är okej att inte förstå.

Jag behöver inte förändra någonting.
"Allting är perfekt, precis som det är."