bully

Har sovit skitdåligt i natt igen. Somnade först på soffan men när jag la mig i sängen så var jag klarvaken.
Klockan blev tre, fyra, fem och sen ringde Jojjos väckarklocka vid sex.
Det blev inte bättre av att mina smådjävular till katter lekte rövare hela morgonen.
Slumrade till efter att Jojjo stuckit till jobbet men sov inte mer än 15 minuter åt gången innan jag åter låg vaken i sängen. Har rört mig orolig fram och tillbaka men jag tröttnade efter många vakna timmar och nu sitter jag här och väntar på att tiden ska gå så att jag kan sticka iväg på DBTn.
Har gruppdbt idag. Ska dock inte berätta hur det ser ut för mig idag.
Vill först träffa min individualterapeut och prata igenom allting så att det inte blir några missförstånd eller liknande.

Det blir en slö dag. Har väldigt ont i halsen och behöver göra allt jag kan för att bli frisk innan jag börjar att jobba på måndag. Det skulle inte se bra ut om jag börjar mitt vik med att vara sjuk.

Känner mig fortfarande tom och nollställd.
Det är fint väder men det berör mig inte.
Vet vad jag behöver göra.
Behöver få vara med mina fina dbt-vänner så mycket jag kan innan det är dags att lämna dem.
Behöver vårda och uppskatta tiden jag har med dem innan allt tar slut.
Jag har sommaren ut på mig. Så mycket vet jag i alla fall. Resten är ganska oklart.
Åter blockeras alla försök att nå fram. Jag känner mig ledsen i en nanosekund sen försvinner allting.
Sen kan jag inte nå tillbaka till äktheten i mina känslor igen.
Jag undrar hur länge det här kommer att hålla på.
Jag kommer antagligen bli tvungen att upprepa faktum i huvudet om och om igen för att jag ska inse att det faktiskt är slut snart. Min enorma trygghet, mina vänner, det som jag kallat "Den stora vändningen" är över.
Min räddning. Jag var helt körd innan jag kom in på DBTn. Det enda jag gjorde var att fucka upp saker.
Jag förstörde mitt liv och mig själv och DBTn kom i rättan tid och hjälpte mig bort från all skit jag var nere i.
Utan DBT hade min framtid sett väldigt osäker ut. Om jag ens hade haft en framtid, så mycket dumheter som jag hade för mig. Klart att jag var snäll och sånt ändå, men jag tog lättvindigt på mitt liv och jag brydde mig aldrig mycket om konsekvenser. Jag var helt säker på att mina dagar var räknade innan jag kom in på DBTn.
Så det är klart att jag är rädd nu. Jag ska lämna det som gav mig livet tillbaka.
Ensam. Helt utan skyddsnät. Men någon gång måste alla fåglar lämna boet.
Det är ingen skillnad den här gången. På ett sätt ser jag fram emot det,
men för det mesta känns det svindlande läskigt.
Men hur ensam jag än må känna mig,
är kanske ensam det sista jag är.

Det är dags att bege sig nu.