bully

Jag har varit orkeslös idag. Så fort jag vaknade kände jag mig tom och energilös.
Jag har försökt att göra saker idag men det har inte fungerat särskilt bra.
När klockan var över sju så bestämde vi att vi skulle gå över till ett par kära vänner,
men när jag efter åtta äntligen tagit mig ur pyjamasbyxorna och sovtischan så rämde alla murar över mig och jag bröt ihop.
Triggern var att jag inte visste vad jag skulle ha på mig och ju mer jag tänkte desto större blev tjockisångesten. Nu kanske många rycker på axlarna och tänker att man känner sig tjock då och då, det är bara att gå vidare - men det fungerar inte så för mig. Den översköljer mig med sån kraft att jag inte kan röra mig,
och för någon som varit totalt orkeslös innan så blev det för mycket.
Jag stod till klockan var över tio och grät för att jag kände mig så tjock, men jag var ändå fast besluten att hälsa på mina vänner, så jag valde ett säkert kort - mina baggyjeans.
Mina enormt stora baggyjeans.

Och jag fick inte igen knapparna själv.
Jag var tvungen att lägga mig på sängen så att Jojjo kunde knäppa knapparna och när jag ställde mig upp vällde hela magen ut och byxorna var snortighta. Inte vad jag räknat med.
Så jag tjurade lite till och sen kunde jag inte så stopp på tårarna.
Jag har längtat efter mina vänner men jag fixar inte att se helt el prego ut med rödgråtna ögon.
Det blir för mycket.

Så nu sitter jag åter här i mina pyjamasbyxor och min sovtischa (som jag inte alls sover i),
och mår SKIT över att inte ha gått.
Jag känner det som att jag har svikit henne nu när jag sagt att jag skulle komma,
och jag väntar med att säga det tills klockan är över tio på kvällen (in fact, jag grät för mycket för att ringa så det fick Jojjo göra).

Något kul mitt i misären var att jag bad om att få papper när jag grät som mest för jag snorade så mycket varpå jag fick en servett från pressbyrån, och mitt i alla tårar och allt snor står det en enda mening på det vita pappret;
- Du ser stark ut idag!

Utöver tjockisångesten som slog mig nu på kvällen har jag inte mått dåligt idag, alls.
Jag brukar inte heller gråta - det händer nästan aldrig faktiskt,
men det var något på gång redan när jag vaknade.
Den där extrema orkeslösheten.
Det kanske är järnbrist eller något, vilket inte skulle vara helt konstigt eftersom att jag fortfarande lär mig om den nya kosten och det tar en stund innan man vet vad man ska äta och sånt.
Jag är ganska känslig när det kommer kring låga järnvärden.
Märker det väldigt tydligt av att jag blir tunnhudad och mera mottaglig för yttre påverkan.
Jag vet att det ska vara mycket järn i pumpafrön. Jag får pröva det imorgon.
Eller så var det helt enkelt en sån där dag så man gör allting rätt men man blir ingen superhjälte ändå.
Jag behöver kolla under soffan så att det inte ligger massa kryptonit där under och skräpar.
Det skulle förklara en del.

Även hjältar faller.