bully

Jag kan lova att det är så här människorna känner sig i matrix.
Ni vet - människorna som sover och tror att de drömmer medan andra livnär sig på dem.
Nu är jag inte helt säker på om det var så filmen var - har knappt sett dem -,
men närmare än så kommer jag inte.
Fast jag är en person som är på väg att vakna.
Halvslumrande ser jag världen omkring på ett sätt jag aldrig sett den på tidigare.
Lukter är annorlunda. Smaker är annorlunda och människorna är annorlunda.
Jag tänker inte på samma sätt. Jag känner inte på samma sätt.
Jag har för all del ingen aning om vad som är mina tankar och känslor längre,
då jag befinner mig i ett halvslumrande tillstånd. Jag kan lika gärna drömma.
Är det mina overklighetskänslor som kommit tillbaka igen?
Jag hade dem länge under lång tid i mitt liv, men allt eftersom att jag tillfrisknade försvann dem,
men de återkommer då och då när jag har det extra svårt.
Är detta ännu ett trix av dem för att få stjäla mina tankar -
eller är det mitt eget sätt att få behålla dem?

Jag går omkring och har det bra,
fast samtidigt lever jag i något slags mellanting av det svarta och det vita.
Jag har det bra samtidigt som jag våndas.
Jag våndas samtidigt som jag älskar.
Det hela är ganska tröttsamt.

Det är inte alls som jag kände förut [eller är det precis likadant?].
Jag går runt och försöker att barrikera huvudet från flera tankar som inte följer någon logik alls och bara tar upp min tid men det är svårt när jag inte hänger med i vad som händer.
Jag känner mig inte som mig själv, på samma sätt som jag aldrig känt mig så hemma förut.

Saker är mycket mera påtagliga än tidigare,
och jag kan påverkas idag av ett minne av förut.
Ett ord kan förlösa enorma krafter i mig jag inte kände till,
och jag finner mig själv ofta med att söka flyk trots att jag inte har något behov av det.
Det är en märklig sits jag befinner mig i.
Det var längesen jag kände mig så splittrad inför mig själv och allting omkring mig.
Jag mår för den sakens skull inte dåligt - det är inte det - ,
men jag känner mig främmande inför det nya som cirkulerar i min kropp,
inför den klyvning det ger.

Jag söker svar såsom jag alltid gör.
Jag letar och analyserar och till slut brister bitarna och jag får pussla ihop allting i hopp om att det ska förvandlas till någon slags magisk karta som ska berätta allting för mig.
Som ska leda mig till svaren jag söker.

Svammel. Förstår ni nu vad jag pratar om?
IT MAKES NO SENSE!